Varför vara självuppoffrande?

Bill är en familjefar i 50-årsåldern som arbetar som lärare i byggnadsteknik. Varje år använder han på egen bekostnad många veckor till att hjälpa till med att planera och bygga Rikets salar för Jehovas vittnens församlingar. Emma är 22 år och ogift och har god utbildning och goda förmågor. Men i stället för att sträva efter enbart personliga mål och nöjen använder hon mer än 70 timmar varje månad som förkunnare och hjälper människor att förstå Bibeln. Maurice och Betty är pensionärer. I stället för att ta det lite lugnare nu har de flyttat till ett annat land för att hjälpa människor där att lära sig vad som är Guds mening med jorden.

DESSA personer betraktar sig inte som förmer än andra. De är helt vanliga människor som gör det de tycker är rätt. Varför använder de sin tid, sina krafter, sina förmågor och sina tillgångar till att hjälpa andra? Det som motiverar dem är djup kärlek till Gud och till medmänniskor. Denna kärlek har hos var och en av dem skapat en äkta självuppoffrande anda.

Vad menar vi med en självuppoffrande anda? Att vara självuppoffrande kräver inte att man lever ett spartanskt eller asketiskt liv. Det innebär inte någon extrem självförsakelse som berövar oss glädje eller tillfredsställelse. Som det uttrycks i The Shorter Oxford English Dictionary betyder självuppoffring helt enkelt ”att avstå från sina egna intressen, glädjeämnen och önskningar för andras bästa”.

Jesus Kristus — det främsta exemplet

Guds enfödde Son, Jesus Kristus, är det främsta exemplet på en som hade en självuppoffrande anda. I sin föremänskliga tillvaro måste han ha haft ett synnerligen stimulerande och tillfredsställande liv. Han hade ett nära, förtroligt umgänge med sin Fader och med andra andevarelser. Dessutom använde Guds Son sina förmågor till stimulerande och intressanta aktiviteter som ”en mästerlig arbetare”. (Ordspråken 8:30, 31) Han levde sannerligen under förhållanden som var vida överlägsna vad som till och med den rikaste personen på jorden någonsin skulle kunna ha. Han hade en upphöjd och privilegierad ställning vid Jehova Guds sida i himlen.

Ändå ”utblottade [Guds Son] sig själv och tog en slavs gestalt och framträdde i  människors likhet”. (Filipperna 2:7) Han avstod villigt från alla sina personliga fördelar genom att bli en människa och offra sitt liv som en lösen för att upphäva den skada som Satan gett upphov åt. (1 Moseboken 3:1–7; Markus 10:45) Det innebar att börja leva bland syndfulla människor i en värld som behärskades av Satan, Djävulen. (1 Johannes 5:19) Det innebar också personliga olägenheter för Jesus Kristus. Men vad det än kostade honom var han besluten att göra sin Faders vilja. (Matteus 26:39; Johannes 5:30; 6:38) Detta prövade Jesu kärlek och lojalitet till det yttersta. Hur långt var han villig att gå? Aposteln Paulus sade: ”Han [ödmjukade] sig och blev lydig ända till döden, ja, döden på en tortyrpåle.” — Filipperna 2:8.

”Bevara denna sinnesinställning i er”

Vi uppmuntras till att följa Jesu exempel. ”Bevara denna sinnesinställning i er som också fanns hos Kristus Jesus”, uppmanade Paulus. (Filipperna 2:5) Hur kan vi göra detta? Ett sätt är att ”inte med personligt intresse hålla ett öga bara på ... [våra] egna angelägenheter, utan också med personligt intresse på de andras”. (Filipperna 2:4) Äkta kärlek ”söker inte sina egna intressen”. — 1 Korinthierna 13:5.

Omtänksamma människor har ofta visat osjälviskt engagemang i sin tjänst för andra. Men i vår tid har många en benägenhet att vara självupptagna. Världen har en jag först-inställning. Vi måste vara på vår vakt mot världens ande, för om vi låter den få forma vår inställning, kommer vi troligen att sätta våra egna önskningar och begär främst i vårt liv. Då kommer allt det vi gör — hur vi använder vår tid, våra krafter, våra tillgångar — att behärskas av själviska intressen. Vi måste därför kämpa hårt mot detta inflytande.

Även välmenande råd kan ibland dämpa den självuppoffrande anda vi har. När aposteln Petrus insåg vad Jesu självuppoffrande kurs skulle leda till, sade han: ”Var barmhärtig mot dig själv, Herre.” (Matteus 16:22) Han tyckte uppenbarligen att det var svårt att acceptera Jesu villighet att gå så långt som till att dö för sin Faders suveränitet och för mänsklighetens räddning. Han försökte därför avråda Jesus från att följa en sådan kurs.

”Förneka sig själv”

Hur reagerade Jesus på detta? Skildringen lyder: ”Han vände sig emellertid om, såg på sina lärjungar och förebrådde Petrus och sade: ’Försvinn bakom mig, Satan, eftersom du inte tänker Guds tankar utan människors.’” Jesus kallade sedan till sig folkskaran och sina lärjungar och sade: ”Om någon vill följa mig, må han då förneka sig själv och lyfta upp sin tortyrpåle och följa mig oavbrutet.” — Markus 8:33, 34.

Omkring 30 år efter det att Petrus hade gett Jesus det här rådet, visade han att han förstod betydelsen av självuppoffring. Han uppmuntrade inte sina medtroende att ta det lugnt och att vara barmhärtiga mot sig själva. I stället uppmanade Petrus dem att göra sitt sinne berett till arbete och att sluta upp med att ta gestalt efter sina tidigare världsliga begär. Att göra Guds vilja skulle, trots prövningar, vara det som de satte främst i sitt liv. — 1 Petrus 1:6, 13, 14; 4:1, 2.

Den mest givande livskurs som vi alla kan följa är att överlämna oss åt Jehova, att följa Jesus Kristus troget och att låta Gud vägleda oss i allt vi gör. I det här avseendet gav Paulus oss ett fint exempel. Hans förnimmelse av att det var bråttom och hans tacksamhet mot Jehova fick honom att avstå från världsliga ambitioner eller framtidsutsikter som skulle ha kunnat distrahera honom från att göra Guds  vilja. ”Jag för min del”, sade han, ”vill mycket gärna förbruka mina tillgångar och låta mig själv helt förbrukas” i att tjäna andras intressen. (2 Korinthierna 12:15) Paulus använde sina förmågor till att främja Guds intressen, inte sina egna. — Apostlagärningarna 20:24; Filipperna 3:8.

Hur skulle vi kunna rannsaka oss själva för att se om vi har en inställning som den aposteln Paulus hade? Vi kan till exempel fråga oss själva: Hur använder jag min tid, mina krafter, mina förmågor och mina tillgångar? Använder jag dessa och andra dyrbara gåvor bara till att befrämja mina egna intressen, eller använder jag dem för att hjälpa andra? Har jag övervägt möjligheten att ta mera helt och fullt del i det livräddande arbetet att förkunna de goda nyheterna, kanske som heltidsförkunnare? Skulle jag kunna ägna mig mera helt och fullt åt sådant som att bygga eller underhålla Rikets salar? Ger jag akt på möjligheter att bistå dem som är i behov av hjälp? Ger jag Jehova mitt bästa? — Ordspråken 3:9.

”Lyckligare att ge”

Men är det verkligen förståndigt att vara självuppoffrande? Ja, det är det verkligen! Paulus visste av egen erfarenhet att en sådan anda ger rika belöningar. Det skänkte honom stor glädje och en oerhörd tillfredsställelse. Han förklarade detta för de äldre männen från Efesos, när han träffade dem i Miletos. Paulus sade: ”Jag har i allting tydligt visat er att ni, genom att på det sättet möda er [på ett självuppoffrande sätt], bör bistå dem som är svaga och bör ha Herren Jesu ord i minnet, då han själv sade: ’Det är lyckligare att ge än att få.’” (Apostlagärningarna 20:35) Miljoner människor har funnit att det ger stor glädje redan nu att visa en sådan anda. Det kommer också att skänka lycka i framtiden när Jehova belönar dem som sätter hans och andras intressen framför sina egna. — 1 Timoteus 4:8–10.

På frågan om varför han anstränger sig för att hjälpa andra att bygga Rikets salar säger Bill: ”Att hjälpa vad som ofta är mindre församlingar på det här sättet ger mig stor personlig tillfredsställelse. Jag tycker om att få använda mina färdigheter och kunskaper till nytta för andra.” Och hur är det då i Emmas fall? Varför har hon valt att använda sina krafter och förmågor till att hjälpa andra att lära  känna Bibelns sanning? ”Jag kan inte tänka mig att göra något annat. Medan jag ännu är ung och har möjlighet, vill jag göra så mycket jag kan för att behaga Jehova och hjälpa andra. Att offra en del materiella förmåner är ingen stor sak. Jag gör bara vad jag borde göra med tanke på det Jehova har gjort för mig.”

Maurice och Betty ångrar inte att de lät bli att leva ett lugnt och bekvämt liv efter att ha arbetat hårt i många år med att uppfostra och sörja för sina barn. Nu när de är pensionärer vill de fortsätta att göra något nyttigt och meningsfullt med sina liv. ”Vi vill inte bara sitta och ta det lugnt nu”, säger de. ”Att hjälpa människor i ett främmande land att lära känna Jehova ger oss möjligheten att fortsätta att göra något som är meningsfullt.”

Är du besluten att vara självuppoffrande? Det är inte lätt. Det råder en ständig kamp mellan våra ofullkomliga mänskliga begär och vår uppriktiga önskan att behaga Gud. (Romarna 7:21–23) Men det är en kamp som kan vinnas om vi låter Jehova vägleda oss i vårt liv. (Galaterna 5:16, 17) Han glömmer inte vårt självuppoffrande arbete i hans tjänst, och han kommer rikligen att välsigna oss. Ja, Jehova Gud kommer att öppna ”himlarnas dammluckor och verkligen tömma ut över [oss] ... en välsignelse, tills det inte mer är någon brist”. — Malaki 3:10; Hebréerna 6:10.

[Bild på sidan 23]

Jesus hade en självuppoffrande anda. Har du det?

[Bilder på sidan 24]

Paulus ägnade sig framför allt åt att predika de goda nyheterna om Guds kungarike