”DEN mannen är mig ett utvalt kärl till att bära mitt namn såväl till nationerna som till kungar.” (Apg. 9:15) Herren Jesus talade här om en judisk man som nyligen hade blivit kristen och som senare blev känd som aposteln Paulus.

En av dessa ”kungar” var den romerske kejsaren Nero. Hur skulle du ha känt om du hade blivit tvungen att försvara din tro inför en sådan härskare? Vi som kristna uppmuntras att efterlikna Paulus. (1 Kor. 11:1) Därför kan vi ha stor nytta av att se närmare på hans erfarenheter av rättssystemet på den tiden.

I Israel gällde Moses lag, och det var också den moralkodex som hängivna judar överallt följde. Efter pingsten år 33 v.t. behövde de sanna tillbedjarna inte längre följa Moses lag. (Apg. 15:28, 29; Gal. 4:9–11) Men Paulus och andra kristna uttryckte sig aldrig respektlöst om lagen, och de kunde vittna i många judiska kolonier utan att bli hindrade. (1 Kor. 9:20) Paulus vittnade faktiskt många gånger i synagogor. Där fanns det människor som kände till Abrahams Gud, och han kunde resonera med dem med hjälp av de hebreiska skrifterna. (Apg. 9:19, 20; 13:5, 14–16; 14:1; 17:1, 2)

Till att börja med organiserade apostlarna predikoarbetet från Jerusalem. De undervisade regelbundet i templet. (Apg. 1:4; 2:46; 5:20) Paulus reste ibland till Jerusalem, och så småningom blev han gripen där. Det här blev startskottet för en rättsprocess som slutligen förde honom till Rom.

Hur såg de romerska myndigheterna på det Paulus predikade om? Det är intressant att lägga märke till hur romarna ställde sig till religion i allmänhet. De tvingade inte de olika etniska grupperna i riket att överge sina religioner, så länge de inte verkade utgöra ett hot mot staten eller moralen.

 Rom gav judarna många rättigheter. I boken Backgrounds of Early Christianity står det: ”Judendomen hade en privilegierad ställning i det romerska riket. ... Judarna var fria att utöva sin religion och behövde inte tillbe den romerska statens gudar. I sina kolonier kunde de leva efter sina egna lagar.” De var också befriade från militärtjänst. * Paulus kunde hänvisa till det beskydd judendomen åtnjöt under romersk lag när han försvarade kristendomen inför de romerska myndigheterna.

Paulus motståndare försökte på flera sätt vända folket och myndigheterna mot honom. (Apg. 13:50; 14:2, 19; 18:12, 13) Vid ett tillfälle fick de äldste i församlingen i Jerusalem höra om ett rykte som spreds bland judarna, nämligen att Paulus predikade ”ett avfall från Mose”. Sådana historier skulle kunna få en del judar som nyligen blivit kristna att tro att Paulus inte respekterade Guds anordningar. Och Sanhedrin skulle kunna göra gällande att kristendomen var ett avfall från judendomen. I så fall skulle judar som umgicks med kristna kunna bli straffade. De skulle bli utstötta ur det judiska samhället, och de skulle inte tillåtas att vittna i templet eller i synagogorna. De äldste gav därför Paulus rådet att motbevisa de här ryktena genom att gå till templet och göra något som Gud inte krävde av honom men som samtidigt inte var olämpligt. (Apg. 21:18–27, noten)

Paulus gjorde det, och det resulterade i att han fick möjlighet att ”försvara och lagligt stadfästa de goda nyheterna”. (Fil. 1:7) I templet utbröt kalabalik, och uppretade judar ville döda Paulus. Den romerske militärbefälhavaren grep honom. När man skulle prygla honom avslöjade han att han var romersk medborgare. Det ledde till att han fördes till Caesarea, romarnas administrativa säte för Judeen. Där fick han unika möjligheter att vittna inför myndigheterna. Det gjorde säkert att många som inte kände till så mycket om den kristna läran fick veta mer om den.

I Apostlagärningarnas 24:e kapitel kan vi läsa om när Paulus stod inför rätta inför Felix, den romerske ståthållaren i Judeen. Felix kände redan till en del om den kristna läran. Judarna anklagade Paulus för att bryta mot de romerska lagarna på åtminstone tre punkter. De sa att han ställde till med oroligheter bland judarna över hela riket, att han var ledare för en farlig sekt och att han försökte vanhelga templet, som då stod under romerskt beskydd. (Apg. 24:5, 6) De här anklagelserna kunde leda till att han dömdes till döden.

Det är intressant för oss kristna i dag att lägga märke till hur Paulus hanterade anklagelserna. Han höll sig lugn och var respektfull. Han hänvisade till lagen och profeterna och åberopade rätten att tillbe sina ”förfäders Gud”. Det här var en rättighet som andra judar hade enligt romersk lag. (Apg. 24:14) Med tiden kunde Paulus försvara sin tro inför näste ståthållare, Porcius Festus, och även inför kung Herodes Agrippa.

För att få en rättvis rättegång anhöll Paulus till slut om att få komma inför den mäktigaste härskaren på den tiden. Han sa: ”Jag vädjar till kejsaren!” (Apg. 25:11)

En ängel sa senare till Paulus: ”Du skall stå inför kejsaren.” (Apg. 27:24) I början av sin regeringstid sa kejsar Nero att han inte skulle döma alla rättsfall själv. Under sina första åtta år vid makten överlät han för det mesta den uppgiften åt andra. I boken The Life and Epistles of Saint Paul står det att när Nero själv tog sig an ett rättsfall gjorde han det i sitt eget palats, där en grupp rådgivare med lång erfarenhet och stort inflytande assisterade honom.

 Det står inte i Bibeln om det var Nero själv som hörde och dömde Paulus eller om någon annan fick höra Paulus fall och sedan rapportera till Nero. Hur det än var med den saken förklarade säkert Paulus att han tillbad judarnas Gud och att han uppmanade alla människor att visa myndigheterna den respekt de förtjänar. (Rom. 13:1–7; Tit. 3:1, 2) Det verkar som att Paulus försvar av de goda nyheterna inför höga ämbetsmän föll i god jord. Han blev nämligen frikänd. (Fil. 2:24; Filem. 22)

Jesus sa till sina lärjungar: ”Ni skall bli dragna inför ståthållare och kungar för min skull, till ett vittnesbörd för dem och nationerna.” (Matt. 10:18) Det är en förmån att få representera Jesus på det här sättet. När vi försvarar de goda nyheterna kan det leda till att vi vinner juridiska segrar. Men det som ofullkomliga människor beslutar gör naturligtvis inte att de goda nyheterna blir ”lagligt stadfästa” i fullständig mening. Det är bara Guds rike som kommer att ta bort förtryck och orättvisor helt och hållet. (Pred. 8:9; Jer. 10:23)

Men redan nu kan Guds namn bli upphöjt när vi försvarar vår tro. Och precis som Paulus vill vi vara lugna, uppriktiga och övertygande. Jesus sa till sina efterföljare att de inte skulle behöva öva in sitt försvar i förväg, eftersom han skulle ge dem ord och vishet som inte ens alla deras motståndare tillsammans skulle ”kunna stå emot eller motsäga”. (Luk. 21:14, 15; 2 Tim. 3:12; 1 Petr. 3:15)

När vi försvarar vår tro inför kungar, styresmän eller andra ämbetsmän får vi kanske vittna för människor som annars hade varit svåra att nå. En del gynnsamma domar har lett till att lagstiftningen i vissa länder har justerats, så att yttrande- och religionsfriheten har kunnat skyddas. Men oavsett utgången i sådana rättsfall vet vi att Jehova gläder sig när han ser sina tjänare modigt försvara de goda nyheterna.