Under det tidiga 1940-talet studerade mina föräldrar Bibeln med Jehovas vittnen. Tyvärr slutade de studera, men min mamma fortsatte att ta emot Vakna! och Vakttornet. År 1953 hölls det en internationell sammankomst i New York, och min familj tackade ja till att vara med.

Efter ett tag började en broder som hette Lawrence Jeffries besöka oss. Han engagerade sig i mig. I början hade jag svårt att acceptera vittnenas inställning till krig och politik. Jag sa att om alla i USA skulle vägra att gå ut i krig så skulle ju fiender kunna komma och invadera landet. Men broder Jeffries svarade lugnt: ”Vad tror du Jehova skulle göra om alla i USA tjänade honom och fiender kom och försökte angripa dem?” Hans logiska resonemang hjälpte mig att förstå att jag tänkte fel. Det gjorde att jag ville lära mig mer om Bibeln.

Min mamma hade sparat en massa gamla exemplar av Vakttornet och Vakna! i källaren, och jag kunde sitta i flera timmar och läsa dem. Med tiden insåg jag att det här var sanningen, så jag tackade ja till studiet som broder Jeffries erbjöd. Jag började också att gå på mötena regelbundet. Jag älskade det jag fick lära mig, så jag blev förkunnare. Mina mål ändrades helt när jag insåg att ”Jehovas stora dag” var nära. (Sef. 1:14) I stället för att ha siktet inställt på universitetet ville jag hjälpa andra att lära sig Bibelns sanningar.

Jag gick ut high school den 13 juni 1956, och bara tre dagar senare blev jag döpt på en kretssammankomst. Jag valde att ägna mitt liv åt att lära mig mer om Jehova och undervisa andra. Tänk om jag då hade  vetat vilka underbara välsignelser som väntade mig.

Sex månader efter mitt dop började jag som reguljär pionjär. I Tjänsten för Guds rike för december 1956 (januari 1957 på svenska) fanns det en artikel med temat: ”Kan du tjäna där behovet är störst?” Den artikeln gick rakt in i hjärtat. Jag kände att jag ville hjälpa till där det inte fanns så många som kunde predika de goda nyheterna. (Matt. 24:14)

Jag flyttade till Edgefield i South Carolina. Församlingen där bestod av fyra förkunnare. Jag blev nummer fem. Vi hade mötena hemma hos en broder i hans vardagsrum. Varje månad gick jag 100 timmar i tjänsten. Jag var fullt upptagen med att gå i tjänsten med vännerna och ha tal på mötena. Och ju mer jag fick göra, desto mer lärde jag mig om Jehova.

En änka som jag studerade Bibeln med ägde en begravningsbyrå i Johnston, en stad som låg en bit bort. Hon var så snäll och gav mig ett välbehövligt deltidsjobb och lät oss använda en liten byggnad hon ägde som Rikets sal.

Broder Jolly Jeffries, som var son till brodern som studerade med mig, flyttade ner från Brooklyn i New York och blev min pionjärkompis. Vi bodde i en liten husvagn som vi fick låna av en broder.

Lönerna i södern var väldigt dåliga. Vi tjänade bara två eller tre dollar per dag. Jag minns en gång när jag hade använt mina sista mynt för att köpa lite mat i en affär, och när jag kom ut kom en man fram till mig och frågade: ”Behöver du jobb? Du får en dollar i timmen.” Jag fick arbeta tre dagar för honom och röja upp på en byggarbetsplats. Det var tydligt att Jehova ville att jag skulle stanna i Edgefield. Och jag lyckades till och med skrapa ihop tillräckligt för att åka på den internationella sammankomsten i New York 1958.

Under sammankomstens andra dag hände någonting speciellt. Jag träffade Ruby Wadlington, som var pionjär i Gallatin i Tennessee. Vi ville båda bli missionärer, så vi gick på gileadmötet. Sedan började vi brevväxla, och jag blev inbjuden till hennes församling för att hålla en offentlig föreläsning. Då tog jag chansen att fria! Jag flyttade till hennes församling, och vi gifte oss 1959.

När jag var 23 blev jag församlingstjänare (det som nu kallas samordnare för äldstekretsen) i Gallatin. En broder som hette Charles Thompson hade precis blivit kretstillsyningsman när han besökte vår församling. Han hade mycket erfarenhet men bad ändå om mina åsikter. Han frågade vad vännerna  behövde och hur andra kretstillsyningsmän brukade ta hand om församlingarna. Han var ett så fint exempel. Jag lärde mig att det är bra att ställa frågor och ta reda på alla fakta innan man fattar ett beslut.

I maj 1964 blev jag inbjuden till Skolan i rikets tjänst, som hölls i South Lansing i New York. Den höll på en månad, och bröderna som höll skolan fick mig att vilja lära mig mer om Jehova och bli mer andlig.

Ruby och jag fick frågan om vi kunde börja i kretstjänsten i januari 1965. Vi fick en krets som täckte ett enormt område från Knoxville i Tennessee nästan ända upp till Richmond i Virginia. Det omfattade församlingar i North Carolina, Kentucky och West Virginia. Det här var i den amerikanska södern, och på den tiden fick inte svarta ha möten tillsammans med vita. Och jag reste bara i församlingar där det var svarta. Vännerna hade det inte så gott ställt, och vi fick lära oss att dela med oss. En erfaren kretstillsyningsman lärde mig något väldigt viktigt. Han sa: ”Var deras bror. Kom inte till församlingen som någon slags chef. Du kan inte hjälpa dem om de inte känner att du är deras bror.”

När vi besökte en liten församling fick Ruby börja studera med en ung kvinna som hade en flicka på ett år. Ingen i församlingen kunde ta hand om studiet, så Ruby fick fortsätta studera med henne via brev. Nästa gång vi kom på besök var hon med på alla möten. När två systrar som var specialpionjärer flyttade dit kunde de ta hand om studiet, och det dröjde inte länge förrän den här kvinnan blev döpt. Runt 30 år senare, 1995, träffade Ruby en ung syster på Betel i Patterson. Det var dottern till den här kvinnan som Ruby hade studerat med. Hon och hennes man gick då Gileadskolans 100:e klass.

Vår andra krets låg i Florida. Vid den här tiden behövde vi en bil, och vi fick tag i en till ett väldigt bra pris. Men redan första veckan gick vattenpumpen sönder, och vi hade inte råd att laga den. Jag ringde en broder som jag tänkte kanske skulle kunna hjälpa oss, och han lät en av sina anställda laga bilen och ville inte ha betalt. Han sa bara: ”Det är redan ordnat.” Han gav oss till och med lite pengar som en gåva! Det var ett fint exempel på hur Jehova tar hand om dem som tjänar honom. Och det påminde oss om att vi ska vara generösa mot andra.

När vi besökte de olika församlingarna bodde vi hemma hos vännerna. Tack vare det fick vi många nära vänner. En dag lämnade jag min halvfärdiga rapport om församlingen kvar i skrivmaskinen. Och när jag kom hem den kvällen såg jag att familjens treårige son hade ”hjälpt” mig att skriva klart den. Det fick han höra i många år!

År 1971 fick jag ett brev med ett nytt förordnande: områdestillsyningsman i New York. Vi var i chock! När vi flyttade dit var jag bara 34. Jag var deras första svarta områdestillsyningsman, och de tog emot mig med öppna armar.

Något som jag tyckte om med den uppgiften var att lära andra om Jehova vid kretssammankomsterna varje helg. Många av kretstillsyningsmännen hade mer erfarenhet än jag. En av dem hade hållit mitt doptal. Och en annan, Theodore Jaracz, blev senare medlem av den styrande kretsen. I området fanns också många erfarna bröder som arbetade på Betel i Brooklyn. Jag var så tacksam över att kretstillsyningsmännen och beteliterna fick mig att känna mig avslappnad. Jag fick med egna ögon se att de var kärleksfulla herdar som höll sig till Bibeln och gav organisationen sitt fulla stöd. Deras ödmjukhet gjorde det enkelt för mig att vara områdestillsyningsman.

År 1974 förordnade den styrande kretsen fler kretstillsyningsmän till områdestjänsten,  och då fick jag börja som kretstillsyningsman igen. Den här gången fick jag en krets i South Carolina. Vid den här tiden behövde vita och svarta vänner inte längre vara i olika församlingar och kretsar, och vännerna var väldigt glada över det.

I slutet av 1976 blev jag förordnad till en krets i Georgia, mellan Atlanta och Columbus. Jag glömmer aldrig när jag fick hålla ett begravningstal för fem svarta barn. Det var mordbrännare som hade satt eld på familjens hus, och mamman blev så svårt skadad att hon fick läggas in på sjukhus. Hela tiden kom det både svarta och vita Jehovas vittnen till sjukhuset för att ge föräldrarna tröst. Vännernas kärlek var helt fantastisk! När vi visar varandra sådan medkänsla kan det hjälpa oss att hantera de mest fruktansvärda prövningar.

År 1977 blev vi tillfrågade om att komma till Betel i Brooklyn i några månader för att hjälpa till med ett projekt. När projektet nästan var över fick jag frågan av två medlemmar av den styrande kretsen om Ruby och jag skulle kunna tänka oss att bli fasta beteliter. Det ville vi gärna.

I 24 år arbetade jag på tjänsteavdelningen, där bröder ofta hanterar känsliga och komplexa frågor. Under åren så har den styrande kretsen gett oss vägledning som bygger på Bibelns principer. Den här vägledningen används för att besvara frågor, men den ligger också till grund för att utbilda kretstillsyningsmän, äldste och pionjärer. Det här utbildningsmaterialet har hjälpt många att gå framåt i sanningen, och det i sin tur har stärkt hela organisationen.

Under åren 1995 till 2018 fick jag besöka olika avdelningskontor som representant för huvudkontoret, eller zontillsyningsman som vi brukade säga förr. Jag hade möten med avdelningskontorens kommittéer, beteliter och missionärer. Jag uppmuntrade dem och hjälpte dem med eventuella problem. Men Ruby och jag fick så mycket tillbaka, för vi blev väldigt uppmuntrade av att höra deras erfarenheter. Till exempel besökte vi Rwanda år 2000. Vi blev väldigt rörda när vi fick höra vad vännerna och betelfamiljen hade gått igenom i samband med folkmordet 1994. Många hade förlorat sina nära och kära. Men trots allt de hade uthärdat så visade vännerna tro, hopp och glädje.

Nu har vi passerat 80. Under de senaste 20 åren har jag varit medlem av avdelningskontorets kommitté i USA. Jag fick aldrig någon universitetsutbildning, men jag har fått den bästa utbildning som finns av Jehova och hans organisation. Tack vare den kan jag lära ut Bibelns sanningar till andra så att de kan få nytta av dem för evigt . (2 Kor. 3:5; 2 Tim. 2:2) Jag har sett hur Bibelns budskap har hjälpt människor att få bättre liv och komma närmare sin skapare. (Jak. 4:8) Ruby och jag tar vara på alla tillfällen att uppmuntra andra att fortsätta lära sig mer om Jehova och undervisa andra. Det är den största förmån man kan ha när man tjänar Jehova!