Bröderna på Betel hade arbetat i över ett år med att bygga radiostationen WBBR på Staten Island i New York. Först röjde de tomten, och sedan byggde de ett stort hus där arbetarna kunde bo och en byggnad för all utrustning. När det var gjort kunde bröderna börja samla ihop utrustningen som behövdes för att kunna göra radiosändningar. Men det fanns flera hinder längs vägen.

Bröderna insåg att det inte skulle bli så lätt att sätta upp huvudantennen för radiostationen. Den var 91 meter lång och skulle hängas upp mellan två trämaster, som vardera var 61 meter höga. Det första försöket misslyckades. Men till sist lyckades de med Jehovas hjälp. Calvin Prosser arbetade med projektet. Han sa: ”Om vi hade lyckats på första försöket hade vi kunnat klappa oss själva på axeln och säga: ’Se vad vi klarade av!’” Bröderna gav istället all ära till Jehova. Men problemen var inte slut.

Radioutsändningar var fortfarande i sin linda, och därför var det svårt att få tag på utrustning. Men bröderna kom över en begagnad, hemmabyggd 500-watts radiosändare. Och istället för att köpa en mikrofon tog de en från en vanlig telefon. En kväll i februari bestämde bröderna sig för att testa den enkla utrustningen. De behövde någonting att sända, så bröderna sjöng Rikets sånger. En av bröderna som var med den kvällen, Ernest Lowe, berättade något roligt som hände. Han sa att medan de sjöng fick de ett telefonsamtal från domare Rutherford. b  Han hörde deras sång på radion i Brooklyn cirka 25 kilometer därifrån.

”Stoppa utsändningen!” uppmanade broder Rutherford oss. ”Ni låter som ett gäng skränande katter!” Smått besvärade stängde bröderna snabbt av sändningen. Men de var övertygade om att de var redo för sin första utsändning.

Den 24 februari 1924 var det dags för den första officiella utsändningen, och broder Rutherford överlämnade radiostationen ”till Messias rikes intressen”. Han sa att syftet med radiostationen var ”att få människor att med Bibelns hjälp förstå betydelsen av den tid vi lever i, oavsett vilken tro eller religion man bekänner sig till”.

Den första utsändningen blev verkligen en succé. De följande 33 åren använde organisationen WBBR för att sända olika program.

I juli 1924 samlades bibelforskarna till ett konvent i Columbus i Ohio. Det kom delegater från hela världen och lyssnade till tal på arabiska, engelska, franska, grekiska, italienska, litauiska, polska, ryska, tyska, ukrainska, ungerska och de skandinaviska språken. Delar av programmet sändes över radio, och varje dag rapporterade Ohio State Journal från konventet.

Torsdagen den 24 juli hade mer än 5 000 bröder och systrar en särskild tjänstedag. De lämnade nästan 30 000 böcker och satte i gång tusentals bibelstudier. Vakt-Tornet kallade den här dagen för ”den lyckligaste delen av hela konventet”.

En annan höjdpunkt under konventet var på fredagen den 25 juli när broder Rutherford läste upp en anklagelseakt, ett tydligt tillkännagivande mot prästerna. I ett juridiskt dokument beskylldes politiska, religiösa och kommersiella ledare för att ”hålla folken i okunnighet om Guds anordning för deras välsignande med liv”. Dessutom stod det vidare i anklagelsen att de hade ”sanktionerat Nationernas förbund och förklarat detta vara ’det politiska uttrycket för  Guds rike på jorden’”. Bibelforskarna behövde vara modiga för att kunna gå ut med det här budskapet till människor.

Vakt-Tornet sammanfattade vilken verkan det här konventet hade haft: ”Den Herrens lilla här, som var församlad vid konventet i Columbus, lämnade detsamma, styrkta i tron ... oövervinnelig för någon makt eller för några som helst brännande pilar, som fienden må slunga ut emot den.” Leo Claus, som var med vid konventet, berättar: ”När vi åkte därifrån kände vi oss ivriga att börja sprida det här budskapet på våra distrikt.”

I oktober började bibelforskarna sprida miljontals exemplar av vikbladet Ecclesiastics Indicted, som innehöll den anklagelse som broder Rutherford hade presenterat på konventet. I det lilla samhället Cleveland i Oklahoma gick Frank Johnson och delade ut vikblad. Några andra förkunnare gick på ett distrikt i närheten, och de skulle hämta honom efteråt. Men han blev klar 20 minuter tidigare än de hade avtalat. Det var för farligt för honom att stå och vänta där andra kunde se honom. Några av byborna hade nämligen retat upp sig på att han hade predikat där och letade nu efter honom. Han bestämde sig för att gömma sig i en kyrka i närheten. När han märkte att ingen annan var där lämnade han några exemplar av vikbladet i prästens bibel och även på varje sittplats. Han var sedan snabb att lämna kyrkan. Han hade fortfarande lite tid kvar så han gick in i två kyrkor till och gjorde samma sak där.

Sedan rusade Frank tillbaka till stället där de hade avtalat att mötas. Han gömde sig bakom en bensinstation och höll utkik efter männen som var ute efter honom. Han såg att männen körde förbi, men de såg honom inte. Strax därefter kom förkunnarna och plockade upp Frank och körde iväg.

En av bröderna berättade: ”När vi körde ut ur samhället passerade vi de tre kyrkorna. Det var säkert omkring 50 personer som stod utanför varje kyrka. Några stod och läste vikbladet, andra visade det för prästen. Det var nära ögat! Men vi tackade Jehova vår Gud för hans beskydd och för hans vishet att kunna överlista dessa rikets fiender.”

Bibelforskare i andra länder var också modiga när de predikade. I norra Frankrike vittnade Józef Krett för gruvarbetare som kom från Polen. Han skulle hålla ett tal som hette ”De dödas uppståndelse är snart här”. När bröderna och systrarna delade ut inbjudningar till byborna blev många varnade av den lokala prästen att inte komma. Men det fick motsatt effekt. Mer än 5 000 kom och lyssnade till talet, till och med prästen! Broder Krett inbjöd prästen att försvara sina uppfattningar, men han avböjde. Broder Krett lämnade all litteratur han hade och förstod att människorna han predikade för törstade efter Guds ord. (Am. 8:11)

Claude Brown predikade de goda nyheterna i Guldkusten, numera Ghana, i Afrika. Han hade många tal och spred mycket litteratur, så sanningen nådde snabbt ut till alla delar av landet. John Blankson, som studerade till farmaceut, lyssnade till ett av broder Browns tal. Han förstod på en gång att han hade funnit sanningen. ”Sanningen gjorde mig så glad”, sa han, ”så jag berättade  öppet om det för många av de andra studenterna på skolan där jag gick.”

John hade fått veta att Bibeln inte lär att Gud är en del av en treenighet. Därför gick han till kyrkan en dag för att fråga prästen om det. Prästen jagade bort honom och skrek: ”Du är ingen kristen! Du hör till djävulen! Försvinn härifrån!”

När John kom hem skrev han ett brev till prästen där han inbjöd honom att diskutera treenighetsläran inför publik. Prästen svarade genom att be honom komma till lektorns kontor. När John kom dit frågade lektorn om han verkligen hade skrivit ett sådant brev till prästen.

”Ja, det har jag”, svarade John.

Då sa lektorn att John skulle skriva till prästen och be om ursäkt. Så John skrev:

”Min lärare har bett mig skriva en ursäkt till dig. Och det gör jag gärna när du erkänner att du lär ut falska läror.”

Lektorn blev chockad och frågade: ”Blankson, ska du verkligen skriva så där?”

”Ja. Jag kan inte skriva något annat.”

”Du kommer att bli avstängd. Hur kan du tala emot prästen i statskyrkan och tro att du ska få fortsätta arbeta för staten?”

”Men ... när du har lektioner med oss och det är något vi inte förstår, visst får vi ställa frågor då?”

”Självklart får ni det.”

”Ja, men det var bara det som hände. Han undervisade oss om Bibeln, och jag ställde en fråga. Om han inte kan svara på frågan, varför ska jag tvingas be om ursäkt för det?”

John blev inte avstängd, och ingen ursäkt skickades.

För att summera det gångna årets aktiviteter stod det så här i den engelska upplagan av Vakt-Tornet: ”Vi kan säga som David: ’Du ska ge mig styrka inför striden.’ (Ps. 18:39) Det har varit ett mycket uppmuntrande år, eftersom vi har sett Herrens ledning ... Hans trogna tjänare har tagit del i tjänsten med stor glädje.”

Mot slutet av året planerade bröderna att utvidga radioutsändningarna. Så man började arbeta på att starta upp en annan radiostation i närheten av Chicago. Den här stationen hade det passande namnet WORD. Och den här gången hade man fått tag i en radiosändare på 5 000 watt, alltså mycket bättre än den förra. Så nu kunde utsändningarna nå ännu längre bort, så långt som till norra Kanada.

Under 1925 ökade det andliga ljuset, och bibelforskarna började få en bättre förståelse av kapitel 12 i Uppenbarelseboken. Men på grund av det här slutade tyvärr några att tjäna Jehova. De flesta gladdes dock över att få en bättre förståelse av det som händer i himlen och hur det påverkar Guds folk som lever på jorden.