Jehova gav verkligen styrka åt de här ivriga förkunnarna. Under det året ökade antalet kolportörer, eller pionjärer, från 225 till 350. Och för första gången var det mer än 8 000 gruppmedarbetare, eller församlingsförkunnare, som rapporterade sin tjänst till huvudkontoret. Jehova välsignade dem med fantastiska resultat.

Den 21 mars 1920 hölls talet ”Millioner som nu leva skola aldrig dö!” av Joseph Rutherford, som då ledde bibelforskarnas arbete. Bibelforskarna gjorde verkligen allt de kunde för att bjuda in intresserade. De hyrde en av de största hörsalarna i New York och delade ut omkring 320 000 inbjudningar.

Uppslutningen överträffade alla förväntningar. Hörsalen fylldes till sista plats med 5 000 åhörare, och så många som 7 000 fick vända i dörren. I den engelska upplagan av Vakttornet beskrev man det som ”ett av de mest framgångsrika möten som Internationella Bibelstudiesällskapet någonsin hållit”.

Bibelforskarna var kända för att förkunna: ”Millioner som nu leva skola aldrig dö!” Då förstod de inte att budskapet om riket behövde förkunnas i större skala. Men de hade en enastående entusiasm. Ida Olmstead började gå på mötena 1902, och hon berättade: ”Vi visste att hela mänskligheten skulle få fantastiska välsignelser, och de här goda nyheterna berättade vi för alla vi träffade i tjänsten.”

För att se till att den andliga maten skulle fortsätta komma ut började bröderna på Betel trycka en del av litteraturen själva. De köpte utrustning och satte upp den i hyrda lokaler på Myrtle Avenue 35 i Brooklyn i New York, som bara låg några kvarter från Betel.

Leo Pelle och Walter Kessler inställde sig för arbete på Betel i januari 1920. Walter berättade: ”När vi kom fram tittade tryckeritillsyningsmannen på oss och sa: ’Det är en och en halv timme kvar till lunch.’ Och så satte han oss i arbete. Vi fick bära upp kartonger med böcker från källaren.”

Leo berättade vad som hände dagen därpå: ”Vi fick i uppgift att tvätta väggarna på  bottenvåningen. Jag hade aldrig varit med om något så smutsigt. Men det var Herrens verk, så det var värt ansträngningen.”

Bara några veckor senare kunde The Watch Tower (Vakt-Tornet) börja tryckas av entusiastiska volontärer. Sextio tusen exemplar av The Watch Tower för 1 februari 1920 spottades fram ur tryckpressarna på första våningen. I källaren höll bröderna samtidigt på att ställa i ordning en tryckpress som man kallade Slagskeppet. Och från och med numret för 14 april 1920 kunde även The Golden Age (Den Gyllne Tidsåldern) börja tryckas där. Det var tydligt att Jehova välsignade deras arbete.

Jehovas folk hade tagit nya tag och kommit närmare varandra. Tyvärr hade en del bibelforskare lämnat organisationen under de svåra åren mellan 1917 och 1919. Hur skulle man kunna hjälpa dem?

I Vakt-Tornet för 15 juni 1920 fanns det en artikel som hette ”Låt oss bo tillsammans i frid”. Där fanns en kärleksfull vädjan: ”Vi är emellertid övertygade om, att alla och envar, som äga Herrens ande ... är villiga att förgäta det som ligger bakom oss ... [och] bo tillsammans i frid och endräkt samt gå framåt såsom en enda harmonisk enhet.”

Många tog till sig av de här orden. Ett gift par skrev: ”Vi inser att det har varit ett misstag att i drygt ett år bara stå vid sidan av när andra har arbetat hårt. ... Vi hoppas att vi aldrig mer hamnar på avvägar.” De som kom i gång med att predika igen hade mycket arbete framför sig.

Den 21 juni 1920 påbörjade bibelforskarna en kampanj för att sprida ”ZG”, Den fullbordade hemligheten i en särskild utgåva med mjuka pärmar. * Det fanns ett stort lager av den här boken, eftersom den blev förbjuden 1918.

 Alla förkunnare, inte bara kolportörerna, uppmuntrades att hjälpa till att sprida den här boken. I juninumret av Bulletin stod det: ”I alla församlingar ska de som är invigda [döpta] och har möjlighet att delta göra det med glädje. Mottot för alla bör nu vara: ’Ett gör jag: sprider ZG.’” Edmund Hooper berättade att många gick från dörr till dörr för första gången i och med den här kampanjen. Han sa: ”Det gick upp för oss vad det här arbetet skulle innebära, och det skulle bli större än vi någonsin hade kunnat ana.”

Under första världskriget hade det varit svårt att kommunicera med bibelforskarna i Europa, och broder Rutherford ville uppmuntra dem och hjälpa dem att ta nya tag i predikoarbetet. Så den 12 augusti 1920 åkte han och fyra andra bröder i väg på en lång rundresa i Storbritannien och andra delar av Europa och Mellanöstern.

När Rutherford var i Storbritannien anordnade bibelforskarna tre sammankomster och tolv offentliga möten. Det var ungefär 50 000 som sammanlagt kom till de här mötena. The Watch Tower summerade besöket så här: ”Vännerna blev uppmuntrade och styrkta. De drogs närmare varandra och samarbetade, och många nedstämda hjärtan blev upplyfta.” I Paris höll broder Rutherford föredraget ”Millioner som nu leva skola aldrig dö!” När han började tala var salen fullsatt. Tre hundra av besökarna ville ha ytterligare information.

Under de följande veckorna åkte broder Rutherford och de andra bröderna till Aten, Jerusalem och Kairo. För att följa upp intresset på de platserna etablerade han en litteraturdepå i Ramallah, i närheten av Jerusalem. Sedan återvände han till Europa och öppnade en centraleuropeisk expedition, där man skulle kunna trycka litteratur.

På hösten 1920 gav bibelforskarna ut nummer 27 av The Golden Age, och det var en specialutgåva som avslöjade vilken förföljelse bibelforskarna hade utsatts för under 1918. Slagskeppet, som nämndes tidigare, gick dag och natt och tryckte mer än fyra miljoner exemplar av den här specialutgåvan.

 I det numret kunde man läsa om Emma Martin och vad som hade hänt henne. Hon var kolportör i San Bernardino i Kalifornien. Den 17 mars 1918 var hon och bröderna Hamm, Sonnenburg och Stevens på ett litet möte som hölls av bibelforskarna.

En av de andra som var på mötet var inte där för att lära sig mer om Bibeln. Senare vittnade han och sa: ”Jag var där på uppdrag av åklagarmyndigheten. Tanken var att jag skulle hitta bevismaterial.” Och han hittade ”beviset” han var ute efter: ett exemplar av Den fullbordade hemligheten. Några dagar senare greps syster Martin och de tre bröderna. De anklagades för att ha brutit mot spionerilagen genom att sprida en förbjuden bok.

Emma och hennes tre vänner dömdes till tre års fängelse. De överklagade flera gånger, men den 17 maj 1920 fanns det inget mer att göra, och de började avtjäna sina fängelsestraff. Men snart skulle vindarna vända.

Den 20 juni 1920 på en sammankomst i San Francisco berättade broder Rutherford vad som hade hänt dem. Åhörarna var bestörta över det som hade hänt och skickade ett telegram till presidenten i USA. De skrev: ”Vi anser att det är djupt orättvist ... att döma ... fru Martin ... för brott mot spionerilagen. ... Statliga agenter har utnyttjat sin ställning för att förleda och snärja ... fru Martin ... och sedan fabricera falska åtalspunkter för att skicka henne i fängelse. Det anser vi är skamligt och skändligt.”

Redan nästa dag benådade president Woodrow Wilson syster Martin och bröderna Hamm, Sonnenburg och Stevens. Rättvisa skipades och de släpptes ur fängelset.

När bibelforskarna såg tillbaka på 1920 hade de mycket att glädjas över. Arbetet på huvudkontoret fortsatte gå framåt och bibelforskarna predikade mer än någonsin om Guds rike som den enda lösningen på mänsklighetens problem. (Matt. 24:14) Och 1921 skulle predikoarbetet nå nya höjder.