Har du samma inställning som Gud till dem som är våldsamma?

Under mycket lång tid har starka män, de som visar stor fysisk styrka och mod, blivit beundrade och hyllade. Som exempel kan nämnas en mytologisk hjälte i antikens Grekland: Herakles eller Herkules, som romarna kallade honom.

 HERAKLES var en superhjälte med stort anseende, den främste bland kämparna. Enligt legenden var han en halvgud, son till den grekiske guden Zeus och Alkmene, en jordisk mor. Hans bedrifter började redan då han som spädbarn låg i vaggan. När en svartsjuk gudinna sände två stora ormar till Herakles för att döda honom, ströp han dem. Senare i livet utkämpade han strider, besegrade monster och stred med döden för att rädda en vän. Han förstörde också städer, våldtog kvinnor, kastade ut en pojke från ett torn och dödade sin hustru och sina barn.

Trots att Herakles inte var en verklig människa, har denna uppdiktade person från äldsta tider förekommit i berättelser i länder kända av de gamla grekerna. Romarna tillbad honom som en gud. Köpmän och resenärer bad till honom för att få framgång och skydd mot fara. Berättelser om hans bedrifter har fascinerat människor i tusentals år.

Legendens ursprung

Har berättelserna om Herakles och andra mytologiska hjältar en verklighetsbakgrund? I viss utsträckning kan de ha det. Bibeln berättar om en tid tidigt i människans historia, när det verkligen fanns ”gudar” och ”halvgudar” på jorden.

Mose beskrev den tiden så här: ”Nu hände det sig, när människorna började växa till i antal på markens yta och döttrar föddes åt dem, att den sanne Gudens söner då började lägga märke till människornas döttrar, att de såg bra ut; och de började ta sig hustrur, nämligen alla som de valde ut.” — 1 Moseboken 6:1, 2.

Dessa ”den sanne Gudens söner” var inte människor. De var Guds änglasöner. (Jämför Job 1:6; 2:1; 38:4, 7.) Bibelskribenten Judas berättar att en del änglar ”inte behöll sin ursprungliga ställning utan övergav sin egen tillbörliga boningsort”. (Judas, vers 6) De lämnade med andra ord sin plats i Guds himmelska organisation, eftersom de föredrog att leva tillsammans med vackra kvinnor på jorden. Judas tillägger att dessa upproriska änglar liknade människorna i Sodom och Gomorra, som begick ”otukt till ytterlighet” och gick ut ”efter kött för onaturligt bruk”. — Judas, vers 7.

Bibeln ger oss inte alla detaljer om de här olydiga änglarnas verksamhet. Men forntida legender i Grekland och på andra håll berättar om ett stort antal gudar och gudinnor som vistades bland människorna antingen synligt eller osynligt. När de tog mänskliga kroppar, var de mycket vackra. De åt, drack, sov och hade sexuellt umgänge med varandra och med människor. De antogs vara heliga och odödliga, men de ljög och bedrog, grälade och slogs, förförde och våldtog. Sådana mytologiska berättelser kan, även om det gjorts tillägg och förvrängningar, återspegla de förhållanden som rådde före den stora översvämningen som omtalas i Första Moseboken i Bibeln.

Forntidens väldiga, ryktbara män

De olydiga materialiserade änglarna hade sexuellt umgänge med kvinnor, och kvinnorna födde barn. Det var inte vanliga barn. De kallades nefilim, hälften människa och hälften ängel. Bibelns berättelse lyder: ”De så kallade nefilim befanns vara på jorden i de dagarna, och även därefter, när den sanne Gudens söner fortsatte att ha umgänge med människornas döttrar och de födde söner åt dem; dessa var de väldiga männen som levde förr i tiden, de ryktbara männen.” — 1 Moseboken 6:4.

Det hebreiska ordet ”nefilim” betyder ordagrant ”fällare”, de som får andra att falla genom våldsamma handlingar. Det är därför inte överraskande att Bibeln tillägger: ”Jorden blev uppfylld av våld.” (1 Moseboken 6:11) Mytologiska halvgudar, till exempel Herakles och den babyloniske hjälten Gilgamesh, liknar verkligen nefilim.

 Lägg märke till att nefilim kallades ”väldiga män” och ”ryktbara män”. Nefilim var till skillnad från den rättfärdige mannen Noa, som levde vid samma tid, inte intresserade av att öka Jehovas anseende. De var intresserade av sitt eget rykte och anseende och av att bli ärade. Genom mäktiga gärningar, som utan tvivel inbegrep våld och blodsutgjutelse, skaffade de sig det rykte de ville ha från den ogudaktiga världen omkring dem. De var sin tids superhjältar — fruktade, respekterade och till synes oövervinnliga.

Nefilim och deras degraderade änglafäder kan ha varit ryktbara i sina samtidas ögon, men det var de sannerligen inte inför Gud. Deras levnadssätt var avskyvärt. Därför ingrep Gud mot dessa fallna änglar. Aposteln Petrus skrev: ”Gud ... skonade [inte] de änglar som syndade, utan genom att kasta dem i Tartaros överlämnade [han] dem åt det täta mörkrets hålor att förvaras för dom; och han ... skonade [inte] en forntida värld, men ... likväl höll [han] Noa, en rättfärdighetens predikare, i tryggt förvar tillsammans med sju andra, när han lät en stor översvämning komma över en värld av ogudaktiga.” — 2 Petrus 2:4, 5.

I samband med den världsomfattande stora översvämningen dematerialiserade de upproriska änglarna sig och återvände i vanära till den andliga världen. Gud straffade dem genom att hindra dem från att återigen ta sig mänskliga kroppar. Nefilim, de olydiga änglarnas övermänskliga avkomma, dog allesammans. Bara Noa och hans lilla familj överlevde den stora översvämningen.

Ryktbara män i vår tid

Det finns inte längre några gudar och halvgudar på jorden. Ändå är våldet omfattande. Vår tids ryktbara män förhärligas i böcker, i filmer, på TV och i musik. Det skulle aldrig falla dem in att vända andra kinden till, älska sina fiender, söka friden, förlåta eller vända sig bort från våld. (Matteus 5:39, 44; Romarna 12:17; Efesierna 4:32; 1 Petrus 3:11) I stället blir de ”väldiga” i vår tid beundrade för sin styrka och för sin förmåga att slåss, hämnas och bemöta våld med större våld. *

Guds inställning till sådana har inte förändrats sedan Noas tid. Jehova beundrar inte dem som älskar våld, och inte heller roas han av deras bedrifter. Psalmisten sjöng: ”Jehova själv prövar den rättfärdige såväl som den ondskefulle, och den som älskar våld, honom hatar Hans själ sannerligen.” — Psalm 11:5.

Ett annat slag av styrka

I skarp kontrast till dessa väldiga våldets män står den mest omtalade människa som någonsin levat, Jesus Kristus, en fridens man. Han begick inte ”något våld” under sin tid på jorden. (Jesaja 53:9) När hans fiender kom för att gripa honom i Getsemane trädgård, hade hans efterföljare några svärd. (Lukas 22:38, 47–51) De kunde ha bildat en stridsberedd skara för att försöka förhindra att Jesus överlämnades till judarna. — Johannes 18:36.

Aposteln Petrus drog faktiskt sitt svärd för att försvara Jesus, men Jesus sade till honom: ”För tillbaka ditt svärd till dess plats, ty alla som tar till svärd skall gå under genom svärd.” (Matteus 26:51, 52) Ja, våld föder våld, precis som den mänskliga historien gång på  gång har visat. Jesus hade, förutom möjligheten att skydda sig själv med vapen, en annan möjlighet att försvara sig. Han sade sedan till Petrus: ”Menar du att jag inte kan vädja till min Fader om att i detta ögonblick förse mig med mer än tolv legioner änglar?” — Matteus 26:53.

I stället för att tillgripa våld eller få beskydd av änglar lät sig Jesus gripas av dem som sedan dödade honom. Varför det? Ett skäl var att han visste att tiden ännu inte var inne för hans himmelske Fader att göra slut på ondskan på jorden. Jesus förtröstade på Jehova i stället för att ta saken i egna händer.

Detta var inte ett tecken på svaghet, utan på stor inre styrka. Jesus visade stark tro på att Jehova skulle rätta till saker och ting vid sin egen tid och på sitt eget sätt. Jesus blev, på grund av sin lydnad, upphöjd till en ställning näst efter Jehova själv. Aposteln Paulus skrev angående Jesus: ”Han [ödmjukade] sig och blev lydig ända till döden, ja, döden på en tortyrpåle. Just av den orsaken upphöjde Gud honom också till en högre ställning och gav honom i sin ynnest det namn som är över varje annat namn, så att i Jesu namn varje knä skall böja sig, deras i himlen och deras på jorden och deras under jorden, och varje tunga öppet skall erkänna att Jesus Kristus är Herre till ära för Gud, Fadern.” — Filipperna 2:8–11.

Guds löfte att göra slut på våld

Sanna kristna formar sitt liv efter Jesu exempel och undervisning. De beundrar inte världsliga mäns popularitet och våldsamhet och tar inte efter dem. De vet att vid Guds rätta tid skall sådana sopas bort för alltid. Det är lika säkert som att de onda togs bort på Noas tid.

Gud är Skaparen av jorden och människorna. Han är också den rättmätige Suveränen. (Uppenbarelseboken 4:11) Om en mänsklig domare har laglig rätt att fatta beslut i rättsfall, har Gud mycket större myndighet att göra det. Hans respekt för sina egna rättfärdiga principer och hans kärlek till dem som älskar honom kommer att förmå honom att göra slut på all ondska och dem som utövar den. — Matteus 13:41, 42; Lukas 17:26–30.

Detta kommer att leda till varaktig fred på jorden, en fred som är fast grundad på rättvisa och rättfärdighet. Det är förutsagt i den välkända profetia som gäller Jesus Kristus: ”Ett barn har fötts åt oss, en son har getts åt oss; och det furstliga herradömet kommer att visa sig vara på hans skuldra. Och han kommer att kallas med namnet Underbar Rådgivare, Väldig Gud, Evig Fader, Fredsfurste. På utbredandet av det furstliga herradömet och på freden kommer det inte att vara någon ände, över Davids tron och över hans kungarike, för att fast grunda det och uppehålla det genom rättvisa och genom rättfärdighet, från nu och till obestämd tid. Det är härars Jehovas nitälskan som kommer att göra detta.” — Jesaja 9:6, 7.

Därför är det av goda skäl som kristna lyder det gamla inspirerade rådet: ”Avundas inte våldsmannen, och välj inte någon av hans vägar. Ty den som går krokiga vägar är något avskyvärt för Jehova, men Hans förtroliga umgänge är med de rättrådiga.” — Ordspråken 3:31, 32.

[Fotnoter]

[Infälld text på sidan 29]

DE ”VÄLDIGA” I VÅR TID BLIR BEUNDRADE FÖR SIN STYRKA OCH FÖR SIN FÖRMÅGA ATT BEMÖTA VÅLD MED STÖRRE VÅLD

[Bildkälla på sidan 26]

Alinari/Art Resource, NY