Hur ser du på dig själv?

HAN var en stolt man. När han hade befordrats till en upphöjd regeringsställning, gottade han sig åt det smicker och den beundran som han överöstes med. Men till hans stora förtret vägrade en annan ämbetsman att visa honom sådan ära. Som hämnd smed den högmodige ämbetsmannen ränker om att förgöra alla i riket som hade samma etniska bakgrund som den som hade förolämpat honom. Vilken förvrängd känsla av sin egen betydelse!

Ränksmidaren var Haman, en hög ämbetsman i den persiske kungen Ahasveros hov. Vem var föremålet för hans fientlighet? En jude vid namn Mordokaj. Även om Hamans reaktion — som kunde ha lett till folkmord — var extrem, illustrerar den faran med stolthet och de svåra konsekvenser stoltheten kan få. Denna arroganta anda skapade inte bara en kritisk tid för andra, utan den ledde också till att Haman förödmjukades offentligt och slutligen blev dödad. — Ester 3:1–9; 5:8–14; 6:4–10; 7:1–10.

Sanna tillbedjare är inte immuna mot stolthet

Jehova kräver att vi skall vara ”blygsamma” när vi ”vandrar med [vår] ... Gud”. (Mika 6:8) Bibeln innehåller olika redogörelser om personer som misslyckades med att bevara en blygsam uppfattning om sig själva. Detta medförde problem och sorg för dem. Att vi begrundar några av dessa exempel kan hjälpa oss att se dårskapen i ett obalanserat tänkesätt och faran med det.

Guds profet Jonas tänkesätt blev så obalanserat att han försökte fly när Gud befallde honom att varna de onda människorna i Nineve för Jehovas dom mot dem. (Jona 1:1–3) Senare, när Jonas predikoverksamhet lyckats med att få nineviterna att ångra sig, började han tjura. Han var så angelägen om sitt eget anseende som profet att tusentals nineviters liv hade liten eller ingen betydelse för honom. (Jona 4:1–3) Om vi i bristande blygsamhet tar oss själva alltför högtidligt, kan det bli svårt för oss att bevara en rättvis och riktig uppfattning om människor och händelser runt omkring oss.

Tänk också på Ussia, som hade varit en god kung i Juda. När han blev obalanserad i sitt tänkesätt, försökte han övermodigt tillskansa sig vissa prästerliga plikter. På grund av sina handlingar, som var mycket förmätna och visade bristande blygsamhet, förlorade han hälsan och Guds godkännande. — 2 Krönikeboken 26:3, 16–21.

Ett obalanserat tänkesätt var nära att snärja Jesu apostlar. De bekymrade sig mycket över personlig ära och makt. När det svåra provet kom, övergav de Jesus och flydde. (Matteus 18:1; 20:20–28; 26:56; Markus 9:33, 34; Lukas 22:24) Deras brist på blygsamhet och deras tankar om sin egen betydelse fick dem nästan att förlora Jehovas uppsåt och deras egen roll i förbindelse med hans vilja ur sikte.

Skadliga verkningar av att tänka för högt om sig själv

En obalanserad uppfattning om oss själva kan vålla smärta och kan skada vårt förhållande till andra. Låt oss ta ett exempel: Vi sitter i ett rum och lägger kanske märke till ett par som viskar till varandra och skrattar. Om vi är självupptagna, kan vi felaktigt anta att de gör sig roliga över oss, eftersom de pratar så tyst. Vårt sinne kanske inte tillåter att vi reflekterar över andra möjliga förklaringar till deras uppträdande. När allt kommer omkring, vem skulle de annars prata om? Vi kanske blir upprörda och beslutar oss för att aldrig prata med det paret igen. På det sättet kan en obalanserad uppfattning om vår egen betydelse leda till missförstånd och skadade förhållanden  till vänner, familjemedlemmar och andra.

De som tar sig själva för högtidligt kan bli skrävlare, som ständigt skryter över sina inbillade fantastiska förmågor, gärningar eller ägodelar. Eller också kanske de dominerar samtal, och de måste alltid ta med något om sig själva i samtalen. Sådant tal röjer en brist på äkta kärlek och kan vara väldigt irriterande. Sålunda fjärmar sig ofta sådana egenkära personer från andra. — 1 Korinthierna 13:4.

Som Jehovas vittnen kan vi möta hån och motstånd i vår offentliga förkunnartjänst. Vi måste komma ihåg att sådant motstånd i verkligheten inte är riktat mot oss personligen, utan mot Jehova, som är upphovet till vårt budskap. Men en förvrängd uppfattning om vår egen vikt och betydelse kan få allvarliga följder. För ett antal år sedan tog en broder en bostadsinnehavares verbala attack personligt och talade skymfligt tillbaka. (Efesierna 4:29) Efter det tog brodern aldrig mera del i tjänsten från dörr till dörr. Ja, stolthet kan förmå oss att tappa humöret när vi predikar. Låt oss sträva efter att aldrig låta det ske. Låt oss i stället ödmjukt söka Jehovas hjälp för att bevara tillbörlig uppskattning av privilegiet att ta del i den kristna tjänsten. — 2 Korinthierna 4:1, 7; 10:4, 5.

Att vi tänker för högt om oss själva skulle också kunna hindra oss från att ta emot välbehövliga råd. I ett land i Centralamerika höll för några år sedan en tonårig pojke ett tal i skolan i teokratisk tjänst i den kristna församlingen. När skoltillsyningsmannen gav honom ganska rättframma råd, kastade den irriterade pojken sin bibel i golvet och stegade ut ur Rikets sal med avsikten att aldrig återvända. Men efter några dagar svalde han sin stolthet, försonades med skoltillsyningsmannen och tog ödmjukt emot hans råd. Med tiden växte denne unge man till kristen mogenhet.

Att vi uppvisar bristande blygsamhet och tar oss själva för högtidligt kan leda till att vi skadar vårt förhållande till Gud. Ordspråken 16:5 varnar: ”Var och en som har ett stolt hjärta är något avskyvärt för Jehova.”

En balanserad syn på oss själva

Det är tydligt att vi inte skall ta oss själva för högtidligt. Detta betyder naturligtvis inte att vi inte skall ta det vi gör eller säger på allvar. Bibeln visar att tillsyningsmän, biträdande tjänare — ja, alla i församlingen — skall vara allvarliga. (1 Timoteus 3:4, 8, 11; Titus 2:2) Så hur kan de kristna utveckla och bevara en blygsam, balanserad och allvarlig syn på sig själva?

Bibeln ger många uppmuntrande exempel på personer som bevarade en balanserad uppfattning om sig själva. Jesus Kristus utgör ett enastående exempel på ödmjukhet. För att göra sin Faders vilja och skänka mänskligheten räddning, lämnade Guds Son villigt sin ärorika och härliga ställning i himlen och blev en anspråkslös människa på jorden. Trots förolämpningar, misshandel och en vanhedrande död bevarade han självbehärskningen och värdigheten. (Matteus 20:28; Filipperna 2:5–8; 1 Petrus 2:23, 24) Hur kunde Jesus klara av detta? Han litade fullständigt på Jehova och var besluten att göra Guds vilja. Jesus studerade Guds ord flitigt, bad intensivt och ansträngde sig kraftigt i predikoverket. (Matteus 4:1–10; 26:36–44; Lukas 8:1; Johannes 4:34; 8:28; Hebréerna 5:7) Att vi följer Jesu exempel kan hjälpa oss att utveckla och bevara en balanserad uppfattning om oss själva. — 1 Petrus 2:21.

Tänk också på det fina exempel som kung Sauls son Jonatan var. På grund av att Jonatans far, Saul, var olydig, förlorade Jonatan möjligheten att efterträda honom som kung. (1 Samuelsboken 15:10–29) Var Jonatan bitter över vad han hade förlorat? Blev han avundsjuk på David, den unge man som skulle regera i hans ställe? Trots att Jonatan var mycket äldre och antagligen mer erfaren än vad David var, rättade han sig anspråkslöst och ödmjukt efter Jehovas anordningar och stöttade lojalt David. (1 Samuelsboken 23:16–18) Att vi har en klar uppfattning om vad Guds vilja är och att vi är villiga att underordna oss den kommer att hjälpa oss att ”inte tänka högre” om oss själva ”än man bör tänka”. — Romarna 12:3.

Jesus undervisade om värdet av att vara blygsam och ödmjuk. Han illustrerade detta genom  att säga att när hans lärjungar var vid en bröllopsfest, skulle de inte ta ”de främsta platserna”, eftersom det kanske kom någon som hade högre ställning och de då kanske skulle bli tvungna att gå till den lägsta platsen, vilket kan vara mycket förödmjukande. För att göra denna lärdom mycket tydlig tillade Jesus: ”Därför att envar som upphöjer sig själv skall bli förödmjukad, och den som ödmjukar sig själv skall bli upphöjd.” (Lukas 14:7–11) Vi gör vist i att lyssna till Jesu råd och att ”klä” oss i ”anspråkslöshet i sinnet”. — Kolosserna 3:12; 1 Korinthierna 1:31.

Välsignelser av att ha en balanserad uppfattning

Att Jehovas tjänare har en blygsam och ödmjuk anda gör att de kan finna sann glädje i sin tjänst. Äldstebröder är mer tillgängliga när de ödmjukt ”behandlar hjorden skonsamt”. (Apostlagärningarna 20:28, 29) Då kommer alla i församlingen att känna sig väl till mods när de talar med äldstebröderna och söker deras hjälp. Församlingsmedlemmarna kan därigenom dras närmare varandra i en anda av kärlek, värme och tillit.

Att vi inte tar oss själva för högtidligt gör det möjligt för oss att skaffa goda vänner. Blygsamhet och ödmjukhet kommer att hindra oss från att utveckla en tävlingsanda och försöka överglänsa andra i våra handlingar eller i materiellt avseende. Dessa gudaktiga egenskaper kommer att hjälpa oss att bli mer hänsynsfulla och därigenom bättre skickade att trösta och stötta dem som är i behov av detta. (Filipperna 2:3, 4) När människor blir rörda i sitt innersta av kärlek och omtänksamhet, reagerar de vanligtvis positivt. Och blir inte ett sådant osjälviskt förhållande en grund som starka vänskapsförhållanden byggs på? Vilken välsignelse vi får av att vi inte i bristande blygsamhet tar oss själva för högtidligt! — Romarna 12:10.

Att vi har en balanserad uppfattning om oss själva gör det också lättare för oss att erkänna vårt misstag när vi har sårat någon. (Matteus 5:23, 24) Detta leder till bättre vänskapsförhållanden som ger rum för försoning och ömsesidig respekt. Om sådana som har en ställning där de övar tillsyn, till exempel kristna äldste, är ödmjuka och blygsamma, har de möjlighet att göra mycket gott för andra. (Ordspråken 3:27; Matteus 11:29) En ödmjuk person kommer också lättare att kunna förlåta andra som syndar mot honom. (Matteus 6:12–15) Han kommer inte att reagera alltför kraftigt på handlingar som kan uppfattas som tecken på ringaktning, och han kommer att förtrösta på att Jehova skall rätta till sådant som inte kan rättas till på något annat sätt. — Psalm 37:5; Ordspråken 3:5, 6.

Den största välsignelse som vi kan uppnå genom att ha en blygsam och ödmjuk uppfattning om oss själva är att få åtnjuta Jehovas ynnest och godkännande. ”Gud står emot de övermodiga, men han ger oförtjänt omtanke åt de ödmjuka.” (1 Petrus 5:5) Må vi aldrig falla i den snara som består i att tro att vi är bättre än vad vi verkligen är. Låt oss i stället ödmjukt erkänna vår plats i Jehovas ordning. Storslagna välsignelser väntar för alla som uppfyller hans krav att vi skall vara ”blygsamma” när vi ”vandrar med ... Gud”.

[Bild på sidan 22]

Jonatan stöttade ödmjukt David