Jag föddes 1934 i Timmins, en gruvstad i Ontario i Kanada. Mina föräldrar var immigranter från Schweiz. Omkring 1939 började min mamma läsa Vakttornet och vara med på Jehovas vittnens möten, och jag och mina syskon brukade följa med henne. Det dröjde inte länge innan hon blev döpt.

Pappa gillade inte att hon blev ett vittne, men hon älskade sanningen och hade bestämt sig för att hålla fast vid den. Och det gjorde hon, även när Jehovas vittnens arbete var förbjudet i Kanada i början av 40-talet. Mamma var alltid snäll mot pappa och visade honom respekt, även när han vräkte ur sig hemska saker. Hennes fina exempel bidrog till att jag och mina sex syskon också valde att tjäna Jehova. Och så småningom mjuknade pappa och blev mycket snällare.

Sommaren 1950 var jag med på sammankomsten ”Teokratiens tillväxt” i New York. Där träffade jag vänner från världens alla hörn och fick lyssna på spännande intervjuer med gileadelever. Allt det här gjorde att jag ville göra mer i tjänsten för Jehova. Jag var mer motiverad för pionjärtjänsten än någonsin, så jag fyllde i en ansökan så fort jag kom hem. Men avdelningskontoret i Kanada skrev tillbaka och föreslog att jag skulle döpa mig först. Så det gjorde jag, den 1 oktober 1950. En månad senare började jag som reguljär pionjär och blev förordnad till ett samhälle som heter Kapuskasing. Det innebar att jag behövde flytta ganska långt ifrån min familj.

På våren 1951 skickade avdelningskontoret ut en förfrågan om fransktalande vittnen  kunde tänka sig att flytta till provinsen Quebec, eftersom det behövdes förkunnare där. Jag kunde både engelska och franska, så jag erbjöd mig att flytta. Det var då jag fick beskedet att jag skulle flytta till Rouyn. Jag kände ingen där. Det enda jag hade var en adress, som jag berättade tidigare. Men allt ordnade sig bra för mig. Marcel och jag blev goda vänner. Efter ett tag blev jag specialpionjär, och jag tjänade totalt fyra år i Quebec.

När jag bodde i Quebec fick jag en inbjudan till den 26:e gileadklassen i South Lansing i New York. Den 12 februari 1956 var det avslutning och jag fick mitt förordnande: Ghana b i Västafrika. Men innan jag kunde åka var jag tvungen att återvända till Kanada några veckor i väntan på att få alla resehandlingar.

Veckorna blev till sju månaders väntan. Under den tiden fick jag bo hos en härlig familj i Toronto, familjen Cripps. De hade en dotter, Sheila, och vi blev kära i varandra. Jag hade precis tänkt fria till henne när jag fick mitt visum. Efter att ha bett mycket om det kom Sheila och jag fram till att jag trots allt skulle åka. Men vi skulle hålla kontakten via brev för att se om eller när vi skulle kunna gifta oss. Det var verkligen ett svårt beslut att åka, men det visade sig vara det bästa.

Efter månader på resande fot, på tåg, lastfartyg och flyg, kom jag äntligen fram till Accra i Ghana. Där fick jag veta att jag skulle tjäna som områdestillsyningsman. Det innebar att jag skulle resa runt i hela Ghana och i grannländerna Elfenbenskusten och Togo. För det mesta reste jag själv i en jeep som avdelningskontoret hade ordnat till mig. Jag älskade varenda minut av det här livet!

På helgerna hade jag uppgifter på olika kretssammankomster. Det fanns inga  sammankomsthallar, så bröderna brukade bygga tak så att åhörarna kunde få skydd från den starka solen. Taken bestod av bambustänger som täcktes med palmblad. Och eftersom det inte fanns några kylmöjligheter för maten hade man levande djur i en inhägnad i närheten som sedan slaktades för att förse alla med mat.

Vi var med om en del roliga saker under de här sammankomsterna. En gång när en missionär som hette Herb Jennings c höll ett tal så rymde en av korna. Den sprang mellan podiet och åhörarna. Herb slutade prata, och kon verkade helt förvirrad. Men fyra starka bröder lyckades fånga den och föra den tillbaka till inhägnaden, till publikens jubel.

Dagarna mellan sammankomsterna åkte jag till byar i närheten och visade filmen ”Den nya världens samhälle i verksamhet”. Jag brukade hänga upp ett vitt lakan mellan två pålar eller träd och använda det som filmduk. Alla älskade det! För många var det första gången de såg en film. De applåderade entusiastiskt när det visades scener av människor som blev döpta. Den här filmen hjälpte verkligen dem att förstå att Jehovas vittnen är en global och enad organisation.

Efter omkring två år i Afrika fick jag vara med på den internationella sammankomsten i New York 1958. Jag var överlycklig över att få träffa Sheila igen! Hon tjänade nu som specialpionjär i Quebec. Vi hade brevväxlat, men nu när vi äntligen träffades så passade jag på att fria, och hon sa ja. Jag skrev till broder Knorr d och frågade om Sheila fick gå Gilead och sedan flytta till mig i Afrika. Han gick med på det. Så till slut kom Sheila till Ghana och vi gifte oss i Accra den 3 oktober 1959. Vi kände verkligen att Jehova hade välsignat oss för att vi först och främst satsade på tjänsten för honom.

År 1961 förordnades vi till Kamerun. Jag skulle hjälpa till att starta upp ett avdelningskontor där, så det var verkligen fullt upp. Jag fick ansvaret för avdelningskontoret  och hade mycket nytt att sätta mig in i. Några år senare, 1965, upptäckte vi att Sheila var gravid. Jag får erkänna att det tog ett tag att vänja sig vid tanken på att vi skulle bli föräldrar. Men precis när vi började känna oss redo för vår nya uppgift och hade gjort upp planer för att återvända till Kanada fick vi uppleva något fruktansvärt.

Sheila fick missfall. Läkaren berättade att vårt ofödda barn var en pojke. Det har gått över 50 år sedan det här hände, men jag tänker fortfarande på det. Vi var otroligt ledsna, men vi valde att stanna i Afrika eftersom vi älskade vårt liv där.

Vännerna i Kamerun fick ofta möta hårt motstånd på grund av att de var politiskt neutrala. Situationen var särskilt spänd när det var presidentval. Den 13 maj 1970 slog våra värsta farhågor in: Jehovas vittnen blev förbjudna i landet. Det vackra nya avdelningskontoret, som vi flyttat in i bara fem månader tidigare, konfiskerades av myndigheterna. Inom en vecka utvisades alla missionärer från landet, däribland jag och Sheila. Det var jobbigt att lämna vännerna som vi älskade så mycket, och vi var oroliga för hur det skulle gå för dem.

De följande sex månaderna var vi på avdelningskontoret i Frankrike. Jag fortsatte göra allt jag kunde för att hjälpa vännerna i Kamerun. I december samma år blev jag förordnad till avdelningskontoret i Nigeria, som hade fått ansvaret över verksamheten i Kamerun. Vi blev varmt mottagna av bröderna och systrarna i Nigeria, och vi blev kvar där i flera år.

År 1973 behövde vi ta ett mycket svårt beslut. Sheila hade haft en hel del hälsoproblem. Vid ett tillfälle när vi var i New York bröt hon ihop och sa: ”Jag klarar inte det här mer! Jag är sjuk nästan jämt och känner mig helt slut.” Vi hade tjänat tillsammans i Västafrika i över 14 år. Jag var så stolt över att hon tjänat Jehova så lojalt men förstod att vi var tvungna att göra en förändring. Efter att ha pratat mycket om det och bett intensivt så bestämde vi oss för att flytta tillbaka till Kanada. Där fanns det bättre möjligheter för henne att ta hand om sin hälsa. Att lämna vårt missionärsuppdrag och heltidstjänsten var det jobbigaste beslut vi någonsin tagit.

När vi kom tillbaka till Kanada fick jag jobb hos en gammal vän som hade en bilfirma i en stad norr om Toronto. Vi fick tag i en hyreslägenhet och köpte lite begagnade möbler, och det gjorde att vi inte behövde dra på oss några skulder. Vi ville fortsätta leva enkelt för att förhoppningsvis kunna börja i heltidstjänsten igen en dag. Det visade sig bli möjligt tidigare än vi vågat hoppas på!

Jag började vara med varje lördag på ett bygge av en sammankomsthall i Norval  i Ontario. Så småningom blev jag tillfrågad om att vara halltillsyningsman där. Sheila mådde bättre, och vi kände att vi skulle klara av den uppgiften. Så i juni 1974 flyttade vi in i en lägenhet i sammankomsthallen. Vi var överlyckliga över att vara tillbaka i heltidstjänsten!

Sheilas hälsa blev bättre och bättre, och vi var så glada för det. Två år senare fick vi förmånen att börja i kretstjänsten. Vår krets låg i Manitoba, en provins som är känd för sina iskalla vintrar. Men vi blev varmt mottagna av vännerna. Vi insåg att det inte spelar någon roll var man tjänar, det viktiga är att fortsätta tjäna Jehova där man är.

Efter några år i kretstjänsten fick vi år 1978 en inbjudan att tjäna på Betel i Kanada. Inte långt efter det fick jag lära mig en läxa. Jag höll ett en och en halv timme långt tal på franska på ett särskilt möte i Montreal. Men tyvärr lyckades jag inte så bra med att fånga åhörarnas intresse, och efteråt fick jag några råd från en broder på tjänsteavdelningen. Så här i efterhand har jag insett att jag faktiskt inte är den bästa talaren. Men där och då reagerade jag inte alls bra. Vi var väldigt olika, och jag tyckte han var överdrivet kritisk och att han gott kunde ha berömt mig för något. Jag gjorde misstaget att slå bort rådet för att jag tyckte brodern var klumpig.

Några dagar senare var det en broder i avdelningskontorets kommitté som pratade med mig om det här. Jag erkände att jag inte tagit det så bra och bad om ursäkt. Sedan gick jag till brodern som hade gett mig rådet och bad om ursäkt. Han var snäll och förlät mig. Den här händelsen har verkligen lärt mig hur viktigt det är att vara ödmjuk, och det är något jag aldrig kommer att glömma. (Ords. 16:18) Jag har bett till Jehova många gånger om det här och bestämt mig för att alltid försöka ha en rätt inställning när jag får ett råd.

Jag har varit på Betel i Kanada i över 40 år nu, och sedan 1985 har jag varit med i avdelningskontorets kommitté. Min älskade Sheila dog i februari 2021, och jag saknar henne väldigt mycket. Dessutom får jag kämpa med en del hälsoproblem. Men jag har fullt upp i tjänsten för Jehova och älskar det, så jag märker knappt att ”dagarna ... flyger förbi”. (Pred. 5:20) Jag har haft många motgångar i livet, men det är ingenting i jämförelse med allt det fantastiska som jag fått vara med om. Jag är så glad för att jag har valt att sätta Jehova främst i livet och kunnat ägna mer än 70 år åt heltidstjänsten. Jag brukar be till Jehova om att alla unga bröder och systrar ska satsa på tjänsten för Jehova, för jag är övertygad om att det kommer att ge dem ett roligt och spännande liv.