Gå direkt till innehållet

Gå direkt till innehållsförteckningen

Att trycka biblisk litteratur under förbud

Att trycka biblisk litteratur under förbud

Att trycka biblisk litteratur under förbud

BERÄTTAT AV MALCOLM G. VALE

”Tryck boken Barnen.” Denna överraskande anvisning fick jag under andra världskriget av tillsyningsmannen för Jehovas vittnens avdelningskontor i Australien, strax efter det att boken offentliggjorts vid sammankomsten i Saint Louis i Missouri i USA den 10 augusti 1941. Varför var denna anvisning överraskande?

VÅRT predikoarbete hade förbjudits i januari 1941, så fortsatt tryckning skulle bli en utmaning, även om den skedde i begränsad omfattning. Dessutom var boken Barnen en 384-sidig bok med fyrfärgsbilder. Vår tryckeriutrustning behövde förbättras, det var ont om papper, och personalen var inte van att framställa inbundna böcker.

Låt mig först, innan jag beskriver hur vi lyckades trycka under förbud, berätta hur jag kom att tjäna som tillsyningsman för tryckeriverksamheten i anslutning till avdelningskontoret i Australien.

Min tidiga bakgrund

Min far ägde ett tryckeri i den blomstrande staden Ballarat i staten Victoria, där jag föddes år 1914. Så jag lärde mig tryckeriverksamhet när jag arbetade i min fars tryckeri. Jag var också engagerad i anglikanska kyrkans aktiviteter, sjöng i kyrkokören och ringde i kyrkklockorna. Jag hade även möjlighet att bli lärare i söndagsskolan, men jag kände mig osäker inför detta.

Det berodde på att jag hade allvarliga frågor angående vissa kyrkliga läror. Frågorna gällde bland annat treenighetsläran, helvetesläran och läran om själens odödlighet, och ingen gav mig tillfredsställande svar. Jag var även ibland förbryllad över varför vår präst gjorde så vredgade uttalanden om en liten religiös grupp som själv kallade sig Jehovas vittnen. Jag undrade varför en så oansenlig grupp kunde oroa en stad med 40.000 invånare.

En söndag, när jag stod utanför kyrkan efter aftongudstjänsten, gick en grupp flickor från metodistkyrkan, som låg i närheten, förbi. Jag bekantade mig med en av dem. Hon hette Lucy, och med tiden bjöd hon hem mig för att jag skulle få träffa hennes föräldrar. Döm om min förvåning då jag fick veta att hennes mor, Vera Clogan, var ett Jehovas vittne. Vi hade flera livliga samtal om Bibeln, och det hon sade lät förnuftigt.

Lucy och jag gifte oss inom kort, och år 1939 bodde vi i Melbourne, Victorias huvudstad. Även om Lucy hade blivit ett Jehovas vittne, så hade jag ännu inte bestämt mig. Men när andra världskriget bröt ut i september det året, började jag allvarligt fundera över det jag fått lära mig från Bibeln. När Jehovas vittnens verksamhet förbjöds i januari 1941, hjälpte det mig att fatta beslutet. Jag överlämnade mitt liv åt Jehova Gud och blev döpt inte långt därefter.

Dramatiska förändringar i vårt liv

Vid den tiden hyrde vi en bekväm lägenhet i Melbourne. Det dröjde emellertid inte länge förrän vi erbjöds att flytta in i ett hus där många andra vittnen bodde. Vi sålde alla våra möbler, utom sovrumsmöblerna, och flyttade in i vad som kallades ett pionjärhem. Jag fortsatte att arbeta som tryckare och kunde därigenom, likt de andra gifta männen, hjälpa till med att bestrida utgifterna för hemmet. Våra hustrur kunde följaktligen ta del i predikoverksamheten på heltid, och vi män deltog med dem i evangeliseringsarbetet och vid kristna möten på kvällarna och under veckosluten.

Kort därefter fick min hustru och jag ett brev från Sällskapet Vakttornets avdelningskontor i vilket vi inbjöds att komma till Sydney. Vi sålde sovrumsmöblerna och slutbetalade några skulder vi hade. Men för att få pengar till tågbiljetterna till Sydney var vi tvungna att sälja Lucys förlovningsring!

På grund av restriktioner till följd av kriget och det nyligen antagna förbudet kunde vi inte importera vare sig biblar eller biblisk litteratur. Därför beslöt avdelningskontoret i Australien att upprätta underjordisk tryckeriverksamhet för att vidmakthålla flödet av andlig föda, och jag anmodades att ha tillsyn över arbetet. Jag hade privilegiet att få arbeta med en skotte, George Gibb, som arbetade i avdelningskontorets tryckeri i Australien i ungefär 60 år. * Det var då jag fick anvisningen: ”Tryck boken Barnen.”

Vi får tryckeriutrustning

Under dessa händelserika krigsår upplevde vi många spännande och hårresande erfarenheter. För att komma i gång med vår tryckeriverksamhet behövde vi till exempel utrustning. Den utrustning som använts till den tryckning som under förkrigstiden skett i begränsad omfattning hade beslagtagits av myndigheterna, och Sällskapets lilla tryckeri var nu stängt och stod under bevakning. Hur skulle vi få ut utrustningen till platser lämpade för tryckning under jorden?

Beväpnade vakter vaktade Sällskapets egendom dygnet runt i skift. Men vid ytterväggen på husets baksida hade järnvägen ett sidospår som sällan användes. Några företagsamma medarbetare vid Betel gjorde nattetid bruk av metoder som påminde om det vi läser i Hesekiel 12:5—7 och tog sig igenom väggen genom att ta bort några tegelstenar. När de väl var inne, satte de tillbaka de lösa tegelstenarna för att undgå upptäckt. Genom de här nattliga raiderna som försiggick i omkring två veckor demonterade de noggrant en liten tryckpress av märket Linotype och några andra maskiner. Sedan förde de ljudlöst ut delarna, alldeles framför ögonen på de tjänstgörande vakterna!

Med tiden fick vi ytterligare utrustning från annat håll, och det dröjde inte länge förrän vi hade underjordisk tryckeriverksamhet som var i full gång på olika platser i Sydney. Vi kunde således trycka och binda inte bara boken Barnen, utan även sådana böcker som The New World, ”Sanningen skall göra eder fria” och ”Himmelriket är nära”, såväl som Jehovas vittnens årsbok för åren 1942, 1943, 1944 och 1945. Förutom detta gick Jehovas vittnen i Australien inte miste om ett enda nummer av Vakttornet under den tid förbudet varade under krigsåren. Detta försäkrade oss på ett mycket personligt sätt om att Jehovas hand aldrig är för kort. — Jesaja 59:1.

Hur vi klarade av oväntade besök

Under krigstidens omfattande censur fick kommersiella tryckerier ofta oväntade besök av myndighetspersoner som granskade vad som trycktes. Därför var ett av våra hemliga tryckerier utrustat med en varningsanordning, en knapp på golvet inom bekvämt räckhåll för receptionisten. Om någon som hon inte kände igen eller som hon misstänkte var kontrollant kom uppför trapporna, tryckte hon på knappen.

När hon tryckt på knappen var det verkligen en syn att se män ta sig ut genom fönster i alla riktningar! De arbetare som var registrerade som anställda stannade kvar för att snabbt täcka över tryckta ark av tidskriften Vakttornet eller annan biblisk litteratur som man höll på att arbeta med. Till täckningsmaterial brukade de använda tryckta ark av andra publikationer i samma storlek som framställdes kommersiellt för olika kunder.

Under ett sådant besök satt två kontrollanter på seriesidor, ännu oskurna och i full storlek, men under dem fanns ark av tidskriften Vakttornet som tryckts natten innan. I ett tryckeri i en annan del av staden tryckte vi kommersiellt under dagtid, medan vi tryckte Vakttornets publikationer nattetid och under veckoslut.

Vi får vårt behov av papper tillgodosett

Det var inte lätt att få tag i papper till tryckningen. Några av de större tryckerierna behövde emellertid inte hela sin tilldelning till följd av minskad försäljning under kriget och gick med på att sälja sitt överskott — naturligtvis alltid till ett uppskruvat pris. Vid ett tillfälle fick vi tag i papper på annat håll.

En skeppslast som anlände till Australien hade en stor försändelse brunt papper ombord, men fartyget hade skadats ute på havet, och vatten hade läckt in bland mycket av papperet. Hela partiet auktionerades ut, och till vår förvåning var vi de enda som bjöd. Det gjorde det möjligt för oss att köpa det till bottenpris. Vi räddade det mesta av papperet genom att torka det i solen, och sedan skar vi det till ark som passade vår tryckpress.

Vad skulle vi använda det bruna papperet till? Vi räknade med, och det med rätta, att serietidningsläsarna gärna skulle läsa sina serier även om de var tryckta på färgat papper. Vi använde följaktligen det vita papperet som vi tilldelats till serietidningarna till att i stället trycka Vakttornet och annat som Sällskapet publicerade.

Kvinnors viktiga roll

Under krigsåren lärde sig många kristna kvinnor i Australien att binda böcker. En extremt varm sommareftermiddag arbetade några av dem ensamma i ett litet garage som vi hyrt på en bakgata i en av Sydneys förorter. Av säkerhetsskäl höll de fönster och dörrar stängda. Limkaggarna gav ifrån sig varma och illaluktande ångor, och värmen blev nästan outhärdlig, så de klädde av sig allt utom underkläderna.

Plötsligt knackade det på dörren. De kristna systrarna ropade och frågade vem det var, och en statlig arbetsförmedlare svarade. Han var från en avdelning som under kriget hade befogenhet att anvisa personer till vilken som helst plats där det behövdes arbetskraft. Systrarna svarade högt att de inte kunde släppa in honom just då, eftersom de på grund av värmen arbetade klädda endast i underkläderna.

Tjänstemannen blev för ett ögonblick tyst; sedan ropade han att han hade ett annat sammanträffande i området och att han skulle återkomma dagen därpå för att göra sin inspektion. Omedelbart ringde de kristna kvinnorna oss, och den natten skickade vi dit en lastbil på vilken man hämtade allt det man arbetade med i binderiet och flyttade det till ett annat ställe.

Flertalet av dem som var engagerade i det underjordiska tryckeriarbetet hade inte någon tidigare erfarenhet av arbete inom tryckeribranschen, så jag tvivlade aldrig på att Jehovas ande försåg oss med behövlig hjälp och vägledning för att kunna utföra arbetet. För mig och min hustru, Lucy, som arbetade i binderiet, var det ett storslaget privilegium att få ha en del i allt detta.

Hur administrerades vårt arbete under dessa prövande tider? Den som för tillfället övade tillsyn över Jehovas vittnens avdelningskontor hade av myndigheterna blivit ålagd en inskränkning, nämligen att bo i en stad omkring 10 mil från Sydney. Han tilläts inte bege sig längre bort än 8 kilometer från stadens centrum. Bensinransonen var 4 liter per bil och månad. Men bröderna uppfann ett sinnrikt gasaggregat — en cylindrisk plåtbehållare som vägde cirka ett halvt ton och som monterades baktill på bilen. I den eldade man träkol som alstrade koloxid, och den tjänade som bränsle. Tillsammans med några andra ansvariga bröder färdades jag på det sättet flera nätter i veckan för att träffa tillsyningsmannen i en uttorkad flodbädd i närheten av den stad som han var förvisad till. På det viset kunde vi dryfta flera angelägenheter innan vi återigen fyllde gasaggregatet och under de tidiga morgontimmarna körde tillbaka till Sydney.

Slutligen kom förbudet mot Jehovas vittnen upp i Australiens högsta domstol. Domaren förklarade förbudet vara ”egenmäktigt, godtyckligt och förtryckande” och frikände fullständigt Jehovas vittnen från misstanken att syssla med uppviglande verksamhet. Högsta domstolen gav enhälligt sitt stöd till beslutet, och därför kunde vi fortsätta vårt lagliga arbete för Guds kungarike ovan jord.

Ytterligare förordnanden och välsignelser

Många av dem som arbetade med vår underjordiska tryckeriverksamhet trädde in i pionjärtjänsten efter kriget. Några av dem åkte senare till Vakttornets Bibelskola Gilead i New York. Även Lucy och jag hade det som mål, men så trädde en liten flicka in på scenen, och jag bestämde mig för att gå tillbaka till tryckeribranschen. Vi bad Jehova hjälpa oss att alltid sätta Guds rikes intressen främst, och det har han gjort. Jag blev engagerad i ett annat tjänsteuppdrag på följande sätt.

Jag fick ett telefonsamtal från Lloyd Barry, som nu tjänar som medlem av Jehovas vittnens styrande krets i Brooklyn i New York. Han var vid den tiden resande tillsyningsman i Sydney. Han frågade om jag visste när vår nästa sammankomst skulle hållas. När jag svarade att jag visste det, sade han: ”Vi vill att du sköter matserveringen.”

Jag blev chockad för ett ögonblick och sade sedan ganska svagt: ”Men jag har aldrig sysslat med något liknande i hela mitt liv.”

”Nåväl”, svarade han lite skämtsamt, ”då är det på tiden att du lär dig!” Jag lärde mig det, och jag fick fortsätta den privilegierade tjänsten som matserveringstillsyningsman, även vid stora sammankomster, i mer än 40 år.

Under åren har vårt lönsamma tryckeri expanderat, vilket har inneburit flera affärsresor utomlands. Jag har alltid passat in dem med de internationella sammankomster som hållits i New York och på andra platser i Förenta staterna. Därigenom fick jag möjlighet att tillbringa tid med dem som övade tillsyn över olika avdelningar vid sammankomsten, i synnerhet inom matserveringen. När jag sedan kom tillbaka till Australien, kunde jag bättre tillgodose behoven vid våra sammankomster.

Allteftersom åren gått har Lucy och jag ibland undrat om vi kunde ha uträttat mer om vi hade fötts lite senare. Men eftersom vi föddes år 1916 respektive år 1914, ser vi det nu som ett underbart privilegium att ha fått se bibliska profetior uppfyllas inför våra ögon. Och vi är tacksamma mot Jehova för de välsignelser vi har haft i fråga om att studera med många människor och hjälpa dem att lära känna sanningen och att nu se dem tjäna honom som döpta förkunnare. Det är vår bön att vi skall få fortsätta att tjäna honom i evighet och att för evigt få erkänna honom som universums suveräne härskare.

[Fotnoter]

^ § 14 Se The Watchtower för 15 september 1978, sidorna 24—27.

[Bilder på sidan 29]

Tryckerianläggning vid Betel i Strathfield, 1929—1973

George Gibb stående vid en av de pressar som fördes ut från tryckeriet genom väggen på husets baksida