Levnadsskildring

”Vår tro ej svikta skall”!

BERÄTTAT AV HERBERT MÜLLER

Några månader efter det att Hitlers armé tågat in i Nederländerna blev Jehovas vittnens verksamhet där förbjuden. Inom kort var jag en av dem som stod högt på listan över efterlysta, och jag jagades som ett djur.

EN GÅNG var jag så utmattad av att vara på flykt och hålla mig gömd att jag sade till min hustru att det nästan skulle vara en befrielse att bli gripen. Då mindes jag orden i en sång: ”Trots motstånd hårt vi möta får, vår tro ej svikta skall.” * När jag tänkte på de orden, förnyades mina krafter, och jag påmindes om mina föräldrar i Tyskland och om den dag då mina vänner hade sjungit den här sången för mig som en avskedshälsning. Får jag dela några av dessa minnen med dig?

Mina föräldrars exempel

När jag föddes i staden Copitz i Tyskland 1913, var mina föräldrar medlemmar av evangeliska kyrkan. * Sju år senare, 1920, lämnade far kyrkan. Den 6 april bad han att få en Kirchenaustrittsbescheinigung (Anmälan om utträde ur kyrkan). En tjänsteman vid stadens folkbokföringsregister fyllde i en blankett. En vecka senare återvände emellertid far dit för att påpeka att hans dotters namn inte fanns med på anmälan. Tjänstemannen fyllde i ytterligare en blankett, som gjorde klart att utträdet ur kyrkan även gällde Martha Margaretha Müller. Vid det här tillfället var min syster, Margaretha, ett och ett halvt år. När det gällde tjänsten för Jehova, lät inte far nöja sig med några halvmesyrer!

 Samma år blev mina föräldrar döpta av bibelforskarna, som Jehovas vittnen då kallades. Far fostrade oss med fast hand, men den lojalitet han visade mot Jehova gjorde det lättare för oss att följa hans ledning. Lojaliteten mot Jehova drev mina föräldrar till att göra förändringar. Så till exempel var det en period då vi inte fick leka utomhus på söndagar. Men en söndag 1925 sade far och mor att vi skulle ta en promenad. Vi tog med oss matsäck och hade en trevlig stund. Vilken skillnad mot att behöva vara inomhus hela dagen! Far sade att han nyligen hade hört några upplysningar vid en sammankomst, och de hade korrigerat hans syn på vad man kunde göra på söndagar. Även vid andra tillfällen visade han samma villighet att göra förändringar.

Trots att mina föräldrar var klena till hälsan, höll de sig inte tillbaka i predikoarbetet. När vi skulle dela ut traktaten Ecklesiasticismen anklagad, steg vi och de övriga i församlingen en kväll på ett tåg och reste till staden Regensburg, omkring 30 mil från Dresden. Nästa dag delade vi ut traktaterna i staden, och när vi var färdiga tog vi tåget tillbaka. När vi kom tillbaka hem, hade vi varit borta i nästan 24 timmar.

Jag lämnar mina hemtrakter

Min samvaro med den Jugendgruppe (ungdomsgrupp) som fanns i vår församling gjorde också att jag växte till andligen. Varje vecka träffades ungdomarna som var över 14 år och några av församlingens äldre bröder. Vi lekte lekar, musicerade, studerade Bibeln och resonerade om skapelsen och vetenskap. År 1932, när jag var 19 år, tog emellertid min samvaro med gruppen slut.

I april det året fick far ett brev från Sällskapet Vakttornets avdelningskontor i Magdeburg. Sällskapet sökte någon som kunde köra bil och ville bli pionjär. Jag visste att det var mina föräldrars önskan att jag skulle bli pionjär, men hur skulle det gå att genomföra? Eftersom mina föräldrar var fattiga, hade jag börjat reparera cyklar och symaskiner liksom skrivmaskiner och annan kontorsutrustning när jag var 14 år. Hur skulle jag kunna lämna min familj? De behövde mitt stöd. Och jag var inte ens döpt. Far och jag satte oss ner, och han ställde några frågor för att se om jag förstod vad som var inbegripet i dopet. Då mina svar övertygade honom om att jag hade gjort tillräckliga andliga framsteg för att bli döpt, sade han: ”Du bör ställa dig till förfogande för det här uppdraget.” Det gjorde jag.

En vecka senare blev jag inbjuden att komma till Magdeburg. När jag berättade det för mina vänner i ungdomsgruppen, ville de ta farväl genom att sjunga en munter sång. De blev förvånade över mitt val av sång, för de tyckte den var väldigt allvarsam. Men några av dem tog ändå upp sina fioler, mandoliner och gitarrer, och så sjöng alla: ”Trots motstånd hårt vi möta får, vår tro ej svikta skall; om ock vid sorgens brant den står, vår tro är fri från fall.”  Föga anade jag då hur ofta dessa ord skulle stärka mig i framtiden.

En omvälvande början

Efter det att bröderna i Magdeburg hade kontrollerat att jag kunde köra bil, fick jag och fyra andra bröder förtroendet att använda en bil, och vi begav oss till Schneifel, ett område i närheten av Belgien. Vi insåg snart hur oumbärlig bilen var. Katolska kyrkan i området tyckte inte om vår närvaro, och byborna, som var uppeggade av prästerna, var ofta redo att jaga i väg oss. Många gånger var det tack vare bilen vi hann i väg, undan hackor och högafflar.

Efter Åminnelsen 1933 talade en resande tillsyningsman, Paul Grossmann, om för oss att Sällskapets verksamhet i Tyskland hade blivit förbjuden. Kort därefter fick jag ett meddelande från avdelningskontoret att jag skulle åka med bilen till Magdeburg, hämta upp litteratur där och sedan transportera den till delstaten Sachsen, omkring 10 mil från Magdeburg. Men när jag kom fram till Magdeburg, hade Gestapo (nazisternas hemliga polis) redan stängt avdelningskontoret. Jag lämnade bilen hos en broder i Leipzig och återvände hem — men jag kunde inte stanna länge.

Bröderna på avdelningskontoret i Schweiz erbjöd mig att bli pionjär i Nederländerna. Jag planerade därför att bege mig dit inom en vecka eller två. Far rådde mig emellertid att resa omedelbart. Jag lydde hans råd, och inom några timmar var jag på väg. Nästa dag kom polisen hem till far för att arrestera mig, eftersom jag var på flykt. De kom för sent.

Jag kommer till Nederländerna

Den 15 augusti 1933 anlände jag till ett pionjärhem i Heemstede, en stad 25 kilometer från Amsterdam. Trots att jag inte kunde ett ord holländska, gick jag ut i predikotjänsten dagen därpå. Utrustad med ett vittnesbördskort, på vilket det stod ett tryckt budskap, började jag predika. Vad glad jag blev när en katolsk kvinna tog emot boken Försoningen! Samma dag fick jag även lämna 27 broschyrer. Vid slutet av denna första dag kände jag mig upprymd över att jag nu fick predika fritt och öppet igen.

På den tiden hade pionjärer ingen annan inkomst än de bidrag de fick för den litteratur som de lämnade. Pengarna användes till att köpa mat och annat man kunde behöva. Om det fanns lite pengar över vid slutet av månaden, delades de upp mellan pionjärerna och användes till personliga utgifter. Vi hade inte mycket i materiellt avseende, men Jehova sörjde så frikostigt för oss att jag hade möjlighet att vara med vid en sammankomst i Schweiz 1934.

En trogen kamrat

Vid sammankomsten i Schweiz träffade jag den 18-åriga Erika Finke. Jag kände henne sedan tidigare. Erika var min syster Margarethas väninna, och jag hade alltid imponerats av hennes fasta ställningstagande för sanningen. Kort efter Erikas dop 1932 informerade någon Gestapo om att hon hade vägrat säga ”Heil Hitler!” Gestapo fick tag i henne och krävde att få veta varför hon hade vägrat. Erika läste Apostlagärningarna 17:3 för polisbefälet och förklarade att Gud har utsett endast en man till frälsare, Jesus Kristus. ”Finns det fler som tror som du?” krävde polisen att få veta. Erika vägrade att avslöja några namn. När polismannen hotade  att sätta henne i häktet, talade Erika om för honom att hon hellre skulle dö än avslöja några namn. Han stirrade på henne och skrek: ”Ut härifrån! Ge dig i väg! Heil Hitler!”

Efter konventet återvände jag till Nederländerna, medan Erika stannade i Schweiz. Både hon och jag kände dock att vårt vänskapsförhållande hade utvecklats. I Schweiz fick Erika veta att Gestapo sökte efter henne där hemma i Tyskland. Hon beslöt sig för att stanna i Schweiz och tjäna som pionjär där. Några månader senare ombads hon av Sällskapet att bege sig till Spanien. Hon tjänade som pionjär i Madrid, sedan i Bilbao och därefter i San Sebastián, där förföljelse anstiftad av prästerna gjorde att hon och hennes pionjärkamrat hamnade i fängelse. År 1935 utvisades de från Spanien. Erika begav sig till Nederländerna, och samma år gifte vi oss.

Krigsmoln vid horisonten

Efter det att vi hade gift oss tjänade vi som pionjärer i Heemstede, och senare flyttade vi till Rotterdam. Där föddes vår son, Wolfgang, 1937. Ett år senare flyttade vi till staden Groningen i norra Nederländerna, där vi bodde tillsammans med de tyska pionjärerna Ferdinand och Helga Holtorf och deras dotter. I juli 1938 meddelade Sällskapet att den holländska regeringen hade sänt ut ett meddelande om att Jehovas vittnen som var tyska medborgare inte längre hade lov att predika. Vid den tiden blev jag förordnad som zontjänare (resande tillsyningsman), och vår familj flyttade till Lichtdrager (Ljusbäraren), Sällskapets båt, på vilken pionjärer som predikade i norra Nederländerna bodde. Under merparten av den här tiden var jag borta från min familj — jag cyklade från den ena församlingen till den andra för att uppmuntra bröderna att fortsätta att predika. Och det var precis vad bröderna gjorde. Somliga började till och med göra mer. Wim Kettelarij utgjorde ett fint exempel.

När jag träffade Wim, var han en ung man som urskilde sanningens klang men som var väldigt upptagen som jordbruksarbetare. ”Om du skall hinna med att tjäna Jehova, bör du nog skaffa ett annat arbete”, rådde jag honom. Han följde mitt råd. Längre fram, när vi träffades igen, uppmuntrade jag honom att bli pionjär. ”Men jag måste ju arbeta för att få mat”, svarade han. ”Du kommer att få mat”, försäkrade jag honom. ”Jehova kommer att ta hand om dig.” Wim började tjäna som pionjär. Senare, även under andra världskriget, tjänade han som resande tillsyningsman. I dag är Wim omkring 80 år och fortfarande ett nitiskt vittne. Jehova tog verkligen hand om honom.

Förbud och efterlysningar

I maj 1940, omkring ett år efter det att vårt andra barn, Reina, hade fötts, kapitulerade den holländska armén, och nazisterna ockuperade Nederländerna. I juli lade Gestapo beslag på Sällskapets avdelningskontor och tryckeri. Året därpå svepte en våg av arresteringar av Jehovas vittnen över landet, och även jag greps. Med tanke på att jag var ett Jehovas vittne och tysk medborgare i sådan ålder att jag kunde tjäna som soldat, var det inte svårt att föreställa sig vad Gestapo skulle göra med mig. Jag försökte låta bli att tänka på att jag kanske aldrig skulle få se min familj igen.

 Men i maj 1941 släppte Gestapo mig ur fängelset och beordrade mig att inställa mig till militärtjänst. Jag trodde inte mina öron. Samma dag gick jag under jorden, och samma månad var jag tillbaka i resetjänsten. Nu var jag en av dem som stod högt på Gestapos lista över efterlysta personer.

Hur min familj härdade ut

Erika och barnen hade flyttat till byn Vorden i landets östra del. För att inte utsätta familjen för onödig fara måste jag emellertid drastiskt begränsa mina besök hos dem. (Matteus 10:16) För säkerhets skull använde inte bröderna mitt riktiga namn, utan en pseudonym — Duitse Jan (tyske Jan). Inte ens min fyraårige son, Wolfgang, fick tala om ”pappa”, utan enbart om Ome Jan (farbror Jan). Det var en känslomässigt mycket svår period för honom.

Medan jag var på flykt undan Gestapo, tog Erika hand om barnen och fortsatte att predika. När Reina var två år, satte Erika henne på pakethållaren på cykeln och tog henne med sig när hon predikade på landsbygden. Trots att det var svårt att få tag i mat, led Erika och barnen aldrig någon stor brist på mat. (Matteus 6:33) En katolsk bonde, som jag en gång hade reparerat en symaskin åt, gav henne potatis. Genom honom kunde jag också lämna meddelanden till Erika. En gång betalade hon en gulden för någonting i ett apotek. Ägaren, som visste att hon höll sig gömd och inte kunde få tag i ransoneringskort, gav henne det hon skulle ha och dessutom två gulden. Sådana uttryck för medkänsla hjälpte henne att överleva. — Hebréerna 13:5.

Jag arbetar sida vid sida med modiga bröder

Under tiden fortsatte jag att besöka församlingarna — även om jag bara kontaktade församlingarnas ansvariga bröder. Eftersom Gestapo var mig i hälarna, kunde jag aldrig stanna på samma plats i mer än några få timmar. Flertalet bröder och systrar fick inte träffa mig. De kände bara de vittnen som tillhörde deras lilla bibelstudiegrupp. Av den orsaken upptäckte två köttsliga systrar, som bodde i olika delar av samma stad, först efter kriget att båda två hade blivit Jehovas vittnen under kriget.

 Att hitta ställen att gömma Sällskapets litteratur på var en annan av mina uppgifter. Vi gömde också papper, stencileringsapparater och skrivmaskiner, som kunde användas till att göra kopior av Vakttornet med om det blev nödvändigt. Ibland blev vi tvungna att flytta Sällskapets böcker från ett gömställe till ett annat. Jag minns en gång när vi transporterade 30 kartonger fulla med litteratur och ansträngde oss för att inte väcka uppmärksamhet — ett nervpåfrestande arbete!

Dessutom organiserade vi transporter av mat från gårdar i östra Nederländerna till städerna i landets västra delar, trots att det var förbjudet. Vi brukade lasta maten på en hästdragen vagn och bege oss västerut. När vi kom till en flod, kunde vi inte använda någon av broarna, eftersom de bevakades av soldater. I stället lastade vi över maten i små båtar, förde över båtarna och lastade sedan över maten på en annan vagn. När vi kom fram till den stad som var vårt mål, väntade vi tills mörkret föll, satte sedan strumpor på hästens hovar och smög tyst till församlingens hemliga matdepå. Därifrån delades maten ut till behövande vänner.

Om tyskarna upptäckte en sådan depå, kunde någon få plikta med sitt liv. Trots det erbjöd sig flera bröder att hjälpa till. Så till exempel lät familjen Bloemink som bodde i Amersfoort sitt vardagsrum användas som matförråd, trots att deras hus låg bara ett stenkast från en tysk garnison! Sådana modiga vittnen riskerade sina liv till förmån för sina bröder.

Jehova hjälpte mig och min hustru att förbli trogna under åren av förbud. I maj 1945 besegrades den tyska armén — mitt liv som jagad var äntligen slut. Sällskapet bad mig att fortsätta att tjäna som resande tillsyningsman till dess andra bröder fanns att tillgå. År 1947 tog Bertus van der Bijl över efter mig. * Vid den tiden föddes vårt tredje barn, och vi bosatte oss i landets östra del.

Sorg och glädje

När kriget var över, fick jag veta att omkring ett år efter det att jag flyttat hemifrån till Nederländerna hade far fängslats. Han släpptes två gånger på grund av sin klena hälsa, men varje gång arresterades han igen. I februari 1938 skickades han först till koncentrationslägret Buchenwald och därefter till lägret i Dachau. Där dog far den 14 maj 1942. Han stod fast och förblev lojal ända till slutet.

Mor sändes också till lägret i Dachau. Hon var kvar där tills hon befriades 1945. Eftersom mina föräldrars trofasta exempel bidrog mycket till de andliga välsignelser jag har erfarit, var det ett privilegium att låta mor komma och bo hos oss 1954. Min syster Margaretha — som hade varit pionjär i det kommunistiska Östtyskland sedan 1945 — följde med mor. Trots att mor var sjuk och inte talade någon holländska, fortsatte hon att ta del i tjänsten på fältet ända tills hon i trohet avslutade sin jordiska levnadsbana i oktober 1957.

Sammankomsten i Nürnberg i Tyskland 1955 visade sig bli något alldeles speciellt. Väl framme i Nürnberg fick Erika veta av några bröder från Dresden att hennes mor också var med vid sammankomsten. Eftersom Dresden på den tiden tillhörde Östtyskland, hade Erika inte träffat sin mor på 21 år. Det ordnades så att de fick träffas, och mor och dotter omfamnade varandra. Vilken glädjefylld återförening!

Med tiden växte vår familj genom att vi fick åtta barn. Tragiskt nog förlorade vi en av våra söner i en trafikolycka. Men att få se våra övriga barn tjäna Jehova är en källa till stor glädje. Vi gläds över att vår son Wolfgang och hans hustru är i kretstjänsten och att deras son också tjänar som kretstillsyningsman.

Jag är tacksam att jag har fått bevittna den framgång som Jehovas verk har haft i Nederländerna. När jag började som pionjär här 1933, fanns det omkring hundra vittnen. I dag finns det omkring 30.000. Trots att vår fysiska styrka nu försvagas, är Erika och jag fortfarande beslutna att leva efter orden i sången från förr: ”Vår tro ej svikta skall.”

[Fotnoter]

[Bild på sidan 23]

Vår ”Jugendgruppe” under en paus i predikoarbetet

[Bild på sidan 24]

Mina pionjärkamrater och jag arbetade i Schneifel. Jag var 20 år

[Bild på sidan 25]

Jag, Wolfgang och Erika 1940

[Bild på sidan 26]

Från vänster till höger: Min sonson Jonathan och hans hustru, Mirjam; Erika, jag, min son Wolfgang och hans hustru, Julia

[Bild på sidan 26]

En broder som satt i fängelse tillsammans med far tecknade 1941 detta porträtt av far