Den ödmjuke Josia hade Jehovas ynnest

DEN femårige Josia i den kungliga familjen i Juda måste vara rädd. Hans mor Jedida gråter. Hon har anledning att göra det, eftersom Josias farfar, kung Manasse, har dött. — 2 Kungaboken 21:18.

Nu är det Josias far, Amon, som skall bli kung i Juda. (2 Krönikeboken 33:20) Två år senare (659 f.v.t.) blir Amon mördad av sina tjänare. Folket slår ihjäl konspiratörerna och gör den unge Josia till kung. (2 Kungaboken 21:24; 2 Krönikeboken 33:25) Josia hade under Amons regering blivit van vid att känna lukten av rökelse i Jerusalem. Det berodde på de många altarna på hustaken där många böjde sig ner för falska gudar. Hedniska präster kunde ses vandra omkring, och hängivna gudsdyrkare — till och med några som påstod sig tillbe Jehova — svor vid guden Malkam. — Sefanja 1:1, 5.

Josia visste att Amon gjorde det som var ont genom att tillbe falska gudar. Judas unge kung fick också en bättre förståelse av det Guds profet Sefanja förkunnade. Då Josia är 15 år (652 f.v.t.) är han i sitt åttonde regeringsår och har bestämt sig för att följa Sefanjas ord. Josia börjar söka Jehova, medan han ännu är en pojke. — 2 Krönikeboken 33:21, 22; 34:3.

Josia visar handlingskraft!

Det går fyra år, och Josia börjar rena Juda och Jerusalem från falsk religion (648 f.v.t.). Han förstör avgudabilderna, de heliga pålarna och rökelsealtarna som användes i Baalsdyrkan. Avbildningar av falska gudar krossas till stoft som sedan sprids över deras gravar som offrade till dem. Altarna som användes vid oren gudsdyrkan blir vanhelgade och sedan förstörda. — 2 Kungaboken 23:8–14.

Josia är i full färd med reningen, när Jeremia, son till en levitisk präst, kommer till Jerusalem (647 f.v.t.). Jehova Gud har utvalt den unge Jeremia som sin profet, och det är verkligen med kraft som han förkunnar Jehovas budskap mot falsk religion! Josia var ungefär lika gammal som Jeremia. Trots Josias modiga reningsaktion och Jeremias oförskräckta förkunnande återgick folket snart till att utöva avgudadyrkan. — Jeremia 1:1–10.

En ovärderlig upptäckt!

Det går ungefär fem år. Josia är tjugofem år och har regerat i omkring 18 år. Han kallar till sig sekreteraren Safan, stadsföreståndaren Maaseja och upptecknaren Joa. Kungen ger Safan följande uppdrag: Säg till Hilkia, översteprästen, att han skall ta de pengar som dörrvaktarna har samlat in från folket och lämna dem till dem som arbetar med att reparera Jehovas hus. — 2 Kungaboken 22:3–6; 2 Krönikeboken 34:8.

Från den tidiga morgonen arbetar de som reparerar templet flitigt. Josia är säkert tacksam mot Jehova för att arbetarna undanröjer den skada som en del av hans orättfärdiga förfäder har tillfogat Guds hus. Arbetet går framåt, och Safan kommer för att avge rapport. Men vad är det han har i handen? Jo, en rulle! Han berättar att översteprästen Hilkia har funnit ”boken med Jehovas lag som hade blivit given genom Moses hand”. (2 Krönikeboken 34:12–18) Vilken upptäckt —  uppenbarligen det ursprungliga exemplaret av Lagen!

Josia är angelägen om att få höra vartenda ord i boken. Allteftersom Safan läser, försöker kungen urskilja hur varje bud är tillämpligt på honom själv och folket. Det som särskilt gör intryck på honom är hur boken framhåller sann tillbedjan och förutsäger de hemsökelser och den landsflykt som skall drabba folket om de ägnar sig åt falsk religion. När Josia nu förstår att man inte följt alla Guds bud, river han sönder sina kläder och ger Hilkia, Safan och andra befallningen: Fråga Jehova om de ord som står i denna bok, för Jehovas raseri som har upptänts mot oss är stort på grund av att våra förfäder inte lyssnade till denna boks ord. — 2 Kungaboken 22:11–13; 2 Krönikeboken 34:19–21.

Jehovas ord framförs

Josias sändebud beger sig till profetissan Hulda i Jerusalem och kommer tillbaka med en rapport. Hulda har framfört Jehovas ord, som visar att de olyckor som den nyligen funna boken redogjort för kommer att drabba den avfälliga nationen. Men eftersom Josia ödmjukar sig inför Jehova Gud, kommer han inte att behöva se olyckan. Han kommer att församlas till sina förfäder och föras till sin begravningsplats i frid. — 2 Kungaboken 22:14–20; 2 Krönikeboken 34:22–28.

Kan man säga att Huldas profetia stämde, när Josia dog i strid? (2 Kungaboken 23:28–30) Ja, för detta att han samlades till sin begravningsplats i ”frid” skall ställas i motsats till ”den olycka” som skulle komma över Juda. (2 Kungaboken 22:20; 2 Krönikeboken 34:28) Josia dog innan detta inträffade år 609–607 f.v.t., då babylonierna belägrade och förstörde Jerusalem. Och att samlas till sina fäder behöver inte nödvändigtvis utesluta en våldsam död. Ett liknande uttryck används både om en död som är våldsam och om en som inte är det. — 5 Moseboken 31:16; 1 Kungaboken 2:10; 22:34, 40.

Den sanna tillbedjan har framgång

Josia sammankallar Jerusalems invånare till templet och läser för dem ”alla orden i förbundsboken”, som man hade funnit i Jehovas hus. Han sluter sedan ett förbund om att de skall ”vandra efter Jehova och hålla hans bud och hans vittnesbörd och hans stadgar av allt hjärta och av all själ genom att fullgöra detta förbunds ord, dem som var skrivna i denna bok”. Allt folket träder in i förbundet. — 2 Kungaboken 23:1–3.

Kung Josia sätter nu i gång en annan och som det visar sig mer intensiv kampanj mot avgudadyrkan. Prästerna åt de utländska gudarna i Juda avsätts. Levitiska präster som var engagerade i oren tillbedjan förlorar sitt privilegium att utföra tjänst vid Jehovas altare, och de offerhöjder som byggts under kung Salomos regering görs otjänliga för tillbedjan. Även det område som tidigare utgjorde tiostammarsriket Israel och som omstörtades av assyrierna (740 f.v.t.) renas.

I uppfyllelse av ord som uttalades 300 år tidigare av en ”den sanne Gudens man”, som inte nämns vid namn, bränner Josia Baalsprästers ben på det altare som kung Jerobeam I hade byggt i Betel. Offerhöjderna där och i andra städer avlägsnas, och avgudadyrkande präster offras på just de altare som de använt vid sin gudsdyrkan. — 1 Kungaboken 13:1–4; 2 Kungaboken 23:4–20.

En storslagen påsk firas

Josias åtgärder för att befrämja sann tillbedjan har Jehovas stöd. Kungen kan så länge han lever tacka Gud för att folket inte viker ”av från att följa Jehova, sina förfäders Gud”. (2 Krönikeboken 34:33) Och hur skulle Josia kunna glömma en fantastisk händelse som inträffade under hans artonde regeringsår?

Kungen befaller folket: ”Fira Jehovas, er Guds, påsk i enlighet med vad som är skrivet i denna [nyligen funna] förbundsbok.” (2 Kungaboken 23:21) Josia gläder sig över det fina gensvaret. Till högtidsfirandet bidrar han själv med påskoffer i form av 30.000 djur av småboskapen och 3.000 djur av nötboskapen. Det blir en fantastisk påsk! När det gäller offren, det välplanerade programmet och antalet tillbedjare överträffar den alla de påskhögtider som hållits sedan profeten Samuels tid. — 2 Kungaboken 23:22, 23; 2 Krönikeboken 35:1–19.

Stor sorg vid Josias död

Under den tid som återstod av Josias regeringstid på 31 år (659–629 f.v.t.) var han en god kung.  Mot slutet av sin regering får han veta att Farao Neko planerar att passera igenom Juda på sin väg för att hejda Babylons härar och på det sättet hjälpa Assyriens kung vid Karkemish vid floden Eufrat. Av någon outgrundlig orsak beger sig Josia i väg för att strida mot egyptiern. Neko sänder budbärare till honom som säger: ”Avstå för din egen skull på grund av Gud, som är med mig, och låt honom inte fördärva dig.” Men Josia gör sig oigenkännlig och försöker vid Megiddo få egyptierna att vända tillbaka. — 2 Krönikeboken 35:20–22.

Kungen i Juda råkar illa ut! Fientliga bågskyttar träffar sitt mål, och han säger till sina tjänare: ”Ta ner mig, för jag har blivit mycket svårt sårad.” De tar ner Josia från hans stridsvagn, lägger honom i en annan vagn och beger sig mot Jerusalem. Under färden till staden eller när Josia kommer fram till den drar han sitt sista andetag. I Bibelns inspirerade berättelse sägs det: ”Så dog han och blev begravd på sina förfäders begravningsplats; och hela Juda och Jerusalem sörjde över Josia.” Jeremia sjöng klagosånger över honom, och sorgesånger som därefter sjöngs vid speciella tillfällen handlade om kungen. — 2 Krönikeboken 35:23–25.

Kung Josia gjorde verkligen ett beklagansvärt misstag, när han började strida mot egyptierna. (Psalm 130:3) Trots det fick han Guds godkännande på grund av sin ödmjukhet och sin orubblighet för sann tillbedjan. Josias liv är ett bra exempel på att Jehova handlar till förmån för sina hängivna tjänare med ett ödmjukt hjärta! — Ordspråken 3:34; Jakob 4:6.

[Bild på sidan 29]

Den unge kung Josia sökte uppriktigt Jehova

[Bild på sidan 31]

Josia förstörde offerhöjderna och understödde den sanna tillbedjan