En punkt i fördraget var bildandet av en ny organisation som hette Nationernas förbund (NF). Syftet var att den skulle ”främja internationellt samarbete och skapa internationell fred och säkerhet”. Många av kristenhetens samfund gav sitt stöd åt NF. Förbundsrådet för Kristi kyrkor i Amerika hyllade den här nya organisationen och kallade den ”det politiska uttrycket för Guds rike på jorden”. Förbundsrådet visade sitt stöd genom att skicka representanter till fredskonferensen i Paris. En av representanterna sa att konferensen ”var början på en ny epok i världshistorien”.

En ny epok började visserligen 1919, men det hade ingenting med fredskonferensen att göra. Då inleddes en ny epok i predikoarbetet tack vare att Jehova gav sitt folk styrkan att predika mer intensivt än någonsin tidigare. Men först behövde bibelforskarnas situation förändras drastiskt.

Det årliga valet av styrelseledamöter för Sällskapet Vakttornet (Watch Tower Bible and Tract Society) skulle hållas lördagen den 4 januari 1919. Då satt Joseph Rutherford, den som hade ansvaret för Jehovas folk, i fängelse i Atlanta i Georgia. Han och sju andra bröder hade fängslats på orätta grunder. Så frågan var: Skulle de fängslade bröderna som var styrelseledamöter bli omvalda eller inte?

Broder Rutherford satt i sin cell och oroade sig för organisationens framtid. Han visste att en del bröder tyckte att det var bäst att välja någon annan till president. Därför hade han skrivit ett brev till dem som skulle samlas och rekommenderade Evander Coward som president. Rutherford beskrev honom som en lugn och klok man, som var ”invigd åt Herren”. Men många bröder ville hellre skjuta upp valet i sex månader. Advokaterna som hade försvarat de fängslade bröderna höll med. Känslorna svallade när man diskuterade hur man skulle gå vidare.

 Sedan hände något som Richard Barber senare beskrev som att någon ”göt olja på vågorna”. En av de närvarande bröderna sa: ”Jag är ingen jurist, men när det gäller det lagenliga i situationen kan jag säga att jag vet något om de lojalas lag. Lojalitet är något som Gud kräver. Jag kan inte föreställa mig att vi skulle kunna visa någon större tillit än att ha en omröstning och återvälja broder Rutherford till president.” (Ps. 18:25)

I broder Rutherfords granncell satt Alexander Macmillan, och han berättade vad som hände dagen efter det årliga valet. Rutherford knackade på hans cellvägg och sa: ”Stick ut din hand.” Broder Macmillan fick ett telegram i handen. Han läste det kortfattade meddelandet och förstod precis vad som hade hänt. Alla ledamöter (Rutherford, Wise, Van Amburgh, Barber, Anderson, Bully och Spill) hade blivit omvalda, och Joseph Rutherford valdes till president, Charles Wise till vicepresident och William Van Amburgh till sekreterare och kassaförvaltare.

När de åtta bröderna satt i fängelse samlade bibelforskarna in namnunderskrifter för att få dem frigivna. Våra modiga bröder och systrar fick ihop mer än 700 000 underskrifter. Men broder Rutherford och de andra bröderna släpptes onsdagen den 26 mars 1919, innan namnlistan hade lämnats in.

Broder Rutherford höll ett tal till dem som hälsade honom välkommen hem, och han sa: ”Jag är övertygad om att den här upplevelsen vi har gått igenom nu förbereder oss för svårare tider. ... Er kamp har inte handlat om att få ut era bröder ur fängelse. Det var bara en bisak. ... Er kamp har gått ut på att vittna om Sanningen, och de som har gjort det har fått en fantastisk välsignelse.”

Omständigheterna kring brödernas rättegång tyder på att Jehova hade ett finger med i spelet. Den 14 maj 1919 slog appellationsdomstolen fast: ”De åtalade i detta mål fick inte den ... opartiska prövning som de var berättigade till, och av denna orsak upphävs domen.” Bröderna hade dömts skyldiga till allvarliga brott, och om de enbart hade blivit benådade eller fått förkortade straff hade de här domarna funnits kvar i deras belastningsregister. Men alla åtal lades ner. Det innebar att domare Rutherford kunde fortsätta företräda Jehovas folk inför USA:s högsta domstol, något han gjorde många gånger efter de här händelserna.

”Vi tänkte inte sitta och rulla tummarna och bara vänta på att Herren skulle ta oss  till himlen”, sa broder Macmillan. ”Vi insåg att vi behövde göra något för att förstå vad Herrens vilja egentligen var.”

Men bröderna på huvudkontoret kunde inte bara fortsätta arbeta som förut. Varför inte det? För att vissa delar till tryckeriutrustningen hade förstörts under tiden som bröderna satt i fängelse. Det här kändes tungt, och en del av vännerna undrade om det skulle bli något mer predikande.

Fanns det fortfarande människor som var intresserade av budskapet om riket som bibelforskarna predikade? För att få svar på den frågan bestämde sig broder Rutherford för att bjuda in allmänheten till ett föredrag. ”Om ingen kom på det mötet”, sa broder Macmillan, ”så var vi klara.”

Föredraget ”Hoppet för den betryckta mänskligheten” skulle hållas i Los Angeles i Kalifornien söndagen den 4 maj 1919. Broder Rutherford höll talet, trots att han var väldigt sjuk. Ungefär 3 500 personer kom, och hundratals fick vända i dörren. Nästa dag kom ytterligare 1 500 för att höra talet. Bröderna hade fått sitt svar: folk var intresserade!

Brödernas nästa steg satte tonen för hur Jehovas vittnens predikoarbete skulle fungera ända fram i vår tid.

I The Watch Tower för 1 augusti 1919 stod det att det skulle hållas ett allmänt konvent i början av september på Cedar Point i Ohio. ”Alla kände att de bara måste ta sig dit”, berättar Clarence Beaty, som var en ung bibelforskare från Missouri. Det kom över 6 000 bröder och systrar, och det var många fler än förväntat. Något som gjorde sammankomsten ännu mer spännande  var att över 200 blev döpta i den närliggande Eriesjön.

På sammankomstens femte dag, den 5 september 1919, höll broder Rutherford ett tal med temat ”Tal till medarbetarna”. Då presenterade han en ny tidskrift, The Golden Age (på svenska Den Gyllne Tidsåldern, som började ges ut i april 1924). * Den skulle ta upp sådant som hände i världen och ”med hjälp av Bibeln förklara varför dessa stora händelser inträffar”.

Alla bibelforskare uppmuntrades att använda den här nya publikationen när de vittnade. Det gick ut ett brev som beskrev hur arbetet skulle organiseras. Det stod: ”Må alla invigda [döpta] komma ihåg att det är ett stort privilegium att tjäna. Ta nu möjligheten och gör så mycket du kan för att avge ett vittnesbörd för världen.” Gensvaret blev enormt. I december det året hade de entusiastiska förkunnarna tecknat mer än 50 000 prenumerationer på den nya tidskriften.

När 1919 närmade sig sitt slut var Jehovas folk återigen välorganiserat och hade fått ny energi. Dessutom hade flera viktiga profetior som gällde de sista dagarna uppfyllts. Guds folk hade blivit inspekterat och renat, som det förutsades i Malaki 3:1–4. De hade också befriats från den bildliga fångenskapen under ”det stora Babylon”, och Jesus hade förordnat ”den trogne och förståndige tjänaren”. * (Upp. 18:2, 4; Matt. 24:45) Nu var bibelforskarna redo att ta itu med det arbete som Jehova ville att de skulle utföra.