Paulus organiserar hjälpinsamlingar för de heliga

ANDLIGA intressen är av allra största betydelse för sanna kristna. Men omsorg om andras fysiska välbefinnande är också viktig för dem. De har ofta sörjt för dem som går igenom svårigheter. Broderlig kärlek motiverar kristna att hjälpa sina medtroende som är i nöd. — Johannes 13:34, 35.

Kärlek till sina andliga bröder och systrar drev aposteln Paulus att organisera en insamling bland församlingarna i Akaja, Galatien, Makedonien och provinsen Asia. Varför blev detta nödvändigt? Hur organiserades hjälpsändningen? Vilken respons fick den? Och varför är det som hände då av intresse för oss?

Situationen för församlingen i Jerusalem

Efter pingsten år 33 v.t. stannade de judar och proselyter från andra håll som blivit lärjungar vid pingsten kvar i Jerusalem under någon tid för att lära mer om den sanna tron. När så behövdes hjälpte medtillbedjare villigt varandra att klara av kostnaderna för en sådan förlängd vistelse. (Apostlagärningarna 2:7–11, 41–44; 4:32–37) Oroligheter i landet kan ytterligare ha bidragit till nöden, då judiska nationalister underblåste uppror och pöbelvåld. Men för att ingen Kristi efterföljare skulle behöva gå hungrig, gjordes dagliga utdelningar till behövande änkor. (Apostlagärningarna 6:1–6) Herodes förföljde församlingen hårt, och omkring år 45 v.t. hemsöktes Judeen av hungersnöd. För Jesu efterföljares del kan allt detta ha lett till det som Paulus kallade ”lidanden”, ”vedermödor” och att man ”rövade bort” deras ”tillhörigheter”. — Hebréerna 10:32–34; Apostlagärningarna 11:27–12:1.

Omkring år 49 v.t. var läget fortfarande allvarligt. Sedan Petrus, Jakob och Johannes samtyckt till att Paulus i sitt predikande skulle inrikta sig på icke-judar, uppmanade de honom således att ”ständigt ... ha de fattiga i minnet”. Och det strävade Paulus efter att göra. — Galaterna 2:7–10.

Hur insamlingen organiserades

Paulus övade tillsyn över en fond för fattiga kristna i Judeen. Omkring år 55 v.t. skrev han till korinthierna: ”Vad beträffar insamlingen till de heliga: gör ni nu också på samma sätt som jag har gett anvisning om åt församlingarna i Galatien. Må var och en av er på första dagen i veckan hemma hos sig lägga undan något att spara, alltefter den framgång han kan få. ... [Sedan] skall jag sända vilka män ni än genom brev godkänner för att skaffa er välmenta gåva vidare till Jerusalem.” (1 Korinthierna 16:1–3) Ett år senare sade Paulus att Makedonien och Akaja deltog i insamlingen.  Och eftersom det var några från provinsen Asia med när de insamlade medlen sändes till Jerusalem, verkar det som om församlingarna i den regionen också hade varit med och bidragit. — Apostlagärningarna 20:4; 2 Korinthierna 8:1–4; 9:1, 2.

Ingen pressades att ge mer än han hade råd till. Det var i stället fråga om ett slags utjämning, så att ett eventuellt överskott skulle kunna avhjälpa bristen bland de heliga i Jerusalem och Judeen. (2 Korinthierna 8:13–15) Paulus sade: ”Låt var och en göra alldeles som han har beslutat i sitt hjärta, inte missunnsamt eller av tvång, ty Gud älskar en glad givare.” — 2 Korinthierna 9:7.

Aposteln gav korinthierna goda skäl att vara generösa. Jesus hade blivit ”fattig för ... [deras] skull” för att de ”skulle bli [andligt] rika”. (2 Korinthierna 8:9) De önskade säkerligen efterlikna hans givmilda anda. Och dessutom, eftersom Gud berikade dem ”för varje form av givmildhet”, var det passande att de hjälpte till att fylla de heligas behov. — 2 Korinthierna 9:10–12.

De medverkandes inställning

Vi kan lära mycket om frivilligt givande genom att begrunda den inställning som de som tog del i hjälpinsamlingen för de heliga under det första århundradet hade. Insamlingen var mer än ett uttryck för omtanke om fattiga medtillbedjare av Jehova. Den visade att det fanns ett band av broderskap mellan judiska och icke-judiska kristna. Både att erbjuda och att ta emot bidrag var uttryck för endräkt och vänskap mellan dessa icke-judar och judar. De delade med sig av både materiella och andliga ting. — Romarna 15:26, 27.

Paulus kanske inte från början hade inbjudit de kristna i Makedonien att vara med — de var också i djup fattigdom. Men de fortsatte att ”tigga ... om förmånen att få ge”. De genomgick själva ”en stor prövning under betryck”, och ändå gav de glatt ”utöver sin verkliga förmåga”! (2 Korinthierna 8:1–4) Deras stora prövning bestod bland annat i anklagelser om att de utövade en religion som var olaglig för romare. Så de kände naturligt nog empati för sina judeiska bröder och systrar, som hade liknande svårigheter. — Apostlagärningarna 16:20, 21; 17:5–9; 1 Thessalonikerna 2:14.

Även om aposteln Paulus hade använt det nit som korinthierna först visade för insamlingen till att uppmuntra makedonierna, hade entusiasmen i Korinth sedan svalnat. Han hänvisade nu till makedoniernas frikostighet för att motivera korinthierna. Han fann det nödvändigt att påminna dem om att det var dags att slutföra det som hade påbörjats ett år tidigare. Vad hade hänt? — 2 Korinthierna 8:10, 11; 9:1–5.

Titus hade satt i gång insamlingen i Korinth, men det uppstod problem som antagligen hindrade hans ansträngningar. Sedan Titus rådgjort med Paulus i Makedonien, återvände han med två andra bröder för att stärka församlingen i Korinth och avsluta insamlingen. Vissa hade kanske antytt att Paulus försökte utnyttja korinthierna. Det var förmodligen därför han sände tre män för att fullborda insamlingen och gav rekommendationer för var och en av dem. ”Vi [söker] undvika att någon klandrar oss i samband med detta frikostiga bidrag som skall handhas av oss såsom tjänare”, sade Paulus. ”Ty vi ’gör hederliga föranstaltningar, inte bara inför Jehova, utan också inför människor’.” — 2 Korinthierna 8:6, 18–23; 12:18.

 Överlämnandet av bidragen

På våren år 56 v.t. var det klart att föra de insamlade medlen till Jerusalem. Paulus skulle följa med den delegation som bidragsgivarna valt ut. I Apostlagärningarna 20:4 heter det: ”Med honom följde då Sopatros, son till Pyrrhos från Berea, Aristarkus och Secundus av thessalonikerna och Gajus från Derbe och Timoteus samt Tykikos och Trofimos från provinsen Asia.” Antagligen var också Lukas, som kanske representerade de kristna i Filippi, med bland dem. Alltså var det åtminstone nio män som åkte i väg på det här uppdraget.

”Den sammanlagda summan av de insamlade medlen måste ha varit ansenlig”, säger forskaren Dieter Georgi, ”eftersom de slutliga ansträngningarna, som omfattade Paulus och flera medhjälpare, annars inte skulle ha varit värda besväret eller kostnaderna.” Ressällskapet tjänade inte bara som garanti för säkerheten, utan även som skydd för Paulus mot eventuella anklagelser för oärlighet. Dessa utsända representerade de icke-judiska församlingarna inför de heliga i Jerusalem.

Om delegationen hade seglat från Korinth till Syrien, skulle den ha nått fram till Jerusalem vid påsken. Men rykten om en komplott för att döda Paulus ledde till ändrade planer. (Apostlagärningarna 20:3) Hans fiender hade kanske för avsikt att göra sig av med honom ute till havs.

Paulus hade andra bekymmer. Innan han reste, skrev han till de kristna i Rom att de skulle be att han skulle ”bli befriad från de icke troende i Judeen och för att ... [hans] tjänst ... avsedd för Jerusalem” skulle ”visa sig vara godtagbar för de heliga”. (Romarna 15:30, 31) De heliga skulle naturligtvis utan tvivel ta emot bidragen med djup uppskattning, men Paulus kan ha varit oroad för de svårigheter som hans ankomst skulle kunna orsaka bland judarna i allmänhet.

Aposteln hade verkligen de fattiga i minnet. Bibeln berättar inte något om vid vilket tillfälle hjälpsändningen överlämnades. Men när bidragen överbringades, främjade detta endräkten och gav de icke-judiska kristna tillfälle att visa sina judeiska medtroende att de uppskattade de andliga rikedomar som de fått av dem. När Paulus gick in i templet inte långt efter ankomsten till Jerusalem, åstadkom det ett upplopp som ledde till att han arresterades. Men detta gav honom till sist möjligheter att vittna inför styresmän och kungar. — Apostlagärningarna 9:15; 21:17–36; 23:11; 24:1–26:32.

Våra bidrag i dag

Mycket har förändrats sedan det första århundradet — men inte de bärande principerna. De kristna blir med rätta informerade om de ekonomiska behoven. Alla bidrag de ger till dem som är i nöd bör vara frivilliga, motiverade av kärlek till Gud och medmänniskor. — Markus 12:28–31.

De understödsåtgärder som vidtogs för de heliga under det första århundradet visar att administrationen av sådana bidrag måste vara välorganiserad och skötas med samvetsgrann hederlighet. Jehova Gud är naturligtvis medveten om behoven, och han sörjer för sina tjänare så att de kan fortsätta att förkunna de goda nyheterna om Riket för andra, trots umbäranden. (Matteus 6:25–34) Men vi kan alla, oavsett vår ekonomiska situation, göra vår del. På så sätt har den som har ”mycket” ”inte för mycket”, och den som har ”litet” har ”inte för litet”. — 2 Korinthierna 8:15.