Levnadsskildring

Jag fick hjälp att övervinna min blyghet

BERÄTTAT AV RUTH L. ULRICH

Jag bröt ihop och brast i gråt på trappan till prästens hus. Han hade just utsatt mig för ett bombardemang av falska anklagelser mot Charles T. Russell, Sällskapet Vakttornets förste president. Låt mig berätta hur det kom sig att jag, som bara var en ung flicka, gjorde sådana besök hos folk.

JAG föddes i ett mycket religiöst hem på en lantgård i Nebraska i USA år 1910. Vår familj läste Bibeln tillsammans varje morgon och kväll efter maten. Far var föreståndare för söndagsskolan i metodistkyrkan i det lilla samhället Winside, ungefär 6 kilometer från vår gård. Vi hade en hästdragen vagn med gardiner för fönstren, så hur vädret än var kunde vi gå i kyrkan varje söndagsmorgon.

När jag var omkring åtta år, blev min lillebror sjuk. Han fick barnförlamning, och mor tog honom till ett vårdhem i Iowa. Trots hennes kärleksfulla omvårdnad dog min bror där. Men under tiden mor var i Iowa träffade hon en kvinna som var bibelforskare, som Jehovas vittnen tidigare kallades. De hade många samtal, och mor följde med den här kvinnan på några av bibelforskarnas möten.

När mor kom hem igen, hade hon med sig flera band av Studier i Skriften, utgivna av Sällskapet Vakttornet. Hon var snart övertygad om att det som bibelforskarna lärde var sanningen och att lärorna om själens odödlighet och evig pina för de onda inte var sanna. — 1 Moseboken 2:7; Predikaren 9:5, 10; Hesekiel 18:4.

Far var emellertid mycket upprörd och motsatte sig att mor försökte vara med vid bibelforskarnas möten. Han fortsatte att ta med mig och min äldre bror, Clarence, till kyrkan. Men  när far inte var hemma, studerade mor Bibeln med oss. Så vi barn fick ett utmärkt tillfälle att jämföra bibelforskarnas läror med lärorna i kyrkan.

Clarence och jag gick regelbundet i söndagsskolan. Clarence ställde frågor till lärarinnan som hon inte kunde svara på. När vi kom hem, berättade vi det för mor, och vi hade långa samtal om de här frågorna. Till sist lämnade jag kyrkan och började vara med vid bibelforskarnas möten tillsammans med mor, och strax därefter gjorde Clarence detsamma.

Jag försöker övervinna min blyghet

I september 1922 var mor och jag med vid det minnesvärda konvent som bibelforskarna höll i Cedar Point i Ohio. Jag kan fortfarande se den väldiga banderollen vecklas ut när Joseph F. Rutherford, Sällskapet Vakttornets dåvarande president, uppmanade de över 18.000 närvarande med orden på banderollen: ”Annonsera Konungen och hans rike!” Jag blev djupt rörd och insåg hur angeläget det var att tala med andra om de goda nyheterna om Guds kungarike. — Matteus 6:9, 10; 24:14.

Vid de konvent som hölls åren 1922 till 1928 antogs en rad resolutioner, och de här budskapen gavs sedan ut i form av traktater som bibelforskarna spred i tiotals miljoner exemplar till människor runt om i världen. Jag var mager och skranglig — man kallade mig vinthunden — och jag rusade från hus till hus och spred de tryckta budskapen. Jag tyckte verkligen om det arbetet. Men att själv tala med andra om Guds kungarike vid dörrarna var en helt annan sak.

Jag var så blyg att jag till och med gruvade mig när mor bjöd hem fullt med släktingar varje år. Jag drog mig undan till mitt rum och stannade där. En gång ville mor ta ett släktfoto, och hon bad mig komma ut. Men jag ville inte vara med, så jag skrek när hon bokstavligen talat drog mig ut ur rummet.

Men så en dag stoppade jag beslutsamt ner några bibliska publikationer i en väska. Gång på gång sade jag: ”Jag klarar inte det här”, men i nästa ögonblick sade jag: ”Jag måste göra det.”  Till slut gav jag mig ut i förkunnartjänsten. Efteråt var jag så glad för att jag hade tagit mod till mig och gått ut. Det som gladde mig mest var att arbetet var gjort, inte arbetet som sådant. Det var vid den här tiden jag träffade prästen, som jag berättade om tidigare, och grät när jag gick min väg. Med Jehovas hjälp kunde jag med tiden tala med människor vid dörrarna, och min glädje ökade. År 1925 symboliserade jag sedan mitt överlämnande åt Jehova genom vattendopet.

Jag börjar i heltidstjänsten

När jag var 18 år, köpte jag en bil för pengar som jag hade ärvt efter en moster och blev pionjär, som heltidsförkunnare kallas. Två år senare, år 1930, fick min pionjärkamrat och jag ett nytt predikodistrikt. Clarence hade då också börjat som pionjär. Kort därefter blev han inbjuden att tjäna vid Betel, Jehovas vittnens världshögkvarter i Brooklyn i New York.

Ungefär vid den tiden flyttade mina föräldrar isär. Mor och jag skaffade en husvagn och började tjäna som pionjärer tillsammans. Det var också då den stora depressionen bröt ut i USA. Pionjärtjänsten blev en verklig utmaning, men vi var fast beslutna att inte ge upp den. Vi bytte biblisk litteratur mot höns, ägg, jordbruksprodukter och sådant som gamla batterier och kasserat aluminium. Batterierna och aluminiumet sålde vi för att kunna köpa bensin och betala andra utgifter. För att spara pengar lärde jag mig också att rundsmörja bilen och att byta olja. Vi såg hur Jehova, i överensstämmelse med sitt löfte, öppnade en utväg för oss och hjälpte oss att övervinna hinder. — Matteus 6:33.

Jag blir missionär

År 1946 blev jag inbjuden att gå igenom den sjunde klassen i Vakttornets Bibelskola Gilead, som låg i närheten av South Lansing i staten New York. Mor och jag hade då varit pionjärer tillsammans i över 15 år, men hon ville inte hindra mig från att få missionärsutbildning. Hon uppmuntrade mig i stället att tacka ja till privilegiet att få gå igenom Gileadskolan. Efter avslutningen blev Martha Hess från Peoria i Illinois min missionärskamrat. Tillsammans med två andra systrar blev vi tilldelade ett predikodistrikt i Cleveland i Ohio, där vi arbetade i ett år i väntan på att få tjäna i något annat land.

År 1947 fick vi vårt förordnande. Vi skulle tjäna på Hawaii. Eftersom det var ganska lätt att bosätta sig på de här öarna, flyttade mor till Honolulu och bodde i närheten av oss. Hennes hälsa försämrades, så förutom att sköta missionärsarbetet hjälpte jag mor. Jag kunde ta hand om henne ända tills hon gick bort 1956 på Hawaii, vid 77 års ålder. När vi kom till Hawaii, fanns det omkring 130 vittnen där, men vid den tid då mor dog fanns det över tusen, och det behövdes inte längre några missionärer.

Martha och jag fick sedan ett brev från Sällskapet Vakttornet där vi erbjöds att tjäna i Japan. Vi var mest bekymrade över hur vi i vår ålder skulle kunna lära oss japanska. Jag var då 48 år, och Martha var bara fyra år yngre. Men vi lämnade det hela i Jehovas hand och tackade ja till förordnandet.

Strax efter 1958 års internationella sammankomst på Yankee Stadium och Polo Grounds i New York reste vi med båt till Tokyo. När vi närmade oss hamnen i Yokohama, blev vi kraftigt omskakade av en tyfon. Väl framme möttes vi av Don och Mabel Haslett, Lloyd och Melba  Barry och andra missionärer. Vid den tiden fanns det bara 1.124 Jehovas vittnen i Japan.

Martha och jag började omedelbart lära oss japanska och ta del i predikoarbetet från dörr till dörr. Vi skrev ner våra japanska framställningar med latinska bokstäver och läste sedan upp dem. Som svar kunde den besökte säga ”yoroshii desu” eller ”kekko desu”, som vi lärde oss betyder ”det är fint” eller ”det är bra”. Men vi visste inte alltid om den besökte var intresserad eller inte, eftersom man också kan använda de här orden när man tackar nej till något. Vad den besökte menade bestämdes av tonfallet och ansiktsuttrycket. Det tog tid innan vi lärde oss tolka allt det här.

Erfarenheter som värmer mitt hjärta

En dag när jag fortfarande tragglade med språket, besökte jag ett bostadshus för anställda vid Mitsubishi och träffade en 20-årig kvinna. Hon gjorde fina framsteg när det gällde att skaffa sig kunskap i Bibeln och blev döpt 1966. Ett år senare blev hon pionjär. Strax därefter blev hon förordnad att tjäna som pionjär med särskilt uppdrag, och hon har fortsatt att tjäna som sådan sedan dess. Det har alltid varit en inspirationskälla för mig att se hur hon ända från sin ungdom har använt sin tid och sina krafter i heltidstjänsten.

Det är en utmaning att ta ståndpunkt för Bibelns sanning, speciellt om man bor i ett icke-kristet samhälle. Men flera tusen har antagit den utmaningen, däribland många av dem som jag har studerat Bibeln med. De har gjort sig av med dyrbara buddhistaltaren och shintoaltaren som av tradition finns i japanska hem. Eftersom släktingar ibland missuppfattar  sådana handlingar och menar att de vittnar om bristande respekt för döda förfäder, krävs det mod av de nya att handla så. De handlar lika modigt som de första kristna som gjorde sig av med föremål som var förknippade med falsk tillbedjan. — Apostlagärningarna 19:18–20.

Jag kommer ihåg en kvinna som jag studerade Bibeln med och som planerade att flytta från Tokyo med sin familj. Hon ville flytta till en ny bostad som var fri från föremål som hade med hednisk tillbedjan att göra. Hon förklarade det för sin man, och han samarbetade villigt. Hon var så glad när hon berättade det för mig, men så kom hon ihåg att hon hade packat ner en stor dyrbar marmorvas som hon hade köpt för att man sade att den skulle bringa lycka i hemmet. Eftersom hon misstänkte att vasen kunde vara förknippad med falsk tillbedjan, slog hon sönder den med en hammare och slängde den.

Att få se den här kvinnan och andra villigt göra sig av med dyrbara föremål, som varit förknippade med falsk tillbedjan, och modigt börja ett nytt liv i tjänsten för Jehova har varit det mest givande och tillfredsställande jag har fått uppleva. Jag tackar ofta Jehova för att jag har fått glädjen att vara missionär i Japan i mer än 40 år.

Nutida ”mirakel”

När jag ser tillbaka på mina mer än 70 år i heltidstjänsten, förundrar jag mig över det som för mig tycks vara nutida mirakel. Som ung och blyg hade jag aldrig kunnat tänka mig att jag skulle använda hela mitt liv till att ta initiativet att tala med andra om ett rike som de flesta inte vill höra talas om. Och det är inte bara jag som har kunnat göra det, utan jag har sett hundratals, ja, tusentals andra göra detsamma. Och de har gjort det så effektivt att antalet vittnen i Japan har ökat från de drygt tusen som fanns 1958 till mer än 220.000 nu!

 När Martha och jag kom till Japan, fick vi bo vid Jehovas vittnens avdelningskontor i Tokyo. År 1963 byggdes ett nytt sexvåningshus på samma plats, och där har vi bott sedan dess. I november 1963 var vi bland de 163 närvarande när Lloyd Barry, tillsyningsmannen för vårt avdelningskontor, höll överlämnandetalet. Vi var då omkring 3.000 Jehovas vittnen i Japan.

Det har varit en glädje att se hur arbetet med att predika om Guds kungarike har haft en enorm framgång. År 1972, när avdelningskontorets nya och större byggnader i Numazu var färdiga, fanns det över 14.000 förkunnare, men 1982 var antalet förkunnare över 68.000, och avdelningskontoret hade då fått mycket större lokaler i en ny anläggning i Ebina, omkring 8 mil från Tokyo.

Under tiden renoverades den gamla byggnaden i Tokyos centrum. Så småningom kom den att tjäna som missionärshem för över 20 missionärer som har tjänat i Japan i 40–50 år eller längre, däribland jag själv och min trogna missionärskamrat, Martha Hess. En läkare och hans hustru, som är sjuksköterska, bor också i vårt hem. De tar hand om oss och sköter kärleksfullt om vår hälsa. Nyligen utökades personalen med ytterligare en sköterska, och kristna systrar kommer och hjälper sköterskorna på dagtid. Två medlemmar av Betelfamiljen i Ebina turas om att komma och laga mat och städa. Jehova har verkligen varit god mot oss. — Psalm 34:8, 10.

Den 13 november 1999, 36 år efter överlämnandet av den byggnad som många av oss äldre missionärer nu bor i, var en verklig höjdpunkt i mitt liv som missionär. Jag var bland de 4.486 närvarande — däribland hundratals vittnen från 37 länder som tjänat Jehova i många år — vid överlämnandet av den nya tillbyggnad som avdelningskontoret i Ebina i Japan har fått. Betelfamiljen består nu av omkring 650 medlemmar.

Under de nästan 80 år som gått sedan jag som blyg flicka började gå från hus till hus och dela ut bibliska budskap, har Jehova varit mitt stöd. Han har hjälpt mig att övervinna min blyghet. Jag är övertygad om att Jehova kan använda vem som helst som förtröstar på honom, ja, till och med de som är så extremt blyga som jag själv var. Ja, vilket tillfredsställande liv jag har fått leva genom att tala med främmande människor om vår Gud, Jehova!

[Bild på sidan 21]

Mor och jag tillsammans med Clarence, som arbetade på Betel och gjorde ett besök hos oss

[Bild på sidan 23]

Kamrater i vår klass som sitter och studerar på gräsmattan vid Gileadskolan nära South Lansing i staten New York

[Bild på sidan 23]

Till vänster: Jag, Martha Hess och mor på Hawaii

[Bild på sidan 24]

Till höger: Medlemmar från vårt missionärshem i Tokyo

[Bild på sidan 24]

Undre bilden: Martha Hess, min mångåriga missionärskamrat, och jag

[Bild på sidan 25]

Avdelningskontoret i Ebina