Måste man tro på det?

DEN 12-årige eleven höll just på att försöka lära sig de första grunderna av algebra, då hans lärare ställde upp ett till synes enkelt exempel.

”Om x=y och om båda har värdet 1”, började han.

”Så långt hänger jag med”, tänkte eleven.

Men efter fyra rader av vad som tycktes vara en logisk uträkning kom läraren med det häpnadsväckande påståendet: ”Därför är 2=1!”

”Motbevisa det”, uppmanade han sina förvirrade elever.

Med sina begränsade kunskaper om algebra kunde den unge eleven inte förstå hur han skulle kunna motbevisa det. Varje steg i uträkningen verkade ju helt riktigt. Men skulle han då tro denna underliga slutsats? Hans lärare hade ju trots allt mycket större kunskaper i matematik än vad han hade. Nej, det skulle han naturligtvis inte. ”Jag behöver inte motbevisa det”, tänkte han. ”Sunda förnuftet säger mig att detta är fel.” (Ordspråken 14:15, 18) Han visste att varken hans lärare eller någon av hans klasskamrater skulle ge två dollar i utbyte mot en!

Med tiden upptäckte denne elev vad som var fel med uträkningen. Den här erfarenheten hade dock gett honom en värdefull lärdom. Om någon med långt överlägsen kunskap efter en listigt uttänkt och till synes oantastlig bevisföring skulle komma med ett dåraktigt påstående, behöver man inte tro på det bara för att man inte då kan motbevisa det. Denne elev följde faktiskt den mycket praktiska bibliska principen i 1 Johannes 4:1 att inte vara alltför snabb att sätta tro till allt som man hör ens om det verkar komma från en auktoritativ källa.

Detta betyder inte att man envist skall hålla fast vid förutfattade meningar. Det skulle vara ett misstag att inte vara öppen för information som skulle kunna rätta till felaktiga uppfattningar. Men man bör inte heller ”fort bringas ur fattningen” under pressen från någon som påstår sig ha större kunskap eller myndighet. (2 Thessalonikerna 2:2) Läraren i det här exemplet skojade naturligtvis bara med sina elever. Men saker och ting är inte alltid lika oskyldiga. Människor kan vara mycket sluga ”i att finna medel till förvillelse”. — Efesierna 4:14; 2 Timoteus 2:14, 23, 24.

Har experter alltid rätt?

Hur insatta i sitt ämne experter än kan vara, så kan de ha motstridiga idéer och skiftande uppfattningar. Som exempel kan nämnas den pågående debatten inom läkarvetenskapen om något så grundläggande som vad det är som orsakar sjukdom. ”Frågan om arv eller miljöpåverkan är upphov till en hetsig debatt bland forskare”, skriver en professor i medicin vid Harvarduniversitetet. Determinismens förespråkare är övertygade om att våra gener spelar en avgörande roll i vår mottaglighet för olika sjukdomar. Andra hävdar att miljö och livsstil är avgörande faktorer när det gäller vad som orsakar människors sjukdomar. Båda sidor är kvicka att åberopa undersökningar och statistik som stöder deras uppfattning. Men debatten fortsätter.

De mest kända tänkare har gång på gång visat sig ha fel, och det trots att det de lärde en gång verkade vara odiskutabelt. Filosofen  Bertrand Russell beskrev Aristoteles som en av ”de mest inflytelserika av alla filosofer”. Men Russell påpekade också att många av Aristoteles läror var ”alltigenom oriktiga”. Han skrev: ”Under hela nyare tiden har praktiskt taget varje framsteg i naturvetenskap, i logik eller filosofi skett under en våldsam opposition från Aristoteles’ lärjungar.” — Västerlandets filosofi.

”Den ’kunskap’ som med orätt kallas så”

De första kristna träffade antagligen många som var lärjungar till sådana kända grekiska filosofer som Sokrates, Platon och Aristoteles. Bildade människor på den tiden betraktade sig själva som intellektuellt överlägsna flertalet kristna. Det var inte många av Jesu lärjungar som ansågs vara ”visa i köttsligt avseende”. (1 Korinthierna 1:26) De som var utbildade i dåtidens filosofi tyckte faktiskt att det som de kristna trodde på bara var ”dårskap” eller ”rent nonsens” (Phillips). — 1 Korinthierna 1:23.

Skulle du, om du hade varit en av dessa kristna, ha blivit imponerad av den intellektuella elitens övertalande argument eller stoltserande med sin vishet? (Kolosserna 2:4) Enligt aposteln Paulus fanns det ingen anledning till det. Han påminde de kristna om att Jehova betraktade ”de visas vishet” och ”de förståndigas förstånd” på den tiden som dårskap. (1 Korinthierna 1:19) Han frågade: ”Vad har filosofen, skribenten och den här världens kritiker att komma med i all sin vishet?” (1 Korinthierna 1:20, Phillips) Trots all sin intellektuella begåvning hade filosoferna, skribenterna och kritikerna på Paulus tid inte kommit med någon verklig lösning på mänsklighetens problem.

De kristna blev därför lärda att undvika det som Paulus kallade ”motsägelserna i den ’kunskap’ som med orätt kallas så”. (1 Timoteus 6:20) Orsaken till att Paulus sade att denna kunskap med ”orätt” kallades så var att den inte hade prövats och bestått provet mot sådant som hade sitt ursprung hos Gud. (Job 28:12; Ordspråken 1:7) Då denna kunskap saknade detta och de som höll fast vid den var förblindade av ärkebedragaren, Satan, kunde de aldrig hoppas att finna sanningen. — 1 Korinthierna 2:6–8, 14; 3:18–20; 2 Korinthierna 4:4; 11:14; Uppenbarelseboken 12:9.

Bibeln — en inspirerad vägledning

De första kristna tvivlade aldrig på att Gud hade uppenbarat sin vilja, sitt uppsåt och sina principer i Skrifterna. (2 Timoteus 3:16, 17) Detta skyddade dem mot att bli bortförda som ”byte genom den filosofi och det tomma bedrägeri som är i överensstämmelse med människors tradition”. (Kolosserna 2:8) Situationen är likadan i våra dagar. Till skillnad från människors förvirrande och motstridiga åsikter utgör Guds inspirerade ord en stadig grund att bygga vår tro på. (Johannes 17:17; 1 Thessalonikerna 2:13; 2 Petrus 1:21) Utan det skulle vi stå inför den omöjliga uppgiften att försöka bygga något stabilt på den kvicksand som mänskliga teorier och filosofier utgör. — Matteus 7:24–27.

”Men vänta lite”, kanske någon säger, ”har inte vetenskapliga fakta visat att Bibeln har fel och därför inte är mer tillförlitlig än människors ständigt skiftande filosofier?” Bertrand Russell påstod till exempel att ”Kopernikus, Kepler och Galilei måste bekämpa både Aristoteles och bibeln, när de utvecklade den åsikten, att jorden icke befinner sig i världsalltets medelpunkt”. (Kursiverat av oss) Och påstår inte kreationisterna att Bibeln lär att jorden skapades på sex 24-timmarsdagar, när alla fakta talar för att jorden är miljarder år gammal?

Bibeln säger faktiskt inte att jorden är universums medelpunkt. Detta var något som kyrkliga ledare lärde, vilka inte själva höll  sig till Guds ord. Skapelseberättelsen i Första Moseboken ger rum för att jorden kan vara miljarder år gammal, och den begränsar inte varje skapelsedag till 24 timmar. (1 Moseboken 1:1, 5, 8, 13, 19, 23, 31; 2:3, 4) En ärlig bedömning av Bibeln visar att den, även om den inte är någon vetenskaplig lärobok, verkligen inte är ”rent nonsens”. Den stämmer faktiskt med vetenskapliga fakta. *

Förnuftet

Även om många av Jesu lärjungar var enkla män och kvinnor, som antagligen hade begränsad utbildning, så hade de en annan gudagiven tillgång till sitt förfogande. Oavsett bakgrund var de begåvade med förnuft och tankeförmåga. Aposteln Paulus uppmuntrade sina medkristna att till fullo utnyttja sitt förnuft för att ”pröva” sig ”fram till vad Guds goda och välbehagliga och fullkomliga vilja” var. — Romarna 12:1, 2.

Med hjälp av sitt gudagivna förnuft insåg de första kristna att varje filosofi och lära som inte var i enlighet med Guds uppenbarade ord var värdelös. I vissa fall ”undertryckte” de visa på den tiden faktiskt ”sanningen” och ignorerade bevisen runt omkring sig för att det finns en Gud. ”Fastän de påstod att de var visa, blev de dåraktiga”, skrev aposteln Paulus. På grund av att de förkastade sanningen om Gud och hans uppsåt blev de ”tomma i sina tankegångar, och deras oförståndiga hjärta blev förmörkat”. — Romarna 1:18–22; Jeremia 8:8, 9.

De som påstår sig vara visa kommer ofta med sådana påståenden som att ”det finns ingen Gud” eller ”Bibeln kan man inte lita på” eller ”detta är inte de ’sista dagarna’”. Sådana påståenden är precis lika dåraktiga i Guds ögon som att säga att ”2=1”. (1 Korinthierna 3:19) Vilken myndighet människor än kan göra anspråk på, behöver man inte acceptera deras slutsatser, om dessa är i strid med Gud och sunt förnuft eller ignorerar hans ord. Det visa handlingssättet är när allt kommer omkring att låta ”Gud befinnas sannfärdig, om också varje människa befinns vara en lögnare”. — Romarna 3:4.

[Fotnoter]

[Bilder på sidan 31]

Till skillnad från människors skiftande uppfattningar ger Bibeln en säker grund för tron

[Bildkällor]

Till vänster: Epikuros: Foto tagit genom tillmötesgående från British Museum; överst i mitten: Platon: Nationalmuseet för arkeologi, Athen, Grekland; till höger: Sokrates: Musei Capitolini, Rom