De goda nyheterna når Chiapas bergstrakter

”I den värsta massakern i mannaminne i delstaten Chiapas mördades 45 försvarslösa människor, däribland 13 små barn, av en grupp ... beväpnade män.” Så rapporterade tidningen ”El Universal” om händelsen i Acteal i delstaten Chiapas den 22 december 1997.

CHIAPAS, den sydligaste delstaten i Mexico, vid gränsen till Guatemala, har en lång historia av fattigdom och misär. I januari 1994 organiserade en grupp infödda mayaindianer ett väpnat uppror under ledning av EZLN (Ejército Zapatista de Liberación Nacional [Zapatisternas nationella befrielsearmé]). Förhandlingarna om en fredlig lösning på konflikten har dragit ut på tiden. Raider och attacker från både rebellerna och regeringstrupperna har resulterat i blodsutgjutelse och död. Oroligheterna gjorde att många av dem som bodde i området flydde för att sätta sig i säkerhet.

Mitt under de här otrygga förhållandena finns det en grupp fredsälskande människor som har bevarat sig neutrala när det gäller den politiska kampen. De riktar nitiskt människors uppmärksamhet på Guds kungarike som det enda som kan lösa de problem människor ställs inför, både lokalt och globalt. (Daniel 2:44) Vilka är de? Jehovas vittnen. De strävar efter att i lydnad för Jesu befallning föra ut de goda nyheterna om Guds kungarike också till de mest isolerade delarna av Chiapas bergstrakter. (Matteus 24:14) Hur var det att predika under sådana förhållanden, och vilka resultat fick det?

”Jag är ett Jehovas vittne”

En ung man som heter Adolfo hade nyligen blivit en förkunnare av Riket. En dag, när han arbetade på en radiostation i staden Ocosingo, bankade det plötsligt på dörren. En grupp maskerade män störtade in och riktade sina vapen mot hans huvud. De rusade in i kontrollrummet, tog över och gick ut i sändningen och meddelade att de hade förklarat krig mot regeringen.

De beväpnade männen vände sig till Adolfo och beordrade honom att gå med i deras rörelse. ”Jag är ett Jehovas vittne”, svarade Adolfo, fastän han då ännu inte var döpt. Han förklarade att det enda hoppet om fred är Guds kungarike och avvisade bestämt uniformen och vapnet de erbjöd honom. När de såg hans fasta ståndpunkt lät de honom gå. Adolfo påminner sig den här händelsen och säger: ”Det här stärkte verkligen min tro.”

Så småningom stabiliserades situationen, men området kontrollerades fortfarande av militären. Trots det ställde Adolfo villigt upp när äldstebröderna i församlingen bad honom arbeta tillsammans med en isolerad grupp kristna i det området. När han vid de vägspärrar  som han var tvungen att passera talade om att han var ett Jehovas vittne, visade soldaterna honom respekt. Han blev senare döpt och har haft glädjen att kunna hjälpa den isolerade gruppen att bli en församling av Jehovas vittnen. Adolfo säger: ”Nu när jag är döpt kan jag med uppriktighet säga att jag är ett Jehovas vittne!”

”Jehova gav oss styrka”

Befolkningen i staden flydde kort efter det att EZLN via radio förklarat regeringen krig. Francisco, en heltidsförkunnare eller pionjär, förklarar att Jehova gav honom och hans hustru styrka för det som de var tvungna att gå igenom.

”Vi beslöt oss för att ta skydd i ett område som låg tre timmars vandring bort. Där fanns en församling, så vi kunde komma tillsammans med vännerna. Det blev snart tid för vår kretssammankomst som skulle hållas i Palenque, och min hustru och jag ville inte gå miste om det speciella mötet för pionjärerna. Men alla vägar till sammankomstorten blockerades av EZLN. Vi beslöt att gå genom djungeln, och vandringen tog nio timmar. Vi kom fram i tid för att vara med vid  pionjärmötet, och vi uppskattade mötet mycket och även kretssammankomstprogrammet som helhet.

När vi återvände hem, fann vi att vårt hus hade bränts ner och att våra djur hade stulits. Allt som fanns kvar var en liten väska med kläder. Vi var bedrövade över förlusten, men vännerna i Ocosingo var vänliga och tog emot oss i sina hem. De lärde oss också att arbeta med sådant som vi som jordbrukare aldrig hade hållit på med förut. En broder lärde mig att fotografera, en annan att laga skor. På det viset har min hustru och jag hittills kunnat försörja oss utan att behöva göra uppehåll i pionjärtjänsten. När vi ser tillbaka på vad som hänt, kan vi se att Jehova gav oss styrka, även om det inte var lätt för oss att uthärda.”

Predikoarbetet bär frukt

Jehovas vittnen i delstaten Chiapas lät inte svårigheterna och farorna avskräcka dem från att ta del i en särskild ansträngning att sprida de goda nyheterna till människorna i området. I april och maj 1995 tog de tillsammans med sina medkristna världen runt del i en kampanj med att dela ut Nyheter om Guds rike nummer 34, som hade den passande rubriken Varför är livet så fullt av problem?

Under kampanjen kom en reguljär pionjär, Ciro, till en gård som heter Pueblo Nuevo och träffade där en familj som visade intresse. När han återvände tre dagar senare, kunde han börja ett bibelstudium med dem. Men när Ciro och hans kamrat gick tillbaka för att fortsätta studiet med familjen, var mannen i huset inte hemma. I stället kom det ut en grupp maskerade män som väntade på mannen för att skada honom. De frågade Ciro och hans kamrat vad de gjorde där och hotade att döda dem. Sedan dessa båda kristna tyst bett till Jehova, förklarade de modigt att de hade kommit för att undervisa familjen i Bibeln. Med det lät de maskerade männen dem gå. Mannen som bodde i huset kom av någon anledning inte hem den där dagen.

Ciro blev förvånad när den här mannen en dag närmare tre år senare dök upp vid hans dörr. Så glad Ciro blev över att få veta att alla i familjen hade blivit döpta! De tillhörde nu en församling i Guatemala, och en av döttrarna tjänade till och med som reguljär pionjär.

Uppskattning av den andliga födan

En områdestillsyningsman rapporterar att trots att svårigheterna i Chiapas fortsätter, inser vittnena där att det är viktigt att församlas. (Hebréerna 10:24, 25) Han berättar vad som hände nyligen vid ett kretsmöte. Programmet skulle  börja tidigt på morgonen för att de närvarande skulle kunna återvända hem medan det fortfarande var ljust och någorlunda säkert. Trots att de flesta måste gå mer än tre timmar genom djungeln för att komma till sammankomstplatsen, satt alla på sina platser klockan 7.00 på morgonen. Med bland åhörarna fanns sex medlemmar i EZLN, och de lyssnade och applåderade och verkade tycka om programmet. De hade också vandrat tre timmar för att vara med vid sammankomsten. Tjugo medlemmar av EZLN var även med vid åminnelsen av Kristi död som hölls i en Rikets sal.

En annan ung man inom gerillarörelsen fick i uppdrag av sina överordnade att patrullera ett visst område i djungeln. När han kom fram till det anvisade samhället, upptäckte han att invånarna, av vilka flertalet var Jehovas vittnen, hade flytt därifrån. Så han flyttade in i ett av de övergivna husen. Eftersom han inte hade så mycket att göra, tog han några böcker som han hittade i huset och började läsa. Det visade sig vara Vakttornets publikationer som vittnena hade lämnat efter sig. Den unge mannen hade i sin ensamhet tid att meditera över det han läste. Han insåg att han måste förändra sitt liv och lägga ner vapnen. Han sökte upp vittnena så snart han kunde och började studera Bibeln. Inom sex månader berättade han för andra om de goda nyheterna. Nu är han och tre andra familjemedlemmar, som tidigare sympatiserade med gerillarörelsen, döpta kristna.

Den positiva sidan

Trots att konflikten inneburit stora svårigheter har den ändå haft en positiv inverkan på människors inställning till predikoarbetet. En äldstebroder i den stad där stridigheterna började berättar: ”Ungefär fem dagar efter det att striderna brutit ut hade vi organiserat predikoarbetet både inne i staden och utanför. Människor lyssnade ivrigt på oss. Vi fick lämna mycket biblisk litteratur och sätta i gång flera bibelstudier. I ett område har många varit motståndare till sanningen, men på grund av stridigheterna lyssnar de nu, studerar Bibeln och är med vid möten och sammankomster.”

Bröderna är glada över att de har kunnat fortsätta den teokratiska verksamheten trots de mycket instabila förhållandena. Med både regeringsstyrkornas och EZLN:s vetskap fortsätter de att hålla sina sammankomster, något som stärker dem andligen. Besök av resande tillsyningsmän har också varit en stark drivfjäder att fortsätta i predikoarbetet. Uppmuntran kommer intressant nog till och med från dem som är engagerade i konflikten, och de uppmanar ofta vittnena att fortsätta att predika.

Även om de prövningar och svårigheter som människor i Chiapas måste uthärda har minskat något med tiden, har de inte upphört. Men en sak är i alla fall säker — Jehovas vittnen är beslutna att utan uppehåll fortsätta sina ansträngningar att föra ut till människor de goda nyheter om frid som finns uttryckta i Guds ord, Bibeln. (Apostlagärningarna 10:34–36; Efesierna 6:15) De inser, precis som profeten Jeremia sade, att ”jordemänniskans väg inte tillkommer henne. Det tillkommer inte mannen som vandrar att ens styra sitt steg.” (Jeremia 10:23) Det är endast Guds kungarike, som styrs av hans Son, Jesus Kristus, som kan komma till rätta med orättvisorna och fattigdomen i världen. — Matteus 6:10.

[Karta på sidan 9]

(För formaterad text, se publikationen)

Mexikanska golfen

CHIAPAS

GUATEMALA

Indiska oceanen

[Bildkälla]

Mountain High Maps® Copyright © 1997 Digital Wisdom, Inc.

[Bild på sidan 9]

Jehovas vittnen på väg ut i tjänsten i Chiapas bergstrakter