Givmildhet medför glädje

APOSTELN PAULUS tänkte som kärleksfull kristen tillsyningsman på sina medtroendes bästa. (2 Korinthierna 11:28) När han omkring år 55 v.t. organiserade en penninginsamling till hjälpbehövande kristna i Judeen, använde han därför detta tillfälle till att ge en värdefull lärdom i givmildhet. Paulus framhöll att Jehova uppskattar det givande som sker av glädje: ”Låt var och en göra alldeles som han har beslutat i sitt hjärta, inte missunnsamt eller av tvång, ty Gud älskar en glad givare.” — 2 Korinthierna 9:7.

I djup fattigdom, men ändå givmilda

De flesta kristna i det första århundradet hade inte någon framskjuten ställning i samhället. Paulus framhöll att det inte fanns ”många mäktiga” bland dem. De var ”det svaga i världen” och ”det som är av ringa börd i världen”. (1 Korinthierna 1:26–28) Ett exempel är de kristna i Makedonien som levde i ”djup fattigdom” och ”under betryck”. Ändå bad dessa ödmjuka makedoniska troende om förmånen att få bidra ekonomiskt till ”understödet till de heliga”, och Paulus vittnade om att det de gav var ”utöver ... [deras] verkliga förmåga”! — 2 Korinthierna 8:1–4.

Men sådan givmildhet bedömdes inte efter hur mycket som gavs. Det som var viktigt var i stället motivet, villigheten att dela med sig och hjärteinställningen. Paulus framhöll för de kristna i Korinth att både sinne och hjärta är inbegripna då bidrag ges. Han sade: ”Jag känner er beredvillighet, som ger mig anledning att berömma mig av er inför makedonierna, ... och er nitälskan har uppeggat flertalet av dem.” De kristna i Korinth hade ”beslutat i sitt hjärta” att vara givmilda. — 2 Korinthierna 9:2, 7.

Deras ”ande sporrade” dem

Aposteln Paulus kanske tänkte på ett forntida exempel på givmildhet — i vildmarken 1.500 år före hans tid. Israels 12 stammar hade blivit befriade från slaveriet i Egypten. De befann sig nu vid foten av berget Sinai, och Jehova gav dem befallningen att bygga en tältboning och förse den med det som behövdes i samband med tillbedjan. Till detta behövdes det många olika slags resurser, och nationen inbjöds att bidra.

Hur reagerade israeliterna? ”De [kom], var och en vars hjärta manade honom, och de medförde, var och en vars ande sporrade honom, Jehovas bidrag till arbetet på mötestältet.” (2 Moseboken 35:21) Var nationens bidrag frikostiga? Ja, verkligen! Mose fick den här rapporten: ”Folket kommer med mycket mer än vad tjänsten kräver för det arbete som Jehova har befallt skall utföras.” — 2 Moseboken 36:5.

Vilken ekonomisk situation befann sig då israeliterna i? En kort tid dessförinnan hade de varit eländiga slavar, som bar sina bördor under förtryck och var utsatta för plåga och betryck. (2 Moseboken 1:11, 14; 3:7; 5:10–18) Det är därför inte troligt att de var välbärgade. Det är riktigt att de hade småboskaps- och nötboskapshjordar med sig, när de lämnade det land där de varit slavar. (2 Moseboken 12:32) Men dessa kan inte ha varit så stora, eftersom israeliterna kort efter det att de hade lämnat Egypten klagade över att de hade varken kött eller bröd att äta. — 2 Moseboken 16:3.

 Men varifrån fick då israeliterna de dyrbarheter som de bidrog med till byggandet av tältboningen? Från dem som tidigare härskade över dem, egyptierna. Bibeln berättar: ”Israels söner ... grep sig an med att av egyptierna begära föremål av silver och föremål av guld och mantlar. ... [Egyptierna] beviljade dem det begärda.” Egyptiernas givmildhet var en välsignelse från Jehova, inte från Farao. Den av Gud inspirerade berättelsen lyder: ”Jehova skänkte folket ynnest i egyptiernas ögon, så att dessa beviljade dem det begärda.” — 2 Moseboken 12:35, 36.

Föreställ dig hur israeliterna måste ha känt sig. Under generationer hade de fått genomlida hårt slaveri och försakelser. Nu var de fria och materiellt rika. Vad skulle de tycka om att dela med sig av det de ägde? De kunde ha menat att de hade förtjänat det och hade rätt att behålla det. Men när de uppmanades att bidra ekonomiskt för att understödja den sanna tillbedjan, gjorde de det — och de gjorde det inte motvilligt och snålt! De glömde inte att det var tack vare Jehova som de hade dessa materiella ting. De gav därför frikostigt av sitt silver och guld och sin boskap. De hade ”ett villigt hjärta”. Deras hjärta ”manade” dem. Deras ”ande sporrade” dem. Det var verkligen ”en frivillig offergåva åt Jehova”. — 2 Moseboken 25:1–9; 35:4–9, 20–29; 36:3–7.

En villighet att ge

Det behöver inte vara så att bidragets storlek ger en sann bild av givarens givmildhet. Vid ett tillfälle iakttog Jesus Kristus dem som lade i pengar i templets bidragsbössor. De som var rika lade i många mynt, men Jesus blev imponerad, när han såg en behövande änka lägga i två små mynt av mycket ringa värde. Han sade: ”Fast denna änka är fattig, har hon lagt i mer än de alla. ... [Hon] lade i av sin fattigdom alla de försörjningsmedel hon hade.” — Lukas 21:1–4; Markus 12:41–44.

Det Paulus sade till korinthierna stämde överens med den uppfattning Jesus här gav uttryck åt. När det gäller hjälp till behövande medtroende, sade Paulus: ”Om ... villigheten först finns där, är den särskilt godtagbar efter vad man har, inte efter vad man inte har.” (2 Korinthierna 8:12) Bidrag är inte något som skall bli föremål för tävlan eller jämförelse. Man ger efter sina möjligheter, och Jehova finner behag i en frikostig ande.

Eftersom Jehova äger allting, kan ingen i verkligheten öka hans tillgångar, men bidrag gör det möjligt för hans tillbedjare att visa sin kärlek till honom. (1 Krönikeboken 29:14–17) Om det inte är för att skryta eller av andra själviska motiv som bidrag ges, utan av en rätt inställning och för att befrämja sann tillbedjan,  medför det glädje och dessutom Guds välsignelse. (Matteus 6:1–4) Jesus sade: ”Det är lyckligare att ge än att få.” (Apostlagärningarna 20:35) Vi kan få känna sådan lycka genom att ge av vår styrka i Jehovas tjänst och avsätta en del av våra materiella tillgångar till att understödja sann tillbedjan och hjälpa dem som är förtjänta. — 1 Korinthierna 16:1, 2.

Villighet att ge i vår tid

Det är spännande för Jehovas vittnen i vår tid att se hur predikandet av ”dessa goda nyheter om kungariket” har framgång över hela jorden. (Matteus 24:14) Enbart under 1990-talet blev mer än 3.000.000 döpta som ett tecken på att de överlämnat sig åt Jehova Gud, och omkring 30.000 nya församlingar bildades. Ja, en tredjedel av Jehovas vittnens församlingar har bildats under de senaste tio åren! Det mesta av den ökningen är ett resultat av uppriktiga kristna mäns och kvinnors hårda arbete, då de ger av sin tid och kraft för att besöka sina grannar och tala med dem om Jehovas uppsåt. En del av ökningen beror på missionärernas arbete. De lämnar sitt hem och reser till avlägsna länder för att där hjälpa till med att predika om Guds kungarike. Ökningen har lett till bildandet av nya kretsar, vilket har gjort det nödvändigt att förordna nya kretstillsyningsmän. Dessutom har behovet av biblar för användning i predikandet och vid personligt studium ökat. Efterfrågan på litteratur har stigit. I många länder har man behövt bygga ut avdelningskontoret eller flytta det till större lokaler. Alla dessa utökade behov har kunnat tillgodoses med hjälp av frivilliga bidrag från Jehovas folk.

Det behövs Rikets salar

Samtidigt som antalet Jehovas vittnen har ökat har ett stort behov av Rikets salar blivit uppenbart. En undersökning som gjordes i början av året avslöjade att det behövs mer än 11.000 Rikets salar i utvecklingsländerna, där de ekonomiska resurserna är begränsade. Angola är ett exempel. Trots många års inbördeskrig upplever landet en genomsnittlig ökning varje år av antalet förkunnare av Guds kungarike med omkring tio procent. Men det stora flertalet av de 675 församlingarna i det här stora afrikanska landet har sina möten ute i det fria. Det finns bara 22 Rikets salar i landet, och det är bara 12 av dem som har något slag av tak.

Situationen är ungefär densamma i Demokratiska republiken Kongo. Fastän det finns närmare 300 församlingar i huvudstaden Kinshasa, finns det bara tio Rikets salar. Landet är i omedelbart behov av drygt 1.500 Rikets salar. På grund av den snabba tillväxten i de östeuropeiska länderna rapporterar Ryssland och Ukraina att de tillsammans behöver hundratals Rikets salar. Den enastående ökningen som man haft i Latinamerika under kort tid visas tydligt av Brasilien, där det finns mer än en halv miljon vittnen och ett stort behov av fler Rikets salar.

För att tillgodose behoven i sådana länder genomför Jehovas vittnen ett program för att påskynda byggandet av Rikets salar. Programmet finansieras genom generösa bidrag från det världsomfattande brödraskapet, vilket gör det möjligt också för de fattigaste församlingarna att ha en lämplig plats för tillbedjan.

Precis som det var i det forntida Israel är det mycket som kan åstadkommas genom att uppriktiga kristna ärar ”Jehova med ... [sina] värdefulla ting”. (Ordspråken 3:9, 10) Jehovas vittnens styrande krets vill passa på tillfället att uttrycka sin djupa tacksamhet till alla vars hjärta har drivit dem att ge frivilliga bidrag. Och vi kan vara säkra på att Jehovas ande kommer att fortsätta att påverka hjärtat hos dem som tillhör hans folk till att understödja predikoverket som hela tiden utvidgas.

Låt oss, allteftersom den världsvida verksamheten utvidgas, fortsätta att söka efter möjligheter att villigt och med glädje ge av vår kraft, vår tid och våra tillgångar. Vi kommer då att få känna den sanna glädje som en sådan givmild ande medför.

[Ruta på sidan 29]

”ANVÄND DEM FÖRSTÅNDIGT!”

”Jag är tio år. Jag skickar de här pengarna, så att ni kan köpa papper eller något annat till att göra böcker.” — Cindy.

”Jag tycker det är roligt att skicka de här pengarna till er för att ni skall göra fler böcker till oss. Jag har sparat pengarna, som jag fått av pappa när jag hjälpt honom. Så använd dem förståndigt!” — Pam, sju år.

”Jag blev ledsen när jag hörde om orkanen. Jag hoppas ni har det bra. Det här [2 dollar] är allt jag har i min spargris.” — Allison, fyra år.

”Jag heter Rudy, och jag är 11 år. Min bror Ralph är sex år. Och min syster Judith är två och ett halvt år. Vi har sparat en del av vår veckopeng i tre månader för att hjälpa vännerna som bor där det är krig. Vi har kunnat spara 20 dollar, och vi skickar dem nu till er.”

”Jag tänker på vännerna som råkade ut för en orkan. Jag tjänade 17 dollar, när jag arbetade tillsammans med pappa. Jag skickar inte de här pengarna till något särskilt. Ni får göra vad ni vill med dem.” — Maclean, åtta år.

 [Ruta på sidan 31]

Några sätt på vilka somliga väljer att ge bidrag till den världsvida verksamheten

Många avsätter eller budgeterar en viss summa pengar som de lägger i bidragsbössor som är märkta: ”Bidrag till Sällskapets världsvida predikoverksamhet — Matteus 24:14”. Varje månad sänder församlingarna in de pengar som har lämnats i bidragsbössorna till Sällskapet Vakttornets avdelningskontor för landet i fråga.

Penningbidrag kan också sändas direkt till Jehovas vittnen — Bibelsällskapet Vakttornet, Box 5, 732 21 Arboga (postgiro 17 07-9, bankgiro 431-1536). I Finland kan bidrag sändas till Vakttornet, Postbox 68, 01301 Vanda 30. Läsare i övriga länder kan sända bidraget till det avdelningskontor som betjänar det land där de bor — adresser finns upptagna på sidan 2 i denna tidskrift och i flertalet av Sällskapets böcker. Ett kort brev (eller några ord på postgiroblanketten) som förklarar att pengarna är avsedda som ett frivilligt bidrag bör alltid åtfölja sådana gåvor.

ANDRA SÄTT

Försäkringar: Jehovas vittnen — Bibelsällskapet Vakttornet kan också göras till förmånstagare för livförsäkringar och bör då underrättas om detta.

Aktier osv.: Aktier och statsobligationer som löper med ränta kan överlåtas som gåva åt Sällskapet. Man kan också skänka annan lös egendom eller en fastighet. Vill man göra en sådan donation, bör man dock först ta kontakt med Sällskapet.

Testamenten: Egendom kan också testamenteras till Sällskapet Vakttornet genom ett i laga form upprättat testamente. En kopia av testamentet kan för kännedom sändas till Sällskapet.

”Ära Jehova med dina värdefulla ting och med förstlingsfrukterna av all din avkastning.” — Ordspråken 3:9.

”Låt var och en göra alldeles som han har beslutat i sitt hjärta, inte missunnsamt eller av tvång, ty Gud älskar en glad givare.” — 2 Korinthierna 9:7.

Det går att få ytterligare upplysningar eller råd angående dessa angelägenheter genom att skriva till Sällskapet Vakttornets avdelningskontor.