I MATTEUS 13:24–26 sa Jesus: ”Himlarnas kungarike har blivit likt en man som sådde utmärkt säd i sin åker. Medan människorna sov, kom hans fiende och sådde över ogräs, in bland vetet, och gick därifrån. När strået sköt upp och frambringade frukt, då syntes också ogräset.” En del skribenter har varit skeptiska till den här liknelsen och undrat om den har förankring i verkligheten, men forntida romerska lagtexter antyder att så är fallet.

I det bibliska uppslagsverket New Bible Dictionary sägs det: ”Att hämnas genom att så dårrepe i en åker ... var ett brott enligt romersk lag. Bara det faktum att man behövde stifta en lag om detta visar att företeelsen inte var ovanlig.” Rättsvetenskapsmannen Alastair Kerr förklarar att den romerske kejsaren Justinianus år 533 v.t. publicerade verket Digesta, som var en sammanställning av den romerska lagen. Verket omfattade även utdrag ur de klassiska juristernas skrifter (omkring 100–250 v.t.). Enligt detta verk (Digesta, 9.2.27.14) hänvisade juristen Ulpianus till ett fall som behandlades av den romerske statsmannen Celsus under det första århundradet. Någon hade sått ogräs i en annan mans åker, och därför hade skörden blivit förstörd. Digesta redogör för de juridiska åtgärder som bonden kunde vidta för att få kompensation från förövaren för sin förlust.

Eftersom sådana illvilliga handlingar förekom i det forntida romarriket förstår vi att det scenario Jesus målade upp inte alls var orealistiskt.

PÅ DEN här tiden styrde romarna över Judeen och representerades av en ståthållare med trupper som stod under hans befäl. Hans huvudsakliga uppgift var att driva in skatt till den romerska staten och att upprätthålla fred och ordning. Romarna var noga med att hålla nere kriminell verksamhet och att straffa dem som skapade oroligheter. I övrigt nöjde de sig vanligtvis med att låta lokala myndigheter sköta den löpande förvaltningen i provinsen.

Sanhedrin fungerade som judarnas högsta domstol och styrande råd i frågor som gällde judisk lag. Det fanns också lägre domstolar på olika platser i Judeen. Sådana domstolar behandlade troligen de flesta civil- och brottmål utan inblandning av romerska myndigheter. Men de judiska domstolarna hade inte oinskränkt makt. Om brottslingar skulle avrättas tog romarna i regel själva hand om det. Ett välkänt undantag är det tillfälle då medlemmar av Sanhedrin ställde Stefanus inför rätta och lät honom bli stenad till döds. (Apg. 6:8–15; 7:54–60)

Sanhedrin hade alltså en omfattande domsrätt. Men som forskaren Emil Schürer skriver, så var den största begränsningen för Sanhedrin ”att de romerska myndigheterna när som helst kunde ta över och göra som de ville, vilket de faktiskt gjorde när de misstänkte en överträdelse av politisk natur”. Ett exempel på det var när militärbefälhavaren Claudius Lysias grep aposteln Paulus, som var romersk medborgare. (Apg. 23:26–30)