Människofiske i Egeiska havet

EGEISKA havet omfattar en stor del av östra Medelhavet och är omgivet av grekiska fastlandet i norr och väster, ön Kreta i söder och Turkiet i öster. Egeiska havet är översållat av större och mindre öar, och här stod några av de tidiga stora civilisationernas vagga. Öarna, med sina taggiga konturer och en handfull små vita hus som skimrar i solen, inspirerade en poet att likna dem vid ”stenhästar med flygande manar”.

Det är inte att undra på att dessa öar har blivit en av världens populäraste turistattraktioner! Deras skönhet förhöjs av de gedigna egenskaperna hos de män och kvinnor som bor och arbetar där. Med sin jordnära och gästfria, men ändå självständiga, inställning ger dessa människor området en unik prägel.

Många öbor lever på fiske i Egeiska havet. Det finns emellertid ett annat slags fiske som resulterar i storslagen ”fångst”. ”Människofiskare”, förkunnare av de goda nyheterna om Guds kungarike, färdas omkring på öarna och gör kristna lärjungar. — Matteus 4:18, 19; Lukas 5:10.

Också för 1.900 år sedan besökte kristna evangelieförkunnare öarna i Egeiska havet. När aposteln Paulus var på väg hem från sin tredje missionsresa omkring år 56 v.t., gjorde han korta uppehåll på öarna Lésvos, Chios, Samos, Kos och Rhodos. Paulus, som alltid var en nitisk förkunnare, predikade utan tvivel för några av öborna. (Apostlagärningarna 20:14, 15, 24; 21:1, 2) Efter två års fångenskap i Rom besökte han troligtvis Kreta och ägnade sig åt kristen verksamhet där. Nära slutet av det första århundradet förvisades aposteln Johannes till ön Patmos ”för att [han] ... hade talat om Gud och vittnat om Jesus”. (Uppenbarelseboken 1:9) Hur går det för våra dagars förkunnare av de goda nyheterna på dessa öar?

Framgångsrika predikokampanjer

Predikandet på dessa ögrupper är svårt och fordrande. Det kräver stor ansträngning och självuppoffring. Några av öarna ligger långt från andra öar, och kommunikationerna är delvis sporadiska och delvis obefintliga, särskilt under vintern. Havet kan vara stormigt, i synnerhet när meltemierna — starka årstidsbundna nordliga vindar — blåser. Dessutom är byarna på många av öarna isolerade och svåra att nå på grund av att de dammiga grusvägarna ofta är knappt farbara. Några av byarna kan man nå bara med båt.

Låt oss ta ön Ikaria som exempel. De elva förkunnarna av de goda nyheterna om Riket i den lilla församlingen hinner inte predika i alla byar på sin ö och på de små öarna i närheten. Därför kommer kristna bröder och systrar från Samos och hjälper till med att predika för människorna på Ikaria, liksom även för dem som bor på öarna Fournoi, Patmos och Lipsos. Under en tvådagarskampanj nyligen kunde vittnena lämna 650 tidskrifter, 99 broschyrer och 25 böcker  som behandlar bibliska ämnen. De var förvånade över att träffa på människor som inte hade en aning om vem Jehova är, människor som bad dem att stanna och lära dem mer från Bibeln. En kvinna sade till en förkunnare: ”Nu åker ni härifrån, men jag har fortfarande många frågor om Bibeln. Vem skall hjälpa mig?” Den kristna systern lovade att följa upp intresset genom att ringa, och hon satte också i gång ett bibelstudium genom att använda telefonen.

När en resande tillsyningsman besökte Ikaria, ordnade han så att hela ön gicks igenom under ett veckoslut. Han fick hjälp av trettio förkunnare från Samos. De besökande bröderna betalade för två nätters hotellvistelse och för hyra av bilar och terrängfordon. Det hade varit ihållande regn under två dagar, och väderutsikterna för veckoslutet var dystra. Men bröderna lät inte detta hindra dem, utan påminde sig orden i Predikaren 11:4: ”Den som ger akt på vinden kommer inte att så; och den som tittar på molnen kommer inte att skörda.” Så småningom blev vädret något bättre, och efter att ha täckt hela ön med sitt viktiga budskap återvände bröderna glada och tillfreds.

De 16 förkunnarna som bor på ön Andros gjorde stora ansträngningar för att bearbeta hela ön. När två bröder nådde en isolerad by, var de fast beslutna att predika för alla som bodde där. De talade med människor i deras hem, på gatorna och på fälten, och de besökte till och med polisstationen och lämnade litteratur där. Övertygade om att de kontaktat alla bybor skulle de till att åka därifrån. När de lämnade torget såg de den grekisk-ortodoxe prästen komma gående. De insåg att de inte hade talat med honom och erbjöd honom en traktat som han villigt tog emot. Nu visste bröderna säkert att de inte hade förbisett någon i sitt predikande.

Gavdos (eller Kauda), en liten ö söder om Kreta med bara 38 invånare, anses vara Europas sydligaste punkt. (Apostlagärningarna 27:16) En resande tillsyningsman och hans hustru tillbringade tre dagar där tillsammans med ett annat par och predikade. För att spara pengar sov de i tält. Alla invånare nåddes av de goda nyheterna, och bröderna var glada över att människorna där inte var fördomsfulla. Öborna hade inte hört någonting — vare sig positivt eller negativt — om Jehovas vittnen. Folket på ön, även prästen, tog emot 19 böcker och 13 broschyrer. När förkunnarna var på väg tillbaka till Kreta i en liten båt, blåste det upp, och deras liv var i fara. ”Vi tackade Jehova för att vi kom hem levande, men vi ärade honom också för att han låtit oss få upphöja hans namn på denna Europas sydligaste punkt”, sade de.

Patmos är den ö där aposteln Johannes skrev Bibelns sista bok, Uppenbarelseboken. Ända till helt nyligen fanns det inga vittnen för Jehova på Patmos. En predikokampanj organiserades noggrant av bröderna från Samos. De visste att de kunde vänta kraftigt motstånd, eftersom ön är ett starkt fäste för grekisk-ortodoxa kyrkan. Två systrar som talade med en kvinna om de goda nyheterna blev inbjudna till hennes hem. Kvinnans man frågade gång på gång vem som hade sänt systrarna till hans hus. När de förklarade att de besökte alla hushåll, frågade han igen: ”Är det säkert att ingen av grannarna skickade hit er?” Kvinnan, som hade lärt känna Jehovas  vittnen i Zaire, förklarade senare vad som hänt den morgonen. Hon sade: ”Jag bad till Jehova, som jag brukade göra, att han skulle skicka några vittnen till ön. Men min man skrattade åt mig. När jag såg er stå vid min dörr, blev jag förvånad, och det blev min man också. Det var därför han hela tiden frågade vem som sänt er till oss.” Ett bibelstudium sattes genast i gång med kvinnan. Studiet hölls med hjälp av telefon i tio månader, trots att det kostade mycket pengar både för systern och för den intresserade kvinnan. Hon blev döpt och är nu det enda vittnet på den ö där aposteln Johannes satt isolerad för nitton hundra år sedan.

Att ”fiska” i hamnarna

Kryssningsfartyg angör de många hamnarna på öarna i Egeiska havet varje sommar och släpper av mängder av besökande semesterfirare. På det sättet får Jehovas vittnen unika tillfällen att nå människor som är från många nationer och talar olika språk. Församlingarna har i lager biblisk litteratur på många språk, och förkunnarna lämnar tusentals tidskrifter till turisterna. Några kryssningsfartyg besöker samma hamnar varje vecka, och det ger bröderna utmärkta tillfällen att göra återbesök och till och med att hålla bibelstudier med några i fartygsbesättningen.

Sommaren 1996 vittnade en syster som är heltidsförkunnare på Rhodos för en ung man från Jamaica. Han arbetade på ett kryssningsfartyg som angjorde hamnen varje fredag. Följande fredag inbjöds mannen att vara med vid en områdessammankomst som skulle hållas på ön. Med en engelsk bibel i handen hjälpte pionjärsystern honom att förstå några av de bibliska sanningar som förklarades under programmet. Den unge mannen var djupt imponerad av den kärlek och värme som visades av vittnena på sammankomsten. Följande fredag bjöd han två pionjärbröder till sin båt. Bröderna tog med sig litteratur på engelska och spanska, och deras väskor var tomma på mindre än en timme. Den unge jamaicanen studerade Bibeln varje fredag tills sommaren var över. Nästa sommar var han tillbaka, redo att återuppta studiet. Men den här gången ville han byta arbete, så att han skulle kunna göra andliga framsteg. Så for han sin väg  igen. Men så lyckliga bröderna på Rhodos var när de fick veta att denne unge man lät döpa sig tidigt under 1998!

Att fånga flyttande ”fiskar”

Egeiska havet är känt för sitt överflöd av flyttande eller vandrande fiskar, till exempel sardiner och svärdfiskar, som korsar vattnen där och till sist hamnar i skickliga fiskares nät. På liknande sätt hittar Rikets förkunnare många mottagliga hjärtan bland invandrade arbetare som flyttat till Grekland från många östeuropeiska länder.

Rezi var tio år när hon först läste om Jehova och hans uppsåt i Vakttornet och Vakna! Tre år senare flyttade hon med sin familj från Albanien till Rhodos. En dag bad Rezi till Jehova att han skulle hjälpa henne att hitta hans folk i detta nya land. Till Rezis stora glädje kom hennes pappa dagen därpå hem med de välkända tidskrifterna Vakttornet och Vakna! Rezi kom kort därefter i kontakt med systern som gett hennes pappa tidskrifterna, och snart började hon studera boken Kunskapen som leder till evigt liv. Ibland bad Rezi att studiet skulle hållas tre gånger samma dag! Efter två månader blev hon odöpt förkunnare, och i mars 1998 blev hon döpt vid fjorton års ålder. Samma dag började hon som hjälppionjär, och sex månader senare började hon som reguljär pionjär, dvs. heltidsförkunnare.

En broder på ön Kos studerade med några personer från Ryssland. När han frågade om de hade några vänner som också skulle vilja studera Bibeln, förde de honom till ett armeniskt par — Leonidas och hans fru, Ophelia — i en by omkring 30 kilometer bort. En överraskning väntade bröderna. Det armeniska paret tog fram en hel väska full med biblisk litteratur på ryska och armeniska, publicerad av Bibelsällskapet Vakttornet! De förklarade att de hade studerat Bibeln tillsammans med Jehovas vittnen och hade gått framåt till den punkt där de kunnat bli odöpta förkunnare. På grund av politiska omvälvningar och ekonomiska svårigheter hade de blivit tvungna att lämna sitt hemland. Så snart de kommit till Kos hade de börjat studera med Leonidas mamma och syster, som redan befann sig där. Plötsligt hade nu förkunnarna tre nya bibelstudier att ta hand om — ett med Ophelia, ett med Leonidas och ett med hans mor och syster. Detta krävde en 30 kilometer lång åktur på motorcykel i vardera riktningen tre gånger i veckan. Leonidas och hans fru blev döpta några månader senare. Vilken belöning för de självuppoffrande bröderna där på Kos!

Jehova får det att växa

Jehovas välsignelse är uppenbar över de ihärdiga ansträngningar som de mer än två tusen förkunnarna av Riket på dessa öar i Egeiska havet gör. Nu finns det 44 församlingar och 25 grupper av Jehovas vittnen där. Av dessa grupper är 17 utländska språkgrupper, eftersom det är Jehovas vilja att ”alla slags människor skall bli räddade och komma till exakt kunskap om sanningen”. (1 Timoteus 2:4) Dessutom gör 13 pionjärer med särskilt uppdrag en extra ansträngning att nå många fler i dessa isolerade områden.

I århundraden har Egeiska havet varit ett centrum för kulturell utveckling och handel. Under senare decennier har det blivit ett populärt resmål för hundratusentals turister. Men än viktigare är att ”människofiskare”, förkunnare av Guds kungarike, har funnit många människor med uppriktiga hjärtan, ivriga att upphöja Jehova, på dessa öar. Tillsammans har de på ett storslaget sätt tagit emot och reagerat på den profetiska inbjudan: ”Må de tillskriva Jehova härlighet, och på öarna må de förkunna hans lov.” — Jesaja 42:12.

[Karta på sidan 22]

(För formaterad text, se publikationen)

Egeiska havet

GREKLAND

Lésvos

Chios

Samos

Ikaria

Fournoi

Patmos

Kos

Rhodos

Kreta

TURKIET

[Bild på sidan 23]

Lésvos

[Bild på sidan 24]

Patmos

[Bild på sidan 24]

Kreta