Levnadsskildring

Helhjärtad tjänst trots prövningar

BERÄTTAT AV RODOLFO LOZANO

Jag föddes den 17 september 1917 i staden Gómez Palacio i delstaten Durango i Mexico mitt under den mexikanska revolutionen. Trots att revolutionen var över 1920, var det fortsatta oroligheter i området där vi bodde flera år efteråt, vilket gjorde livet mycket svårt.

EN GÅNG, när mor förstod att det skulle bli en konfrontation mellan rebellerna och regeringsstyrkorna, höll hon mig och mina tre bröder och två systrar inomhus i flera dagar. Vi hade dåligt med mat, och jag minns att jag och min yngre syster gömde oss under sängen. Efter den händelsen beslöt mor sig för att vi skulle bege oss till USA, där far senare skulle förena sig med oss.

Vi kom till Kalifornien 1926, strax innan den stora depressionen slog till i USA. Vi flyttade till platser där det fanns arbete — till exempel San Joaquin Valley, Santa Clara, Salinas och King City. Vi lärde oss att arbeta på fälten och att skörda alla sorters frukter och grönsaker. Även om min ungdom bestod av hårt arbete, så var det en väldigt trevlig period i mitt liv.

Jag nås av Bibelns sanning

I mars 1928 fick vi besök av en bibelforskare, som Jehovas vittnen då kallades. Det var en äldre spansktalande man som hette Esteban Rivera som besökte oss. Titeln på broschyren som han lämnade, Var äro de döda?, väckte mitt intresse, och så även innehållet. Trots min ringa ålder ägnade jag mig åt bibelstudium och umgicks med bibelforskarna.  Med tiden blev även min mor och min syster Aurora nitiska lovprisare av Jehova.

I mitten av 1930-talet byggdes en Rikets sal i San Jose för den engelsktalande församlingen. Eftersom många invandrade latinamerikaner arbetade på gårdar i området, predikade vi för dem och studerade i Vakttornet tillsammans med dem. Latinamerikanska Jehovas vittnen från San Francisco, omkring 8 mil bort, hjälpte oss. Efter en tid kom omkring 60 personer till mötena, som hölls på spanska i Rikets sal i San Jose.

Den 28 februari 1940 symboliserade jag mitt överlämnande åt Jehova genom vattendop vid en sammankomst i San Jose. Följande år förordnades jag som pionjär (heltidsförkunnare bland Jehovas vittnen). I april 1943 ombads jag att flytta till Stockton, en stad omkring 13 mil längre bort, för att bilda en spansk församling. Vid den tiden tjänade jag som presiderande tillsyningsman i den engelska församlingen i San Jose, och jag ansvarade också för de spansktalande vittnena där. Efter det att jag ordnat med att andra skötte om dessa uppgifter flyttade jag till Stockton.

Min ostrafflighet sätts på prov

Med början 1940 kallades jag till inskrivningsnämnden flera gånger, men min vägran att bära vapen respekterades varje gång. Kort efter USA:s inträde i andra världskriget, i december 1941, blev påtryckningarna från inskrivningsnämnden allt intensivare. År 1944 sattes jag i fängelse. Medan jag väntade på rättegången, fick jag sitta i en källare tillsammans med brottslingar. När de förstod att jag var ett Jehovas vittne, ställde många av dem frågor om hur brotten de begått skulle påverka deras ställning inför Gud.

Medbröder i San Jose betalade min borgen, så att jag kunde släppas fri i avvaktan på rättegången. En advokat i Los Angeles som företrädde svarande i mål som rörde de medborgerliga rättigheterna tog sig an mitt fall utan kostnad. Domaren var villig att fria mig om jag slutade som pionjär, tog ett vanligt jobb och anmälde mig hos de federala myndigheterna varje månad. Jag vägrade och dömdes till två års fängelse på McNeil Island i staten Washington. Där använde jag tiden till att flitigt studera Bibeln, och jag lärde mig även att skriva på maskin. Efter mindre än två år släpptes jag på grund av gott uppförande. Jag gjorde omedelbart förberedelser för att kunna börja i pionjärtjänsten igen.

 Utökad verksamhet

Under vintern 1947 blev jag anvisad att arbeta bland de spansktalande i Colorado City i Texas tillsammans med en pionjärkamrat. Den stränga kylan där fick oss emellertid att söka upp San Antonios värme. Men där regnade det så mycket att vi inte kunde gå i tjänsten från dörr till dörr. Våra pengar tog snart slut. I veckor levde vi på smörgåsar med kål och te på alfalfa. Min kamrat for hem, men jag stannade kvar. När de engelsktalande bröderna förstod min belägenhet, hjälpte de mig.

Nästa vår återvände jag till mitt distrikt i Colorado City, och till slut bildades en liten spansk församling där. Därefter flyttade jag till Sweetwater i Texas, där jag hjälpte till att bilda en annan spansk församling. När jag var i Sweetwater, fick jag i ett brev en inbjudan att gå igenom den 15:e klassen i Vakttornets Bibelskola Gilead, som började den 22 februari 1950. Efter examen vid sommarens internationella sammankomst på Yankee Stadium i New York arbetade jag vid Jehovas vittnens världshögkvarter i Brooklyn i tre månader. Där blev jag övad för mitt uppdrag vid avdelningskontoret i Mexico.

Tillbaka till Mexico

Den 20 oktober 1950 anlände jag till Mexico City. Omkring två veckor senare förordnades jag att vara samordnare för avdelningskontoret, en uppgift som jag hade i fyra och ett halvt år. Den erfarenhet som jag förvärvat i pionjärtjänsten, i fängelset, vid Gilead och i Brooklyn kom till stor nytta. När jag kom till Mexico, insåg jag med detsamma behovet av att bygga upp våra mexikanska bröders och systrars andlighet. Den behövde stärkas. De behövde särskilt få hjälp med att hålla fast vid Bibelns höga moralnormer.

I latinamerikanska länder, däribland Mexico, var det vanligt att en man och en kvinna bodde tillsammans utan att vara gifta. Kristenhetens religionssamfund, särskilt den romersk-katolska kyrkan, hade tillåtit att denna oskriftenliga sedvänja fick finnas kvar. (Hebréerna 13:4) Således hade några blivit Jehovas vittnen utan att vara lagligen gifta. Nu fick de sex månader på sig att få sitt förhållande lagligen erkänt. Om de underlät att göra det, skulle de inte längre betraktas som Jehovas vittnen.

För många innebar detta inga svårigheter. De legaliserade sitt förhållande helt enkelt genom att gifta sig. Andra fick det svårare. Vissa hade till exempel gift sig två och till och med tre gånger utan att någon gång ha tagit ut en laglig skilsmässa. När de äktenskapliga förhållandena bland Jehovas folk slutligen var i harmoni med anvisningarna i Guds ord, åtnjöt församlingarna fina andliga välsignelser. — 1 Korinthierna 6:9–11.

På den tiden stod den allmänna utbildningen i Mexico på en låg nivå. Redan innan jag kom dit 1950, hade avdelningskontoret börjat organisera kurser i läsning och skrivning i församlingarna. Nu organiserades dessa kurser på nytt, och anordningar gjordes för att registrera dem hos myndigheterna. Sedan 1946, när statistik började föras, har över 143.000 personer i Mexico fått lära sig att läsa och skriva i kurser ledda av Jehovas vittnen!

Lagarna i Mexico som gällde religion var mycket restriktiva. På senare år har det dock skett betydande förändringar på det området. År 1992 antogs en ny lag angående religiösa angelägenheter, och den gjorde att Jehovas vittnen i Mexico 1993 registrerades som en religiös organisation.

För mig har dessa förändringar varit en källa till stor glädje — det är förändringar som jag tidigare skulle ha betraktat som omöjliga. Under många år besökte jag regelbundet myndighetspersoner och möttes då av en ganska misstänksam attityd. Men det är fint att se hur dessa ärenden har behandlats av  den juridiska avdelningen vid vårt avdelningskontor. Nu erfar vi relativt få störningar i predikoarbetet.

En missionärskamrat

När jag kom till Mexico, fanns det redan många elever från tidigare Gileadklasser där. En av dem var Esther Vartanian, ett Jehovas vittne från Armenien, som hade börjat som pionjär i Vallejo i Kalifornien 1942. Vi gifte oss den 30 juli 1955 och fortsatte därefter att tjäna på vårt tilldelade distrikt i Mexico. Esther fortsatte som missionär i Mexico City, och jag fortsatte att tjäna på avdelningskontoret, där vi för övrigt också bodde.

Esther hade kommit till sitt första missionärsdistrikt 1947 — Monterrey i delstaten Nuevo León i Mexico. Då fanns det endast en församling med 40 Jehovas vittnen där, men när hon förflyttades till Mexico City 1950, fanns det fyra församlingar. På avdelningskontoret, i närheten av Mexico City, finns det för närvarande två unga släktingar till familjer som Esther studerade Bibeln med, när hon tjänade i Monterrey.

År 1950 omfattade missionärernas distrikt i Mexico City nästan hela staden. De genomkorsade sitt distrikt till fots eller i urgamla bussar som var överfulla med folk. När jag anlände i slutet av 1950, fanns det sju församlingar. Dessa sju har växt i sådan omfattning att det i dag finns omkring 1.600 församlingar med mer än 90.000 förkunnare av Guds kungarike i Mexico City! Och förra året var mer än 250.000 personer i staden närvarande vid åminnelsen av Jesu död! Genom åren har Esther och jag haft privilegiet att tjäna i många av dessa församlingar.

När Esther och jag sätter i gång ett bibelstudium, försöker vi alltid att få fadern i familjen  intresserad, så att hela familjen blir engagerad. Därför har vi sett många stora familjer börja tjäna Jehova. Jag tror att en av orsakerna till den stora utvidgningen av sann tillbedjan i Mexico är att hela familjer ofta förenar sig i sann tillbedjan.

Jehova har välsignat arbetet

Sedan 1950 har framstegen i predikoarbetet i Mexico varit anmärkningsvärda, och det gäller både ökningen av antalet förkunnare och organisatoriska förändringar. Det är ett sant nöje att ha fått dra sitt lilla strå till stacken och arbeta med ett så gästfritt och lyckligt folk.

Karl Klein, som tjänar som medlem av Jehovas vittnens styrande krets, och hans hustru, Margaret, besökte oss under sin semester för ett antal år sedan. Broder Klein ville känna ”pulsen” i den kristna verksamheten i området där vi befann oss. Så han och Margaret kom till församlingen i San Juan Tezontla, som vi tillhörde då. Vår Rikets sal var liten, omkring 4,5 meter bred och 5,5 meter lång. När vi kom dit, var redan omkring 70 församlade, och det fanns knappt plats kvar att stå på. De äldre satt på stolar, de yngre på bänkar och små barn på tegelstenar eller på golvet.

Broder Klein var mäkta imponerad; alla barn hade sin bibel redo och slog upp bibeltexterna som talaren använde. Efter det offentliga föredraget dryftade broder Klein Matteus 13:19–23 och sade att i Mexico fanns mycket av den ”utmärkta jorden” som Jesus nämnde. Sju av barnen som var med den dagen arbetar nu med det stora projektet att bygga ut vårt avdelningskontor nära Mexico City. En annan av dem tjänar vid Betel, och flera andra är pionjärer!

När jag kom till Mexico City, var det bara 11 som arbetade på avdelningskontoret. Nu är antalet uppe i ungefär 1.350, varav 250 hjälper till med uppförandet av avdelningskontorets nya byggnader. När allt detta arbete är slutfört, kanske år 2002, kommer vi att kunna ta emot ytterligare 1.200 personer. Tänk att det fanns mindre än 7.000 förkunnare av Guds kungarike i hela landet 1950, men nu finns det en bra bit över 500.000! Mitt hjärta flödar över av glädje, när jag ser hur Jehova har välsignat våra ödmjuka mexikanska bröders ansträngningar, som arbetar så hårt för att lovprisa honom.

Jag möter en stor utmaning

En av mina största prövningar på senare år har varit sjukdom. Generellt sett har jag haft god hälsa. Men i november 1988 fick jag en stroke som i hög grad påverkade mina fysiska förmågor. Tack vare Jehovas hjälp har jag genom träning och annan behandling återfått krafterna till en viss del, men vissa delar av kroppen lyder mig inte som jag önskar. Jag får fortsatt behandling och medicinsk vård för att slippa den svåra huvudvärken och andra sviter som jag fortfarande känner av.

Trots att jag inte längre kan göra så mycket som jag önskar känner jag mig belåten, eftersom jag vet att jag har kunnat hjälpa många att förstå Jehovas uppsåt och bli hans överlämnade tjänare. Jag tycker också om att tala med så många som möjligt av de kristna bröder och systrar som besöker vårt avdelningskontor. Jag känner att det är till uppmuntran för både mig och dem.

Att veta att Jehova uppskattar den tjänst vi gör för honom och att det vi har gjort inte är förgäves har verkligen stärkt mig. (1 Korinthierna 15:58) Trots mina begränsningar och min sjukdom har jag tagit orden i Kolosserna 3:23, 24 till hjärtat: ”Vad ni än gör, arbeta på det av hela er själ, såsom för Jehova och inte för människor, eftersom ni vet att det är från Jehova ni skall få arvets tillbörliga lön.” I enlighet med det här rådet har jag lärt mig att tjäna Jehova helhjärtat trots prövningar.

[Bild på sidan 24]

År 1942, när jag var pionjär

[Bild på sidan 24]

Min hustru började på sitt tilldelade missionärsdistrikt i Mexico 1947

[Bild på sidan 24]

Esther och jag i dag

[Bilder på sidan 26]

Överst till vänster: Den mexikanska Betelfamiljen 1952; jag är med i förgrunden

Ovan: Över 109.000 samlades 1999 i denna arena i Mexico City till en områdessammankomst

Längst ner till vänster: Våra nya anläggningar vid avdelningskontoret är snart färdiga