Levnadsskildring

Jag tjänade där jag behövdes

BERÄTTAT AV JAMES B. BERRY

Året var 1939. Den stora depressionen gjorde livet svårt i USA, och i Europa var hotet om krig överhängande. Min yngre bror Bennett och jag hade rest från vårt hem i Mississippi till Houston i Texas för att söka arbete.

EN DAG mot slutet av sommaren hörde vi radion knastra fram ett dramatiskt meddelande: Hitlers arméer hade marscherat in i Polen. ”Harmageddon har börjat!” ropade min bror. Vi slutade omedelbart våra jobb. Vi gick till närmaste Rikets sal och var med på vårt första möte. Varför till en Rikets sal? Låt mig börja från början.

Jag föddes i Hebron i Mississippi 1915. Vi bodde på landet. Bibelforskarna, som Jehovas vittnen då kallades, gick igenom området ungefär en gång om året och anordnade ett tal i någons hem. Tack vare det hade mina föräldrar många bibliska publikationer. Bennett och jag började tro på vad de här böckerna lärde: Helvetet är inte hett, själen dör, de rättfärdiga skall leva på jorden för evigt. Men vi hade fortfarande massor att lära. Någon tid efter det att jag hade slutat skolan åkte min bror och jag till Texas för att söka arbete.

När vi slutligen tog kontakt med Jehovas vittnen i Rikets sal, frågade de om vi var pionjärer. Vi hade ingen aning om att en pionjär var en heltidsförkunnare bland Jehovas vittnen. Sedan frågade de oss om vi ville predika. ”Visst!” svarade vi. Vi tog för givet att någon skulle följa med oss och visa hur man skulle gå till väga. I stället gav de oss bara en distriktskarta  och sade: ”Arbeta där!” Bennett och jag hade ingen aning om hur predikandet skulle gå till, och vi avskydde att behöva hamna i en pinsam situation. Till slut postade vi helt enkelt distriktskartan till församlingen och åkte hem till Mississippi!

Vi gjorde Bibelns sanning till vår egen

När vi hade kommit tillbaka hem, läste vi Jehovas vittnens publikationer varje dag under nästan ett år. Det fanns ingen elektricitet i vårt hem, så på kvällen läste vi vid skenet från brasan. På den tiden besökte zontjänare, resande tillsyningsmän, Jehovas vittnens församlingar och isolerade förkunnare för att styrka dem andligen. En av dessa tjänare, Ted Klein, besökte vår församling och följde med Bennett och mig i predikandet från hus till hus. Ofta tog han med oss båda på en gång. Han förklarade för oss vad pionjärarbetet handlade om.

Att vi var tillsammans med honom fick oss verkligen att tänka på att göra mer för att tjäna Gud. Det ledde till att broder Klein döpte Bennett, vår syster Velva och mig den 18 april 1940. Våra föräldrar var närvarande vid vårt dop och var glada över vårt beslut. Omkring två år senare döptes de också. Båda förblev trogna mot Gud till sin död — pappa dog 1956 och mamma 1975.

När broder Klein frågade mig om jag kunde bli pionjär, svarade jag honom att jag skulle vilja det, men jag hade inga pengar, inga kläder, faktiskt ingenting. ”Bekymra dig inte om det”, sade han, ”det skall jag ordna.” Och det gjorde han. Först skickade han in min ansökan om pionjärtjänst. Sedan tog han mig med till New Orleans, cirka 30 mil bort, och visade mig några trevliga lägenheter ovanpå en Rikets sal. De var för pionjärer. Jag flyttade snart dit och började min levnadsbana som pionjär. Vittnena i New Orleans hjälpte till genom att ge pionjärerna kläder, pengar och mat. Under dagen kunde bröderna komma med mat och lämna den vid dörren eller till och med sätta in den i kylskåpet åt oss. En broder som ägde en restaurang i närheten inbjöd oss att komma regelbundet vid stängningsdags för att få ett mål lagad mat — kött, bröd, chili con carne och pajer — som blivit över från dagen.

Inför pöbelvåld

Efter någon tid blev jag skickad till Jackson i Mississippi för att tjäna som pionjär. Min unge kamrat och jag råkade ut för en del pöbelvåld där, och det verkade som om de som skulle upprätthålla lagen på platsen stod på pöbelns sida! Det var likadant på vårt nästa distrikt — Columbus i Mississippi. Vissa vita hatade oss, därför att vi predikade för människor av alla raser och nationaliteter. Många menade att vi var skyldiga till uppvigling. Den lokale ledaren för veteranorganisationen American Legion, en mycket patriotisk organisation, ansåg det. Flera gånger eggade han upp arga pöbelhopar för att angripa oss.

Första gången vi angreps i Columbus kom en pöbelhop efter oss medan vi erbjöd tidskrifter på gatan. De tvingade upp oss mot ett butiksfönster. En massa folk samlades för att se vad som hände. Snart kom polisen och tog med oss till tingshuset. Pöbeln som hade följt oss till tingshuset ropade inför alla  tjänstemännen där att om vi lämnade staden före en bestämd tidpunkt, skulle vi komma undan helskinnade. Om vi inte gav oss av, skulle det gå illa för oss. Vi fann det bäst att lämna staden för en tid. Men några veckor senare återvände vi och fortsatte att predika.

Inte långt därefter gav sig ett gäng på åtta man på oss och tvingade in oss i sina två bilar. De körde ut oss i skogen, slet av oss våra kläder och gav oss 30 slag var med mitt bälte! De hade gevär och även rep, och jag måste medge att vi var rädda. Jag trodde de skulle binda oss och kasta oss i floden. De rev sönder vår litteratur och strödde ut den och slog vår grammofon i bitar mot en stubbe.

Efter att ha piskat oss sade de åt oss att ta på oss kläderna och gå nerför en stig i skogen utan att vända oss om. Medan vi gick, trodde vi verkligen att om vi vågade vända oss om skulle de skjuta ihjäl oss — och komma undan med det! Men efter några minuter hörde vi dem köra i väg.

En annan gång jagade en arg pöbelhop oss, och vi måste knyta våra kläder runt halsen och simma över en flod för att undkomma. Inte långt därefter arresterades vi anklagade för uppvigling. Vi fick tillbringa tre veckor i fängelse innan målet kom upp. Fallet hade uppmärksammats runt om i Columbus. Eleverna från ett college i närheten hade fått tillåtelse att gå tidigare från skolan för att närvara. När dagen kom var tingshuset fullt av folk — det fanns bara ståplatser kvar! Bland dem som vittnade för staten fanns två predikanter, borgmästaren och polisen.

En advokat som var ett Jehovas vittne, G. C. Clarke, och hans kompanjon hade sänts för att företräda oss. De begärde att åtalet mot oss angående uppvigling skulle ogillas i brist på bevis. Advokaten som arbetade tillsammans med broder Clarke gjorde, fastän han inte var ett Jehovas vittne, kraftfulla inlägg för vår räkning. Vid ett tillfälle sade han till domaren: ”Folk säger att Jehovas vittnen är tokiga. Tokiga? Man beskyllde Thomas Edison för att vara tokig!” Så pekade han på en lampa och sade: ”Men se på den där glödlampan!” Edison, som uppfann glödlampan, kanske betraktades som tokig av en del, men ingen kunde förneka hans verk.

Efter att ha hört hans vittnesmål sade domaren till åklagaren: ”Ni har inte en tillstymmelse till bevis för uppvigling, och de har rätt att utföra det här arbetet. Kom inte hit med dem igen till den här rättssalen för att slösa med statens tid och pengar och min tid förrän ni har bevis!” Seger för oss!

Men efteråt kallade domaren in oss på sitt kontor. Han visste att hela staden var emot hans beslut. Så han varnade oss: ”Vad jag sade var enligt lagen, men mitt personliga råd till er båda är: Ge er av härifrån, annars kommer de att döda er!” Vi visste att han hade rätt, så vi lämnade staden.

Jag förenade mig med Bennett och Velva, som tjänade i Clarksville i Tennessee som pionjärer med särskilt uppdrag. Efter några månader blev vi skickade till Paris i Kentucky. Ett och ett halvt år senare var vi precis i färd med  att bilda en församling där, när Bennett och jag fick en alldeles speciell inbjudan.

Till missionärstjänst

När vi fick inbjudan att gå igenom den andra klassen av Vakttornets Bibelskola Gilead, tänkte vi: ”Det måste vara ett misstag! Varför skulle de bjuda in två enkla unga pojkar från Mississippi till den skolan?” Vi hade föreställt oss att de ville ha utbildade människor, men vi begav oss dit i alla fall. Vi var 100 elever i klassen, och kursen varade i fem månader. Avslutningen hölls den 31 januari 1944, och vi var ivriga att få tjäna på ett utländskt distrikt. Men på den tiden tog det lång tid att få pass och visum, och därför fick eleverna tillfälliga pionjärdistrikt i USA. Efter att ha tjänat en tid som pionjärer i Alabama och Georgia fick Bennett och jag slutligen vårt distrikt — Barbados i Västindien.

Andra världskriget pågick fortfarande, och Jehovas vittnens arbete och litteratur var förbjudna i många länder, inklusive Barbados. I tullen öppnade tjänstemännen vårt bagage och gick igenom det och hittade litteraturen som var gömd där. Vi tänkte: ”Det är ute med oss!” I stället sade en tjänsteman bara: ”Vi är ledsna att vi måste söka igenom ert bagage; en del av den här litteraturen är förbjuden på Barbados.” Men han lät oss ändå komma in med all litteratur vi hade packat ner! Senare, när vi vittnade för regeringstjänstemän, sade de att de inte visste varför litteraturen hade förbjudits! Efter några månader hävdes förbudet.

Vi hade stor framgång i förkunnartjänsten på Barbados. Vi ledde åtminstone 15 bibelstudier var, och de flesta av dem vi studerade med gjorde andliga framsteg. Vi gladde oss över att se en del av dem komma till församlingens möten. Eftersom litteraturen hade varit förbjuden under en tid, visste bröderna inte riktigt hur mötena skulle ledas. Men snart kunde vi öva upp ett antal duktiga bröder. Vi hade glädjen att få hjälpa många av dem vi studerade med att börja i den kristna förkunnartjänsten och att se församlingen växa.

Att uppfostra en familj

Efter cirka 18 månader på Barbados måste jag återvända till USA för att bli opererad. Medan jag var där gifte jag mig med Dorothy, ett Jehovas vittne som jag hade brevväxlat med. Min hustru och jag var sedan pionjärer i Tallahassee i Florida, men efter sex månader flyttade vi till Louisville i Kentucky, där ett Jehovas vittne hade erbjudit mig ett arbete. Min bror Bennett fortsatte sin tjänst på Barbados i många år. Han gifte sig senare med en missionärskamrat och tjänade i resetjänsten på öarna. Slutligen måste de återvända till USA av hälsoskäl. De fortsatte att  betjäna spansktalande församlingar i resetjänsten till Bennetts död vid 73 års ålder år 1990.

År 1950 födde Dorothy vårt första barn, en flicka, som vi gav namnet Daryl. Vi fick så småningom fem barn. Vårt andra barn, Derrick, dog vid bara två och ett halvt års ålder av hjärnhinneinflammation. Men sedan kom Leslie 1956 och Everett 1958. Dorothy och jag försökte uppfostra våra barn enligt Bibelns sanning. Vi försökte alltid studera Bibeln tillsammans i familjen varje vecka och då följa ett visst program och göra studiet intressant för alla barnen. När Daryl, Leslie och Everett fortfarande var små, gav vi dem frågor varje vecka att forska kring och att besvara följande vecka. De brukade också leka att de predikade från hus till hus. En gick in i garderoben och låtsades vara den besökte. Den andra stod utanför och knackade. De använde komiska repliker för att skrämma varandra, men det här hjälpte dem att utveckla kärlek till predikoarbetet. Vi gick också regelbundet med dem i tjänsten.

När vår yngste son, Elton, föddes 1973, var Dorothy nästan 50 år och jag nära 60. I församlingen kallade de oss Abraham och Sara! (1 Moseboken 17:15–17) De äldre pojkarna tog ofta Elton med sig ut i tjänsten. Vi kände att det var ett kraftfullt vittnesbörd för människor att se familjer — bröder och systrar, föräldrar och barn — arbeta tillsammans med att förkunna Bibelns sanningar för andra. Eltons äldre bröder turades om att bära honom på axlarna och satte en biblisk traktat i hans hand. Människor lyssnade nästan alltid, när de öppnade dörren och såg den här söte lille pojken på sin storebrors axlar. Pojkarna lärde Elton att räcka över traktaten till personen när samtalet var över och att säga några ord. Det var så han började i predikotjänsten.

Under årens lopp har vi kunnat hjälpa andra att lära känna Jehova. I slutet av 1970-talet flyttade vi från Louisville till Shelbyville i Kentucky för att tjäna i en församling där det var behov. Under den tid vi tjänade där fick vi inte bara se hur församlingen växte, utan vi fick också möjlighet att hjälpa till att finna en tomt och att bygga en Rikets sal. Senare blev vi ombedda att tjäna i en annan församling inte långt därifrån.

Det ovissa utfallet av familjelivet

Jag önskar att jag kunde säga att alla våra barn stannade kvar på Jehovas väg, men så blev det inte. Sedan de vuxit upp och flyttat hemifrån lämnade tre av våra fyra överlevande barn sanningens väg. Men vår son Everett följde mitt exempel och blev heltidsförkunnare. Han tjänade senare vid Jehovas vittnens världshögkvarter i New York och inbjöds 1984 att gå igenom den 77:e klassen i Gileadskolan. Efter skolans slut reste han till sitt distrikt i Sierra Leone i Västafrika. År 1988 gifte han sig med Marianne, en pionjär från Belgien. De har tjänat tillsammans som missionärer sedan dess.

Som varje förälder kan förstå, var det sorgligt för oss att se tre av våra barn ge upp ett levnadssätt som är tillfredsställande nu och ger det underbara hoppet om evigt liv på en paradisisk jord i framtiden. Ibland lade jag skulden på mig själv. Men jag fann tröst i att veta att även en del av Jehovas egna andesöner eller änglar slutade tjäna honom — fastän Jehova fostrar i kärlek och med omtanke och aldrig gör fel. (5 Moseboken 32:4; Johannes 8:44; Uppenbarelseboken 12:4, 9) Det har fått mig att inse att hur hårt föräldrar än må arbeta för att uppfostra sina barn på Jehovas väg, kan några ändå vägra att godta sanningen.

Liksom ett träd som utsätts för starka vindar måste vi böja oss för de olika svårigheter och problem som kommer i vår väg. Under årens lopp har jag funnit att regelbundet bibelstudium och regelbunden närvaro vid mötena ger mig styrka så att jag har kunnat böja mig och överleva andligen. Allteftersom jag blir äldre och ser de misstag jag gjorde i det förgångna, försöker jag se den ljusa sidan av det hela. När allt kommer omkring bidrar sådana erfarenheter  enbart till vår andliga utveckling, om vi bara förblir trogna. Om vi lär av dem, kan de negativa sidorna i livet ha vissa positiva drag. — Jakob 1:2, 3.

Nu har Dorothy och jag inte längre hälsan och orken att göra vad vi skulle vilja göra i Jehovas tjänst. Men vi är tacksamma för det stöd våra kära kristna bröder och systrar ger. Vid nästan varje möte talar bröderna om för oss hur mycket de uppskattar att vi är där. Och de anstränger sig för att hjälpa oss på alla möjliga sätt — även med att reparera huset eller bilen.

Då och då har vi möjlighet att ta del i hjälppionjärtjänsten, och vi leder studier med intresserade personer. Det är alltid en speciell glädje för oss att få höra nyheter från vår son som tjänar i Afrika. Vi studerar fortfarande Bibeln tillsammans som familj, även om denna nu bara består av oss två. Vi gläder oss över att ha kunnat använda så många år i tjänsten för Jehova. Han försäkrar oss om att han inte ”glömmer ... [vårt] arbete och den kärlek ... [vi] har visat mot hans namn”. — Hebréerna 6:10.

[Bild på sidan 25]

Velva, Bennett och jag döps av Ted Klein den 18 april 1940

[Bilder på sidan 26]

Min hustru, Dorothy, och jag i början av 1940-talet och 1997

[Bild på sidan 27]

Det offentliga föredraget ”Fredens furste” annonseras på en buss på Barbados

[Bild på sidan 27]

Min bror Bennett framför missionärshemmet