Förföljaren får se ett stort ljus

SAUL kokade av raseri mot Jesu efterföljare. Han var inte nöjd med den förföljelse som redan hade riktats mot dem som var i Jerusalem, däribland stenandet av Stefanus, utan nu sökte han öka förtrycket. Medan Saul ”ännu andades hot och mord mot Herrens lärjungar, gick [han] till översteprästen och bad honom om brev till synagogorna i Damaskus, för att han skulle kunna föra vilka han än fann, som tillhörde Vägen, både män och kvinnor, bundna till Jerusalem”. — Apostlagärningarna 9:1, 2.

Medan Saul vandrade mot Damaskus, måste han ha funderat över hur han skulle genomföra sitt uppdrag på det mest effektiva sättet. Bemyndigandet som översteprästen beviljat honom skulle utan tvivel säkra samarbetet med ledarna i den stora judiska kolonin i den staden. Saul skulle söka hjälp från dem.

Sauls upphetsning måste ha stigit allteftersom han närmade sig resans mål. Färden från Jerusalem till Damaskus — en sju eller åtta dagar lång vandring på ungefär 220 kilometer — hade varit ansträngande. Plötsligt, omkring middagstid, blixtrade ett ljussken som översteg solen i klarhet omkring Saul, och han föll till marken. Han hörde en röst som sade till honom på hebreiska: ”Saul, Saul, varför förföljer du mig? Att hålla i med att spjärna mot pikstaven gör det svårt för dig.” ”Vem är du, Herre?” frågade Saul. ”Jag är Jesus, den som du förföljer”, löd svaret. ”Stig likväl upp och stå på dina fötter. I detta syfte har jag nämligen gjort mig synlig för dig, för att utvälja dig till en tjänare och ett vittne både om ting som du har sett och om ting som jag skall låta dig se beträffande mig; medan jag befriar dig från detta folk och från de nationer, som jag nu sänder dig till.” ”Vad skall jag göra, Herre?” frågade Saul. ”Stig upp, gå in i Damaskus, och där skall man tala om för dig allting som är bestämt för dig att göra.” — Apostlagärningarna 9:3–6; 22:6–10; 26:13–17.

 De som färdades tillsammans med Saul hörde en röst, men de varken såg den som talade eller förstod vad han sade. På grund av intensiteten i ljusskenet kunde Saul inte se något när han reste sig upp, utan man blev tvungen att leda honom vid handen. ”I tre dagar såg han ingenting, och han varken åt eller drack.” — Apostlagärningarna 9:7–9; 22:11.

Tre dagar av meditation

Saul visades gästfrihet av Judas som bodde på den gata som kallades Raka gatan. * (Apostlagärningarna 9:11) Denna gata — på arabiska kallad Darb al-Mustaqim — är fortfarande en huvudgata i Damaskus. Föreställ dig vad som rörde sig i Sauls sinne medan han befann sig i Judas hem. Upplevelsen hade gjort Saul blind och chockad. Nu var det tid att meditera över vad detta betydde.

Förföljaren konfronterades nu med sådant som han hade avfärdat som befängt. Herren Jesus Kristus som blev hängd på pålen — fördömd av de högsta judiska ledarna och ”föraktad och undviken av människor” — levde. Och nu befann han sig på Guds högra sida i ett ”otillgängligt ljus”! Jesus var Messias. Stefanus och de andra hade rätt. (Jesaja 53:3; Apostlagärningarna 7:56; 1 Timoteus 6:16) Saul hade haft fullständigt fel, för Jesus identifierade sig själv med just dem som Saul förföljde! Ställd inför detta bevis, hur skulle Saul kunna hålla i med att ”spjärna mot pikstaven”? Till och med en envis tjur går till slut, på grund av pikstaven, i den riktning dess ägare vill. Genom att vägra att samarbeta med Jesu maning skulle Saul följaktligen skada sig själv.

Som Messias skulle Jesus inte kunna vara fördömd av Gud. Ändå hade Jehova tillåtit att han fick lida och dö på det mest vanhedrande sätt och att räknas till dem om vilka lagen sade: ”Något som är förbannat av Gud är den som är upphängd.” (5 Moseboken 21:23) Jesus dog medan han hängde på tortyrpålen. Han kom under förbannelse, inte för egna synders skull, eftersom han inte hade några, utan för den syndfulla mänsklighetens skull. Saul förklarade senare: ”Alla som litar på laggärningar är ... under förbannelse; det är ju skrivet: ’Förbannad är var och en som inte förblir vid alla de ting som är skrivna i Lagens skriftrulle för att göra dem.’ För övrigt är det klart att ingen genom lag förklaras rättfärdig inför Gud. ... Kristus köpte oss fria från Lagens förbannelse genom att bli en förbannelse i stället för oss, eftersom det är skrivet: ’Förbannad är var och en som är upphängd på en påle.’” — Galaterna 3:10–13.

Jesu offer hade ett återlösande värde. Genom att godta det offret spikade Jehova i bildlig bemärkelse upp lagen och dess förbannelse på pålen. När Saul förstod dessa sanningar, kunde han sätta värde på tortyrpålen såsom ”Guds vishet”, medan den ”för judarna [var] en orsak till fall”. (1 Korinthierna 1:18–25; Kolosserna 2:14) Så om frälsning inte var något man kunde få genom laggärningar, utan genom att Gud utövade oförtjänt omtanke mot syndare lika Saul själv, då skulle möjligheten till frälsning alltså kunna vara öppen för dem som stod utanför lagen. Och det var till icke-judarna som Jesus sände Saul. — Efesierna 3:3–7.

Vi vet inte exakt hur mycket av detta som Saul förstod vid tiden för sin omvändelse. Jesus skulle tala till honom igen, kanske mer än en gång, om hans uppdrag bland nationerna. Dessutom gick det flera år innan Saul skrev ner allt detta under inspiration från Gud. (Apostlagärningarna 22:17–21; Galaterna 1:15–18; 2:1, 2) Men det gick bara några dagar innan Saul fick ytterligare anvisningar från sin nye Herre.

 Ett besök av Ananias

Efter det att Jesus hade visat sig för Saul visade han sig också för Ananias och sade till honom: ”Gå till den gata som kallas Raka gatan, och sök i Judas’ hus en man vid namn Saul, från Tarsos. Ty se! han ber, och i en syn har han sett en man vid namn Ananias komma in och lägga händerna på honom för att han skulle få synen tillbaka.” — Apostlagärningarna 9:11, 12.

Eftersom Ananias kände till Saul, var hans förvåning över Jesu ord förståelig. Han sade: ”Herre, jag har av många hört om den mannen, hur många skador han har tillfogat dina heliga i Jerusalem. Och här har han myndighet från de främsta prästerna att slå alla i bojor som anropar ditt namn.” Jesus försäkrade emellertid Ananias: ”Ge dig av, eftersom den mannen är mig ett utvalt kärl till att bära mitt namn till nationerna såväl som till kungar och Israels söner.” — Apostlagärningarna 9:13–15.

Lugnad gick Ananias till adressen som Jesus hade gett honom. När Ananias hade funnit Saul och hälsat på honom, lade han händerna på honom. ”Och genast föll det från ... [Sauls] ögon vad som liknade fjäll, och han fick synen tillbaka”, heter det i redogörelsen. Saul var nu redo att lyssna. Ananias ord bekräftade vad Saul troligen redan hade förstått av Jesu ord: ”Våra förfäders Gud har utvalt dig till att lära känna hans vilja och till att se den Rättfärdige och höra rösten från hans mun, därför att du skall vara ett vittne för honom inför alla människor om ting som du har sett och hört. Och nu, varför dröjer du? Stig upp, bli döpt och tvätta bort dina synder genom att anropa hans namn.” Vad blev resultatet? Saul ”steg upp och blev döpt, och han tog sig mat och fick nya krafter”. — Apostlagärningarna 9:17–19; 22:12–16.

Efter att ha fullföljt sitt uppdrag försvann den trogne Ananias från scenen lika fort som han hade kommit in, och vi får inte veta något mer om honom. Men Saul slog alla som hörde honom med häpnad! Den tidigare förföljaren, som kom till Damaskus för att ta Jesu lärjungar till fånga, började predika i synagogorna och bevisa att Jesus var Kristus. — Apostlagärningarna 9:20–22.

”En apostel till nationerna”

Sauls upplevelse på vägen till Damaskus satte stopp för hans bana som förföljare. Genom att Saul hade fått Messias identitet klar för sig, kunde han tillämpa många begrepp och profetior i de hebreiska skrifterna på Jesus. Medvetenheten om att Jesus hade visat sig för honom och hade gripit tag i honom och gjort honom till ”en apostel till nationerna” förändrade helt Sauls liv. (Filipperna 3:12; Romarna 11:13) Såsom aposteln Paulus hade han nu ett privilegium och en myndighet som skulle komma att ha inflytande, inte bara på återstoden av hans liv på jorden, utan också på hela den kristna historien.

Flera år senare, när Paulus apostlaskap ifrågasattes, försvarade han sitt bemyndigande genom att hänvisa till sin erfarenhet på vägen till Damaskus. ”Är jag inte en apostel? Har jag inte sett Jesus, vår Herre?” frågade han. Och efter att ha omnämnt hur den uppståndne Jesus framträtt för andra konstaterade Saul (Paulus): ”Allra sist visade han sig också för mig, såsom för en som är född för tidigt.” (1 Korinthierna 9:1; 15:8) Det var som om Saul, genom den syn han fick av Jesu himmelska härlighet, hade förlänats äran att ha blivit född, eller uppväckt, till andligt liv före den fastställda tiden.

Saul erkände sitt privilegium, och han bemödade sig om att leva upp till det. ”Jag är ... den ringaste av apostlarna, och jag är inte god nog att kallas apostel, eftersom jag har förföljt Guds församling”, skrev han. ”Men hans [Guds] oförtjänta omtanke gentemot mig visade sig inte vara förgäves, utan jag har mödat mig mer än [alla de andra apostlarna].” — 1 Korinthierna 15:9, 10.

Kanske kommer du i likhet med Saul ihåg när du insåg att du, för att få Guds ynnest, var tvungen att förändra religiösa uppfattningar som du hade haft länge. Utan tvivel var du tacksam för att Jehova hade hjälpt dig att omfatta sanningen. När Saul såg ljuset och insåg vad som förväntades av honom, tvekade han inte att göra det. Och han fortsatte att göra det med nit och beslutsamhet under resten av sitt jordiska liv. Vilket utomordentligt exempel för alla som önskar Jehovas ynnest i vår tid!

[Fotnoter]

[Bild på sidan 27]

Raka gatan i nutidens Damaskus

[Bildkälla]

Foto: ROLOC Color Slides