Förföljelse framkallar tillväxt i Antiokia

NÄR förföljelse bröt ut efter Stefanus martyrdöd, flydde många av Jesu lärjungar från Jerusalem. Somliga tog sin tillflykt till den syriska staden Antiokia, omkring 55 mil norr om Jerusalem. (Apostlagärningarna 11:19) Det som hände där skulle komma att påverka hela den kristna historien. För att förstå det som hände bör vi känna till lite om Antiokia.

Beträffande städer i romarriket, där storlek, välstånd och betydelse var det som räknades, överträffades Antiokia endast av Rom och Alexandria. Denna metropol i Syrien styrde över området vid Medelhavets nordöstra hörn. Antiokia (dagens Antakya i Turkiet) låg vid den segelbara floden Orontes. Floden var en förbindelse mellan Antiokia och dess hamnstad — Seleukia Pieria — dit avståndet var 32 kilometer. Antiokia kontrollerade en av de viktigaste handelsvägarna mellan Rom och Tigris och Eufrats floddal. I detta handelscentrum bedrevs affärsverksamhet med hela romarriket. Hit kom folk från alla håll, och de förde med sig nyheter om den religiösa utvecklingen i den romerska världen.

Hellenistisk religion och filosofi hade en gång frodats i Antiokia. Men ”på Kristi tid”, säger historikern Glanville Downey, ”tenderade de gamla religiösa kulterna och filosofierna att bli angelägenheter för vars och ens tro i takt med att människor själva sökte religiös tillfredsställelse för sina problem och förväntningar”. (A History of Antioch in Syria) Många tilltalades av judendomens monoteism, ceremonier och moral.

En stor judisk bosättning hade funnits i Antiokia sedan stadens grundläggning år 300 f.v.t. Den beräknas ha uppgått till mellan 20.000 och 60.000 personer, vilket utgjorde mer än 10 procent av befolkningen. Historikern Josephus berättar att kungarna i den seleukidiska dynastin uppmuntrade judar att bosätta sig i staden genom att ge dem fullständiga medborgerliga rättigheter. Vid den tiden var de hebreiska skrifterna tillgängliga även på grekiska. Detta stimulerade deras intresse som sympatiserade med de judiska förväntningarna på Messias, och många greker blev proselyter. Allt detta gjorde Antiokia till ett fruktbart fält för det kristna arbetet med att göra lärjungar.

Man vittnar för icke-judar

Flertalet av Jesu förföljda efterföljare som flydde från Jerusalem delade med sig av sin tro enbart till judar. I Antiokia talade dock några lärjungar från Cypern och Kyrene med ”de grekisktalande”.  (Apostlagärningarna 11:20) Även om man hade predikat för grekisktalande judar och proselyter sedan pingsten år 33 v.t., verkar predikandet i Antiokia ha varit något nytt. Budskapet riktades inte längre enbart till judar. Det är sant att hedningen Cornelius och hans familj redan hade blivit lärjungar. Men det var inte förrän aposteln Petrus blivit övertygad av Jehova genom en syn som han förstod att det nu var passande att vittna för hedningar, dvs. folk av nationerna. — Apostlagärningarna 10:1–48.

I en stad som hyste en stor och väl etablerad judisk koloni och där det inte rådde någon nämnvärd fientlighet mellan judar och hedningar avgavs ett vittnesbörd för icke-judarna som reagerade positivt på de goda nyheterna. I Antiokia fanns tydligen de rätta förutsättningarna för en sådan tillväxt, och ”ett stort antal ... blev troende”. (Apostlagärningarna 11:21) Proselyter, personer som tidigare hade tillbett hedniska gudar och som nu hade blivit kristna, var särskilt väl rustade att vittna för andra icke-judar som fortfarande tillbad dessa gudar.

När församlingen i Jerusalem fick höra om utvecklingen i Antiokia, sände den Barnabas för att undersöka saken. Det var ett vist och kärleksfullt beslut. Han var cypriot, liksom några av dem som hade börjat predika för icke-judar. Barnabas fann sig troligen väl till rätta bland de före detta hedningarna i Antiokia. De å sin sida såg honom som en medlem av ett för dem bekant samhälle. * Han kunde sätta sig in i det arbete som hade blivit utfört. ”Då han kom fram och såg Guds oförtjänta omtanke, gladde han sig och började uppmuntra dem alla att med hjärtats föresats förbli i Herren”, och ”en ansenlig skara fogades till Herren”. — Apostlagärningarna 11:22–24.

Historikern Downey menar att ”möjliga orsaker till framgången med den tidiga missionen i Antiokia kan ha varit att missionärerna i den här staden inte behövde frukta judiska fanatiker, sådana som de konfronterades med i Jerusalem. Dessutom styrdes Antiokia i egenskap av Syriens huvudstad av en legat, en militärbefälhavare, och åtnjöt därför ett större mått av allmän ordning. Det var inte lika stor risk för pöbelvåld, som hade förekommit i Jerusalem, där prokuratorerna inte verkade kunna stävja de judiska fanatikerna (åtminstone inte vid den här tidpunkten).”

När förhållandena var så gynnsamma och det fanns så mycket att göra, insåg Barnabas troligen att han behövde hjälp, och han kom att tänka på sin vän Saul. Varför just Saul, dvs. Paulus? Antagligen för att Paulus hade förordnats till att vara en apostel till nationerna, även om han inte var en av de 12 apostlarna. (Apostlagärningarna 9:15, 27; Romarna 1:5; Uppenbarelseboken 21:14) Paulus var därför väl lämpad att hjälpa till att förkunna de goda nyheterna i den icke-judiska staden Antiokia. (Galaterna 1:16) Så Barnabas begav sig till Tarsos, letade upp Saul och tog honom med sig till Antiokia. — Apostlagärningarna 11:25, 26; se rutan på sidorna 26 och 27.

Kallade kristna genom gudomlig skickelse

Under ett helt år undervisade Barnabas och Paulus ”en rätt stor skara, och det var först i Antiokia som lärjungarna genom gudomlig skickelse blev kallade kristna”. Det är inte troligt att judarna var de första som kallade Jesu efterföljare kristna (grekiska) eller messianister (hebreiska). De förkastade nämligen Jesus som Messias, eller Kristus, och skulle därför inte indirekt erkänna honom genom att kalla hans efterföljare kristna. Somliga tror att den hedniska befolkningen på ett skämtsamt eller föraktfullt sätt kan ha gett dem smeknamnet kristna. Bibeln visar dock att namnet var gudagivet. — Apostlagärningarna 11:26.

 I de kristna grekiska skrifterna är det verb som används i samband med det nya namnet, vanligen översatt med ”blev kallade”, alltid förbundet med något övernaturligt, gåtfullt eller gudomligt. Kännare återger därför verbet med ”ge ett orakelsvar”, ”tillkännage från Gud” eller ”ge en gudomlig befallning eller förmaning, att ge undervisning från himlen”. Eftersom Jesu efterföljare blev kallade kristna ”genom gudomlig skickelse”, är det tänkbart att Jehova förmedlade detta namn genom Paulus och Barnabas.

Det nya namnet fortsatte att användas. Jesu lärjungar kunde inte längre förväxlas med någon sekt inom judaismen, från vilken de tydligt särskilde sig. Omkring år 58 v.t. kände romerska myndighetspersoner väl till vilka de kristna var. (Apostlagärningarna 26:28) Enligt historikern Tacitus var benämningen ”kristen” välkänd även bland människomassorna i Rom år 64 v.t.

Jehova använder sina trogna tjänare

De goda nyheterna rönte stor framgång i Antiokia. Med hjälp av Jehovas välsignelse och Jesu efterföljares beslutsamhet att fortsätta att predika blev Antiokia ett centrum för kristendomen under det första århundradet. Gud använde församlingen där som en språngbräda till att nå avlägsna länder med de goda nyheterna. Aposteln Paulus använde till exempel Antiokia som utgångspunkt för var och en av sina banbrytande missionsresor.

I våra dagar har likaså nit och beslutsamhet, trots motstånd, gynnat den sanna kristendomens spridning och har gjort det möjligt för många att lyssna till de goda nyheterna och visa uppskattning av dem. * Om du får möta motstånd för att du stöder ren tillbedjan, kom då ihåg att Jehova har skäl till att han tillåter det. Precis som under det första århundradet måste människor i dag få möjlighet att höra om Guds kungarike och ta ståndpunkt för det. Din beslutsamhet att fortsätta att tjäna Jehova troget kan vara just det som krävs för att hjälpa någon att komma till exakt kunskap om sanningen.

[Fotnoter]

[Ruta/bild på sidorna 26, 27]

Sauls ”okända år”

DET sista omnämnandet av Saul i Apostlagärningarna, innan han kom till Antiokia omkring år 45 v.t., gjordes i samband med att en sammansvärjning för att få honom dödad i Jerusalem omintetgjordes i och med att hans medtroende sände honom till Tarsos. (Apostlagärningarna 9:28–30; 11:25) Men det var omkring år 36 v.t., dvs. nio år tidigare. Vad gjorde han under mellantiden, under den period som brukar kallas Sauls okända år?

Från Jerusalem begav sig Saul till Syrien och Kilikien, och församlingen i Judeen fick höra: ”Den man som förut förföljde oss förkunnar nu de goda nyheterna om den tro som han förut skövlade.” (Galaterna 1:21–23) Den rapporten kan ha syftat på Sauls verksamhet i Antiokia tillsammans med Barnabas, men Saul var utan tvivel verksam även dessförinnan. År 49 v.t. fanns ett antal församlingar i Syrien och Kilikien. En av dem fanns i Antiokia, men somliga menar att andra församlingar kan ha varit resultatet av Sauls verksamhet under hans så kallade okända år. — Apostlagärningarna 11:26; 15:23, 41.

Somliga kännare tror att vissa omvälvande händelser i Sauls liv bör dateras till denna period. Många prövningar som han fick utstå som ”Kristi tjänare” är annars svåra att placera i hans liv som missionär. (2 Korinthierna 11:23–27) När fick Saul fem gånger motta 39 slag av judarna? På vilken plats blev han tre gånger piskad med spön? Var blev han många gånger fängslad? Hans fängelsevistelse i Rom inträffade vid en senare tidpunkt. Det redogörs för ett tillfälle då han blev slagen och kastad i fängelse, och  det var i Filippi. Men hur är det med de andra händelserna? (Apostlagärningarna 16:22, 23) En författare menar att Saul under den här tiden ”vittnade om Kristus i synagogorna i diasporan på ett sådant sätt att det framkallade förföljelse från både de religiösa och de civila myndigheterna”.

Saul genomled fyra skeppsbrott, men Bibeln förser oss bara med detaljerade uppgifter angående ett, och det inträffade efter det att han för korinthierna hade räknat upp sina vedermödor. (Apostlagärningarna 27:27–44) Så de andra tre inträffade troligen under sjöresor som vi inte har någon kännedom om. De kan, alla eller någon av dem, tillhöra de ”okända åren”.

En annan händelse som tycks tillhöra den här perioden beskrivs i 2 Korinthierna 12:2–5. Saul sade: ”Jag känner en man i gemenskap med Kristus som för fjorton år sedan ... blev bortryckt som sådan till tredje himlen ... till paradiset och fick höra outsägliga ord, som det inte är lovligt för en människa att uttala.” Antagligen talade Saul här om sig själv. Saul skrev detta omkring år 55 v.t. Om vi går 14 år bakåt i tiden, kommer vi till år 41 v.t. — mitt under de ”okända åren”.

Den synen skänkte utan tvivel Saul en unik insikt. Var det för att göra honom lämpad att vara ”en apostel till nationerna”? (Romarna 11:13) Påverkade synen det sätt varpå han senare tänkte, skrev och talade? Tjänade åren mellan Sauls omvändelse och hans kallelse till Antiokia till att träna honom och göra honom mogen för framtida ansvarsuppgifter? Vad svaren på dessa frågor än är, kan vi vara säkra på att när Barnabas bad Saul om hjälp att gå i spetsen för predikoarbetet i Antiokia, var den nitiske Saul fullt kvalificerad att fullgöra detta uppdrag. — Apostlagärningarna 11:19–26.

[Karta på sidan 25]

(För formaterad text, se publikationen)

SYRIEN

Orontes

Antiokia

Seleukia

CYPERN

MEDELHAVET

Jerusalem

[Bildkälla]

Mountain High Maps® Copyright © 1997 Digital Wisdom, Inc.

[Bilder på sidan 24]

Överst: Dagens Antiokia

I mitten: Utsikt över Seleukia

Nederst: Vågbrytare i Seleukia