Levnadsskildring

Välsignad med ett speciellt arv

BERÄTTAT AV CAROL ALLEN

Jag var ensam. Jag grep allt hårdare om min nya fina bok. Rädslan övermannade mig, och tårarna rann nerför mina kinder. Jag var trots allt bara en liten flicka på sju år, vilse i en främmande stad och omgiven av tiotusentals människor!

NYLIGEN, nästan 60 år senare, fick jag livfulla minnen av denna barndomsupplevelse, när min man, Paul, och jag besökte Vakttornets vackra undervisningscentrum i Patterson i staten New York. Paul hade blivit inbjuden att gå igenom den andra klassen i en skola för resande tillsyningsmän bland Jehovas vittnen.

När vi tittade oss omkring i den solbelysta entréhallen, såg jag en stor utställningsskärm med överskriften ”SAMMANKOMSTER”. Ungefär i mitten satt ett gammalt svart-vitt fotografi med barn som av hjärtans lust vinkade med sina exemplar av min barndoms bok! Jag läste ivrigt den tillhörande bildtexten: ”1941 — När förmiddagssessionen i Saint Louis i Missouri inleddes, satt 15.000 barn — mellan 5 och 18 år gamla — församlade mitt framför podiet. ... Broder Rutherford meddelade att en ny bok hade getts ut — Barnen.”

Alla barn fick ett personligt exemplar. Barnen återvände därefter till sina föräldrar — alla utom jag. Jag hittade inte tillbaka! En snäll ordningsman lyfte upp mig på en stor bidragsbössa och sade åt mig att försöka hitta någon som jag kände igen. Jag sökte med bekymrad blick i folkmassan som strömmade nerför den breda trappan. Rätt som det var såg jag ett bekant ansikte! ”Farbror Bob! Farbror Bob!” Jag var inte ensam längre! Bob Rainer tog mig till platsen där mina oroliga föräldrar väntade.

 Tidiga händelser som formade mitt liv

När jag tittade på utställningsskärmen i entréhallen, kom en flod av minnen tillbaka över mig — händelser som formade mitt liv och som ledde till att vi nu befann oss här i de underbara anläggningarna i Patterson. Mina tankar gick till händelser som utspelade sig för mer än hundra år sedan, händelser som har blivit berättade för mig av i huvudsak mina far- och morföräldrar och föräldrar.

I december 1894 besökte en heltidsförkunnare bland bibelforskarna, som Jehovas vittnen då kallades, min farfar, Clayton J. Woodworth, i hans hem i Scranton som ligger i Pennsylvania i USA. Clayton hade nyligen gift sig. Han skrev ett brev till Sällskapet Vakttornets president, Charles Taze Russell, och det publicerades i The Watchtower för 15 juni 1895. Han förklarade:

”Vi är ett ungt gift par som har varit medlemmar av en protestantisk kyrka i omkring tio år men som nu, förhoppningsvis, tar steget ut ur dess mörker och in i den nya dagens ljus som nu går upp över den Högstes invigda barn. ... Långt innan vi träffade varandra var det vår innerliga önskan att få tjäna Herren, om det visade sig vara hans vilja, som missionärer på det utländska fältet.”

Lite senare, år 1903, lyssnade också min morfars föräldrar, Sebastian och Catherine Kresge, med glädje till det bibliska budskap som två representanter från Vakttornet framförde, när de besökte den stora farm på vilken morfars föräldrar bodde, en gård som låg i de vackra Poconobergen i Pennsylvania. Deras döttrar, Cora och Mary, och döttrarnas män, Washington och Edmund Howell, bodde också på gården. De båda representanterna från Vakttornet, Carl Hammerle och Ray Ratcliffe, stannade hos dem en hel vecka och lärde dem många saker. Alla sex familjemedlemmarna lyssnade, studerade och blev snart nitiska bibelforskare.

Just det året, 1903, fick Cora och Washington Howell en dotter som de gav namnet Catherine. Hur hon till slut kom att gifta sig med min far, Clayton J. Woodworth j:r, är en intressant och, vad jag tror, betydelsefull berättelse. Den belyser den kärleksfulla förståelse och faderliga omvårdnad som min farfar, Clayton J. Woodworth s:r, visade.

Far får kärleksfull hjälp

Min far, Clayton junior, föddes 1906 i Scranton, omkring 8 mil från Howells gård. Under dessa tidiga år blev farfar Woodworth nära bekant med den stora familjen Howell och fick många gånger åtnjuta deras välkända gästfrihet. Han gjorde mycket nytta i den församling av bibelforskare som fanns i området. Tiden gick, och efter hand gifte sig de tre sönerna i familjen Howell. Farfar blev tillfrågad om han ville förrätta vigslarna, och med sin egen sons bästa för ögonen såg han till att ta med sig honom till vart och ett av dessa bröllop.

Vid den här tiden tog inte far aktivt del i bibelforskarnas förkunnande. Det är sant att han skjutsade farfar i förkunnartjänsten, men han tog inte aktivt del själv, trots farfars uppmuntran. Fars musikintresse trängde undan allt annat, och han var på väg att inleda en karriär som yrkesmusiker.

Cora och Washington Howells dotter, Catherine, hade också blivit en duktig musiker; hon  spelade piano och gav undervisning i pianospelning. Men just när möjligheten till en yrkeskarriär öppnade sig för henne, lade hon sådant på hyllan och började tjäna som heltidsförkunnare. Farfar kunde inte ha tänkt ut en bättre partner åt sin son — i alla fall tycker inte jag det! Far lät döpa sig, och sex månader senare, i juni 1931, gifte han sig med mor.

Farfar var alltid stolt över sin sons musikaliska talanger. Han blev så glad när far ombads att öva kärnan till den stora sammankomstorkestern vid det internationella konventet i Cleveland i Ohio 1946. Under de följande åren ledde far orkestern vid många andra av Jehovas vittnens sammankomster.

Farfars rättegång och fängelsevistelse

I entréhallen i Patterson fick Paul och jag också syn på den skärm där bilden som finns på nästa sida var uppsatt. Jag kände genast igen bilden, eftersom farfar sände en kopia av den till mig för över 50 år sedan. Han står längst till höger.

Under den patriotiska hysteri som omgav första världskriget fängslades dessa åtta bibelforskare, däribland Joseph F. Rutherford (sittande i mitten) som var Sällskapet Vakttornets president, på falska grunder och hölls i förvar utan möjlighet till frigivning mot borgen. Anklagelserna mot dem grundade sig på uttalanden i boken Den fullbordade hemligheten, det sjunde bandet av Studier i Skriften. Dessa uttalanden tolkades helt felaktigt som ett fördömande av USA:s deltagande i första världskriget.

Under en period på många år hade Charles Taze Russell skrivit de första sex banden av Studier i Skriften, men han dog innan han kunde skriva den sjunde delen. Så farfar och en annan bibelforskare fick Russells anteckningar och skrev det sjunde bandet. Detta gavs ut 1917, före krigets slut. Vid rättegången dömdes farfar och flertalet av de andra bröderna till fyra samtidigt löpande fängelsestraff på 20 år vartdera.

Bildtexten vid fotot i entréhallen i Patterson förklarar: ”Nio månader efter det att Rutherford och hans medarbetare hade fått sina domar, och när kriget var slut, fastställde appellationsdomstolen den 21 mars 1919 borgen för alla de åtta anklagade. Den 26 mars frigavs de i Brooklyn mot en borgen på 10.000 dollar vardera. Den 5 maj 1920 frikändes J. F. Rutherford och de övriga bröderna.”

 Efter det att domarna avkunnats, men innan bröderna sändes till det federala fängelset i Atlanta i Georgia, fick dessa åtta tillbringa sina första dagar som fångar i fängelset vid Raymond Street i Brooklyn i New York. I ett brev därifrån beskriver farfar att de var placerade i en cell på omkring 2 gånger 2,5 meter, ”mitt i den mest obeskrivliga smuts och oreda”. Han skrev: ”Man får en trave dagstidningar, och om man inte fäster större avseende vid dem i början, kommer man snart underfund med att dessa tidningar tillsammans med en tvål och en tvättlapp är ens enda möjlighet att kunna hålla sig ren och bevara sin självaktning.”

Ändå bevarade farfar sitt sinne för humor. Han kallade det här fängelset för ”Hôtel de Raymondie” och skrev: ”När jag inte längre får kost och logi här, kommer jag ögonblickligen att resa härifrån.” Han berättade också om sina promenader på fängelsegården. När han vid ett tillfälle stannade upp för att få sitt hår kammat, snappade en ficktjuv åt sig hans fickur. Men, som han skrev, ”kedjan gick sönder, och jag lyckades rädda den”. När jag besökte Betel i Brooklyn 1958, kallade Grant Suiter, Sällskapet Vakttornets dåvarande sekreterare och kassaförvaltare, in mig på sitt kontor och gav mig den klockan. Den betyder fortfarande mycket för mig.

Faktorer som påverkade far

När farfar på falska grunder fängslades 1918, var far bara 12 år. Farmor lämnade då huset. Hon tog med sig far och flyttade till sin mor och sina tre systrar. Farmors flicknamn var Arthur, och den familjen berättade gärna stolt att en av deras släktingar — Chester Alan Arthur — var USA:s 21:a president.

Efter det att farfar Woodworth dömts till ett långt straff för de brott han påstods ha begått mot USA, ansåg familjen Arthur att han hade dragit deras namn i smutsen. Det var en känslomässigt plågsam tid för min far. Kanske var detta en bidragande faktor till att han inledningsvis drog sig för att ta del i förkunnartjänsten.

När farfar släpptes ur fängelset, flyttade han med sin familj till ett stort, rappat hus på Quincy Street i Scranton. Som barn var jag väl bekant med det huset — och med farmors fina porslin. Vi kallade det för hennes heliga porslin, eftersom ingen annan än farmor fick diska det. Efter farmors död, 1943, använde mor ofta detta vackra porslin vid bjudningar.

Upptagen i Rikets tjänst

En annan dag i Patterson fick jag syn på en bild med broder Rutherford när han talade vid konventet i Cedar Point i Ohio 1919. Då uppmanade han alla att nitiskt förkunna Guds rike och att använda den nya tidskriften som presenterades vid det konventet — The Golden Age (Den Gyllne Tidsåldern). Farfar blev redaktör för tidskriften, och han skrev artiklar från början och under hela 1940-talet, ja, till kort före sin död. År 1937 ändrades tidskriftens namn till Consolation (En Ny Värld) och 1946 till Awake! (Vakna!).

Farfar skrev sina artiklar både i hemmet i Scranton och vid Sällskapet Vakttornets högkvarter i Brooklyn, omkring 24 mil från Scranton, och stannade då två veckor i taget på varje plats. Far berättar att han kommer ihåg att ljudet av farfars skrivmaskin ofta hördes redan klockan fem på morgonen. Men farfar tog också allvarligt på ansvaret att ta del i det offentliga predikoarbetet. Han designade till och med en väst med stora innerfickor som kunde rymma biblisk litteratur.  Min morbrors hustru, Naomi Howell, som är 94 år, har fortfarande en sådan väst kvar. Han designade även en bokväska för kvinnor.

Vid ett tillfälle, efter ett livligt samtal om Bibeln, sade farfars kamrat i tjänsten: ”C. J., du missade en sak.”

”Vad då?” frågade farfar. Han kände efter i västfickorna. Båda var tomma.

”Du glömde att erbjuda honom en prenumeration på Den Gyllne Tidsåldern.” De fick sig ett gott skratt åt att redaktören glömde att erbjuda sin egen tidskrift.

Minnen från min uppväxt

Jag minns hur jag som barn satt i farfars knä och höll min lilla hand i hans, medan han berättade ”fingersagan” för mig. Han började med ”tummetott”, sedan ”slickepott” osv. Om varje finger berättade han något speciellt. Sedan kramade han försiktigt alla fingrarna och framhöll lärdomen: ”Fingrarna arbetar bäst tillsammans, var och en då hjälper allesammans.”

När mina föräldrar hade gift sig, flyttade de till Cleveland i Ohio och blev nära vänner med Ed och Mary Hooper. I deras familjer hade man varit bibelforskare sedan sekelskiftet. Mina föräldrar och farbror Ed och tant Mary, som jag kallade dem, var oskiljaktiga. Paret Hooper hade mist sitt enda barn, en liten flicka, så när jag föddes 1934, blev jag samtidigt lite av deras ”dotter”. I en sådan andligen rik omgivning växte jag upp. Snart överlämnade jag mig åt Jehova, och innan jag fyllde åtta år blev jag döpt.

Bibelläsning var en del av min barndom. Ett av de avsnitt i Bibeln som jag tyckte mycket om var Jesaja 11:6–9, där livet i Guds nya värld beskrivs. År 1944 föresatte jag mig för första gången att läsa igenom hela Bibeln. Det var efter det att jag fått ett personligt exemplar av översättningen American Standard Version som hade getts ut i en särskild utgåva vid konventet i Buffalo i New York. Vad spännande det var att få läsa denna översättning där Guds namn, Jehova, hade återinförts på de nära 7.000 ställen i ”Gamla testamentet” där det förekommer!

Veckosluten var glädjefyllda stunder. Mina föräldrar och paret Hooper tog med mig ut på landet där vi predikade. Vi tog med oss en matsäck som vi åt vid ett vattendrag. Sedan åkte vi till någons gård, där vi anordnade ett bibliskt tal utomhus, vilket alla grannar var inbjudna till. Det var ett enkelt liv. Vi hade det trevligt tillsammans som familjer. Några av dessa tidiga vänner till vår familj blev senare resande tillsyningsmän, däribland Ed Hooper och Bob Rainer och hans två söner. Richard Rainer är fortfarande i resetjänsten tillsammans med sin hustru, Linda.

Somrarna var verkligen härliga tider. Då bodde jag tillsammans med mina kusiner på Howells gård. År 1949 gifte sig min kusin Grace med Malcolm Allen. Föga anade jag då att jag flera år senare skulle gifta mig med Malcolms bror. En annan kusin, Marion, blev missionär i Uruguay. Hon gifte sig med Howard Hilborn 1966. Båda mina kusiner tjänade tillsammans med sina män vid högkvarteret i Brooklyn i många år.

Farfar och min examen

Under mina år i high school skrev farfar gärna brev till mig. I hans brev fanns ofta gamla familjefotografier med detaljerade anteckningar om vår familjehistoria skrivna på baksidan av kortet. Det var på det viset jag fick fotografiet med honom och de andra som på falska grunder blev satta i fängelse.

I slutet av 1951 hade farfar förlorat sitt struphuvud i cancer. Han var fortfarande kvick i tanken men var tvungen att skriva ner det han ville säga i ett litet anteckningsblock som han bar med sig. Vår klass skulle ta examen i mitten av terminen, i januari 1952. Tidigt i december skickade jag ett brev till farfar med ett utkast till det tal jag skulle hålla vid avslutningen. Han gjorde en del noteringar och skrev sedan på sista sidan några ord som direkt rörde vid mitt hjärta: ”Farfar är nöjd och glad.” Han avslutade sin jordiska levnadsbana den 18 december 1951 vid 81 års ålder. * Det bleknade utkastet till mitt avslutningstal med farfars ord på sista sidan är mig fortfarande kärt.

Direkt efter det att jag tagit examen började jag tjäna som pionjär, som heltidsförkunnare  bland Jehovas vittnen kallas. År 1958 var jag med vid den jättelika sammankomsten i New York där som mest 253.922 personer från 123 länder fyllde Yankee Stadium och Polo Grounds. Där träffade jag en delegat från Afrika som bar ett sammankomstmärke med namnet ”Woodworth Mills”. Omkring 30 år tidigare hade han fått sitt namn efter min farfar!

Lycklig över mitt arv

När jag var 14 år började min mor tjäna som pionjär igen. Hon dog 40 år senare, år 1988, och var då fortfarande pionjär! Far var pionjär när han hade möjlighet. Han dog nio månader före mor. De som vi studerade Bibeln med blev våra kära vänner för livet. Några av deras söner började tjäna vid högkvarteret i Brooklyn, och andra började i pionjärtjänsten.

För mig var 1959 ett väldigt speciellt år. Det var då jag träffade Paul Allen. Han hade blivit förordnad som resande tillsyningsman 1946, när han utexaminerades från Gileadskolans sjunde klass, en skola där Jehovas vittnens missionärer utbildas. När vi träffades, visste ingen av oss att Pauls nästa förordnande skulle bli Cleveland i Ohio, där jag var pionjär. Både far och mor tyckte mycket om honom. Vi gifte oss i juli 1963 på Howells gård. Våra familjer var där, och Ed Hooper höll bröllopstalet. Det var en dröm som blev verklighet.

Paul hade aldrig haft någon bil. När vi lämnade Cleveland vid tiden för hans nästa förordnande, fick alla våra tillhörigheter packas in i min ”Skalbagge” — en Volkswagen, årsmodell 1961. Ofta tittade andra vittnen in till oss på måndagar, den veckodag då vi åkte vidare till en annan församling, för att se när vi packade bilen. Det var rena cirkusföreställningen att se resväskorna, portföljerna, registerlådan, skrivmaskinen osv. packas in i den lilla bilen.

Paul och jag har rest oräkneliga mil tillsammans, njutit av medgångarna och hållit ut under motgångarna som alla hör till det nuvarande livet — allt tack vare den styrka som endast Jehova kan ge. Det har varit glädjerika år som har varit fyllda av kärlek till Jehova, till varandra och till alla gamla och nya vänner. De två månader som vi tillbringade i Patterson i samband med Pauls utbildning är bland det finaste vi hittills upplevt. Att få betrakta Jehovas jordiska organisation på nära håll bekräftade en övertygelse som jag fått genom mitt dyrbara andliga arv: Detta är verkligen Guds organisation. Vilken lycka att få vara en del, om än bara en liten del, av denna organisation!

[Fotnoter]

[Bild på sidan 25]

Ed Hooper och jag kort före konventet i Saint Louis 1941, där jag fick mitt personliga exemplar av boken ”Barnen”

[Bild på sidan 26]

Farfar 1948

[Bild på sidan 26]

På Howells gård när mina föräldrar (inringade) gifte sig

[Bild på sidan 27]

De åtta bibelforskare som på falska grunder fängslades 1918 (farfar längst ut till höger)

[Bild på sidan 29]

Alla våra materiella ägodelar fick plats i vår Volkswagen

[Bild på sidan 29]

Min man, Paul, och jag