Levnadsskildring

Jehova har varit mitt stöd hela mitt liv

BERÄTTAT AV FORREST LEE

Polisen hade precis beslagtagit våra grammofoner och vår bibliska litteratur. Motståndare använde andra världskriget som ursäkt för att övertala Canadas nye generalguvernör att olagligförklara Jehovas vittnens verksamhet. Detta skedde den 4 juli 1940.

UTAN att låta oss skrämmas av det som hänt skaffade vi mer litteratur från det ställe den förvarades på och fortsatte att predika. Jag kommer alltid att minnas pappas ord vid det här tillfället: ”Vi ger inte upp så lätt. Jehova har befallt oss att predika.” Vid den här tiden var jag en energisk tioåring. Men än i dag är pappas beslutsamhet och hans nit för tjänsten en ständig påminnelse om hur vår Gud, Jehova, uppehåller och stöder sina lojala.

Nästa gång polisen hejdade oss tog de inte bara vår litteratur, utan förde också pappa till fängelset, och så lämnades mamma ensam med fyra barn. Det här hände i september 1940 i Saskatchewan. Strax därefter blev jag relegerad från skolan för att jag hade följt mitt av Bibeln övade samvete och inte hälsat flaggan eller sjungit nationalsången. Jag kunde fortsätta min skolgång per korrespondens. Det gav mig ett flexibelt schema, och jag var mer verksam i predikoarbetet.

År 1948 gick en kallelse ut efter pionjärer, heltidstjänare bland Jehovas vittnen, som kunde flytta till Canadas östkust. Så jag gav mig i väg för att bli pionjär i Halifax i Nova Scotia och i Cape Wolfe på Prince Edward Island. Nästföljande år fick jag en inbjudan att i två veckor arbeta vid Jehovas vittnens avdelningskontor i Toronto, och jag tackade ja. Dessa två veckor blev till drygt sex års givande tjänst. Så småningom  träffade jag Myrna. Hon älskade också Jehova, precis som jag, och vi gifte oss i december 1955. Vi slog oss ner i Milton i Ontario, och snart bildades en ny församling där. Källarvåningen i vårt hem fungerade som Rikets sal.

En önskan att utöka vår tjänst

Under de år som följde blev vi föräldrar till sex barn i rask följd. Först kom vår dotter Miriam. Sedan följde Charmaine, Mark, Annette, Grant och till sist Glen. När jag kom hem från arbetet fann jag ofta småttingarna sittande på golvet framför den öppna spisen när Myrna läste Bibeln och förklarade de bibliska berättelserna för dem, och hon inskärpte sann kärlek till Jehova i deras hjärta. Tack vare hennes kärleksfulla stöd fick alla våra barn gedigen bibelkunskap redan i unga år.

Min fars nitälskan för tjänsten hade gjort ett outplånligt intryck i mitt sinne och hjärta. (Ordspråken 22:6) Så när familjer bland Jehovas vittnen 1968 fick uppmaningen att flytta till Central- och Sydamerika för att hjälpa till med predikoarbetet, ville vi gärna göra det. Våra barn var då i åldrarna 5 till 13 år, och ingen av oss kunde ett ord spanska. Jag följde de anvisningar som gavs och gjorde en resa till flera olika länder för att se hurdana levnadsförhållandena var. Sedan jag återvänt, övervägde vi som familj under bön våra möjligheter och bestämde oss för att flytta till Nicaragua.

Tjänsten i Nicaragua

I oktober 1970 hade vi installerat oss i vårt nya hem, och inom tre veckor fick jag hand om en liten programpunkt vid ett församlingsmöte. Jag kämpade mig igenom punkten på min mycket begränsade spanska och avslutade med att uppmana hela församlingen att komma till vårt hem för cerveza på lördag förmiddag klockan 9.30. Jag menade egentligen servicio, som betyder tjänst på fältet, men i stället hade jag faktiskt bjudit hem allihop på öl. Att lära sig språket var verkligen en utmaning!

Till en början skrev jag ner en framställning i handflatan och övade den på vägen fram till dörren. Jag brukade säga: ”Tillsammans med boken följer ett kostnadsfritt bibelstudium.” En som tackade ja till erbjudandet sade i efterhand att han hade kommit till våra möten bara för att kunna räkna ut vad det var jag försökte säga till honom. Den här mannen blev ett Jehovas vittne. Så uppenbart det är att den ende som kan få sanningens säd att växa i ödmjuka hjärtan är Gud, som också aposteln Paulus bekräftade! — 1 Korinthierna 3:7.

 Efter ungefär två år i Managua, huvudstaden, blev vi tillfrågade om vi kunde flytta till den södra delen av Nicaragua. Där samarbetade vi med församlingen i Rivas och med de isolerade grupper av intresserade personer som fanns i trakten. Pedro Peña, ett troget äldre Jehovas vittne, följde med mig när vi besökte dessa grupper. En grupp fanns på en vulkanö i Nicaraguasjön och bestod av endast en familj av Jehovas vittnen.

Den här familjen gjorde, trots att man inte hade det så gott ställt, stora ansträngningar för att visa uppskattning av vårt besök. En måltid var iordningställd för oss på kvällen då vi kom fram. Vi stannade en vecka, och många av de förtjusande människorna där som älskade Bibeln delade med sig av sin mat till oss. Vi blev stormförtjusta när 101 var med vid det offentliga bibliska tal som hölls på söndagen.

Jag tycker att Jehovas uppehållande kraft var uppenbar när vi vid ett annat tillfälle skulle besöka en grupp intresserade uppe i bergen nära gränsen till Costa Rica. Den dag vi skulle åka låg jag till sängs i malaria när Pedro kom för att hämta upp mig. ”Jag kan inte åka, Pedro”, sade jag. Han lade handen på min panna och svarade: ”Du har hög feber, men du måste helt enkelt följa med! Bröderna väntar ju.” Sedan bad han en av de allra innerligaste böner jag någonsin har hört.

Efteråt sade jag: ”Gå och ta dig en fresco (fruktdrink) så länge. Jag är klar på tio minuter.” Det bodde två familjer som var Jehovas vittnen i området vi besökte, och de tog mycket väl hand om oss. Dagen därpå var vi ute och predikade tillsammans med dem, trots att jag fortfarande kände mig svag av febern. Så stärkande det var att se över ett hundra personer närvarande vid söndagsmötet!

På väg igen

År 1975 föddes vårt sjunde barn, Vaughn. Året därpå var vi tvungna att av ekonomiska skäl återvända till Canada. Det var inte lätt att lämna Nicaragua, eftersom vi verkligen hade fått känna Jehovas uppehållande kraft under vår tid där. Vid den här tiden var det över 500 från församlingens distrikt närvarande vid mötena.

När vår dotter Miriam och jag blev förordnade som pionjärer med särskilt uppdrag i Nicaragua, frågade hon mig: ”Pappa, om du någon gång måste åka tillbaka till Canada, skulle du då låta mig stanna här?” Jag hade inga som helst planer på att någonsin lämna Nicaragua, så jag svarade: ”Visst, naturligtvis!” Så när vi åkte stannade Miriam kvar och fortsatte sin heltidstjänst. Längre fram gifte hon sig med Andrew Reed. År 1984 gick de igenom den 77:e klassen i Gileadskolan, Jehovas vittnens missionärsskola, som då låg i Brooklyn i New York. Miriam tjänar nu tillsammans med sin man i Dominikanska republiken, och hon förverkligar den önskan som de fina missionärerna i Nicaragua väckte hos henne.

Under tiden brann pappas ord ”vi ger inte upp så lätt” fortfarande i mitt hjärta. År 1981 hade vi så sparat ihop tillräckligt med pengar för att återvända till Centralamerika, och vi flyttade igen — den här gången till Costa Rica. Medan vi tjänade där blev vi inbjudna att hjälpa till med att bygga avdelningskontorets nya anläggningar. Men år 1985 behövde vår son Grant läkarvård, och därför återvände vi till Canada. Glen stannade kvar i Costa Rica för att arbeta vidare med Betelbygget, medan Annette och Charmaine var pionjärer med särskilt uppdrag. De av oss som då lämnade Costa Rica kunde aldrig drömma om att vi inte skulle återvända.

 Vi tar itu med motgångar

Den 17 september 1993 var en klar och solig dag. Vår äldste son, Mark, och jag lade om taket tillsammans. Vi arbetade sida vid sida och småpratade om andliga ting, precis som vi brukade. På något sätt tappade jag balansen och föll ner från taket. När jag återfick medvetandet såg jag bara starka lampor och vitklädda människor. Jag var på sjukhusets akutmottagning.

På grund av det jag lärt mig från Bibeln var min första tanke: ”Inget blod, inget blod!” (Apostlagärningarna 15:28, 29) Det var verkligen lugnande att höra Charmaine säga: ”Allt är i sin ordning, pappa. Vi är här allihop.” Jag fick senare veta att läkarna sett mitt medicinska dokument, och blodfrågan blev aldrig något problem. Jag hade brutit nacken och var fullständigt förlamad — jag kunde inte ens andas själv.

Fullständigt orörlig som jag var behövde jag mer än någonsin förr Jehovas uppehållande kraft. För att kunna ansluta en respirator utfördes en trakeotomi, en form av strupsnitt, som stängde av luftströmmen till mina stämband. Jag kunde inte tala. Man blev tvungen att läsa på mina läppar för att kunna förstå vad jag försökte säga.

Utgifterna sköt snabbt i höjden. Eftersom min hustru och de flesta av barnen var i heltidstjänsten, undrade jag om de skulle bli tvungna att lämna den tjänsten för att klara av dessa ekonomiska förpliktelser. Men Mark fick ett arbete som på bara tre månader täckte en stor del av utgifterna, och på så vis kunde alla utom min hustru och jag stanna i heltidstjänsten.

Hundratals vykort och brev från sex olika länder täckte väggarna i mitt rum på sjukhuset. Jehova uppehöll mig verkligen. Församlingen hjälpte också min familj genom att laga mat under delar av de fem och en halv månader som jag låg på intensivvårdsavdelningen. Varje dag tillbringade en äldstebroder eftermiddagen tillsammans med mig, läste Bibeln och bibliska publikationer för mig och berättade uppmuntrande erfarenheter. Två familjemedlemmar förberedde alla församlingsmöten tillsammans med mig, så jag gick aldrig miste om livsviktig andlig föda.

Medan jag fortfarande var kvar på sjukhuset gjordes anordningar för att jag skulle kunna vara med vid ett kretsmöte. Sjukhuspersonalen ordnade med att en legitimerad sjuksköterska och en som skötte respiratorn följde med mig hela dagen. Så underbart det var att återigen få vara tillsammans med kristna bröder och systrar! Jag kommer aldrig att glömma synen av  hundratals vänner som stod i kö och väntade på sin tur att få hälsa på mig.

Jag bibehåller andligheten

Ungefär ett år efter olyckan kunde jag flytta hem till min familj igen, även om jag fortfarande var i behov av vård 24 timmar om dygnet. En specialutrustad minibuss gör det möjligt för mig att komma till mötena, och jag uteblir sällan. Men det skall medges att det fordras beslutsamhet att komma i väg. Jag har kunnat vara med vid alla områdessammankomster sedan jag kom hem från sjukhuset.

I februari 1997 återfick jag till viss del min talförmåga. En del av mina sköterskor lyssnar med uppskattning när jag berättar för dem om mitt på Bibeln grundade hopp. En sjuksköterska har läst hela boken Jehovas vittnen — förkunnare av Guds kungarike för mig och även andra av Vakttornets publikationer. Genom att använda en pinne kan jag sköta en dator och på så sätt brevväxla med andra. Trots att det är väldigt tröttsamt att skriva på det sättet, är det givande att kunna fortsätta att ha del i tjänsten.

Jag plågas en hel del av nervsmärtor. Men det verkar som om de lättar en smula när jag förmedlar bibliska sanningar till andra eller när någon läser Bibeln för mig. Någon gång då och då kan jag vara med i gatutjänsten tillsammans med min lojala hustru, som tolkar åt mig när jag behöver hjälp. Jag har vid flera tillfällen haft möjligheten att vara hjälppionjär. Jag tjänar som kristen äldste, och det är något som gör mig glad, särskilt när bröder kommer fram till mig vid möten eller besöker mig i mitt hem och jag har möjlighet att hjälpa dem och uppmuntra dem.

Jag måste erkänna att det är väldigt lätt att bli deprimerad. Därför ber jag omedelbart om att få glädje varje gång jag känner mig nedstämd. Natt och dag ber jag att Jehova skall fortsätta att uppehålla mig. Ett brev eller ett besök av någon livar alltid upp mig. Och när jag läser ett nummer av Vakttornet eller Vakna! fylls mitt sinne med uppbyggande tankar. Olika sköterskor läser ibland de här tidskrifterna för mig. Efter olyckan har jag sju gånger lyssnat igenom Bibeln på kassettband. Det här är några av de många sätt på vilka Jehova har gett mig sitt stöd. — Psalm 41:3.

Sedan mina omständigheter ändrades har jag fått en hel del tid att meditera över hur vår store Lärare, Jehova, utbildar oss för livet. Han ger oss exakt kunskap om sin vilja och sitt uppsåt, ett meningsfullt predikouppdrag, råd om hemligheten med ett lyckligt familjeliv och urskillning att veta vad man bör göra i tider av motgång. Jehova har välsignat mig med en trogen och underbar hustru. Mina barn har också lojalt stått vid min sida, och det är en glädje för mig att de alla har tagit del i heltidstjänsten. Den 11 mars 2000 utexaminerades faktiskt vår son Mark och hans hustru, Allyson, från Gileadskolans 108:e klass och blev förordnade att tjäna i Nicaragua. Min hustru och jag kunde vara med vid avslutningen. Jag kan sanningsenligt säga att motgångarna visserligen har förändrat mitt liv, men inte mitt hjärta. — Psalm 127:3, 4.

Jag tackar Jehova för att han gett mig vishet att förmedla till min familj det andliga arv som jag fick ta emot. Jag blir stärkt och uppmuntrad när jag ser mina barn tjäna sin Skapare med den inställning som min far hade, när han sade: ”Vi ger inte upp så lätt. Jehova har befallt oss att predika.” Ja, Jehova har verkligen varit ett stöd för mig och min familj hela vårt liv.

[Bild på sidan 24]

Här står jag tillsammans med pappa, mina bröder och min syster bredvid den vagn som vi bodde i tidvis. Jag står till höger

[Bild på sidan 26]

Min hustru, Myrna, och jag

[Bild på sidan 26]

Ett nytaget foto av vår familj

[Bild på sidan 27]

Jag kan fortfarande vittna genom att skriva brev