Jag föddes 1948 i en liten by i sydvästra Nigeria. Vid den tiden blev min farbror Moustapha och min storebror Wahabi Jehovas vittnen. När jag var nio så dog min pappa, och jag var helt förstörd. Wahabi tröstade mig och sa att vi skulle få träffa pappa igen när Jehova uppväcker honom. Det fick mig att också vilja studera Bibeln. Jag döpte mig 1963, och mina tre andra bröder blev också vittnen.

År 1965 flyttade jag till Lagos där min storebror Wilson bodde. Vi tillhörde Igbobi-församlingen, och jag tyckte om att umgås med pionjärerna där. Jag blev så inspirerad av deras entusiasm att jag också ville bli pionjär, så i januari 1968 började jag.

En broder på Betel, Albert Olugbebi, anordnade ett speciellt möte för unga med tanke på det stora behovet av specialpionjärer i norra Nigeria. Jag kommer fortfarande ihåg hur entusiastisk han var när han sa: ”Ni är unga, och ni kan använda er tid och energi för Jehova. Fältet är redo för skörd!” Jag ville vara som Jesaja, som gick dit Jehova ville att han skulle gå, så jag skickade in en ansökan. (Jes. 6:8)

 I maj 1968 flyttade jag till Kano i norra Nigeria och fick börja som specialpionjär. Det här var mitt under Biafrakriget, som rasade mellan 1967 och 1970. Norra Nigeria hade drabbats hårt av striderna innan de fortsatte i östra Nigeria. En broder försökte i all välmening övertala mig att inte åka. Men jag sa till honom: ”Jag uppskattar omtanken. Men om Jehova vill att jag ska tjäna honom där, är jag säker på att han kommer att vara med mig.”

Situationen i Kano var fruktansvärd. Inbördeskriget hade förstört stora delar av den här stora staden, och ibland när vi gick i tjänsten kunde vi till och med se döda kroppar. Före kriget fanns det flera församlingar i Kano. Men de flesta bröder och systrar hade flytt. Nu fanns det knappt 15 förkunnare kvar, och de var rädda och uppgivna. Men de blev överlyckliga när sex specialpionjärer kom till församlingen. Vi gjorde vårt bästa för att uppmuntra dem. Vi hjälpte dem att komma i gång med möten och tjänst igen och att skicka in rapporter och litteraturbeställningar till avdelningskontoret.

Vi specialpionjärer började lära oss språket hausa. Det var många som ville lyssna när de fick höra sanningen på sitt eget språk. Men medlemmar av den största religiösa gruppen i staden tyckte inte om att vi predikade, så vi var tvungna att vara väldigt försiktiga. Vid ett tillfälle blev jag och brodern som jag gick i tjänsten med jagade av en man med kniv. Men som tur var sprang vi snabbare än han och lyckades komma undan. Trots att det kunde vara farligt ibland såg Jehova till att vi kände oss trygga. (Ps. 4:8) Det blev fler och fler vittnen, och i dag finns det över 500 förkunnare i 11 församlingar i Kano.

I slutet av augusti 1968, efter bara några månader i Kano, skickades jag och två andra specialpionjärer till Niamey, huvudstaden i  Niger. Det gick ganska snart upp för oss att det här västafrikanska landet är ett av de varmaste på jorden. Förutom att lära oss hantera hettan behövde vi lära oss franska, som är det officiella språket. Det här var inte helt lätt, men vi litade på Jehova och började predika tillsammans med en handfull förkunnare som bodde där. Det dröjde inte länge förrän i stort sett alla som kunde läsa i Niamey hade ett exemplar av studieboken Sanningen som leder till evigt liv. En del letade till och med upp oss för att få en bok!

Vi insåg ganska snart att myndigheterna inte tyckte om oss Jehovas vittnen. I juli 1969 hade vi vår första kretssammankomst någonsin i landet, och vi var omkring 20 närvarande. Vi såg fram emot att två stycken skulle döpa sig. Men redan första dagen så kom polisen och avbröt programmet. De tog med sig kretstillsyningsmannen och oss specialpionjärer till polisstationen. De förhörde oss och gav sedan order om att vi skulle anmäla oss där nästa dag. Vi anade att myndigheterna skulle kunna skapa problem för oss, så vi höll doptalet hemma hos några vänner. Sedan skedde dopet i hemlighet i en flod.

Några veckor senare blev jag och fem andra specialpionjärer utvisade av inrikesministeriet. Vi fick 48 timmar på oss att lämna landet, och vi var tvungna att betala resan själva. Vi tog oss direkt till avdelningskontoret i Nigeria, och där fick vi nya uppdrag.

Jag skickades till byn Orisunbare, där det fanns en liten grupp förkunnare. Jag tyckte om tjänsten där, och det fanns mycket att göra. Men efter sex månader bad avdelningskontoret mig att återvända till Niger, fast den här gången ensam. Först blev jag förvånad och ganska orolig, men sedan såg jag fram emot att få träffa vännerna där igen.

Jag återvände till Niamey. Och redan nästa dag var det en nigeriansk affärsman som förstod att jag var ett vittne och började ställa frågor till mig om Bibeln. Vi började studera, och efter ett tag slutade han röka och dricka och kunde bli döpt. Under mina år i Niger samarbetade jag med vänner på olika platser. Och sakta men säkert fick jag se hur förkunnarantalet ökade, från 31 när jag kom till 69 när jag åkte därifrån.

I slutet av 1977 återvände jag till Nigeria för att gå en treveckorskurs. I slutet av kursen kom samordnaren för avdelningskontorets kommitté, Malcolm Vigo, fram till mig och visade ett brev från avdelningskontoret i  Sierra Leone. Det stod att de behövde någon som kunde tjäna som kretstillsyningsman i Guinea. De sökte en pionjärbroder som var singel och hade bra hälsa och som dessutom kunde engelska och franska. Broder Vigo sa att det var det här jag övades för, men han betonade att det inte var något lätt uppdrag. ”Tänk igenom det innan du tackar ja”, sa han. Men jag svarade på en gång: ”Eftersom det är Jehova som skickar mig, så åker jag.”

Jag flög till Sierra Leone och träffade bröderna på avdelningskontoret. En av medlemmarna i kommittén sa: ”Vi vet inte riktigt hur det går för våra vänner i Guinea.” Även om avdelningskontoret hade ansvar för predikoverksamheten i Guinea, så kunde man inte få kontakt med förkunnarna där på grund av det spända politiska läget. Man hade flera gånger försökt skicka dit en representant från avdelningskontoret, men det hade inte gått. Så de sa att jag skulle åka till huvudstaden i Guinea, Conakry, och försöka få ett uppehållstillstånd.

När jag kom till Conakry åkte jag direkt till den nigerianska ambassaden och fick träffa ambassadören. Jag berättade för honom att jag ville predika i Guinea, men han uppmanade mig att åka tillbaka eftersom jag riskerade att bli gripen eller råka illa ut. Han sa: ”Åk tillbaka till Nigeria och predika där.” Men jag svarade: ”Jag har bestämt mig för att stanna.” Så han skrev ett brev till inrikesministern i Guinea, och han lovade att hjälpa mig.

Jag åkte tillbaka till avdelningskontoret i Sierra Leone och berättade att ministern hade beslutat att jag skulle få uppehållstillstånd i Guinea. Bröderna blev överlyckliga och skrek av glädje. Jehova hade verkligen välsignat min resa!

Mellan 1978 och 1989 var jag kretstillsyningsman i Guinea och Sierra Leone och vikarierande kretstillsyningsman i Liberia. I början blev jag sjuk väldigt ofta, ibland när jag var i avlägsna områden. Men vännerna gjorde alltid sitt allra bästa för att ta mig till ett sjukhus.

Vid ett tillfälle fick jag en allvarlig form av malaria och dessutom mask i magen. När jag så småningom kände mig bättre fick jag veta att bröderna hade pratat om var de skulle begrava mig. Men även om sådant här hände så hade jag aldrig en tanke på att lämna mitt uppdrag. Jag var övertygad om att det bara är Jehova som kan ge oss verklig trygghet, eftersom han till och med kan ge oss livet tillbaka om vi dör.

År 1988 träffade jag Dorcas, en otroligt ödmjuk och andlig pionjärsyster. Vi gifte oss och fortsatte i kretstjänsten tillsammans. Hon har alltid varit så kärleksfull och osjälvisk. Ibland fick vi gå så långt som 2,5 mil  mellan församlingarna och bära all vår packning. Om församlingarna låg ännu längre bort fick vi ta de färdmedel som fanns tillgängliga. Vägarna var ofta väldigt leriga och fulla med hål.

Dorcas är väldigt modig. Ibland behövde vi till exempel ta oss över floder där det fanns krokodiler. En gång när vi var på en fem dagar lång resa skulle vi ta oss över en träbro. Men den hade gått sönder, så vi fick använda kanoter i stället. När Dorcas ställde sig upp för att kliva ur kanoten ramlade hon ner i det djupa vattnet. Ingen av oss kunde simma, och vi visste att det fanns krokodiler i floden. Men som tur var dök några killar ner i vattnet och räddade henne. Vi drömde båda två mardrömmar om det här ett bra tag efteråt, men vi fortsatte ändå i kretstjänsten.

I början av 1992 blev vi rejält överraskade när vi förstod att Dorcas var gravid. Skulle det här betyda att vi inte kunde fortsätta i heltidstjänsten? Vi sa till varandra: ”Jehova har gett oss en gåva.” Därför fick vår dotter heta Jahgift. Och fyra år senare föddes hennes bror Eric. Båda våra barn är verkligen gåvor från Jehova. Jahgift var ett tag på översättningskontoret i Conakry, och Eric är församlingstjänare.

Så småningom fick Dorcas sluta som specialpionjär, men hon fortsatte som reguljär pionjär samtidigt som hon tog hand om våra barn. Med Jehovas hjälp kunde jag fortsätta som specialpionjär. Och när barnen blev större kunde Dorcas börja som specialpionjär igen. Nu är vi båda missionärer i Conakry.

Jag har alltid gjort det Jehova bett mig om. Och han har tagit hand om och skyddat mig och min fru. Vi har sluppit mycket oro och många problem tack vare att vi har litat på honom i stället för på materiella saker. Vi har själva fått uppleva att Jehova är ”vår räddnings Gud”. (1 Krön. 16:35) När man litar på Jehova kan man verkligen känna att man ligger ”tryggt i livets knyte” hos honom. (1 Sam. 25:29)