Hur mäter du framgång?

EN ORDBOK definierar ordet framgång som ”uppnåendet av rikedom, godkännande eller berömmelse”. Är det här en fullständig definition? Är rikedom, godkännande eller berömmelse de enda bevisen på framgång? Innan du svarar, tänk på följande: Jesus Kristus skaffade sig ingen materiell rikedom under sin livstid. Han vann inte flertalets godkännande, och inte heller hyste dåtidens trendsättare någon större aktning för honom. Ändå var Jesus en framgångsrik man. Varför?

När Jesus levde på jorden var han ”rik inför Gud”. (Lukas 12:21). Efter hans uppståndelse belönade Gud honom genom att kröna honom med ”härlighet och ära”. Jehova upphöjde sin Son ”till en högre ställning och gav honom i sin ynnest det namn som är över varje annat namn”. (Hebréerna 2:9; Filipperna 2:9) Jesus levde på ett sätt som gladde Jehovas hjärta. (Ordspråken 27:11) Hans jordiska liv var framgångsrikt, därför att det tjänade sitt syfte. Jesus gjorde Guds vilja och ärade hans namn. Gud i sin tur ärade Jesus med rikedom, godkännande och berömmelse av ett slag som ingen akademiker,  politiker eller idrottshjälte någonsin får erfara. Jesus var i sanning den mest framgångsrika människa som någonsin vandrat på jorden.

Kristna föräldrar inser att om deras ungdomar följer i Kristi fotspår och blir rika inför Gud på det sätt som Jesus var, kommer de att få skörda rika välsignelser nu och få ofattbara belöningar i den kommande tingens ordning. Det finns inget bättre sätt för en ung person som vill följa i Kristi fotspår än att göra det som Jesus gjorde — ta del i heltidstjänsten, om det är möjligt.

I en del kulturer är det likväl vanligt att ungdomar inte börjar i heltidstjänsten. När en ung man avslutar sin skolgång, kanske det förväntas att han skaffar sig en heltidsanställning, gifter sig och lever ”ett normalt liv”. Ibland håller sig ungdomar med sådan bakgrund med orätt tillbaka från att börja i heltidstjänsten. (Ordspråken 3:27) Varför? Därför att de på grund av påtryckningar rättar sig efter rådande kulturella normer. Det är vad som hände Robert. *

När kultur och samvete kolliderar

Robert uppfostrades som ett Jehovas vittne. Under tonåren lämnade hans uppförande och val av kamrater mycket övrigt att önska. Hans mor började oroa sig över honom. Därför bad hon en pionjär, en heltidsförkunnare bland Jehovas vittnen, att uppmuntra honom. Robert förklarar vad som sedan hände.

”Jag uppskattade verkligen det intresse som pionjärbrodern visade mig. Hans goda exempel gjorde att jag ville göra pionjärtjänsten till min levnadsbana så snart jag slutat skolan. Då blev mamma oroad igen — men av en annan anledning. Du förstår, i vår kultur får en flicka gärna bli pionjär på en gång när hon slutat skolan, men en pojke förväntas först ha ekonomin tryggad, och sedan kan han tänka på pionjärtjänst.

Jag skaffade mig ett yrke och startade ett eget företag. Snart var jag djupt invecklad i affärer, och mötena och predikotjänsten blev bara en rutinsak för mig. Mitt samvete oroade mig — jag visste att jag kunde tjäna Jehova mera helt och fullt. Ändå var det en verklig kamp för mig att bryta mig loss från det som andra förväntade sig av mig, men jag är glad att jag gjorde det. Jag är gift nu, och min fru och jag har varit pionjärer de senaste två åren. Nyligen blev jag förordnad som biträdande tjänare i församlingen. Jag kan uppriktigt säga att jag nu känner verklig tillfredsställelse i att tjäna Jehova av hela mitt hjärta och hela min kraft.”

Denna tidskrift har gång på gång uppmuntrat ungdomar att lära sig ett yrke eller skaffa sig någon lämplig utbildning, om möjligt medan de fortfarande går i skolan. Med vilket mål? Att bli rik? Nej. Den huvudsakliga anledningen är att de skall kunna försörja sig som vuxna och tjäna Jehova så helt och fullt de kan, särskilt i heltidstjänsten. Men det har ofta hänt att unga män och kvinnor blivit så uppslukade av förverkligandet av en världslig karriär att förkunnartjänsten fått en allt mindre betydelse. En del har inte ens en tanke på att börja i heltidstjänsten. Varför har de inte det?

Roberts kommentarer bringar lite klarhet i ämnet. När Robert väl hade lärt sig sitt yrke, startade han ett företag. Snart var han inne i ekorrhjulet som inte ledde honom någonstans. Hans mål var ekonomisk trygghet. Men finns  det någon i eller utanför den kristna församlingen som någonsin helt når detta mål? Kristna bör sträva efter att känna ansvar för sin ekonomi och noggrant sköta sina ekonomiska åtaganden; men de bör också inse att i dessa osäkra tider är det få som någonsin når det läge då de verkligen kan känna sig ekonomiskt trygga. Det är därför som Jesu löfte i Matteus 6:33 är så uppmuntrande för de kristna.

Robert är glad att han beslöt att följa sitt hjärtas önskan hellre än att låta sig ledas av sin kultur. Numera gläder han sig åt ett liv i heltidstjänsten. Ja, tjänsten som heltidsförkunnare är en hedervärd levnadsbana. Robert känner en inre frid, därför att han tjänar Jehova ”helt och fullt”, som han uttrycker det.

Utnyttja dina förmågor

Bland Jehovas vittnen finns många med olika gåvor. En del har enastående intellektuella förmågor; andra är duktiga med sina händer. Alla dessa gåvor kommer från Jehova, som ”åt alla ger liv och andedräkt och allt”. (Apostlagärningarna 17:25) Utan liv skulle dessa gåvor vara utan värde.

Det är därför bara rätt och tillbörligt att vi använder vårt överlämnade liv i Jehovas tjänst. Det är vad en begåvad ung man beslöt att göra. Han levde under det första århundradet enligt den vanliga tideräkningen. Han tillhörde en prominent familj och tillbringade sin ungdom i den välkända staden Tarsos i Kilikien. Fastän han var jude till börden, ärvde han romerskt medborgarskap efter sin far. Det gav honom många rättigheter och privilegier. När han blev äldre, studerade han Lagen hos en av sin tids främsta ”lärare”, Gamaliel. Det verkade som om rikedom, godkännande och berömmelse snart skulle tillfalla honom. — Apostlagärningarna 21:39; 22:3, 27, 28.

Vem var denne unge man? Hans namn var Saul. Men Saul blev kristen och blev så småningom aposteln Paulus. Han övergav sina ursprungliga mål och ägnade hela sitt liv åt tjänsten för Jehova som kristen. Paulus blev känd, inte som en framstående jurist, utan som en nitisk förkunnare av de goda nyheterna. Efter att ha tillbringat nästan 30 år som missionär skrev Paulus ett brev till vänner i Filippi. I det såg han tillbaka på några av de ting han gjort innan han blev kristen, och sedan skrev han: ”På grund av honom [Jesus Kristus] har jag lidit förlusten av allt, och jag anser det som en hop avskräde, för att jag må vinna Kristus.” (Filipperna 3:8) Nej, Paulus ångrade inte det sätt han hade använt sitt liv på!

Fick Paulus någonsin användning för den undervisning han fått hos Gamaliel? Ja! Vid flera tillfällen bidrog han till ”att försvara och lagligt stadfästa de goda nyheterna”. Men Paulus huvudsakliga arbete var att förkunna de goda nyheterna — någonting som hans tidigare utbildning aldrig skulle ha kunnat lära honom. — Filipperna 1:7; Apostlagärningarna 26:24, 25.

På liknande sätt har några i vår tid kunnat använda sina gåvor och förmågor och även sin utbildning för att främja Rikets intressen. Amy, till exempel, har examen från en handelshögskola och dessutom en universitetsexamen i juridik. Hon hade en gång ett lönande arbete på en advokatbyrå, men numera tjänar hon som en oavlönad frivillig medarbetare vid ett av Sällskapet Vakttornets avdelningskontor. Så här beskriver Amy sitt nuvarande liv: ”Jag tror att jag har gjort det bästa möjliga valet i livet. ... Jag har ingen önskan att byta med någon av mina kamrater vid universitetet. Jag är stolt över den livsväg jag valt. Jag har allt jag behöver och kan önska mig — ett innehållsrikt och lyckligt liv och en levnadsbana som är meningsfull och tillfredsställande.”

Amy valde en levnadsväg som gav henne sinnesfrid, tillfredsställelse och Jehovas välsignelse. Helt visst är det vad kristna föräldrar önskar för sina barn!

Framgång i den kristna förkunnartjänsten

Naturligtvis är det viktigt att ha rätt syn på framgång i den kristna förkunnartjänsten i sig.  Det är inte svårt att känna sig framgångsrik, när man har haft en trevlig stund i tjänsten på fältet och lämnat biblisk litteratur eller haft stimulerande bibliska samtal med personer man besökt. Men om vi sällan finner ett hörande öra, kan vi förledas att tänka att vi kastar bort tiden. Kom dock ihåg att en av definitionerna på framgång är ”uppnåendet av ... godkännande”. Vems godkännande önskar vi få? Jehovas, naturligtvis. Det kan vi få oavsett om människor lyssnar till vårt budskap eller inte. Jesus gav sina lärjungar en kraftfull lärdom i detta avseende.

Du kanske kommer ihåg att Jesus sände ut 70 förkunnare ”till varje stad och ort, dit han själv stod i begrepp att gå”, för att predika om Guds kungarike. (Lukas 10:1) De skulle predika i städer och byar utan att ha Jesus vid sin sida. Det här var en ny erfarenhet för dem. Därför gav Jesus dem detaljerade instruktioner innan han sände i väg dem. När de mötte ”en fridens vän”, skulle de ge honom ett grundligt vittnesbörd om Guds kungarike. Men när de blev avvisade, skulle de obekymrat gå vidare. Jesus förklarade att de som vägrade att höra på dem faktiskt avvisade Jehova själv. — Lukas 10:4–7, 16.

När de 70 hade fullgjort sitt predikouppdrag, vände de åter till Jesus ”med glädje och sade: ’Herre, till och med demonerna underordnar sig oss när vi använder ditt namn.’” (Lukas 10:17) Det måste ha varit stimulerande för dessa ofullkomliga människor att driva ut mäktiga andevarelser! Men Jesus förmanade sina entusiastiska lärjungar: ”Men gläd er ändå inte över detta, att andarna underordnar sig er, utan gläd er därför att era namn har blivit inskrivna i himlarna.” (Lukas 10:20) De 70 kanske inte alltid skulle ha kraften att driva ut demoner, och inte heller skulle de alltid få positiva resultat i sin tjänst. Men om de förblev trogna, skulle de alltid ha Jehovas godkännande.

Uppskattar du heltidstjänare?

En ung man sade en gång till en kristen äldste: ”När jag går ut gymnasiet, skall jag försöka finna ett arbete. Om jag inte finner ett arbete, då skall jag överväga att börja i något slags heltidstjänst.” Men detta är inte inställningen hos de flesta som börjat i pionjärtjänsten. För att bli pionjär har en del gett upp möjligheter till framgångsrika karriärer. Andra har sagt nej till spännande och intressanta utbildningsmöjligheter. Liksom aposteln Paulus har de gjort uppoffringar, men liksom Paulus, Robert och Amy beklagar de inte de val de gjort. De uppskattar privilegiet att få använda sina förmågor till att lovprisa Jehova, som är värd det bästa de kan ge.

Många trogna Jehovas vittnen har av olika anledningar inte möjlighet att bli pionjärer. Kanske har de skriftenliga förpliktelser att ta hand om. Ändå, om de tjänar Gud med hela sitt hjärta, hela sin själ och hela sitt sinne, är Jehova nöjd med dem. (Matteus 22:37) Fastän de inte själva kan vara pionjärer, erkänner de att de som är pionjärer har valt en utmärkt levnadsväg.

Aposteln Paulus skrev: ”Sluta upp med att ta gestalt efter denna tingens ordning.” (Romarna 12:2) I överensstämmelse med Paulus råd får vi inte låta denna tingens ordnings kulturella eller världsliga normer forma vårt tänkesätt. Oavsett om du kan vara pionjär eller inte, bör du låta tjänsten för Jehova vara medelpunkten i ditt liv. Du kommer att vara framgångsrik så länge du har Jehovas godkännande.

[Fotnoter]

[Bild på sidan 19]

Bli inte fast på ett bildligt löpband som inte leder någon vart