Drivs du att handla som Jesus gjorde?

”Han [fick] se en stor folkskara, och han greps av medlidande med dem, eftersom de var lika får utan herde. Och han började lära dem många ting.” — MARKUS 6:34.

1. Vad är orsaken till att vissa människor visar beundransvärda egenskaper?

DET har historien igenom funnits människor som har visat sådana beundransvärda och uppskattade egenskaper som kärlek, omtänksamhet och generositet. Orsaken till att det är så, och även till att de flesta människor visar att de har ett samvete, är att Jehova Gud har skapat oss till sin avbild och med ett mått av de egenskaper som han själv besitter, däribland kärlek, omtänksamhet och generositet. (1 Moseboken 1:26; Romarna 2:14, 15) Men som du säkert har lagt märke till visar somliga dessa egenskaper i större utsträckning än andra.

2. Nämn några goda gärningar som människor kan utföra och då kanske mena att de efterliknar Kristus.

² Du känner säkert män och kvinnor som ofta besöker eller hjälper de sjuka, visar medkänsla med de handikappade eller ger frikostigt åt de fattiga. Tänk också på dem vars medkänsla får dem att använda sitt liv till att arbeta i spetälskekolonier eller på barnhem, arbeta ideellt på sjukhus eller på vårdhem för obotligt sjuka eller försöka hjälpa hemlösa eller flyktingar. Många av dessa menar säkert att de efterliknar Jesus, som är de kristnas föredöme. I evangelierna läser vi om hur Kristus botade sjuka och gav hungriga mat. (Markus 1:34; 8:1–9; Lukas 4:40) Jesu  ”Kristi sinne” kom till uttryck i den kärlek, ömhet och medkänsla som han visade och som också var ett bevis på att han efterliknade sin himmelske Fader. — 1 Korinthierna 2:16.

3. Vad måste vi begrunda för att ha en balanserad syn på Jesu goda gärningar?

³ Men har du tänkt på att många av dem i våra dagar som har blivit rörda av Jesu kärlek och medkänsla förbiser en nyckelfaktor i Kristi sinne? Markus, kapitel 6, ger oss en inblick i detta. Vi läser där om hur man kom med sjuka människor till Jesus för att han skulle bota dem. Vi läser också om hur Jesus genom ett underverk gav mat åt de tusentals människor som hade församlats till honom, när han såg att de hade blivit hungriga. (Markus 6:35–44, 54–56) Att Jesus botade de sjuka och gav de hungriga mat var ett uttryck för hans stora, kärleksfulla medkänsla, men var det i första hand så som Jesus hjälpte andra? Och hur kan vi i likhet med hur Jesus efterliknade Jehova bäst efterlikna Jesu fullkomliga exempel i fråga om att visa kärlek, omtanke och medkänsla?

Rörd att reagera för andliga behov

4. Vad var bakgrunden till berättelsen i Markus 6:30–34?

⁴ Det var i första hand det andliga tillståndet hos människorna i omgivningen som fick Jesus att känna medlidande med dem. Deras andliga behov var viktigare än deras fysiska behov. Tänk på berättelsen i Markus 6:30–34. Den händelse som där omtalas ägde rum på stranden till Galileens hav strax före påsken år 32 v.t. Apostlarna hade just avslutat en omfattande predikofärd och kom nu hänförda tillbaka till Jesus, säkert ivriga att få berätta vad de hade varit med om, men då församlades en så stor folkskara att Jesus och hans apostlar inte fick tid att vare sig äta eller vila. Jesus sade då till apostlarna: ”Kom med, ni själva, till ett ensligt ställe där vi kan vara för oss själva och vila er litet.” (Markus 6:31) De steg så ombord på en båt, antagligen i närheten av Kapernaum, och for över till ett lugnt ställe på andra sidan av Galileens hav. Men folkskaran skyndade längs stranden och kom fram före båten. Hur reagerade Jesus? Blev han upprörd över att han inte fick vara i fred? Långt därifrån!

5. Hur kände Jesus det för de folkskaror som kom till honom, och vad gjorde han därför?

⁵ Jesus rördes i stället i sitt hjärta av åsynen av denna folkskara på flera tusen, däribland sjuka som ivrigt väntade på honom. (Matteus 14:14; Markus 6:44) Markus riktar uppmärksamheten på vad det var som väckte Jesu medkänsla och hur han reagerade, när han skriver: ”Han [fick] se en stor folkskara, och han greps av medlidande med dem, eftersom de var lika får utan herde. Och han började lära dem många ting.” (Markus 6:34) Jesus såg mer än en folkmassa. Han såg individer som hade andliga behov. De var lika får som hjälplöst irrade omkring utan någon herde som vägledde dem till gröna betesmarker eller skyddade dem. Jesus visste att de hårdhjärtade religiösa ledarna som förutsattes vara omtänksamma herdar faktiskt föraktade vanliga människor och försummade deras andliga behov. (Hesekiel 34:2–4; Johannes 7:47–49) Jesus, som tänkte behandla dem annorlunda och göra dem mesta möjliga gott, började nu undervisa dem om Guds kungarike.

6, 7. a) Vad visar evangelierna att Jesus satte främst när det gällde människors behov? b) Vad var det som drev Jesus att predika och undervisa?

⁶ Lägg märke till ordningsföljden i den parallellskildring som skrevs av Lukas, som var läkare och som därför var intresserad av andras fysiska välbefinnande, och vad den antyder om vilket som var viktigast: ”Folkskarorna ... följde efter honom [Jesus]. Och han tog välvilligt emot dem och började tala till dem om Guds kungarike, och dem som behövde botas gjorde han friska.” (Lukas 9:11; Kolosserna 4:14) Till skillnad från hur det är i vissa andra inspirerade berättelser, där botandet nämns först, nämner Lukas först att Jesus undervisade folket.

⁷ Detta stämmer faktiskt med det som sägs i Markus 6:34 och som tydligt visar att det främst var människornas andliga behov som rörde Jesu medkänsla och fick honom att undervisa dem. Tidigare i sin tjänst hade Jesus  sagt: ”Också för andra städer måste jag förkunna de goda nyheterna om Guds kungarike, eftersom det är för detta jag har sänts ut.” (Lukas 4:43) Men det skulle vara fel av oss att tro att det bara var av pliktkänsla som Jesus förkunnade budskapet om Guds kungarike, som om han gjorde det slentrianmässigt. Nej, det var i stället Jesu kärleksfulla medkänsla med människor som fick honom att förkunna de goda nyheterna för dem. Det bästa Jesus kunde göra, även för de sjuka, dem som plågades av demoner, de fattiga och de hungriga, var att hjälpa dem att lära känna, ta emot och älska sanningen om Guds kungarike. Den sanningen var av stor betydelse på grund av detta kungarikes centrala roll i fråga om att hävda Jehovas suveränitet och skänka människor bestående välsignelser.

8. Hur kände Jesus det för sitt arbete med att predika och undervisa?

⁸ Ett huvudskäl till att Jesus kom hit till jorden var att han skulle predika om Guds kungarike. Mot slutet av sin jordiska tjänst sade Jesus till Pilatus: ”Till detta har jag fötts, och till detta har jag kommit i världen: att jag skulle vittna om sanningen. Var och en som är på sanningens sida, han lyssnar till min röst.” (Johannes 18:37) Som vi har sett i de båda föregående artiklarna var Jesus en varmhjärtad person — omtänksam, tillgänglig, hänsynsfull, tillitsfull och framför allt kärleksfull. För att förstå Kristi sinne måste vi förstå dessa sidor av hans personlighet, men också, vilket är lika viktigt, varför han lade så stor vikt vid arbetet med att predika och undervisa.

Han uppmanade andra att vittna

9. För vilka skulle predikandet och undervisandet komma i första hand?

⁹ Det var inte bara Jesus som skulle visa sin kärlek och medkänsla genom att ge företräde åt arbetet att predika och undervisa, utan han uppmanade också sina efterföljare att efterlikna hans motiv och handlingar och det som han satte främst. Vad skulle exempelvis de 12 apostlar göra som Jesus hade valt ut? I Markus 3:14, 15 läser vi: ”Han bildade en grupp på tolv, som han också kallade ’apostlar’, för att de skulle fortsätta att vara med honom och för att han skulle sända ut dem att predika och att ha myndighet att driva ut demoner.” Ser du vad apostlarna i första hand skulle göra?

10, 11. a) Vad sade Jesus till apostlarna att de skulle göra, när han sände ut dem? b) Vad skulle apostlarna inrikta sig på när de sändes ut?

¹⁰ Förutom att Jesus gav de 12 förmåga att driva ut demoner, gav han dem också förmåga att bota sjuka. (Matteus 10:1; Lukas 9:1) Därefter sände han ut dem på en predikofärd till ”de förlorade fåren av Israels hus” och gav dem anvisningen: ”Medan ni går, predika och säg: ’Himlarnas kungarike har kommit nära.’ Bota sjuka, väck upp döda, gör spetälska rena, driv ut demoner.” (Matteus 10:5–8; Lukas 9:2) Vad gjorde de? ”Så gav de sig av och [1] predikade för att folk måtte ändra sinne; och [2] de drev ut många demoner och smorde in många sjuka med olja och botade dem.” — Markus 6:12, 13.

¹¹ Även om undervisning inte nämns först vid varje tillfälle, är det väl ändå inte att läsa in för mycket i fråga om vad som var viktigast eller vilka motiv som var inbegripna att notera den ovan nämnda ordningen? (Lukas 10:1–9) Vi bör inte bagatellisera att undervisande ofta nämns före botande. Tänk på sammanhanget här. Strax innan Jesus sände ut de 12 apostlarna hade han rörts av folkskarornas tillstånd. Vi läser: ”Jesus begav sig ut för att gå runt till alla städerna och byarna, och han undervisade i deras synagogor och predikade de goda nyheterna om kungariket och botade varje slags sjukdom och varje slags skröplighet. När han såg folkskarorna kände han medlidande med dem, därför att de var skinnade och skuffade hit och dit såsom får utan herde. Därpå sade han till sina lärjungar: ’Ja, skörden är stor, men arbetarna är få. Be därför ivrigt skördens Herre att han sänder ut arbetare till sin skörd.’” — Matteus 9:35–38.

12. Vilket ytterligare syfte kunde de underverk som Jesus och apostlarna utförde tjäna?

 ¹² Genom att vara tillsammans med Jesus Kristus kunde apostlarna tillägna sig ett visst mått av Kristi sinne. De insåg att deras kärlek till och medkänsla med människor i första hand skulle komma till uttryck i att de predikade och undervisade om Guds kungarike. Som vi förstår var det många som tilltalades av att bli botade och av att få mat genom underverk, men en sådan fysisk hjälp skulle göra mer än att bara hjälpa de behövande. (Matteus 4:24, 25; 8:16; 9:32, 33; 14:35, 36; Johannes 6:26) Denna hjälp skulle också få dem som bevittnade den att inse att Jesus var Guds Son och ”den profet” som Mose hade förutsagt skulle komma. — Johannes 6:14; 5 Moseboken 18:15.

13. Vilken uppgift för ”den profet” som skulle komma betonas i 5 Moseboken 18:18?

¹³ Vad var det som var betecknande för ”den profeten”? Vad skulle vara hans förnämsta uppgift? Skulle han bli känd för att genom underverk bota människor eller för att av medkänsla skaffa fram mat åt de hungriga? I 5 Moseboken 18:18 var det i stället förutsagt om honom: ”En profet kommer jag att resa upp åt dem ur deras bröders mitt, lik dig [Mose]; och jag kommer verkligen att lägga mina ord i hans mun, och han kommer sannerligen att tala till dem allt vad jag befaller honom.” Så precis som apostlarna fick lära sig att Kristi sinne skulle komma till uttryck i att de visade ömma känslor mot människor, kunde de också dra slutsatsen att det skulle komma till uttryck i att de predikade och undervisade. Det var det bästa de kunde göra för människor. Genom det skulle de sjuka och fattiga kunna få bestående välsignelser, inte bara sådana som var begränsade till ett kort människoliv eller till ett eller två mål mat. — Johannes 6:26–30.

Utveckla Kristi sinne i våra dagar

14. Hur är detta att ha Kristi sinne inbegripet i vårt predikande?

¹⁴ Ingen av oss skulle betrakta Kristi sinne som något som gällde enbart Jesus och lärjungarna under det första århundradet, dem om vilka aposteln Paulus skrev: ”Vi har Kristi sinne.” (1 Korinthierna 2:16) Vi medger villigt att vi är förpliktade att predika de goda nyheterna och göra lärjungar. (Matteus 24:14; 28:19, 20) Men det är ändå bra att vi funderar över vad som är vårt motiv till att ta del i tjänsten. Det bör inte bara vara av pliktkänsla, utan det bör först och främst vara av kärlek till Gud. Att vara verkligt lik Jesus inbegriper att av medkänsla drivas att predika och undervisa. — Matteus 22:37–39.

15. Varför måste vi ha medkänsla i vår offentliga tjänst?

¹⁵ Det skall medges att det inte alltid är så lätt att ha medkänsla med dem som inte delar vår tro, i synnerhet inte om de är likgiltiga eller avvisar eller motstår oss. Men om vi skulle förlora vår kärlek till och medkänsla med människor, skulle vi förlora en viktig motivation till att ta del i den kristna tjänsten. Hur kan vi då uppodla en sådan medkänsla? Genom att försöka se människor så som Jesus såg dem, som ”skinnade  och skuffade hit och dit såsom får utan herde”. (Matteus 9:36) Stämmer inte den beskrivningen in på många människor i våra dagar? De har blivit försummade och andligen förblindade av den falska religionens herdar. Därför känner de inte till den sunda vägledning som finns i Bibeln och inte heller de paradisiska förhållanden som Guds kungarike snart skall införa på jorden. När de i det dagliga livet möter sådana problem som fattigdom, oenighet i familjen, sjukdom och död, gör de detta utan att ha hoppet om Guds kungarike. Vi har det som de behöver, nämligen de livräddande goda nyheterna om Guds kungarike som nu är upprättat i himlen!

16. Varför bör vi önska förkunna de goda nyheterna för andra?

¹⁶ När vi tänker på människors andliga situation, visst får vårt hjärta oss då att vilja göra allt vi kan för att berätta för dem om Guds kärleksfulla uppsåt? Ja, vårt arbete är ett arbete som drivs av medkänsla. När vi känner på samma sätt för människor som Jesus gjorde, då kommer det att märkas i vårt tonfall, ansiktsuttryck och sätt att undervisa. Allt detta kommer att göra vårt budskap mer tilltalande för dem som är ”inordnade rätt för evigt liv”. — Apostlagärningarna 13:48.

17. a) Bland annat hur kan vi visa vår kärlek till och medkänsla med andra? b) Varför är det inte fråga om att antingen utföra goda gärningar eller ta del i den offentliga tjänsten?

¹⁷ Kärlek och medkänsla bör naturligtvis komma till uttryck i allt vi gör i livet. Detta inbegriper att vi är omtänksamma mot de missgynnade, de sjuka och de fattiga och att vi gör vad vi kan för att i ord och handling söka skingra sorgen för dem som har mist någon kär anförvant i döden. (Lukas 7:11–15; Johannes 11:33–35) Men vår kärlek, omtanke och medkänsla bör i första hand motivera oss att ta del i det kristna förkunnar- och undervisningsarbetet. Det är av mycket större bestående värde än dessa andra goda gärningar, som också utförs av andra humanitärt inställda människor. Kom ihåg vad Jesus sade om de judiska religiösa ledarna: ”Ni ger tiondelen av myntan och dillen och spiskumminen men [ni har] inte ... brytt er om de viktigare tingen i Lagen, nämligen rättvisan och barmhärtigheten och troheten. Dessa ting var det tvunget att göra men ändå inte lämna de andra därhän.” (Matteus 23:23) För Jesus var det inte en fråga om att antingen hjälpa människor med deras fysiska behov eller att undervisa dem om livgivande andliga ting, utan han gjorde bådadera. Men det är ändå uppenbart att undervisningsarbetet var det förnämsta för honom, då det goda som han därigenom utförde kunde bli till evig hjälp. — Johannes 20:16.

18. Till vad bör vår begrundan av Kristi sinne driva oss?

¹⁸ Vi kan verkligen vara tacksamma över att Jehova har uppenbarat Kristi sinne för oss! Genom evangelierna kan vi bättre lära känna hur den största människa som någonsin levat tänkte, kände och handlade och även vad det var som han satte främst i livet. Det ankommer på oss själva att läsa, meditera över och tillämpa det Bibeln uppenbarar om Jesus. Kom ihåg att om vi verkligen skall handla som Jesus, måste vi först lära oss att tänka, känna och värdera saker och ting på samma sätt som han gjorde, så gott vi som ofullkomliga människor nu kan göra detta. Må vi därför vara beslutna att uppodla och visa Kristi sinne. Det finns inget bättre sätt att leva, behandla andra på eller närma sig den som Kristus fullkomligt återspeglade, nämligen vår kärleksfulle Gud, Jehova. — 2 Korinthierna 1:3; Hebréerna 1:3.

Hur skulle du svara?

• Vilken inblick ger Bibeln oss i hur Jesus ofta reagerade när han såg människor i nöd?

• Vad betonade Jesus när han gav sina efterföljare anvisningar?

• Hur kan vi visa Kristi sinne i vår verksamhet?

[Frågor]

 [Helsidesbild på sidan 23]

[Bild på sidan 24]

Vad är det bästa som de kristna kan göra för andra?