Levnadsskildring

Jehova är min tillflykt och styrka

BERÄTTAT AV MARCEL FILTEAU

”Om du gifter dig med honom, kommer du att hamna i fängelse.” Så sade man till den kvinna jag planerade att gifta mig med. Låt mig förklara varför.

NÄR jag föddes 1927, var den kanadensiska provinsen Quebec ett starkt fäste för katolicismen. Omkring fyra år senare började Cécile Dufour, en heltidsförkunnare bland Jehovas vittnen, besöka vårt hem i staden Montreal. Våra grannar hotade henne ofta för det. Ja, hon blev faktiskt arresterad och illa behandlad många gånger för att hon predikade Bibelns budskap. Så vi lärde oss snart sanningen i Jesu ord: ”Ni skall vara föremål för hat från alla nationerna för mitt namns skull.” — Matteus 24:9.

På den tiden ansåg många att det var otänkbart att en fransk-kanadensisk familj skulle lämna sin katolska religion. Fastän mina föräldrar aldrig blev döpta Jehovas vittnen, insåg de snart att katolska kyrkans läror inte stämde överens med Bibeln. Därför uppmuntrade de sina åtta barn att läsa litteratur som getts ut av Jehovas vittnen, och de understödde dem av oss som tog ställning för Bibelns sanning.

Tar ställning i svåra tider

År 1942, medan jag fortfarande gick i skolan, började jag på allvar intressera mig för att studera Bibeln. Jehovas vittnens verksamhet i Canada var då förbjuden, därför att vittnena följde de första kristnas exempel genom att inte ta del i nationernas krig. (Jesaja 2:4; Matteus 26:52) Min äldste bror, Roland, sattes i ett arbetsläger för sin vapenvägran under världskriget som då rasade.

 Ungefär vid den tiden gav min far mig en bok på franska som beskrev de tyska vittnenas lidanden på grund av deras vägran att understödja Adolf Hitlers militära fälttåg. * Det jag läste fick mig att vilja förena mig med sådana modiga exempel på ostrafflighet, och jag började vara med vid Jehovas vittnens möten som hölls i ett privat hem. Jag inbjöds snart att ta del i predikoarbetet. Jag accepterade inbjudan med full insikt om att jag kunde bli arresterad och satt i fängelse.

Efter att ha bett om kraft knackade jag på min första dörr. En vänlig dam öppnade, och efter att ha presenterat mig läste jag för henne orden i 2 Timoteus 3:16: ”Hela Skriften är inspirerad av Gud och nyttig.”

”Skulle du vilja lära dig mer om Bibeln?” frågade jag.

”Ja”, svarade damen.

Jag talade då om för henne att jag skulle ta med mig en vän som kunde Bibeln bättre än jag, och det gjorde jag följande vecka. Efter den här första erfarenheten kände jag mig säkrare, och jag lärde mig att vi inte utför predikandet i egen kraft. Som aposteln Paulus sade gör vi det med Jehovas hjälp. Ja, det är absolut nödvändigt att vi erkänner att ”den kraft som är över det normala ... [är] av Gud och inte från oss själva”. — 2 Korinthierna 4:7.

Därefter blev predikoarbetet en regelbunden del av mitt liv, och det blev också arresteringar och fängelsevistelser. Inte att undra på att man sade till min tilltänkta brud: ”Om du gifter dig med honom, kommer du att hamna i fängelse”! Men sådana här upplevelser var egentligen inte så svåra. Efter det att vi hade tillbringat en natt i fängelse var det vanligtvis något Jehovas vittne som ställde borgen, så att vi kunde bli fria.

Viktiga beslut

I april 1943 överlämnade jag mig åt Jehova och visade det genom vattendop. I augusti 1944 var jag så med vid min första stora sammankomst i Buffalo i staten New York i USA, nära den kanadensiska gränsen. Där var 25.000 närvarande, och programmet stimulerade min önskan att bli pionjär, som heltidsförkunnare bland Jehovas vittnen kallas. Förbudet mot Jehovas vittnens verksamhet i Canada upphävdes i maj 1945, och jag började som pionjär följande månad.

Men allteftersom min andel i predikandet ökade, blev också mina ”besök” i fängelset fler. En gång sattes jag i en cell tillsammans med Mike Miller, en trogen broder som hade tjänat Jehova under lång tid. Vi satt på cementgolvet och samtalade. Vårt uppbyggande andliga  samtal styrkte mig oerhört. Men efteråt slog mig tanken: ”Hur skulle det ha varit om vi hade varit ovänner och därför inte hade talat med varandra?” Tiden jag tillbringade med den här käre brodern i fängelset gav mig en av de bästa lärdomarna i livet — vi behöver våra bröder och bör därför vara förlåtande och vänliga mot varandra. Annars blir det som aposteln Paulus skrev: ”Om ni fortsätter att bita och förtära varandra, se då till att ni inte blir förintade av varandra.” — Galaterna 5:15.

I september 1945 blev jag inbjuden att tjäna vid Sällskapet Vakttornets avdelningskontor i Toronto i Canada, kallat Betel. Det andliga programmet där var verkligen uppbyggande och trosstärkande. Följande år blev jag förordnad att arbeta på Betels lantgård, som låg cirka 4 mil norr om avdelningskontoret. När jag plockade jordgubbar tillsammans med unga Anne Wolynec, lade jag märke till inte bara hennes yttre skönhet, utan också hennes kärlek till och nit för Jehova. Vi började sällskapa, och i januari 1947 gifte vi oss.

Under de nästföljande två och ett halvt åren var vi pionjärer i London i Ontario och därefter på ön Cape Breton, där vi hjälpte till att grunda en församling. Sedan, år 1949, blev vi inbjudna till den 14:e klassen av Vakttornets Bibelskola Gilead, där vi fick utbildning för missionärstjänst.

Missionärsarbete i Quebec

Kanadensiska elever som utexaminerats från tidigare Gileadklasser hade förordnats att påbörja predikoverket i Quebec. År 1950 förenade vi oss med dem tillsammans med 25 andra från vår klass, den 14:e. Den ökade missionärsverksamheten förde med sig intensivare förföljelse och pöbelangrepp som anstiftats av ledare i den romersk-katolska kyrkan.

Två dagar efter det att vi anlänt till vårt första missionärsdistrikt i staden Rouyn blev Anne arresterad och satt i en polisbil. Det här var en ny erfarenhet för henne, eftersom hon kom från en liten by i provinsen Manitoba i Canada, där hon sällan sett en polis. Hon blev naturligtvis rädd och kom ihåg orden: ”Om du gifter dig med honom, kommer du att hamna i fängelse.” Men innan polisbilen hann köra i väg, hittade polisen mig också och satte in mig i bilen tillsammans med Anne. ”Välkommen!” ropade hon. Trots allt var hon förvånansvärt lugn och konstaterade: ”Ja, samma sak hände apostlarna för att de predikade om Jesus.” (Apostlagärningarna 4:1–3; 5:17, 18) Senare samma dag blev vi frisläppta mot borgen.

Omkring ett år efter den händelsen, när vi predikade från hus till hus på vårt nya distrikt i Montreal, hörde jag oväsen längre ner på gatan och fick se en argsint pöbelhop som kastade sten. När jag gick för att hjälpa Anne och hennes kamrat, anlände polisen till platsen. I stället för att arrestera dem som ingick i pöbelhopen arresterade polisen Anne och hennes kamrat! I fängelset påminde Anne sin kamrat, ett nyblivet vittne, om att de nu upplevde realismen i Jesu ord: ”Ni skall vara föremål för hat från alla för mitt namns skull.” — Matteus 10:22.

Vid ett tillfälle var det omkring 1.700 mål mot Jehovas vittnen som väntade på domstolsprövning i Quebec. Anklagelsen var vanligtvis att vi spred uppviglande litteratur eller spred litteratur utan tillstånd. Det här ledde till att Sällskapet Vakttornets juridiska avdelning vidtog rättsliga åtgärder mot Quebecs regering. Efter många års rättslig kamp gav Jehova oss två stora segrar i Canadas högsta domstol. I december 1950 blev vi friade från anklagelsen att vår litteratur skulle vara uppviglande, och i oktober 1953 blev vår rätt att sprida biblisk litteratur utan tillstånd fastställd. Vi såg alltså på ett mycket påtagligt sätt hur Jehova verkligen är en ”tillflykt och styrka, en hjälp som är lätt att finna under trångmål”. — Psalm 46:1.

I Quebec finns det i dag mer än 24.000 Jehovas vittnen, en anmärkningsvärd ökning med tanke på att vi var 356 vittnen år 1945, det år jag började som pionjär! Det har i sanning blivit just som den bibliska profetian förutsade:  ”Inget som helst vapen som formas mot dig kommer att ha någon framgång, och vilken tunga det vara må som reser sig upp mot dig i domen kommer du att domfälla.” — Jesaja 54:17.

Vårt arbete i Frankrike

I september 1959 blev Anne och jag inbjudna att tjäna på Betel i Paris, där jag fick uppdraget att ha tillsyn över tryckeriverksamheten. Innan vi anlände i januari 1960, hade tryckningen utförts av ett kommersiellt företag. Eftersom Vakttornet då var förbjudet i Frankrike, tryckte vi tidskriften varje månad i form av en 64-sidig broschyr. Broschyren hette ”Jehovas vittnens interna bulletin”, och den innehöll de artiklar som skulle studeras i församlingarna under månaden. Från 1960 till 1967 ökade antalet av dem som tog del i predikoarbetet i Frankrike från 15.439 till 26.250.

Så småningom blev de flesta missionärerna sända till andra länder, en del till fransktalande länder i Afrika och andra tillbaka till Quebec. Eftersom Anne inte var frisk och behövde opereras, återvände vi till Quebec. Efter tre års medicinsk behandling var Annes hälsa återställd. Jag blev då förordnad att verka i kretstjänsten och besökte olika församlingar varje vecka för att ge andlig uppmuntran.

Missionärsarbete i Afrika

Några år senare, 1981, blev vi mycket glada över att få ett nytt förordnande — att vara missionärer i Zaire, nu Demokratiska republiken Kongo. Människorna var fattiga och fick utstå mycket lidande. När vi anlände, fanns det 25.753 Jehovas vittnen där, men i dag har det antalet ökat till över 113.000, och 1999 var 446.362 närvarande vid åminnelsen av Kristi död!

År 1984 lyckades vi med regeringens hjälp anskaffa cirka 200 hektar mark för att bygga ett nytt avdelningskontor. Sedan, i december 1985, hölls en internationell sammankomst i huvudstaden, Kinshasa, med 32.000 närvarande, av vilka en del var från avlägsna länder. Därefter blev vårt arbete i Zaire hindrat på grund av motstånd anstiftat av prästerskapet. Den 12 mars 1986 mottog de ansvariga bröderna ett brev som förklarade sammanslutningen av Jehovas vittnen i Zaire olaglig. Detta förbud mot all vår verksamhet var undertecknat av den dåvarande presidenten i landet, den nu avlidne Mobutu Sese Seko.

På grund av dessa plötsliga förändringar måste vi tillämpa det bibliska rådet: ”Klok är den som har sett olyckan och griper sig an med att gömma sig.” (Ordspråken 22:3) Vi fann sätt att få tag på papper, tryckfärg, film, tryckplåtar och kemikalier från platser utanför landet för att trycka våra publikationer i Kinshasa. Vi utvecklade också vårt eget distributionsnät. När vi väl var organiserade, fungerade vårt system bättre än det statliga postverket!

Tusentals Jehovas vittnen blev arresterade, och många torterades brutalt. Med några få undantag uthärdade de ändå sådan behandling och bevarade sin trohet. Jag blev också arresterad och fick se de hemska förhållanden som bröderna fick genomlida i fängelserna. Många gånger ansattes vi på olika sätt av hemliga polisen och myndigheterna, men Jehova visade oss alltid en utväg. — 2 Korinthierna 4:8.

Vi hade gömt cirka 3.000 kartonger med litteratur i en lagerlokal som tillhörde en affärsman. Men en av hans arbetare informerade så småningom hemliga polisen, och de arresterade affärsmannen. På vägen till fängelset råkade de korsa min väg, där jag kom i min bil. Affärsmannen talade om för dem att jag var den som hade kommit överens med honom om att lagra litteraturen. Polismännen stannade och frågade ut mig om det hela och anklagade mig för att ha placerat olaglig litteratur i den här mannens lagerlokal.

”Har ni en av böckerna?” frågade jag.

”Ja, självklart”, svarade de.

”Kan jag få se den?” frågade jag.

De gav mig ett exemplar, och jag visade dem insidan, där det står: ”Tryckt i Amerikas förenta  stater av Watch Tower Bible & Tract Society.”

”Vad ni har i era händer är amerikansk egendom och tillhör inte Zaire”, påminde jag dem. ”Er regering har förbjudit den lagligen inregistrerade sammanslutningen av Jehovas vittnen i Zaire och inte Watch Tower Bible & Tract Society i USA. Så ni bör noga ta er i akt för vad ni gör med de här publikationerna.”

Jag tilläts åka vidare, eftersom de inte hade något domstolsbeslut på att arrestera mig. Den kvällen åkte vi med två lastbilar till lagerlokalen och tömde den på litteraturen. När myndigheterna kom följande dag, blev de mycket irriterade över att finna lokalen tom. Vid det här laget sökte de efter mig, eftersom de nu hade ett domstolsbeslut på att arrestera mig. De hittade mig, och eftersom de inte hade någon bil, fick jag själv köra till fängelset! Ett annat Jehovas vittne följde med mig, så att han kunde ta med sig min bil innan de lade beslag på den.

Efter åtta timmars förhör beslutade de att deportera mig. Men jag visade dem en fotokopia av ett brev från regeringen, som bekräftade att jag utsetts att avveckla tillgångarna som tillhörde den nu förbjudna sammanslutningen av Jehovas vittnen i Zaire. Jag kunde således fortsätta min verksamhet på Betel.

Efter att ha tjänat i fyra år under den press som förbudet mot arbetet i Zaire innebar fick jag ett blödande magsår som var livshotande. Det beslöts att jag skulle bege mig till Sydafrika för behandling. Avdelningskontoret där gav mig god omvårdnad, och jag tillfrisknade. Efter att ha tjänat i Zaire i åtta år, som verkligen var en minnesvärd och lycklig erfarenhet, flyttade vi till avdelningskontoret i Sydafrika 1989. År 1998 återvände vi till vårt hemland och har sedan dess återigen tjänat på Betel i Canada.

Tacksam att få tjäna

När jag ser tillbaka på mina 54 år i heltidstjänsten, är jag så tacksam att jag använde mina ungdomliga krafter i Jehovas dyrbara tjänst. Fastän Anne har måst stå ut med många påfrestande situationer, har hon inte klagat, utan har alltid varit ett stöd för mig i all vår verksamhet. Tillsammans har vi haft privilegiet att hjälpa många att lära känna Jehova, och flera av dem är nu i heltidstjänsten. Det är en sådan glädje att se en del av deras barn och även deras barnbarn tjäna vår store Gud, Jehova!

Jag är övertygad om att det inte finns någonting som den här världen har att erbjuda som kan jämföras med de privilegier och välsignelser Jehova har gett oss. Det är sant att vi har fått utstå många prövningar, men de har alla tjänat till att bygga upp vår tro och förtröstan på Jehova. Han har sannerligen visat sig vara ett starkt torn, en tillflykt och en hjälp som är lätt att finna under trångmål.

[Fotnoter]

[Bilder på sidan 26]

Tillsammans i pionjärtjänsten 1947; Anne och jag i dag

[Bild på sidan 29]

Människorna vi träffade i Zaire älskade sanningen från Bibeln