Levnadsskildring

Vi har kommit ihåg vår Skapare alltsedan ungdomen

BERÄTTAT AV DAVID Z. HIBSHMAN

”Om mitt liv nu är slut, hoppas jag att jag har varit trogen mot Jehova. Jag tigger och ber honom om att han skall ta hand om min David. Jag tackar dig, Jehova, för honom och för vårt äktenskap. Det har varit så underbart, så lyckligt!”

FÖRESTÄLL dig mina känslor när jag, efter min hustrus begravning i mars 1992, fann dessa sista rader som hon skrivit i sin dagbok. Bara fem månader tidigare hade vi firat att Helen varit 60 år i heltidstjänsten.

Jag kommer tydligt ihåg den dag 1931 då Helen och jag satt bredvid varandra vid konventet i Columbus i Ohio. Helen var ännu inte 14 år, men hon insåg konventets betydelse ännu mer än jag. Den entusiasm Helen kände för förkunnartjänsten visades en kort tid därefter, då hon och hennes mor, som var änka, blev pionjärer, som heltidsförkunnare bland Jehovas vittnen kallas. De lämnade sitt bekväma hem för att predika på landsbygden i södra USA.

Mitt kristna arv

År 1910 flyttade mina föräldrar med sina två små barn från östra till västra Pennsylvania, till Grove City. Där köpte de ett enkelt hus och blev aktiva medlemmar av reformerta kyrkan. Kort därefter fick de besök av William Evans, en bibelforskare, som Jehovas vittnen kallades på den tiden. Far, som då bara var omkring 25 år, och mor, som var fem år yngre, lyssnade till den här vänlige walesaren och inbjöd honom till en måltid. De satte snart tro till de bibliska sanningar som de fick lära sig.

För att komma närmare församlingen flyttade far med familjen omkring fyra mil till staden Sharon. Några månader senare, 1911 eller 1912, blev far och mor döpta. Charles Taze  Russell, Sällskapet Vakttornets förste president, höll doptalet. Jag föddes den 4 december 1916, och då hade mina föräldrar redan fyra barn. När jag hade fötts, tillkännagavs det: ”Ännu en bror att älska.” Därför fick jag namnet David, som betyder ”älskad”.

När jag var fyra veckor, var jag med vid min första sammankomst. På den tiden gick min far och mina äldre bröder flera kilometer till församlingsmötena, medan mor åkte spårvagn med min syster och mig. Mötena hade både förmiddags- och eftermiddagsprogram. Hemma talade vi ofta om artiklar i Vakttornet och Den Gyllne Tidsåldern, ett tidigare namn på Vakna!

Drar nytta av goda exempel

Många pilgrimer, som resande talare kallades då, besökte vår församling. För det mesta var de tillsammans med oss en eller två dagar. En talare, som jag speciellt kommer ihåg, var Walter J. Thorn, som hade kommit ihåg sin store Skapare i sin ”unga mandoms dagar”. (Predikaren 12:1) När jag var pojke, följde jag med far när han visade ”Skapelsedramat i bilder”, ett av fyra delar bestående kombinerat film- och ljusbildsprogram om människans historia.

Broder Evans och hans fru, Miriam, hade inte några barn, men de blev vår familjs andliga föräldrar och far- och morföräldrar. William kallade alltid min far för ”son”, och han och Miriam ingöt evangeliseringsandan i vår familj. I början på 1900-talet hade broder Evans gjort resor tillbaka till Wales för att göra Bibelns sanning bekant i området kring Swansea. Där var han känd som predikanten från Amerika.

År 1928 sade broder Evans upp sitt arbete och började predika bland bergen i West Virginia. Mina två äldre bröder, 21-årige Clarence och 19-årige Carl, gjorde sällskap med honom. Vi fyra pojkar tillbringade alla många år i heltidstjänsten. Det var faktiskt så att vi allesammans var resande tillsyningsmän för Jehovas vittnen i vår ungdom. Det är inte så länge sedan min mors yngsta syster, Mary, som nu är långt över 90 år, skrev till mig: ”Vi kan verkligen vara tacksamma för att broder Evans hade nitälskan för tjänsten och besökte Grove City!” Moster Mary har också kommit ihåg sin Skapare sedan sin ungdom.

Närvarande vid sammankomster

Det var bara far och Clarence som kunde vara med vid det epokgörande konventet i Cedar Point i Ohio 1922. Men 1924 hade vi bil, och hela vår familj reste till konventet i Columbus i Ohio. Det förväntades att vi barn skulle använda våra egna besparingar för att betala våra måltider under det åtta dagar långa konventet. Mina föräldrars inställning var att alla familjemedlemmar måste lära sig att sörja för sig själva. Därför födde vi upp kycklingar och kaniner och hade bikupor, och vi pojkar delade ut tidningar.

När det var tid för sammankomsten i Toronto i Canada 1927, hade vi en sex månader gammal bror, Paul. Jag fick i uppgift att stanna hemma och med hjälp av min gifta moster ta hand om Paul, medan mina föräldrar reste till Toronto tillsammans med de övriga barnen. För det fick jag tio dollar, som jag sparade för att kunna köpa en ny kostym. Vi blev hela tiden övade till att klä oss väl till mötena och att sköta våra kläder.

 Vid tiden för det minnesvärda konventet i Columbus i Ohio 1931 var Clarence och Carl gifta och var pionjärer tillsammans med sina hustrur. Båda paren bodde i var sin hemmagjord husvagn. Carl hade gift sig med Claire Houston från Wheeling i West Virginia, och det var därför som jag satt bredvid Claires yngre syster, Helen, vid konventet i Columbus.

Heltidstjänsten

Jag slutade skolan 1932, när jag var 15 år, och året därpå körde jag en begagnad bil till min bror Clarence, som var pionjär i South Carolina. Jag ansökte om att få bli pionjär och började arbeta tillsammans med Clarence och hans fru. Helen var då pionjär i Hopkinsville i Kentucky, och jag skrev till henne för första gången. När hon skrev tillbaka, frågade hon: ”Är du pionjär?”

I mitt brev, som Helen hade kvar till sin död nästan 60 år senare, svarade jag: ”Det är jag, och jag hoppas att jag alltid skall vara det.” I detta brev berättade jag för Helen hur det var att sprida broschyren Riket som är världens hopp till präster och jurister på mitt predikodistrikt.

År 1933 gjorde far i ordning ett tält på hjul — en ungefär 2,5 meter lång och 2 meter bred vagn med väggar av canvas som spänts runt smala stänger och med ett fönster fram och ett bak. Det var min oansenliga bostad under de kommande fyra åren som pionjär.

I mars 1934 begav sig Clarence och Carl och deras hustrur, Helen och hennes mor, Clarence svägerska och jag — åtta stycken — västerut för att vara med vid sammankomsten i Los Angeles. Några färdades och sov i min husvagn. Jag sov i bilen, medan de övriga hyrde rum. Eftersom vi fick problem med bilen, kom vi fram till Los Angeles först på den andra dagen av den sex dagar långa sammankomsten. Där kunde Helen och jag till slut, den 26 mars, bli döpta i vatten som ett tecken på att vi överlämnat oss åt Jehova.

Vid sammankomsten träffade Joseph F. Rutherford, Sällskapet Vakttornets dåvarande president, alla pionjärerna personligen. Han uppmuntrade oss och sade att vi var modiga kämpar för Bibelns sanning. Vid det tillfället gjordes anordningar för att pionjärerna skulle få ekonomisk hjälp, så att de kunde fortsätta i sin tjänst.

En undervisning för livet

När vi kom tillbaka efter sammankomsten i Los Angeles, spred vi budskapet om Guds kungarike i stora områden i South Carolina, Virginia, West Virginia och Kentucky. Många år senare skrev Helen om den tiden: ”Det fanns ingen församling att luta sig mot och inga vänner som kunde vara till hjälp. Därför var vi verkligen främlingar i en främmande miljö. Men jag förstår nu att det gav mig många lärdomar och att jag blev berikad.”

Hon frågade sig själv: ”Vad gör en ung flicka med sin tid, när hon befinner sig långt borta från sina vänner och sin hemmiljö? Nåväl, så illa var det inte. Jag kan inte komma ihåg att jag någonsin kände mig uttråkad. Jag läste en hel del. Vi försummade aldrig att läsa vår bibliska litteratur och att studera. Jag var tillsammans med min mor och lärde mig att förvalta de pengar vi hade, handla, byta punkterade bildäck, laga mat, sy och predika. Jag har inget att beklaga mig över och skulle med glädje göra allt det där igen.”

 Helen och hennes mor var nöjda med att bo i en liten husvagn, trots att hennes mor ägde ett trevligt hus. Efter sammankomsten i Columbus i Ohio 1937 försämrades Helens mors hälsa, och hon blev inlagd på sjukhus. Hon dog på sitt distrikt i Philippi i West Virginia i november 1937.

Äktenskap och fortsatt tjänst

Den 10 juni 1938 gifte Helen och jag oss i en enkel ceremoni i det hus där hon var född i Elm Grove nära Wheeling i West Virginia. Vår älskade broder Evans, som hade fört in sanningen i min familj flera år innan jag föddes, höll bröllopstalet. Efter bröllopet planerade Helen och jag att återvända till pionjärtjänsten i östra Kentucky, men till vår stora förvåning blev vi inbjudna att ta del i zonarbete. Det här arbetet inbegrep att besöka grupper av Jehovas vittnen i västra Kentucky och delar av Tennessee för att hjälpa dem i deras tjänst. Då fanns det sammanlagt bara omkring 75 förkunnare av Riket på alla de platser som vi besökte.

På den tiden var människors tänkesätt snedvridet av nationalism, och jag räknade med att jag snart skulle bli satt i fängelse på grund av min kristna neutralitet. (Jesaja 2:4) Men tack vare min redogörelse för predikoverksamheten fick jag ett besked från värnpliktsnämnden att jag tilläts fortsätta i heltidstjänsten.

När vi började i resetjänsten, kommenterade nästan alla vår ungdom. I Hopkinsville i Kentucky hälsade en kristen syster Helen med en stor kram och frågade: ”Kommer du ihåg mig?” Helen hade 1933 vittnat för henne vid den lanthandel som hennes man hade. Hon var söndagsskollärare, men när hon hade läst den bok Helen lämnat till henne, ställde hon sig upp inför gruppen och bad om ursäkt för att hon hade lärt dem sådant som inte stämde med Bibeln. Sedan hon lämnat kyrkan, började hon förkunna Bibelns sanningar i samhället där hon bodde. Helen och jag arbetade i resetjänsten i västra Kentucky i tre år, och vi var ofta i den här systerns och hennes mans hem.

På den tiden hade vi små sammankomster för mindre områden, och A. H. Macmillan kom till en av dem för att hålla tal. Han hade bott hos Helens föräldrar när hon var barn, så under sammankomsten valde han att bo med oss i vår fem meter långa husvagn, där vi hade en extra säng. Han hade också kommit ihåg sin store Skapare i sin ungdom och överlämnat sitt liv åt Jehova år 1900, när han var 23 år.

I november 1941 upphörde de resande brödernas arbete tills vidare, och jag blev pionjär i Hazard i Kentucky. Återigen arbetade vi tillsammans med min bror Carl och hans hustru, Claire. Här förenade sig Joseph Houston, Helens brorson, med oss och blev pionjär. Han fortsatte i heltidstjänsten i nästan 50 år tills han hastigt dog i en hjärtinfarkt 1992, medan han tjänade troget vid Jehovas vittnens världshögkvarter i Brooklyn i New York.

År 1943 fick vi i uppdrag att arbeta i Rockville i Connecticut. Det var en annorlunda värld för Helen och mig, eftersom vi var vana att predika i Södern. I Rockville ledde Helen regelbundet varje vecka mer än 20 bibelstudier. Vi hyrde så småningom ett enkelt rum som Rikets sal, och kärnan till en liten församling bildades.

Det var när vi bodde i Rockville som vi blev inbjudna att gå igenom den femte klassen i Vakttornets Bibelskola Gilead i South Lansing i New York. Vi blev glada när vi upptäckte att Aubrey och Bertha Bivens, vänner från vår pionjärtid i Kentucky, skulle bli våra klasskamrater.

Skolan och vårt nya distrikt

Vi var fortfarande ganska unga, men de flesta av våra klasskamrater var ännu yngre. Ja, de kom ihåg sin store Skapare i sin ungdom. Avslutningen hölls i juli 1945, när andra världskriget gick mot sitt slut. Medan vi väntade på att få ge oss i väg till våra missionärsdistrikt, arbetade vi tillsammans med Flatbushförsamlingen i Brooklyn i New York. Men till sist, den 21 oktober 1946, flög vi tillsammans med sex andra  klasskamrater, däribland vännerna Bivens, till vårt nya hem i Guatemala City i Guatemala. Då fanns det färre än 50 Jehovas vittnen i hela detta centralamerikanska land.

I april 1949 blev några av oss missionärer förflyttade till Quezaltenango, landets andra stad i storlek och betydelse. Den här staden ligger mer än 2.300 meter över havet, och bergsluften är frisk och klar. Helen sammanfattade vår verksamhet där, när hon skrev: ”Vi hade privilegiet att predika i många städer och byar. Vi brukade stiga upp vid fyratiden på morgonen för att ta en buss (som ofta i stället för fönster hade skydd av canvas som kunde rullas upp och ner) till en avlägsen stad. Som regel predikade vi där i omkring åtta timmar, innan vi återvände hem på kvällen.” Nu finns det församlingar på många av dessa platser, däribland sex stycken i Quezaltenango.

Snart behövdes det missionärer i Puerto Barrios vid den karibiska kusten, den tredje största staden i Guatemala. Våra älskade kamrater Bivens, som vi hade arbetat tillsammans med i fem år i Guatemala, var bland dem som blev förflyttade och fick den här nya uppgiften. Det var smärtsamt att skiljas från varandra, och de lämnade ett tomrum i vårt liv. Det blev bara Helen och jag kvar i missionärshemmet, och därför flyttade vi till en mindre lägenhet. År 1955 tog Helen och jag emot uppdraget att predika i staden Mazatenango, som var mer tropisk. Min yngste bror, Paul, och hans hustru, Dolores, som gick igenom Gileadskolan 1953, hade varit missionärer där strax innan vi kom dit.

År 1958 fanns det över 700 vittnen, 20 församlingar och tre kretsar i Guatemala. Helen och jag tog återigen del i resetjänsten och besökte små grupper av vittnen och flera församlingar, bland annat den i Quezaltenango. Sedan, i augusti 1959, blev vi inbjudna att återvända till Guatemala City för att bo på avdelningskontoret. Jag fick i uppgift att arbeta där, medan Helen fortsatte i missionärstjänsten i ytterligare 16 år. Därefter började också hon att arbeta på avdelningskontoret.

Ytterligare välsignelser

Under många år verkade det som om jag alltid var den yngste av dem som tjänade Jehova. Nu är jag för det mesta den äldste. Så var det till exempel när jag 1996 var med vid skolan för personal vid avdelningskontoren som hölls i Patterson i New York. Precis som jag fick mycket hjälp av äldre i min ungdom, har jag haft förmånen att under senare årtionden få hjälpa många unga, som önskar komma ihåg sin Skapare i sin ungdom.

Jehova fortsätter att låta välsignelser strömma ner över sitt folk här i Guatemala. Det var över 60 församlingar i Guatemala City 1999. Och åt norr, söder, öster och väster finns det många fler församlingar och tusentals förkunnare av de goda nyheterna om Guds kungarike. Det antal på knappt 50 förkunnare som fanns när vi kom hit för omkring 53 år sedan har ökat till mer än 19.000!

Mycket att vara tacksam över

Det finns ingen som går genom livet utan problem, men vi kan alltid kasta vår ”börda på Jehova”. (Psalm 55:22) Han uppehåller oss ofta genom det stöd vi får av kärleksfulla kamrater. Några år före sin död gav Helen mig till exempel en liten tavla med bibeltexten Hebréerna 6:10: ”Gud är inte orättvis och glömmer inte vad ni har gjort och vilken kärlek ni har visat hans namn genom att nu som förut tjäna hans heliga.” — 1981.

 Det korta brev hon lämnade med lyder delvis: ”Min älskling, det är så lite jag kan ge dig förutom ALL MIN KÄRLEK. ... Den här texten är verkligen lämplig för dig, och jag ber dig att sätta den på ditt skrivbord, inte för att du fått den av mig, utan för att den passar så bra in på dig i dina många år av tjänst.” Ännu i denna dag finns tavlan på mitt skrivbord på avdelningskontoret i Guatemala.

Jag har tjänat Jehova från min ungdom, och nu när jag är äldre tackar jag Jehova för min goda hälsa, som gör det möjligt för mig att utföra de uppgifter jag fått. Under min regelbundna bibelläsning finner jag ofta skriftställen som jag tror att min älskade Helen skulle ha strukit under i sin bibel. Detta hände när jag på nytt läste Psalm 48:14: ”Denne Gud är vår Gud till obestämd tid, ja för evigt. Han själv kommer att leda oss till dess vi dör.”

Det är en glädje för mig att få dela med mig till andra av en bild av uppståndelsens dag, när människor från alla tidigare nationer kommer att välkomna sina kära tillbaka från döden in i en ny värld. Verkligen ett fantastiskt framtidsperspektiv! Då kommer mängder av glädjetårar att fällas, när vi påminner oss att Jehova verkligen är den Gud ”som tröstar de nedslagna”. — 2 Korinthierna 7:6.

[Bild på sidan 25]

Medurs uppifrån vänster: Mor, far, faster Eva och mina bröder Carl och Clarence, 1910

[Bilder på sidan 26]

Helen och jag 1947 och 1992