Gå direkt till innehållet

Gå direkt till innehållsförteckningen

En ljusbärare till många nationer

En ljusbärare till många nationer

Levnadsskildring

En ljusbärare till många nationer

BERÄTTELSEN OM GEORGE YOUNG BERÄTTAT AV RUTH YOUNG NICHOLSON

”Varför råder då denna tystnad i våra predikstolar? ... Vad slags människor skulle vi vara, om vi teg sedan vi bevisat att dessa ting jag skriver om är sanna? Låt oss inte hålla människorna i okunnighet, utan låt oss förkunna sanningen på ett sätt som inte är ursäktande eller fördolt.”

DESSA ord utgjorde en del av fars 33-sidiga brev där han begärde sitt utträde ur kyrkan. Året var 1913. Han slog därefter in på en händelserik levnadsbana som gjorde att han fick tjäna som ljusbärare till många nationer. (Filipperna 2:15) Från det att jag var ung har jag från släktingar och ur historiskt material samlat berättelser om det far upplevde, och vänner har hjälpt mig att pussla ihop hans liv. Fars liv påminner mig på många sätt om aposteln Paulus liv. Likt denne ”apostel till nationerna” var far alltid redo att resa för att framföra Jehovas budskap till människor från alla länder och öar. (Romarna 11:13; Psalm 107:1–3) Låt mig berätta om min far, George Young.

De tidiga åren

Far var den yngste sonen till John och Margaret Young, skotska presbyterianer. Han föddes den 8 september 1886, kort efter det att familjen hade flyttat från Edinburgh i Skottland till British Columbia i västra Canada. Hans tre äldre bröder — Alexander, John och Malcolm — hade fötts i Skottland några år tidigare. Marion, pojkarnas yngre syster som de tillgivet kallade Nellie, var två år yngre än far.

Barnen växte upp på en bondgård i Saanich, inte långt från Victoria i British Columbia, och där fick de leka och roa sig tillsammans. Samtidigt lärde de sig att axla ansvar. Så när föräldrarna kom tillbaka från resor till Victoria, var de klara med utomhussysslorna, och huset var rent och prydligt.

Med tiden blev far och hans bröder engagerade i gruvdrift och även i timmerhandel. Bröderna Young vann ett gott anseende som skogsinventerare (män som inspekterade mark för att se om den kunde ge avkastning av timmer) och som köpare och säljare av timmer. Far skötte de ekonomiska transaktionerna.

Fars dragning till andliga ting fick honom så småningom att bestämma sig för att bli presbyteriansk präst. Vid ungefär samma tid blev emellertid hans liv djupt påverkat av i dagstidningar införda predikningar som skrivits av Charles Taze Russell, Sällskapet Vakttornets förste president. Det far fick reda på gjorde att han skrev det inledningsvis nämnda brevet där han begärde sitt utträde ur kyrkan.

Far använde bibelverser för att vänligt men tydligt motbevisa kyrkans läror att människosjälen är odödlig och att Gud pinar människosjälar för evigt i helveteselden. Han avslöjade också treenighetsläran och bevisade att den var av icke-kristet ursprung och helt utan stöd i Bibeln. Han började sedan ta del i den kristna förkunnartjänsten med Jesus Kristus som förebild och använde ödmjukt alla sina förmågor och all sin kraft till Jehovas ära.

Under Sällskapet Vakttornets ledning började far 1917 tjäna som pilgrim, som Jehovas vittnens resande representanter då kallades. I små och stora städer i hela Canada höll han föredrag och presenterade det film- och ljusbildsprogram som kallades ”Skapelsedramat i bilder”. Teatrarna där far gjorde detta var fullsatta. Schemat för hans pilgrimsbesök fanns med i The Watchtower fram till 1921.

I en tidning i Winnipeg rapporterades det att evangelisten Young talade till 2.500 åhörare och att många inte kunde komma in, eftersom det var så mycket folk i salen. I Ottawa talade han över ämnet ”Till helvetet och åter”. En äldre man från den här staden sade: ”När det var slut, uppmanade George Young några präster som satt på en bänkrad att komma upp på podiet för att diskutera ämnet med honom, men de satt alla kvar. Jag visste då att jag hade funnit sanningen.”

Far försökte få med så mycket andlig verksamhet som möjligt vid sina pilgrimsbesök. Efteråt skyndade han sig för att ta tåget till ett annat planerat uppehåll. När han reste med bil, var han ofta på väg till nästa uppdrag långt före frukost. Förutom att far var nitisk hade han också rykte om sig att vara omtänksam, och han var känd för sina kristna gärningar och sin generositet.

Bland de många tidiga konvent som han var närvarande vid hölls ett som var särskilt minnesvärt i Edmonton i Alberta 1918. Hela familjen var där, eftersom Nellie skulle bli döpt. Det var också sista gången pojkarna var tillsammans. Två år senare dog Malcolm i lunginflammation. Likt sina tre bröder och sin far hyste Malcolm hoppet om himmelskt liv, och de förblev alla trogna mot Gud in i döden. — Filipperna 3:14.

Till utländska fält

När far hade fullbordat en predikofärd i Canada i september 1921, gav Joseph F. Rutherford, Sällskapet Vakttornets dåvarande president, honom anvisningar om att fortsätta till Karibien. Varhelst far presenterade ”Skapelsedramat i bilder” mottogs det väl. Från Trinidad skrev han: ”Lokalen blev fullsatt, och ett stort antal måste avvisas. Andra kvällen var byggnaden överfull av människor.”

År 1923 blev far sänd till Brasilien. Där talade han till stora åhörarskaror och använde ibland hyrda tolkar. I Vakttornet för 1 februari 1924 rapporterades det: ”Från den 1 juni till den 30 september har broder Young hållit 21 offentliga möten med tillsammans 3.600 åhörare; 48 klassmöten med tillsammans 1.100 deltagare; utdelat fri litteratur på portugisiska till ett antal av 5.000 exemplar.” Många blev intresserade, när far höll föredraget ”Millioner som nu leva skola aldrig dö”.

När en ny anläggning överlämnades i Brasilien den 8 mars 1997, stod följande att läsa i den broschyr som gavs ut i samband med överlämnandet: ”1923: George Young kommer till Brasilien. Han organiserar ett avdelningskontor i centrala Rio de Janeiro.” Även om det fanns biblisk litteratur på spanska, behövdes det också litteratur på portugisiska, det språk som huvudsakligen talas i Brasilien. Den 1 oktober 1923 började man därför ge ut Vakttornet på portugisiska.

Far fick många minnesvärda bekanta i Brasilien. En av dem var en välbärgad portugisisk man vid namn Jacintho Pimentel Cabral, och han ställde sitt hem till förfogande för möten. Jacintho omfattade snart Bibelns sanning och kom senare att tillhöra avdelningskontorets personal. En annan bekant var Manuel da Silva Jordão, en ung portugisisk trädgårdsmästare. Han lyssnade till ett offentligt tal som far höll, och det fick honom att återvända till Portugal för att tjäna som kolportör, som Jehovas vittnens heltidstjänare kallades på den tiden.

Far reste vida omkring med järnväg genom Brasilien, och han lyckades finna intresserade personer. Under en av sina resor träffade han Bony och Catarina Green, och han bodde hos dem i omkring två veckor och förklarade Bibeln för dem. Minst sju personer i deras släkt symboliserade sedan sitt överlämnande åt Jehova genom vattendopet.

En annan bekant som han fick var Sarah Bellona Ferguson, och det var 1923. År 1867 hade hon som ung flicka flyttat från USA till Brasilien tillsammans med sin bror Erasmus Fulton Smith och resten av familjen. Sedan 1899 hade hon regelbundet fått tidskriften Vakttornet med posten. När far kom på besök fick Sarah, hennes fyra barn och någon som far kallade tant Sallie sin efterlängtade möjlighet att bli döpta. De blev döpta den 11 mars 1924.

Inom kort predikade far i andra sydamerikanska länder. Den 8 november 1924 skrev han från Peru: ”Har just spritt 17.000 traktater i Lima och Callao.” Sedan fortsatte han till Bolivia för att sprida traktater där. Angående det besöket skrev han: ”Vår Fader välsignar ansträngningen. En indian hjälpte mig. Han bor vid Amazonflodens källflöden. Han tar med sig 1.000 traktater och en del böcker tillbaka.”

Genom fars ansträngningar spreds sanningens säd i många länder i Central- och Sydamerika. Den 15 augusti 1925 rapporterades det i Vakttornet: ”George Young har nu varit i Sydamerika ... [mer än] två år. ... Denne käre broder har haft förmånen att föra sanningens budskap till Punta Arenas vid Magellans sund.” Far gick också i spetsen för predikoverket i sådana länder som Costa Rica, Panama och Venezuela. Han fortsatte, trots att han hade fått malaria och hälsan försämrades.

Vidare till Europa

I mars 1925 avseglade far till Europa, och han hoppades kunna sprida 300.000 bibliska traktater i Spanien och Portugal och ordna så att broder Rutherford kunde hålla offentliga föredrag där. Men när far hade kommit till Spanien, uttryckte han vissa invändningar mot att broder Rutherford skulle hålla sådana föredrag, med tanke på den atmosfär av religiös intolerans som rådde.

Som svar skrev broder Rutherford och citerade Jesaja 51:16: ”Jag har lagt mina ord i din mun, och jag har övertäckt dig med min hands skugga, på det att jag må anlägga himlarna och lägga jordens grundvalar och säga till Sion: Du är mitt folk.” (King James Version) Far drog därför slutsatsen: ”Det är i sanning Herrens vilja att jag fortsätter och låter honom svara för resultaten.”

Den 10 maj 1925 höll broder Rutherford sitt föredrag med hjälp av en tolk i Novedadesteatern i Barcelona. Mer än 2.000 var närvarande, däribland en myndighetsperson och en särskild vakt som stod på scenen. Man följde ett liknande tillvägagångssätt i Madrid, där 1.200 var närvarande. Det intresse som dessa tal skapade ledde till att man i Spanien upprättade ett avdelningskontor som ställdes ”under George Youngs ledning”, som det heter i Jehovas vittnens årsbok för 1978.

Den 13 maj 1925 talade broder Rutherford i Lissabon i Portugal. Detta besök var också en stor succé trots att prästerskapet försökte störa mötet genom att skrika och slå sönder stolar. Efter broder Rutherfords föredrag i Spanien och Portugal fortsatte far att visa ”Skapelsedramat”, och han ordnade också så att man i dessa länder tryckte och spred biblisk litteratur. År 1927 rapporterade han att de goda nyheterna ”har förkunnats i alla städer i Spanien, små som stora”.

Predikoarbete i Sovjetunionen

Fars nästa missionärsförordnande var Sovjetunionen, och han kom dit den 28 augusti 1928. I ett brev daterat den 10 oktober 1928 skriver han bland annat:

”Sedan jag kom till Ryssland har jag verkligen kunnat be ’tillkomme ditt rike’ med mitt hjärtas hela kraft. Jag lär mig språket, men det tar tid. Min tolk är en mycket exceptionell man, en jude, men han tror på Kristus och älskar Bibeln. Jag har haft en del intressanta erfarenheter, men vet inte hur länge jag får stanna kvar. Förra veckan fick jag besked om att jag var tvungen att lämna landet inom 24 timmar, men jag ordnade upp det så att jag kunde stanna kvar längre.”

Far tog kontakt med några bibelforskare i Charkov, nu en stor stad i Ukraina, och det varma utbytet gjorde att de fick glädjetårar i ögonen. Ett litet möte hölls varje kväll fram till midnatt. Far skrev senare om detta sammanträffande med bröderna och sade: ”Arma bröder, deras få böcker har beslagtagits, och myndigheterna är fientligt inställda, men bröderna är ändå glada.”

Fars förkunnartjänst i Sovjetunionen framhölls i en speciell broschyr som lämnades till dem som var med vid överlämnandet av det nya avdelningskontoret i S:t Petersburg i Ryssland den 21 juni 1997. I broschyren framkommer det att far sändes till Moskva och fick tillåtelse ”att framställa 15.000 exemplar av broschyrerna Frihet för folken och Var äro de döda? för spridning i Ryssland”.

När far hade återvänt från Ryssland, blev han förordnad till pilgrimsarbete i USA. I South Dakota besökte han Nellena och Verda Pool, köttsliga systrar som flera år senare blev missionärer i Peru. De uttryckte innerlig uppskattning av fars outtröttliga tjänst och sade: ”Bröder på den tiden hade verkligen pionjärandan, när de begav sig till dessa avlägsna trakter med mycket lite av den här världens goda men med ett hjärta fyllt av kärlek till Jehova. Det var detta som fick dem att uträtta det de gjorde.”

Giftermål och en andra resa

Genom åren hade far brevväxlat med Clara Hubbert, som bodde på ön Manitoulin i Ontario. De var båda med vid konventet i Columbus i Ohio den 26 juli 1931, då bibelforskarna antog namnet Jehovas vittnen. (Jesaja 43:10–12) En vecka senare gifte de sig. Inom kort reste far i väg igen, den här gången på sin andra missionärsresa i Karibien. Där hjälpte han till att organisera möten och öva andra i att gå i tjänsten från hus till hus.

Mor fick bilder, kort och brev från Surinam, Saint Kitts och många andra platser. I breven berättade far om predikoverkets framåtskridande, och de innehöll ibland iakttagelser om fåglar, djur och växter i det land som han befann sig i. I juni 1932 fullbordade far sitt uppdrag i Karibien och återvände till Canada och reste som vanligt i tredje klass. Han och mor tog därefter del i heltidstjänsten tillsammans och tillbringade vintern 1932/1933 i Ottawaområdet tillsammans med en stor grupp andra heltidstjänare.

Samlade som familj en kort tid

År 1934 föddes min bror, David. Som barn brukade han stå på mammas hattask och ”hålla tal”. Liksom sin far har han visat nitälskan för Jehova under hela sitt liv. Med ljudutrustningen fastbunden på taket reste de tre med bil och besökte församlingar från östkusten till västkusten i Canada. Jag föddes 1938, medan far tjänade i British Columbia. David minns att far lade mig på sängen och att far, mor och David lade sig på knä kring den, medan far bad en tacksägelsebön för mig.

Under vintern 1939 bodde vi i Vancouver, medan far besökte församlingar där. Bland de många brev som vi har samlat på oss under årens lopp finns ett som är daterat den 14 januari 1939 och som far skrev när han var i Vernon i British Columbia. Han adresserade det till Clara, David och Ruth och skrev: ”Blott en liten kyss och en kram.” I brevet fanns ett meddelande åt var och en av oss. Han berättade om att skörden var stor där men arbetarna få. — Matteus 9:37, 38.

En vecka efter det att far hade återvänt till Vancouver från sitt uppdrag kollapsade han under ett möte. Diagnosen visade att han hade en cancertumör på hjärnan. Den 1 maj 1939 fullbordade han sitt jordiska lopp. Jag var nio månader och David nästan fem år. Vår kära mor, som också hade det himmelska hoppet, förblev trogen mot Gud till sin död den 19 juni 1963.

Hur far kände för sitt privilegium att bära ut de goda nyheterna till många länder framkommer på ett vackert sätt i ett av hans brev till mamma. Han säger bland annat: ”Jehova har i sin nåd låtit mig fara till dessa länder för att som ett ljus bära ut budskapet om Guds kungarike. Må hans heliga namn bli prisat. Hans ära lyser igenom skröplighet, oduglighet och svaghet.”

George och Clara Youngs barn, barnbarn och barnbarnsbarn tjänar nu också vår kärleksfulle Gud, Jehova. Man har berättat för mig att far ofta citerade Hebréerna 6:10, där det sägs: ”Gud är inte orättvis, så att han glömmer ert arbete och den kärlek ni har visat mot hans namn.” Inte heller vi har glömt fars arbete.

[Bild på sidan 23]

Min far, längst till höger, och hans tre bröder

[Bilder på sidan 25]

Far (stående) och bröderna Woodworth, Rutherford och Macmillan

Nedan: Far (längst till vänster) i en grupp med broder Russell

[Bilder på sidan 26]

Far och mor

Nedan: Deras bröllopsdag

[Bild på sidan 27]

David, mor och jag några år efter fars död