Levnadsskildring

Jehova belönar alltid sina lojala

BERÄTTAT AV VERNON DUNCOMBE

Jag åt mitt sena kvällsmål och tände som vanligt en cigarett. ”Vad kom fram vid mötet i kväll?” frågade jag Aileen, min hustru.

EFTER att ha tänkt efter svarade hon: ”Ett brev med nya förordnanden lästes upp, och ditt namn nämndes. Du har blivit förordnad att ansvara för ljudanläggningen. I slutet av brevet stod det att ’om någon av dessa nyligen förordnade bröder använder tobak, är de förpliktade att skriva till Sällskapet för att säga att de inte kan ta emot uppgiften’.” * Jag svarade med ett utdraget och bestämt ”Å-å-å! Det stod så minsann.”

Jag bet ihop tänderna och tryckte ner cigaretten i askfatet bredvid mig. ”Jag vet inte varför de valde mig till den här uppgiften. Men jag har hittills aldrig tackat nej till ett uppdrag, och jag tänker inte börja göra det nu”, tänkte jag. Jag beslutade mig för att aldrig röka mer. Det beslutet påverkade djupt mitt liv som kristen och som musiker. Låt mig få berätta om några händelser som ledde fram till detta beslut.

Min barndoms- och ungdomstid

Jag föddes den 21 september 1914 i Toronto i Canada. Mina kärleksfulla och hårt arbetande föräldrar, Vernon och Lila, försörjde en familj på fyra pojkar och två flickor i vilken jag var den äldste sonen. Näst efter mig i ålder var Yorke, sedan Orlando, Douglas, Aileen och Coral. När jag var bara nio år, satte mor en fiol i händerna på mig och ordnade så att jag fick ta musiklektioner vid Harris School of Music. Trots att vi hade det knapert, lyckades mor och far betala mina resor och min undervisning. Längre fram studerade jag musikteori och harmonilära vid Royal Conservatory  of Music i Toronto, och vid 12 års ålder ställde jag upp i en tävling för solister som omfattade hela staden och som hade förlagts till Massey Hall, det ansedda konserthuset i Toronto. Jag blev utsedd till vinnare och fick som pris en fin fiol i ett fodral av alligatorskinn.

Med tiden lärde jag mig även spela piano och kontrabas. Vi var en liten grupp som ofta spelade vid mindre bjudningar på fredags- och lördagskvällar och vid danser hos olika föreningar. Det var vid en av dessa danstillställningar som jag mötte Aileen första gången. Under mitt sista år i high school spelade jag runt om i staden med ett antal orkestrar. Efter examen erbjöds jag en plats i Ferde Mowry Orchestra — ett välbetalt fast arbete som jag hade till 1943.

Jag lär känna Jehova

Första gången mina föräldrar kom i kontakt med Bibelns sanning var precis före första världskrigets utbrott. Far arbetade då med fönsterskyltning för ett varuhus i centrala Toronto. I lunchrummet brukade han lyssna på samtalen mellan två arbetskamrater som var bibelforskare (som Jehovas vittnen då kallades), och när han kom hem på kvällen berättade han för mor det han hade hört. Några år senare, 1927, höll bibelforskarna ett stort konvent i Coliseum i Toronto, i det område där Canadian National Exhibition hölls. Vårt hus, som låg två kvarter från den västra ingången till området, var tillfällig bostad för 25 konventdeltagare från Ohio i USA.

Därefter började en av bibelforskarna, Ada Bletsoe, göra regelbundna besök hos mor och lämna den senast utgivna litteraturen. En dag sade Ada: ”Fru Duncombe, jag har lämnat litteratur till er en tid. Har ni läst något av den?” Trots att mor hade sex barn att uppfostra beslöt hon sig för att börja läsa tidskrifterna från och med då, något som hon sedan fortsatte att göra. Jag, däremot, ägnade inte någon större uppmärksamhet åt litteraturen. Jag var i full färd med att ta examen, och jag var djupt engagerad i musik.

Aileen och jag gifte oss i juni 1935 i en anglikansk kyrka. Eftersom jag hade lämnat United Church of Canada när jag var 13 år, var jag inte medlem i någon religiös sammanslutning. Därför skrev jag i äktenskapsregistret att jag var ett Jehovas vittne, trots att jag ännu inte var det.

Vi såg fram emot att bilda familj någon gång i framtiden, och vi ville bli bra föräldrar. Därför började vi läsa Nya testamentet tillsammans. Trots våra goda föresatser kom andra saker emellan. Vi försökte återigen lite senare, men med samma resultat. Vid julen 1935 fick vi en bok med titeln Guds Harpa inslagen i presentpapper. Aileen reflekterade: ”Oj då! Det här var en konstig julklapp som din mor har skickat till oss.” Men efter det att jag åkt till arbetet började hon likväl läsa i den, och hon tyckte om det hon läste. Under en ganska lång tid kände jag inte till något om hennes intresse för boken. Vad gäller våra planer på att bilda familj, så kom de snart att grusas. Den 1 februari 1937 föddes vår dotter — död. Vilken djup sorg vi kände!

Under den här tiden tog mina föräldrar och syskon aktivt del i predikoarbetet, och jag fick veta att pappa var den ende förkunnaren i familjen som ännu inte hade lyckats teckna någon prenumeration på tidskriften En Ny Värld (nu Vakna!). Det var det mål de hade för tjänsten på fältet den månaden. Jag hade ännu inte läst någon av Sällskapets publikationer, men eftersom jag tyckte synd om pappa sade jag: ”Du kan teckna en för mig, pappa, så kommer du att ha gjort lika mycket som de andra.” När sommaren kom, gav sig orkestern av för att spela på en semesterort. Tidskriften En Ny Värld kom med posten. Hösten anlände, och orkestern återvände till Toronto. Tidskrifterna fortsatte att komma till vår nya adress, och jag hade inte så mycket som tagit av omslagspapperet på en enda av dem.

Under ett juluppehåll föll min blick på traven med tidskrifter, och jag kom till slutsatsen att om jag nu hade betalat för alla dessa tidskrifter, borde jag väl läsa åtminstone några av dem för att se vad de innehöll. Den första jag tog fram fick mig att hoppa till. Det var en redogörelse över de intriger och den korruption som på den tiden förekom inom politiken. Jag började tala med de andra musikerna om det jag läste. Men de ifrågasatte sanningshalten i det jag sade, och jag blev  tvungen att fortsätta att läsa för att kunna försvara mina uppfattningar. Utan att veta om det hade jag börjat vittna om Jehova. Och sedan dess har jag fortsatt att läsa den underbara bibliska litteratur som kommer från ”den trogne och omdömesgille slaven”. — Matteus 24:45.

Även om arbetet upptog min tid under veckan, var jag och Aileen snart med vid mötena på söndagarna. När vi kom till mötet en söndag 1938, välkomnade två äldre systrar oss, och en av dem sade: ”Unge broder, har du tagit ståndpunkt för Jehova ännu? Du vet, Harmageddon kommer vilken dag som helst!” Jag visste att Jehova var den ende sanne Guden, och jag var övertygad om att detta var hans organisation. Eftersom jag ville bli en del av den, lät jag döpa mig den 15 oktober 1938. Omkring sex månader senare blev även Aileen döpt. Till min stora glädje blev alla i min familj överlämnade tjänare åt Jehova.

Vilken glädje jag kände när jag umgicks med Guds folk! Inom kort kände jag mig som en av dem. När jag inte kunde vara med, var jag alltid ivrig att få veta vad som hade hänt vid mötena. Det speciella tillfälle som omnämndes i början av artikeln visade sig bli en vändpunkt i min tjänst för Jehova.

Vi upplever en tid av stora förändringar

En annan betydande förändring i vårt liv inträffade den 1 maj 1943. Vi hade varit med vid vårt första stora konvent — Nya Världens teokratiska sammankomst — som hölls i Cleveland i Ohio i september 1942. Där, mitt under det hemskaste av krig på vilket inget slut fanns i sikte, fick vi höra broder Knorr, Sällskapet Vakttornets dåvarande president, modigt framföra det fängslande offentliga föredraget ”Blir freden varaktig?” Vi minns så väl hur han från Uppenbarelsebokens sjuttonde kapitel visade att det skulle bli en period av fred efter kriget, då ett stort predikoarbete skulle utföras.

Det som påverkade oss allra mest var ett tal som broder Knorr hade hållit lite tidigare — ”Jeftas löfte”. Det kom fram att det behövdes fler pionjärer! Aileen och jag tittade på varandra och sade unisont (som så många andra vid det här tillfället): ”Det gäller oss!” Vi började omgående göra upp planer för att kunna ta del i detta viktiga arbete.

Jehovas vittnens arbete hade varit förbjudet i Canada sedan den 4 juli 1940. När vi började som pionjärer den 1 maj 1943, var det fortfarande olagligt att vittna om Jehova och att erbjuda Sällskapets litteratur i tjänsten på fältet. I vår tjänst som kristna bar vi endast med oss vårt personliga exemplar av den vanliga engelska bibeln, King James Version. Bara några dagar efter det att vi hade kommit fram till vårt första pionjärdistrikt i Parry Sound i Ontario sände avdelningskontoret Stewart Mann, en erfaren pionjär, för att han skulle arbeta tillsammans med oss på distriktet. Vilken kärleksfull åtgärd! Broder Mann var behaglig i sitt sätt och hade alltid lätt för att le. Vi lärde oss mycket av honom och hade en härlig tid tillsammans. Vi ledde ett antal bibelstudier när Sällskapet förflyttade oss till staden Hamilton. Inte långt därefter blev jag inkallad till militärtjänst trots att jag hade passerat åldersgränsen för det. På grund av min vägran att gå in i armén blev jag arresterad den 31 december 1943. Efter det att formaliteterna i samband med rättegången var avklarade blev jag dömd och sändes till ett läger för vapenvägrare, och där fick jag stanna till augusti 1945.

Efter min frigivning fick jag och Aileen omedelbart ett pionjärdistrikt i Cornwall i Ontario. Kort därefter fick vi i uppdrag av Sällskapets juridiska  avdelning att bege oss till Quebec i den särskilda uppgiften att framträda i polisdomstolar. Detta var under Duplessis styre i Quebec, när förföljelsen av Jehovas vittnen var särskilt intensiv. Flera dagar varje vecka höll jag till i fyra olika domstolar och hjälpte våra bröder. Detta var spännande och trosstärkande tider.

Efter konventet i Cleveland 1946 fick jag uppdrag i krets- och områdestjänsten, vilket innebar att jag och min hustru fick resa från kust till kust. Det hände saker hela tiden. År 1948 inbjöds vi att gå igenom den elfte klassen i Vakttornets Bibelskola Gilead. Bröderna Albert Schroeder och Maxwell Friend var två av våra lärare, och i vår klass på 108 elever fanns det 40 smorda. Att få vara tillsammans med så många som tjänat Jehova under lång tid var verkligen en berikande och givande erfarenhet!

En dag fick vi besök av broder Knorr från Brooklyn. I sitt tal bad han om 25 frivilliga som skulle lära sig japanska. Alla 108 erbjöd sig! Det blev presidenten som fick välja ut dem som skulle undervisas. Jag tror att Jehova vägledde utväljandet, eftersom slutresultatet blev så bra. Många av de 25 som utvaldes och som därefter fick privilegiet att sätta i gång verksamheten i Japan är fortfarande kvar på sitt tilldelade distrikt — må så vara att de är till åren komna, men de är fortfarande kvar. En del av dem, som Lloyd och Melba Barry, förflyttades från Japan till andra distrikt. Lloyd var medlem av den styrande kretsen ända till sin död förra året. Vi gläds med dem alla för den belöning som Jehova har gett dem.

Avslutningsdagen kom, och vi blev förordnade att tjäna på Jamaica. Men eftersom rättegångarna i Quebec ännu inte var avgjorda, fick vi anvisningar att återvända till Canada.

Mycket mer musik!

Även om jag släppte taget om musiken till förmån för pionjärtjänsten, verkade det som om musiken inte ville släppa taget om mig. Följande år kom Sällskapets president, Nathan Knorr, och hans sekreterare, Milton Henschel, till arenan Maple Leaf Gardens i Toronto. Broder Knorrs offentliga föredrag med temat ”Det är längre lidet än ni anar!” entusiasmerade alla. För första gången ombads jag att leda sammankomstorkestern. Vi förberedde valsarrangemang av några populära sånger i sångboken Sånger i Rikets tjänst (på svenska 1949). De närvarande verkade tycka om det. När lördagens program var slut, repeterade vi de stycken vi planerade att spela på söndagen. Jag såg en skymt av broder Henschel på väg över golvet i riktning mot oss, och jag avbröt orkestern för att gå och möta honom. Han frågade mig: ”Hur många musiker har du i din orkester?” ”När alla är närvarande är det omkring 35”, svarade jag. ”Bra, du kommer att få dubbelt så många i New York nästa sommar”, sade han.

Innan den sommaren kom blev jag emellertid inbjuden till Brooklyn. På grund av vissa omständigheter kunde Aileen till en början inte följa med. Den nya byggnaden vid Columbia Heights 124 var ännu inte färdig, så jag blev tilldelad en säng i ett litet rum i den gamla byggnaden. Där fick jag bo tillsammans med två smorda bröder — en äldre broder som hette Payne och en som hette Karl Klein som jag aldrig hade träffat tidigare. Om det var trångt? Ja. Men ändå kom vi mycket bra överens. De äldre bröderna var långmodiga och tålmodiga. Själv försökte jag bara hålla mig ur vägen! Det gav mig en värdefull lärdom om vad Guds ande kan uträtta. Att få lära känna broder Klein och arbeta tillsammans med honom gav mig verkligen rika välsignelser! Han var alltid så snäll och hjälpsam. Vi hade ett bra samarbete och har varit nära vänner i mer än 50 år.

Jag fick privilegiet att hjälpa till med musiken vid konventen som hölls på Yankee Stadium åren 1950, 1953, 1955 och 1958 liksom att tillsammans med Al Kavelin dela ansvaret för orkestern vid konventet som hölls på Rose Bowl i Pasadena i Kalifornien 1963. Under konventet på Yankee Stadium 1953 framfördes ett musikprogram på söndagen före det offentliga föredraget. Erich Frost introducerade sopranen Edith Shemionik (senare Weigand), som till orkesterns ackompanjemang sjöng hans komposition ”Framåt, ni vittnen!” När vi sedan för första gången hörde våra afrikanska vänners fylliga och vackra röster, blev vi hänförda. Missionären Harry Arnott hade tagit med sig en bra inspelning från Nordrhodesia  (nuvarande Zambia) som var en njutning att lyssna på. Ljudet fyllde hela stadion.

Inspelningen av 1966 års sångbok

Kommer du ihåg sångboken med rosa vinylpärmar, ”Sjung och ackompanjera eder med musik i edra hjärtan”? När den var i det närmaste färdig, sade broder Knorr: ”Vi skall göra några inspelningar, och jag vill att du sätter ihop en liten orkester. Det räcker med några fioler och ett par flöjter. Jag vill inte ha med några bleckblåsare!” Betels Rikets sal skulle bli vår studio, men vi hyste vissa betänkligheter mot att använda den. Vad skulle hända när ljudet återkastades av odraperade väggar, kaklade golv och fällstolar av metall? Vem skulle kunna hjälpa oss att lösa ljudproblem? Någon föreslog: ”Tommy Mitchell! Han jobbar på ABC Network Studios.” Vi tog kontakt med broder Mitchell, som gärna ville hjälpa oss.

Så kom då lördagsmorgonen då de första inspelningarna skulle göras, men medan musikerna presenterade sig, såg jag att en av dem hade en trombonväska. Jag erinrade mig broder Knorrs varning: ”Jag vill inte ha med några bleckblåsare!” Vad skulle jag ta mig till? Jag iakttog brodern när han tog fram sin trombon ur väskan, satte dragbygeln på plats och började värma upp. Brodern var Tom Mitchell, och de där första få tonerna lät underbara. Han fick trombonen att låta som en fiol! ”Den här brodern måste helt klart få stanna”, tänkte jag. Broder Knorr gjorde inga invändningar.

Denna orkester bestod av fina musiker som dessutom var våra kära bröder och systrar. Där fanns minsann inga primadonnor! Inspelningen var ett påfrestande arbete, men det hördes inga klagomål. När arbetet var avslutat och vi skulle skiljas åt, var det många av oss som grät, och ett starkt kamratskap finns än i dag bland dem som var med i det här projektet. Var och en av oss tyckte om detta privilegium, och med Jehovas hjälp kunde vi genomföra det.

Fler givande privilegier

Efter alla dessa år fortsätter heltidstjänsten att skänka mig glädje. Det blev 28 år i krets- och områdestjänsten, och alla dessa var glädjerika. Därefter följde fem år då jag skötte sammankomsthallen i Norval i Ontario. En kretssammankomst varje veckoslut och områdessammankomster på främmande språk gjorde att Aileen och jag hade fullt upp att göra. Under åren 1979 och 1980 använde arkitekter och ingenjörer sammankomsthallens anläggningar när de planlade Sällskapets framtida avdelningskontor i Halton Hills. Efter vårt arbete vid sammankomsthallen ledde ett nytt uppdrag till att jag mellan åren 1982 och 1984 återigen fick engagera mig i musik i Brooklyn.

Min kära hustru dog den 17 juni 1994, bara sju dagar efter vår 59:e bröllopsdag. Vi hade troget fullbordat 51 år av pionjärtjänst tillsammans.

När jag tänker tillbaka på de många erfarenheter som jag har varit med om, påminns jag om hur Bibeln har varit en mycket värdefull vägledning. Ibland använder jag Aileens personliga exemplar av Bibeln och känner stor glädje när jag ser vad som rörde hennes hjärta — hela verser, speciella fraser och enskilda ord som hon har markerat. Precis som Aileen har även jag skriftställen som betyder något speciellt för mig. Ett sådant är den 137:e psalmen som uttrycker den här vackra bönen till Jehova: ”Må jag aldrig vara i stånd att spela på harpan igen om jag glömmer dig, Jerusalem! Må jag aldrig vara i stånd att sjunga igen om jag inte skulle komma ihåg dig, om jag inte skulle tänka på dig som min högsta orsak till glädje!” (Psalm 137:5, 6, Today’s English Version) Även om jag älskar musik, kommer den största glädjen av att lojalt tjäna Jehova, som har belönat mig med ett rikt och tillfredsställande liv.

[Fotnoter]

[Bild på sidan 28]

Aileen och jag 1947

[Bild på sidan 30]

Vid en inspelning för ganska länge sedan