Varför är Dödahavsrullarna av intresse för oss?

Innan Dödahavsrullarna upptäcktes, var de äldsta handskrifterna till de hebreiska skrifterna från 800- och 900-talen v.t. Gick dessa handskrifter verkligen att lita på som trogna förmedlare av Guds ord, med tanke på att skrivandet av de hebreiska skrifterna hade fullbordats mer än tusen år tidigare? Professor Julio Trebolle Barrera, som ingår i den internationella grupp som publicerar Dödahavsrullarna, säger: ”Jesajarullen [från Qumran] ger obestridliga bevis för att överföringen av bibeltexten under en period på mer än tusen år som gjorts av judiska avskrivare har varit ytterst trogen och noggrann.”

DEN skriftrulle som Barrera syftar på innehåller hela Jesajas bok. Hittills har man, bland de mer än 200 bibelhandskrifterna som man funnit vid Qumran, kunnat identifiera delar av alla böckerna i de hebreiska skrifterna utom Esters bok. Till skillnad från Jesajarullen finns det bara fragment av de flesta bibelböckerna, med mindre än en tiondel av innehållet i varje bok. De bibelböcker som var populärast vid Qumran var Psalmerna (36 exemplar), Femte Moseboken (29 exemplar) och Jesaja (21 exemplar). Detta är också de böcker som oftast citeras i de kristna grekiska skrifterna.

Även om skriftrullarna bevisar att Bibeln inte har genomgått några avgörande förändringar, avslöjar de också att det i viss utsträckning fanns olika versioner av de hebreiska bibeltexterna som användes av judarna under den andra tempelperioden, var och en med sina egna variationer. Inte alla skriftrullar är identiska med den masoretiska texten vad gäller stavning eller ordalydelse. Några står närmare den grekiska Septuaginta. Tidigare trodde forskarna att skiljaktigheterna i Septuaginta kanske var resultatet av misstag eller att de var avsiktligt införda av översättaren. Nu avslöjar skriftrullarna att många av dessa skillnader faktiskt berodde på variationer i den hebreiska texten. Detta kanske förklarar vissa fall där de första kristna som citerade de hebreiska skrifterna använde ordalydelser som skiljer sig från den masoretiska texten. — 2 Moseboken 1:5; Apostlagärningarna 7:14.

Denna guldgruva med bibelhandskrifter och fragment ger således en utmärkt grundval för att studera hur den hebreiska bibeltexten vidarebefordrats. Dödahavsrullarna har bekräftat värdet av både Septuaginta och den samaritanska Pentateuken för textjämförelser. De ger bibelöversättare ytterligare möjligheter att begrunda eventuella korrigeringar i den masoretiska texten. De bekräftar i flera fall beslut som fattats av den kommitté som utarbetade New World Translation om att återinföra Jehovas namn på ställen där det hade avlägsnats från den masoretiska texten.

De skriftrullar som beskriver Qumransektens regler och trosuppfattningar slår mycket tydligt  fast att det inte fanns bara en form av judaism på Jesu tid. Qumransekten hade traditioner som skilde sig från fariséernas och sadducéernas. Det var sannolikt dessa skillnader som ledde till att sekten drog sig undan till vildmarken. Felaktigt såg de sig själva som en uppfyllelse av Jesaja 40:3 som handlar om en röst i vildmarken som gör Jehovas väg rak. Flera av skriftrullesfragmenten syftar på Messias, vars ankomst författarna såg som omedelbart förestående. Detta är av särskilt intresse, eftersom Lukas sade att ”folket var förväntansfullt” inför Messias ankomst. — Lukas 3:15.

Dödahavsrullarna hjälper oss att i viss grad förstå hurdant judiskt liv var under den tidsperiod Jesus predikade. De ger oss upplysningar som kan användas vid jämförande studier av gamla hebreiska texter och bibeltexter. Men texten i många av Dödahavsrullarna behöver fortfarande analyseras närmare. Därför kan man fortfarande vinna nya insikter. Ja, den största arkeologiska upptäckten under 1900-talet väcker fortfarande entusiasm både hos forskare och hos dem som studerar Bibeln, nu när vi fortsätter framåt under 2000-talet.

[Bildkällor på sidan 7]

Utgrävningarna vid Qumran: Pictorial Archive (Near Eastern History) Est.; handskrift: Genom tillmötesgående från Shrine of the Book, Israel Museum, Jerusalem