Hur kristenheten blev en del av den här världen

ROMARRIKET, i vilket kristendomen tog sin början, störtade så småningom samman. Många historiker hävdar att romarrikets fall sammanföll med den tid då kristendomen slutligen segrade över hedendomen. Den anglikanske biskopen E. W. Barnes var emellertid av en annan uppfattning. Han skrev: ”När den klassiska civilisationen störtade samman, upphörde kristendomen att vara Jesu Kristi upphöjda tro: den blev en religion som kunde användas till att kitta ihop samhället i en värld som var stadd i upplösning.” — The Rise of Christianity.

Före detta sammanbrott, på 100-, 200- och 300-talen v.t., visar de historiska vittnesbörden att de som påstod sig följa Jesus i många avseenden höll sig avskilda från den romerska världen. Men de avslöjar också att det utvecklades ett avfall i fråga om läror, uppförande och organisation, precis som Jesus och hans apostlar hade förutsagt. (Matteus 13:36—43; Apostlagärningarna 20:29, 30; 2 Thessalonikerna 2:3—12; 2 Timoteus 2:16—18; 2 Petrus 2:1—3, 10—22) Så småningom började man kompromissa med den grekisk-romerska världen, och somliga som påstod sig vara kristna lade sig till med världens hedniska religion (inbegripet dess högtider och dess dyrkan av en modergudinna och en treenig gud), dess filosofi (till exempel tron på en odödlig själ) och dess administrativa system (såsom framträdandet av en prästklass). Det var denna avart av kristendomen som tilltalade de hedniska massorna och kom att bli en kraft som de romerska kejsarna först försökte undertrycka men så småningom accepterade och utnyttjade för sina egna syften.

 Besegrade av världen

Kyrkohistorikern August Neander påvisade de risker som var förbundna med detta nya förhållande mellan ”kristendomen” och världen. Om de kristna offrade sin avskildhet från världen, skrev han, skulle resultatet bli ”en sammanblandning mellan kyrkan och världen ... varigenom kyrkan skulle förlora sin renhet och, även om den tycktes vara en segervinnare, i stället bli besegrad”. — General History of the Christian Religion and Church, band 2, sidan 161.

Detta är precis vad som hände. I början av 300-talet försökte den romerske kejsaren Konstantin lappa ihop sitt söndervittrande rike med hjälp av den tidens ”kristna” religion. I detta syfte gav han dem som bekände sig vara kristna religionsfrihet och överförde en del av de hedniska prästernas privilegier till deras prästklass. The New Encyclopædia Britannica förklarar: ”Konstantin fick kyrkan att överge sin världsfrånvändhet och börja axla socialt ansvar och bidrog till att det hedniska samhället vanns för kyrkan.”

En statsreligion

Efter Konstantins död gjorde kejsar Julianus (361—363 v.t.) ett försök att bekämpa kristendomen och återinföra hedendomen. Han misslyckades emellertid, och omkring 20 år senare förbjöd kejsar Theodosius I hednisk religionsutövning och utropade den trinitariska ”kristendomen” till romarrikets statsreligion. Som den franske historikern Henri Marrou så skickligt och träffsäkert skrev: ”I slutet av Theodosius’ regering kom kristendomen, eller rättare sagt den ortodoxa katolicismen, att bli den officiella religionen i hela den romerska världen.” Ortodox katolicism hade ersatt sann kristendom och blivit en ”del av världen”. Denna statsreligion var något helt annat än den religion som utövades av Jesu första efterföljare, till vilka han sade: ”Ni ... är [inte] någon del av världen.” — Johannes 15:19.

Den franske historikern och filosofen Louis Rougier skrev: ”Allteftersom kristendomen spreds, genomgick den märkliga förändringar så att den till sist blev oigenkännlig. ... Urkristendomens kyrka av fattiga, som levde på allmosor, blev en triumferande kyrka som kom överens med de existerande myndigheterna när den inte kunde styra dem.”

I början av 400-talet v.t. skrev den romerske katoliken ”sankt” Augustinus sitt stora verk De civitate Dei (Om gudsstaten), i vilket han beskriver två städer, ”Guds och världens”. Framhåller detta verk att katoliker bör vara avskilda från världen? Nej, det gör det faktiskt inte. Professor Latourette förklarar: ”Augustinus erkände öppet [att] de två städerna, den jordiska och den himmelska, går i varandra.” Augustinus lärde att ”Guds rike redan hade börjat i den här världen genom grundandet av [den katolska] kyrkan”. (The New Encyclopædia Britannica, Macropædia, band 4, sidan 506) Vad Augustinus’ ursprungliga syfte än kan ha varit, fick hans teorier den verkan att den katolska kyrkan blev ännu djupare involverad i den här världens politiska angelägenheter.

Ett delat rike

År 395 v.t., då Theodosius I dog, delades det romerska imperiet officiellt i två delar. Det östromerska eller bysantinska riket hade Konstantinopel (tidigare Bysans, nu Istanbul) som sin huvudstad, och det västromerska riket hade Ravenna i Italien som sin huvudstad (efter år 402 v.t.). Detta fick till följd att kristenheten blev splittrad i såväl politiskt som religiöst avseende. När det gällde relationerna mellan kyrkan och staten följde den östromerska kyrkan de teorier som framlagts av Eusebios av Caesarea (en samtida till Konstantin den store). Eusebios ignorerade den kristna principen om avskildhet från världen och resonerade som så att om kejsaren och kejsardömet blev kristna, skulle  kyrkan och staten bli ett enda kristet samhälle, där kejsaren skulle fungera som Guds ställföreträdare på jorden. Detta förhållande mellan kyrka och stat har i stort sett varit rådande i Österns ortodoxa kyrkor under århundradenas lopp. Den ortodoxe biskopen Timothy Ware visar i sin bok The Orthodox Church vad resultatet har blivit: ”Nationalismen har varit ortodoxins fördärv under de tio senaste århundradena.”

I Väst avsattes den siste romerske kejsaren år 476 v.t. av invaderande germanska stammar. Denna händelse markerade slutet för det västromerska riket. Beträffande det politiska vakuum som därigenom uppstod sägs det i The New Encyclopædia Britannica: ”En ny makt bildades: den romerska kyrkan, den kyrka som leddes av biskopen av Rom. Denna kyrka ansåg sig vara det fallna romarrikets efterträdare.” Samma uppslagsverk säger vidare: ”De romerska påvarna ... utsträckte kyrkans krav på världslig makt bortom gränserna för kyrka-statförhållandet och utvecklade den så kallade teorin om de två svärden, i det de hävdade att Kristus hade gett påven inte bara andlig makt över kyrkan utan också sekulär makt över världsliga riken.”

Nationella protestantiska kyrkor

Under hela medeltiden fortsatte såväl den ortodoxa som den romersk-katolska kyrkan att vara djupt involverad i politik, världsliga intriger och krig. Markerade den protestantiska reformationen på 1500-talet en återgång till sann kristendom och till avskildhet från världen?

 Nej. Som vi läser i The New Encyclopædia Britannica: ”De protestantiska reformatorerna i de lutherska, kalvinistiska och anglikanska traditionerna ... fortsatte att hålla fast vid Augustinus’ uppfattningar, med vars teologi de kände sig speciellt befryndade. ... Var och en av de tre protestantiska huvudriktningarna i 1500-talets Europa ... fick stöd av de världsliga myndigheterna i Sachsen [i mellersta Tyskland], Schweiz och England och fortsatte att inta samma hållning gentemot staten som den medeltida kyrkan hade gjort.”

I stället för att åstadkomma en återgång till den sanna kristendomen gav reformationen upphov till en mängd nationella och lokala kyrkor som har hållit sig väl med de politiska makterna och aktivt stött dem i deras krig. Ja, både de katolska och de protestantiska kyrkorna har faktiskt underblåst religionskrig. Arnold Toynbee skriver beträffande sådana krig i sin bok An Historian’s Approach to Religion: ”De har visat hur katoliker och protestanter i Frankrike, Nederländerna, Tyskland och Irland och rivaliserande protestantiska sekter i England och Skottland brutalt försökt slå ner varandra med vapenmakt.” De nutida konflikter som splittrar Irland och det tidigare Jugoslavien visar att de romersk-katolska, ortodoxa och protestantiska kyrkorna fortfarande är djupt invecklade i den här världens angelägenheter.

Betyder allt detta att det på jorden inte längre finns några sanna kristna, som håller sig avskilda från världen? Nästa artikel besvarar den frågan.

[Ruta/Bild på sidorna 10, 11]

HUR ”KRISTENDOMEN” BLEV EN STATSRELIGION

DET var aldrig meningen att kristendomen skulle vara en del av den här världen. (Matteus 24:3, 9; Johannes 17:16) Ändå kan vi läsa i historieböcker att ”kristendomen” blev officiell statsreligion i romarriket på 300-talet v.t. Hur gick det till?

Från kejsar Neros tid (54—68 v.t.) och en bra bit in på 200-talet v.t. var alla romerska kejsare sådana som antingen aktivt förföljde de kristna eller också tillät sådan förföljelse. Gallienus (253—268 v.t.) var den förste romerske kejsare som utfärdade ett toleransedikt för de kristna, men även på hans tid var kristendomen en förbjuden religion i hela det romerska imperiet. Efter Gallienus fortsatte förföljelsen, och under Diocletianus (284—305 v.t.) och hans närmaste efterträdare tilltog den rentav i intensitet.

Vändpunkten kom i början av 300-talet i och med kejsar Konstantin I:s så kallade omvändelse. Beträffande denna ”omvändelse” sägs det i det franska uppslagsverket Théo — Nouvelle encyclopédie catholique: ”Konstantin påstod sig vara en kristen kejsare. I själva verket döptes han först på sin dödsbädd.” År 313 v.t. utfärdade emellertid Konstantin och hans medkejsare Licinius ett edikt som gav såväl kristna som hedningar rättighet att fritt utöva sin religion. New Catholic Encyclopedia förklarar: ”Konstantins beslut att utsträcka religionsfriheten till de kristna, vilket innebar att kristendomen officiellt erkändes som en religio licita [laglig religion] vid sidan av hedendomen, var en revolutionerande åtgärd.”

The New Encyclopædia Britannica konstaterar emellertid: ”Han [Konstantin] gjorde inte kristendomen till imperiets religion.” Den franske historikern Jean-Rémy Palanque, medlem av Institut de France, skriver: ”Den romerska staten ... höll emellertid fortfarande officiellt fast vid hedendomen. Och när Konstantin anslöt sig till Kristi religion, satte han inte punkt för den situationen.” I verket The Legacy of Rome framhåller professor Ernest Barker: ”[Konstantins seger] ledde inte till att kristendomen omedelbart etablerades som statsreligion. Konstantin nöjde sig med att erkänna kristendomen som en av imperiets officiella kulter. Under de sjuttio närmaste åren användes de gamla hedniska riterna i offentliga sammanhang i Rom.”

Vid den här tidpunkten var ”kristendomen” således en lagligt erkänd religion i det romerska imperiet. När blev den då en statsreligion i ordets fullaste bemärkelse? Vi läser i New Catholic Encyclopedia: ”[Konstantins] politik följdes också av hans efterträdare, med undantag av Julianus [361—363 v.t.], vars förföljelse av de kristna fick ett abrupt slut i och med hans död. Slutligen, under senare delen av 300-talet, gjorde Theodosius den store [379—395 v.t.] kristendomen till imperiets officiella religion och förbjöd offentliga hedniska ceremonier.”

Bibelkännaren och historikern F. J. Foakes Jackson bekräftar detta och avslöjar exakt vad denna nya statsreligion var: ”Under Konstantins tid var kristendomen och det romerska imperiet allierade. Under Theodosius’ tid blev de förenade. ... Från och med nu skulle beteckningen katolik vara reserverad för dem som tillbad Fadern, Sonen och den heliga Anden med ett lika stort mått av vördnad. Denne kejsares hela religiösa politik var inriktad på detta mål och resulterade i att den katolska tron blev romarnas enda lagligt tillåtna religion.”

Jean-Rémy Palanque skrev: ”Samtidigt som Theodosius bekämpade hedendomen, visade han sig också vara välvilligt inställd till den ortodoxa [katolska] kyrkan; genom det edikt som han utfärdade år 380 v.t. befallde han alla sina undersåtar att bekänna sig till samma tro som påven Damasus och [den trinitariske] biskopen av Alexandria och förvägrade oliktänkande religionsfrihet. Vid det stora kyrkomötet i Konstantinopel (år 381) fördömdes återigen alla kätterska läror, och kejsaren såg till att ingen biskop skulle stödja dem. Den nicenska [trinitariska] kristendomen hade definitivt blivit en statsreligion. ... Kyrkan var intimt förbunden med staten och åtnjöt dess odelade stöd.”

Det var följaktligen inte den oförfalskade kristendomen från apostlarnas dagar som blev det romerska rikets statsreligion, utan 300-talets trinitariska katolicism — införd med våld av kejsar Theodosius I och utövad av den romersk-katolska kyrkan, som då verkligen var en del av den här världen, alldeles som den är det nu.

[Bildkälla]

Kejsar Theodosius I: Real Academia de la Historia, Madrid (Foto Oronoz)

[Bildkälla på sidan 8]

Scala/Art Resource, N.Y.