Trogna och oförskräckta trots nazistiskt förtryck

Den 17 juni 1946 skickade drottning Vilhelmina av Nederländerna ett kondoleansbrev till en familj av Jehovas vittnen i Amsterdam. Hon ville med detta brev uttrycka sin beundran för familjens son, Jacob van Bennekom, som hade avrättats av nazisterna under andra världskriget. För några år sedan beslöt stadsfullmäktige i Doetinchem, en stad i östra delen av Nederländerna, att uppkalla en gata efter Bernard Polman, även han ett Jehovas vittne som hade avrättats under kriget.

VARFÖR vände sig nazisterna emot Jacob, Bernard och andra Jehovas vittnen i Nederländerna under andra världskriget? Och vad gjorde det möjligt för dessa vittnen att förbli trogna under grym förföljelse i åratal, så att de slutligen vann sina landsmäns och sin drottnings respekt och beundran? Låt oss, för att ta reda på detta, begrunda några händelser som ledde till en konfrontation mellan en liten grupp Jehovas vittnen och det gigantiska nazistiska krigsmaskineriet — en konfrontation lik den mellan David och Goljat.

Förbjudna, men mer verksamma än någonsin

Den 10 maj 1940 blev Nederländerna plötsligt anfallet av den nazistiska armén. Den litteratur som Jehovas vittnen spred avslöjade nazismens onda gärningar och förespråkade Guds kungarike, och därför försökte nazisterna genast stoppa vittnenas verksamhet. Mindre än tre veckor efter det att nazisterna hade invaderat Nederländerna utfärdade de ett hemligt påbud som förbjöd Jehovas vittnen. Den 10 mars 1941 offentliggjordes förbudet i ett pressmeddelande där vittnena anklagades för att driva en kampanj  ”mot alla statliga och kyrkliga institutioner”. Detta ledde till att jakten på Jehovas vittnen blev allt intensivare.

Det är intressant att lägga märke till att den ökända hemliga polisen, Gestapo, övervakade alla kyrkosamfund, men bara en enda kristen organisation blev svårt förföljd. Den nederländske historikern dr Louis de Jong framhåller: ”Förföljelse till döds ... drabbade bara en enda religiös grupp — Jehovas vittnen.” — Het Koninkrijk der Nederlanden in de Tweede Wereldoorlog (Kungariket Nederländerna under andra världskriget).

Den nederländska polisen samarbetade när Gestapo letade upp och arresterade Jehovas vittnen. Dessutom hade en resande tillsyningsman blivit rädd, vilket ledde till att han avföll, och han gav nazisterna upplysningar om sina före detta medtroende. Vid slutet av april 1941 var 113 vittnen inspärrade. Fick detta våldsamma angrepp predikoverket att upphöra?

Svaret finns i Meldungen aus den Niederlanden, ett hemligstämplat dokument som den tyska säkerhetspolisen utarbetade i april 1941. I det heter det beträffande Jehovas vittnen: ”Denna förbjudna sekt fortsätter med sin energiska verksamhet i hela landet, håller illegala möten och sätter upp flygblad med paroller som ’Förföljelse av Guds vittnen är ett brott’ och ’Jehova kommer att straffa förföljare med evig tillintetgörelse’.” Två veckor senare rapporterade samma källa att ”säkerhetspolisen intensifierar sin stränga behandling av bibelforskarna, men deras verksamhet fortsätter ändå att tillta”. Ja, trots att Jehovas vittnen riskerade att bli arresterade, fortsatte de sitt arbete och lämnade mer än 350.000 tryckalster till allmänheten enbart under 1941!

Vad gjorde det möjligt för denna lilla men växande skara på några hundra Jehovas vittnen att modigt möta sina hemska fiender? Likt den forntida trogne profeten Jesaja fruktade vittnena Gud — inte människor. Varför det? Därför att de litade på Guds uppmuntrande ord till Jesaja: ”Jag — jag själv är den som tröstar er. Vem är du, att du skulle vara rädd för en dödlig människa?” — Jesaja 51:12.

Oförskräckthet vinner respekt

Vid slutet av 1941 hade antalet arresterade Jehovas vittnen ökat till 241. Men få gav efter för människofruktan. Willy Lages, en ökänd medlem av den tyska säkerhetspolisen, uppges ha sagt att ”90 procent av Jehovas vittnen vägrade att avslöja något, medan bara några få procent inom andra [religiösa] grupper hade styrkan att förbli tysta”.  En iakttagelse av den nederländske prästen Johannes J. Buskes, som satt fängslad tillsammans med några av vittnena, bekräftar Lages uttalande. År 1951 skrev Buskes:

”På den tiden utvecklade jag stor respekt för dem på grund av deras förtröstan [på Gud] och kraften i deras tro. Jag kommer aldrig att glömma den unge man — han kan inte ha varit mer än 19 år — som hade delat ut skrifter som förutsade Hitlers och Tredje rikets undergång. ... Han kunde ha frigetts inom ett halvår om han hade lovat upphöra med denna verksamhet. Detta vägrade han med eftertryck att göra, och han dömdes till tvångsarbete på obestämd tid i Tyskland. Vi visste mycket väl vad det betydde. Morgonen därpå, när han fördes bort, tog vi farväl av honom, och jag sade till honom att vi skulle tänka på honom och be för honom. Det enda svaret vi fick var: ’Oroa er inte för mig. Guds kungarike kommer med all säkerhet.’ Något sådant glömmer man inte, även om man har alla tänkbara invändningar mot det som dessa Jehovas vittnen lär.”

Trots grym förföljelse fortsatte antalet Jehovas vittnen att öka. Det fanns omkring 300 strax före andra världskriget, men 1943 hade antalet ökat till 1.379. Vid slutet av 1943 hade 54 av de mer än 350 vittnen som hade arresterats sorgligt nog dött i koncentrationsläger. År 1944 var det 141 vittnen från Nederländerna som fortfarande var i koncentrationsläger.

Det sista året av nazistisk förföljelse

Efter D-dagen, den 6 juni 1944, började det sista året av förföljelse av Jehovas vittnen. Militärt sett stod nazisterna och deras samarbetsmän inför nederlag. Man skulle kunna tro att nazisterna i det läget skulle sluta upp med att förfölja oskyldiga kristna, men under det året arresterades ytterligare 48 vittnen, och 68 av de fängslade vittnena dog. Ett av dem var Jacob van Bennekom, som nämndes tidigare.

Artonårige Jacob var bland de 580 som blev döpta som Jehovas vittnen 1941. Kort efter det slutade han ett bra arbete, eftersom det arbetet krävde att han kompromissade i fråga om sin kristna neutralitet. Han fick arbete som springpojke och började tjäna som heltidsförkunnare. En gång, medan han transporterade biblisk litteratur, blev han upptäckt och arresterades. I augusti 1944 skrev den 21-årige Jacob följande till sin familj från ett fängelse i staden Rotterdam:

”Jag mår mycket bra och är mycket lycklig. ... Jag har vid det här laget blivit förhörd fyra gånger. De två första  gångerna var det mycket pressande, och jag blev svårt misshandlad. Men genom Herrens kraft och oförtjänta omtanke har jag hitintills inte avslöjat något. ... Jag har redan kunnat hålla tal här, allt som allt sex stycken, och sammanlagt 102 har lyssnat. Somliga av dessa visar ett stort intresse, och de har lovat att fortsätta med detta så snart de släpps fria.”

Den 14 september 1944 fördes Jacob till ett koncentrationsläger i den nederländska staden Amersfoort. Men till och med där fortsatte han att predika. Hur då? En medfånge drar sig till minnes: ”Somliga fångar återanvände cigarettfimpar som vakterna hade kastat och använde blad ur en bibel som cigarettpapper. Ibland lyckades Jacob läsa några ord från ett bibelblad som just skulle användas till att rulla en cigarett. Han brukade genast använda dessa ord som utgångspunkt för att predika för oss. Det dröjde inte länge förrän vi gav Jacob smeknamnet ’bibelmannen’.”

I oktober 1944 var Jacob bland en stor grupp fångar som blev beordrade att gräva diken som skulle hejda stridsvagnar. Jacob vägrade att utföra detta arbete, eftersom hans samvete inte tillät honom att stödja krigsansträngningarna. Trots att han ständigt hotades av vakterna, gav han inte efter. Den 13 oktober blev han av en officer förd från den isoleringscell som han hade suttit i tillbaka till arbetsplatsen. Återigen stod Jacob fast. Till sist blev Jacob beordrad att gräva sin egen grav, och sedan sköts han till döds.

Jakten på Jehovas vittnen fortsätter

Jacobs och andras modiga ståndpunkt gjorde nazisterna rasande och utlöste ännu en jakt på Jehovas vittnen. En av dem som de ville få tag på var 18-årige Evert Kettelarij. Till en början lyckades Evert fly och gömma sig, men senare arresterades han och blev svårt misshandlad för att han skulle lämna upplysningar om andra vittnen. Han vägrade och sändes till Tyskland för att utföra tvångsarbete.

Samma månad, oktober 1944, försökte polisen få tag i Everts svåger, Bernard Luimes. När de fann honom, var han tillsammans  med två andra Jehovas vittnen — Antonie Rehmeijer och Albertus Bos. Albertus hade redan tillbringat 14 månader i ett koncentrationsläger, men när han hade frigivits tog han återigen del i predikoverket med obrutet nit. Först blev dessa tre män skoningslöst misshandlade av nazisterna, och sedan sköts de till döds. Det var först efter krigets slut som deras kroppar återfanns och blev begravda. Strax efter kriget rapporterade flera lokaltidningar om denna avrättning. En av tidningarna skrev att de tre vittnena konsekvent hade vägrat att utföra något som helst arbete för nazisterna som var i strid med Guds lag och tillade att ”för detta fick de plikta med livet”.

Under tiden, den 10 november 1944, blev Bernard Polman, som nämndes tidigare, arresterad och bortförd för att arbeta med ett militärt projekt. Han var den ende bland tvångsarbetarna som var ett Jehovas vittne och den ende som vägrade att utföra detta arbete. Vakterna försökte med olika metoder förmå honom att kompromissa. De lät honom vara utan mat. Han blev också grymt misshandlad med påkar, en spade och en gevärskolv. Dessutom tvingades han vada genom knädjupt kallt vatten, och sedan stängdes han in i en fuktig källare där han var tvungen att tillbringa natten i sina våta kläder. Men Bernard gav ändå inte efter.

Under den tiden fick två av Bernards systrar, som inte var Jehovas vittnen, tillåtelse att besöka honom. De försökte övertala honom att tänka om, men det fick honom inte att vackla. När de frågade Bernard om de kunde göra något för honom, föreslog han att de skulle gå hem och studera Bibeln. Hans förföljare lät sedan hans gravida hustru besöka honom och hoppades att hon skulle bryta ner hans motstånd. Men hennes närvaro och modiga ord stärkte Bernards beslutsamhet att förbli trogen mot Gud. Den 17 november 1944 blev Bernard skjuten av fem av sina plågoandar medan de andra tvångsarbetarna tittade på. Bernard var död, med kroppen genomborrad av kulor, men officeren som förde befälet blev ändå så ursinnig att han drog sin revolver och sköt Bernard genom båda ögonen.

Denna brutala behandling och avrättning chockerade de Jehovas vittnen som hörde talas om det, men de förblev trofasta och oförskräckta och fortsatte i sin kristna verksamhet. En liten församling av Jehovas vittnen, i en ort nära den plats där Bernard dödades, rapporterade följande kort efter avrättningen: ”Denna månad har vi, trots mycket dåligt väder och de svårigheter som Satan utsätter oss för, kunnat öka vår andel i verksamheten. Antalet timmar som har använts i tjänst på fältet steg från 429 till 765. ... Medan en broder predikade träffade han en man som han kunde avge ett gott vittnesbörd för. Mannen frågade om detta var samma tro som den man som hade blivit skjuten hade haft. När mannen hörde att så var fallet, utropade han: ’Vilken man, vilken tro! Det är vad jag kallar en hjälte i tron!’”

Jehova kommer ihåg dem

I maj 1945 blev nazisterna besegrade och tvingades lämna Nederländerna. Trots den obarmhärtiga förföljelsen under kriget hade antalet Jehovas vittnen ökat från några hundra till över 2.000. Historikern dr de Jong bekräftar följande om dessa vittnen under krigstiden: ”De flesta av dem vägrade att förneka sin tro trots hot och tortyr.”

Det är alltså på goda grunder som en del världsliga myndigheter har kommit ihåg Jehovas vittnen för den modiga ståndpunkt de intog trots nazistiskt styre. Men vad som är ännu viktigare är att Jehova och Jesus kommer ihåg det fullödiga vittnesbördet om dessa vittnen under krigstiden. (Hebréerna 6:10) Under Jesu Kristi annalkande tusenårsregering kommer dessa trogna och oförskräckta vittnen som gav sitt liv i Guds tjänst att uppväckas från minnesgravarna med utsikten att få leva för evigt på en paradisisk jord! — Johannes 5:28, 29.

[Bild på sidan 24]

Jacob van Bennekom

[Bild på sidan 26]

Tidningsurklipp med påbudet som förbjöd Jehovas vittnen

[Bilder på sidan 27]

Till höger: Bernard Luimes; nedan: Albertus Bos (till vänster) och Antonie Rehmeijer; längst ner: Sällskapets kontor i Heemstede