Sökandet efter dem som är förtjänta i Kenya

KENYA är ett land med storslagen naturskönhet. Grönskande skogar, vidsträckta öppna slätter, brännande heta öknar och snöklädda berg pryder detta vackra land. Här finns mer än en miljon gnuer och den utrotningshotade noshörningen. Man kan också se stora hjordar med giraffer som rör sig över grässlätterna.

Det finns också ett överflöd av skapelser i luften, allt från mäktiga örnar svävande på hög höjd till myriader färggranna sångfåglar som fyller luften med sin muntra sång. Och vem skulle kunna undgå att lägga märke till elefanterna och lejonen? De syn- och ljudintryck man får i Kenya är oförglömliga.

Men det finns ett annat slags ljud som hörs överallt i detta vackra land. Det är ljudet av tusentals röster som förkunnar ett hoppingivande budskap. (Jesaja 52:7) Dessa röster når ut till människor i över 40 olika stammar och språkgrupper. I det avseendet är Kenya ett land som också besitter andlig skönhet.

De flesta invånarna i Kenya har ett religiöst intresse och samtalar gärna om andliga ting. Trots detta har det visat sig vara en utmaning att finna människor att tala med, eftersom Kenya, liksom många andra länder, genomgår en förändring.

Svåra ekonomiska förhållanden har tvingat många att förändra sitt levnadssätt. Kvinnor, som av tradition har arbetat i hemmet, arbetar nu på kontor eller står längs vägarna för att sälja frukt, grönsaker, fisk och flätade korgar. Männen har långa, tröttande arbetsdagar för att försörja sina familjer. Till och med barn går längs gatorna bärande paket som innehåller rostade jordnötter och kokta ägg, som de försöker sälja. Följden blir att det är få som är hemma under dagarna. Den här situationen har gjort det nödvändigt för dem som förkunnar de goda nyheterna om Guds kungarike att göra förändringar.

I Jehovas vittnens församlingar gavs rådet att inrikta sig mer på människor som utför sina dagliga sysslor utanför hemmet och att även inrikta sig på bekanta, släktingar, affärsfolk och arbetskamrater. Bröderna hörsammade detta och började tala med människor varhelst de fann dem. (Matteus 10:11) Har denna ansträngning att bredda sitt predikande gett resultat? Ja, det har den! Tänk på följande exempel.

 Släktingar — våra närmaste medmänniskor

Kenyas huvudstad, Nairobi, har ungefär tre miljoner invånare. I östra delen av staden bodde en pensionerad major som hyste en allmän motvilja mot Jehovas vittnen trots att, till hans bestörtning, hans egen son var ett Jehovas vittne. I februari ett år gjorde den pensionerade officeren en 16 mil lång resa till sonens hem i staden Nakuru som ligger i Östafrikanska gravsänkan. Under besöket gav sonen honom en gåva — boken Kunskapen som leder till evigt liv. * Fadern tog emot den och åkte hem.

Väl hemma gav han boken till sin hustru, som började läsa den utan att inse att den var utgiven av Jehovas vittnen. Sakta började Bibelns sanning röra vid hennes hjärta, och hon talade med sin man om det hon fick veta. Av ren nyfikenhet började också han läsa boken. När de upptäckte vem utgivaren av boken var, kom de till den slutsatsen att det de tidigare hade hört om Jehovas vittnen inte var sant. De kontaktade Jehovas vittnen på orten, och ett bibelstudium sattes i gång. Genom att de själva läste boken kom de underfund med att det är okristet att använda eller sälja tobak. (Matteus 22:39; 2 Korinthierna 7:1) Utan att tveka förstörde de alla cigaretter som de hade i sin butik. Efter några månader kvalificerade de sig för att bli odöpta förkunnare, och sedan blev de snart döpta vid en områdessammankomst.

En skatt blir funnen bland sopor

I vissa delar av huvudstaden och området kring den ligger byar utspridda där hundratusentals människor bor. Här finner man rader med hus uppbyggda av lera, trä, metallskrot eller korrugerad plåt. När det är ont om arbete vid industrierna och fabrikerna, får människor använda sin fantasi. Arbetare som kallas jua kali (swahili för ”brännande sol”) arbetar hårt ute i solen med att göra sandaler av gamla bildäck eller fotogenlampor av bortkastade konservburkar. Andra letar i skräphögar och soptunnor efter papper, plåtburkar och flaskor som kan återanvändas.

Kan en skatt bli funnen bland sopor? Ja, det kan den! En broder drar sig till minnes följande: ”En stor, stark man med ovårdat och bistert utseende kom gående in på området runt vår sammankomsthall bärande på en stor plastsäck full med bortkastade dagstidningar och tidskrifter. Han talade om för mig att han hette William och frågade: ’Har du de senaste numren av Vakttornet?’ Jag blev ganska ängslig och undrade vad hans avsikt var. När jag visade honom fem olika nummer av tidskriften, tittade han på det ena efter det andra och sade: ’Jag tar allihop.’ Förvånad gick jag bort till mitt bostadsrum och återvände med boken Du kan få leva för evigt i paradiset på jorden. * Jag visade honom bilden av paradiset och förklarade att vi erbjuder människor kostnadsfria bibelstudier. Sedan föreslog jag: ’William, skulle inte du kunna komma hit i morgon, så börjar vi studera?’ Det var precis vad han gjorde!

På söndagen kom han på sitt första möte. Det var jag som skulle hålla det offentliga föredraget den dagen. När William klev in, tittade han snabbt på åhörarna, fick se mig på podiet och stack sedan i väg som ett skott ut ur lokalen. Jag frågade honom senare varför han hade gjort så. Han svarade blygt: ’Människorna var alldeles för rena. Jag blev nervös.’

 Allteftersom William gjorde framsteg i sitt studium började Bibelns sanning omforma hans liv. Han badade, lät klippa håret, klädde sig i rena och prydliga kläder och kom snart regelbundet till mötena. När boken Kunskapen som leder till evigt liv gavs ut, började vi studera den. Under den tiden hade han också hållit två tal i skolan i teokratisk tjänst och hade blivit odöpt förkunnare. Jag var överlycklig över att få välkomna honom som min andlige broder när han blev döpt vid kretsmötet.”

Var hade William första gången upptäckt värdet av tidskriften Vakttornet? ”Jag fann några exemplar bland bortkastade tidningar i soporna.” Ja, han fann en skatt på detta otroliga sätt!

Vittnande på arbetsplatsen

Är vi alltid vakna för tillfällen till informellt vittnande på vår arbetsplats? James, en äldstebroder i en av församlingarna i Nairobi, lärde känna Bibelns sanning på det sättet. Han har i sin tur blivit skicklig i att använda denna metod för att nå andra. Vid ett tillfälle såg James att en arbetskamrat som kom in på kontoret bar ett märke där det stod ”Jesus frälser”. James efterliknade evangelieförkunnaren Filippus och frågade medarbetaren: ”Förstår du innebörden i dessa ord?” (Apostlagärningarna 8:30) Frågan ledde till att de fick ett givande samtal. Ett bibelstudium sattes i gång, och mannen blev senare döpt. Har James haft andra framgångsrika erfarenheter? Vi låter honom berätta:

”Tom och jag arbetade på samma företag. Vi åkte ofta tillsammans i företagets buss. En morgon råkade vi hamna bredvid varandra. Jag läste en av våra böcker, och jag höll den på ett sådant sätt att jag var säker på att Tom skulle kunna se den bra. Precis som jag hade hoppats fångades hans uppmärksamhet och jag lånade gladeligen ut boken till honom. Han blev mycket imponerad av det han läste och tackade ja till ett bibelstudium. Nu är han och hans hustru döpta Jehovas tjänare.”

James fortsätter: ”Vi har ofta mycket intressanta samtal under lunchrasten på vårt företag. Det var vid sådana tillfällen jag träffade Ephraim och Walter. Båda visste att jag var ett Jehovas vittne. Ephraim var intresserad av att få en förklaring till att det finns så mycket fientlighet mot Jehovas vittnen. Walter hade frågor om vad som är skillnaden mellan Jehovas vittnen och andra religioner. De var båda mycket nöjda med de bibelenliga svar jag gav dem, och båda tackade ja till att studera Bibeln. Ephraim gjorde snabba framsteg. Så småningom överlämnade både han och hans hustru sina liv åt Jehova. Han tjänar nu som äldste och hans hustru som reguljär pionjär. Walter, däremot, mötte så hårt motstånd att han kastade bort sin studiebok. Men på grund av min ihärdighet återupptog han sitt studium. Även han har nu privilegiet att tjäna som äldste.” Allt som allt har 11 personer blivit sanna kristna tack vare att James har tagit tillfällena i akt att vittna informellt på sin arbetsplats.

Ett mycket häpnadsväckande resultat

I en liten by som ligger vid stranden av Victoriasjön samlades vänner och släktingar till en begravningsceremoni. Bland de sörjande fanns ett äldre Jehovas vittne. Han gick fram till en lärarinna vid namn Dolly och förklarade för henne de dödas tillstånd och Jehovas uppsåt att ta bort döden för alltid. Han lade märke till hennes positiva reaktion och försäkrade henne: ”När du kommer tillbaka till din hemstad, kommer en  av våra missionärer att besöka dig och undervisa dig om Bibeln.”

Dollys hemstad är Kenyas tredje största stad. Endast fyra av Jehovas vittnens missionärer tjänade där vid den här tidpunkten. Men den äldre brodern bad i själva verket inte någon av missionärerna att besöka Dolly. Han hade helt enkelt fullständig förtröstan på att det skulle bli så. Och det blev så! Inom kort träffade en missionärssyster Dolly och började studera med henne. Dolly är nu döpt, hennes unga dotter är med i den teokratiska skolan, och även hennes två söner är döpta. Hon har också haft glädjen att få gå igenom pionjärskolan.

Man tar hand om tillväxten

Betoningen av informellt vittnande har gjort det möjligt för tusentals fler att höra de goda nyheterna i Kenya. Över 15.000 förkunnare är nu upptagna med detta ytterst viktiga arbete, och mer än 41.000 var med vid högtidlighållandet av åminnelsen av Kristi död förra året. Överallt i Kenya är antalet närvarande vid mötena ofta det dubbla mot antalet förkunnare. Detta har skapat ett behov av fler Rikets salar.

Rikets salar har byggts både i större städer och i avsides belägna delar av landet. En av dessa platser är ett isolerat samburusamhälle omkring 32 mil nordost om Nairobi. År 1934 kallades samhället Maralal, vilket betyder ”glittra” på samburufolkets språk, på grund av att det första taket av korrugerad plåt som lades där glänste i solen. Sextiotvå år senare uppfördes en annan byggnad med korrugerat plåttak i Maralal. Denna byggnad ”glänser” och ”skiner” också på grund av att den är platsen för sann tillbedjan på den orten.

De 15 förkunnarna gjorde en beundransvärd insats för att bygga den första Rikets salen i denna avsides belägna del av Kenya. Tillgångarna var begränsade, så bröderna var hänvisade till att använda material som fanns att tillgå på orten. De gjorde väggar av den röda jorden, fuktad med vatten och hårt packad mellan upprättstående stolpar. Väggarna jämnades och putsades med en blandning av kogödsel och aska, vilket ger en hård yta som håller i åratal.

För att få tag i stolpar till byggnaden skaffade bröderna tillstånd att hugga ner träd. Men den närmaste skogen låg ungefär 10 kilometer från byggplatsen. Bröderna och systrarna var tvungna att gå till fots till skogen, hugga ner träden, kvista dem och bära stolparna tillbaka till byggplatsen. Vid ett tillfälle på deras mödosamma vandring från skogen stoppades de av polisen som påstod att deras tillstånd var ogiltigt. Polisen sade till en pionjär med särskilt uppdrag att han var arresterad för att han hade huggit ner träd. En syster från orten, som är välkänd av människor i samhället och av polisen, trädde upp till försvar: ”Om ni arresterar vår broder, måste ni arrestera oss alla, eftersom vi alla högg ner träd!” Polismannen lät dem då alla gå.

Det fanns vilda djur i skogen, så det var inte helt ofarligt att gå där. En dag fällde en syster ett träd. Precis som det föll till marken såg hon ett djur hoppa upp och springa i väg. Hon fick en skymt av en gulbrun färg och trodde först att det bara var en impala, men sedan såg hon av fotavtrycken att det var ett lejon! Trots sådana faror färdigställde bröderna denna Rikets sal, och den står nu som ett ”glittrande” smycke till lovprisning av Jehova.

Den 1 februari 1963 var en viktig dag i Kenyas teokratiska historia. Den dagen öppnades det första avdelningskontoret, ett rum på endast 7,4  kvadratmeter. Den 25 oktober 1997 var en annan milstolpe i Kenyas teokratiska historia — dagen för överlämnandet av en ny Betelanläggning på 7.800 kvadratmeter! Fullbordandet av projektet var en storslagen höjdpunkt på tre års hängivet arbete. Frivilliga arbetare från 25 olika länder hade förvandlat ett lerigt, ogräsbevuxet 3,2 hektar stort markområde till ett vackert trädgårdsliknande område för det nya avdelningskontorets byggnader, med husrum för 80 medlemmar i Betelfamiljen.

Vi har all anledning att glädjas över det som Jehova har gjort för sitt folk. Vårt tack går till honom för att han påverkar sina tjänares hjärtan att vilja utvidga och intensifiera sökandet efter sådana som är förtjänta i Kenya och göra det till ett land med storslagen andlig skönhet.

[Fotnoter]