Levnadsskildring

Vi var ett team

BERÄTTAT AV MELBA BARRY

Den 2 juli 1999 var min man och jag med vid en stor sammankomst som Jehovas vittnen höll, precis som vi hade varit med vid sammankomster tusentals gånger tidigare under våra 57 år som gifta. Lloyd höll det avslutande talet på fredagen vid områdessammankomsten på Hawaii. Plötsligt föll han ihop. Trots alla ansträngningar att återuppliva honom, dog han. *

DE KRISTNA bröder och systrar på Hawaii som kom till min undsättning och hjälpte mig att klara av denna tragedi är mig mycket kära! Lloyd hade betytt mycket för många av dem och även för många andra runt om i världen.

Under de närmare två år som har gått efter hans död har jag tänkt tillbaka på våra dyrbara år tillsammans — en stor del av dem i missionärstjänst och vid Jehovas vittnens världshögkvarter i Brooklyn i New York. Jag har också dragit mig till minnes mina tidiga år i Sydney i Australien och de utmaningar Lloyd och jag ställdes inför för att kunna gifta oss mitt under andra världskriget. Men låt mig först berätta hur jag kom att bli ett Jehovas vittne och hur jag träffade Lloyd 1939.

Hur jag kom att bli ett Jehovas vittne

James och Henrietta Jones var mina kärleksfulla och omtänksamma föräldrar. Jag var bara 14 år när jag slutade skolan 1932. Världen befann sig då mitt inne i den stora depressionen. Jag började arbeta för att hjälpa familjen, som inbegrep mina två yngre systrar. Inom bara  några år hade jag fått ett välbetalt arbete med flera unga kvinnor som arbetade under mig.

Under tiden tog mor år 1935 emot biblisk litteratur från ett Jehovas vittne och var snart övertygad om att hon funnit sanningen. Vi andra trodde att hon höll på att bli galen. Men en dag såg jag broschyren Var äro de döda? Den titeln gjorde mig nyfiken, så jag läste den i smyg. Det tog skruv! På en gång började jag följa med mor till ett möte mitt i veckan som kallades mönsterstudium. Broschyren som hette Mönsterstudium — så småningom blev det tre sådana — innehöll frågor och svar och också de bibelställen som svaren byggde på.

Ungefär vid den där tiden, i april 1938, gjorde Joseph F. Rutherford, en representant från Jehovas vittnens världshögkvarter, ett besök i Sydney. Hans offentliga tal var det första som jag var med vid. Det var tänkt att det skulle hållas i Sydneys stadshus, men motståndare lyckades få vårt tillstånd att använda lokalen återkallat. Talet hölls i stället på Sydneys stora idrottsplats, som var mycket rymligare. På grund av den stora publicitet som motståndet gett var ungefär 10.000 närvarande, ett enastående antal med tanke på att det inte fanns mer än 1.300 vittnen i Australien vid den tiden.

Strax därefter följde jag med i tjänsten på fältet för första gången — och det helt utan övning. När vår grupp kom fram till distriktet, sade brodern som tog ledningen till mig: ”Du kan ta det där huset.” Jag var så nervös att jag, när kvinnan öppnade dörren, bara frågade: ”Vet du möjligtvis vad klockan är?” Hon gick in och tittade efter och kom tillbaka och talade om det för mig. Det var det hela. Jag gick tillbaka till bilen.

Jag gav emellertid inte upp, och snart tog jag regelbundet del i att förkunna budskapet om Riket för andra. (Matteus 24:14) I mars 1939 symboliserade jag mitt överlämnande åt Jehova genom att bli döpt i badkaret hos vår granne, Dorothy Hutchings. Eftersom det inte fanns bröder tillgängliga, fick jag kort efter mitt dop församlingsuppdrag som i vanliga fall bara kristna män förordnades till.

Vi höll för det mesta våra möten i privata hem, men emellanåt hyrde vi en lokal för offentliga föredrag. En stilig ung broder från Betel, vårt avdelningskontor, kom till vår lilla församling för att hålla ett tal. Utan min vetskap hade han ett annat skäl att komma — för att ta en titt på mig. Ja, på det viset träffade jag Lloyd.

Jag träffar Lloyds familj

Snart fick jag en önskan att tjäna Jehova hela min tid. Men när jag ansökte om att få bli pionjär (heltidsförkunnare), blev jag tillfrågad om jag skulle vilja tjäna vid Betel. Så i september 1939, samma månad som andra världskriget började, blev jag medlem av Betelfamiljen i Strathfield, en förort till Sydney.

I december 1939 reste jag till Nya Zeeland på en sammankomst. Eftersom Lloyd kom från Nya Zeeland, skulle han också dit. Vi reste med samma båt och lärde känna varandra bättre. Lloyd såg till att jag träffade hans mamma och pappa och systrar vid sammankomsten i Wellington och senare i deras hem i Christchurch.

Verket förbjudet

Lördagen den 18 januari 1941 körde representanter från myndigheterna fram till avdelningskontoret i ett halvdussin svarta limousiner för att ta fastigheten i beslag. Eftersom jag arbetade i den lilla vaktkuren vid infarten till Betel, var jag den första att lägga märke till dem. Ungefär 18 timmar tidigare hade vi blivit varskodda om förbudet, så nästan all  litteratur och alla arkiv hade flyttats från avdelningskontoret. Under den följande veckan blev fem medlemmar av Betelfamiljen, däribland Lloyd, satta i fängelse.

Jag visste att det bröderna i fängelset mest av allt behövde var andlig föda. För att uppmuntra Lloyd beslöt jag att skriva ”kärleksbrev” till honom. Jag började breven i en stil som man kunde vänta sig av ett sådant brev, men sedan skrev jag av hela Vakttornsartiklar och undertecknade med ”Din älskling”. Efter fyra och en halv månad blev Lloyd frigiven.

Äktenskap och fortsatt tjänst

År 1940 besökte Lloyds mor Australien, och Lloyd berättade för henne att vi funderade på att gifta oss. Hon avrådde honom från det, eftersom slutet på den här tingens ordning verkade vara omedelbart förestående. (Matteus 24:3–14) Han nämnde också sina planer för sina kamrater, men varje gång avrådde de honom från att gifta sig. Till slut en dag i februari 1942 smög Lloyd och jag — tillsammans med fyra vittnen som lovat att inget säga — i väg till borgmästaren, och vi blev gifta. Vid den tiden hade Jehovas vittnen i Australien inte tillstånd att förrätta vigslar.

Vi fick inte fortsätta vår Beteltjänst som gift par, men vi blev tillfrågade om vi skulle vilja bli pionjärer med särskilt uppdrag. Vi accepterade med glädje anvisningen att predika i staden Wagga Wagga. Predikoverket var fortfarande förbjudet, och vi hade inget ekonomiskt bistånd, så vi var verkligen tvungna att kasta vår börda på Jehova. — Psalm 55:22.

Vi cyklade ut på landsbygden på en tandemcykel, träffade en del trevliga människor och fick långa samtal med dem. Inte många tackade ja till bibelstudium. Men en butiksägare uppskattade vårt arbete så mycket att han varje vecka försåg oss med frukt och grönsaker. Sedan vi tillbringat sex månader i Wagga Wagga, blev vi åter inbjudna till Betel.

 Betelfamiljen hade lämnat kontoret i Strathfield i maj 1942 och hade blivit tvungen att flytta in i privata hem. Man flyttade från hem till hem varannan vecka eller så för att undgå upptäckt. När Lloyd och jag återvände till Betel i augusti, förenade vi oss med dem på en av de här platserna. Vår uppgift under dagtid blev att arbeta i ett av de underjordiska tryckerierna som hade upprättats. Till slut, i juni 1943, blev förbudet hävt.

Förberedelse för att tjäna utomlands

I april 1947 fick vi preliminära ansökningsblanketter för att gå igenom Vakttornets Bibelskola Gilead som låg i South Lansing i New York i USA. Medan vi väntade blev vi utsända att besöka församlingar i Australien för att stärka dem andligen. Efter några månader fick vi vår inbjudan att gå igenom Gileadskolans 11:e klass. Vi hade tre veckor på oss att ordna allting och packa ner våra tillhörigheter. Vi lämnade familjen och vännerna i december 1947 och reste till New York tillsammans med 15 andra från Australien som var inbjudna att gå i samma klass.

Månaderna vid Gileadskolan flög fram, och vi fick vårt missionärsdistrikt i Japan. Då det tog tid att få våra papper klara för att resa till Japan, blev Lloyd än en gång förordnad att tjäna som resande tillsyningsman bland Jehovas vittnen. Församlingarna som vi skulle besöka låg i ett område som sträckte sig från Los Angeles ner till mexikanska gränsen. Vi hade ingen bil, men vännerna var kärleksfulla och skjutsade oss varje vecka från den ena församlingen till den andra. Det här området, som då var en enda enorm krets, består nu av tre engelska och tre spanska områden, med ungefär tio kretsar i varje!

Plötsligt var det oktober 1949, och vi var på väg till Japan ombord på ett gammalt trupptransportfartyg. Ena halvan av fartyget var avsedd för män och den andra för kvinnor och barn. Bara en dag innan vi skulle vara framme i Yokohama råkade vi ut för en tyfon. Tydligtvis svepte den undan molnen, för när solen gick upp följande morgon, den 31 oktober, kunde vi se berget Fuji i all sin prakt. Vilket storslaget välkomnande till vårt nya distrikt!

Samarbete på det japanska fältet

När vi närmade oss kajen såg vi hundratals människor med svart hår. ”Vilken högljudd skara människor!” tänkte vi när vi hörde ett enormt klapprande ljud. Alla hade trätofflor, som klapprade mot lastkajen av trä. Efter en övernattning i Yokohama tog vi tåget till vårt tilldelade missionärsdistrikt i Kobe. Där hade Don Haslett, en klasskamrat från Gilead som hade anlänt till Japan några månader tidigare, hyrt ett missionärshem. Det var ett vackert, stort tvåvåningshus i västerländsk stil — fullständigt tomt!

För att få till något slags madrass att sova på klippte vi gräset på tomten och lade det avklippta gräset på golvet. Så började vi vårt missionärsliv, med absolut ingenting mer än det vi hade i vårt bagage. Vi skaffade små träkolseldade kaminer som kallades hibachi för att få värme och kunna laga mat. En natt upptäckte Lloyd att två av missionärskamraterna, Percy och Ilma Iszlaub, låg medvetslösa. Han fick liv i dem genom att öppna fönstren och släppa in lite frisk, kall luft. Jag tuppade också av en gång när jag lagade mat på kaminen. Vissa saker tog lite tid att vänja sig vid!

Det viktigaste var att lära sig språket, och vi läste japanska 11 timmar om dagen under en månads tid. Sedan började vi i tjänsten, med en eller ett par meningar nerskrivna för att kunna komma i gång. Den första dagen som jag gick ut i tjänsten träffade jag en förtjusande kvinna, Miyo Takagi, som tog emot mig vänligt. Vid återbesöken kämpade vi oss fram med hjälp av japansk-engelska ordböcker, tills ett fint bibelstudium utvecklade sig. När jag år 1999 var med vid överlämnandet av utbyggnaden av avdelningskontorets anläggningar i  Japan, träffade jag Miyo igen, och också ett antal andra kära vänner som jag hade studerat med. Femtio år har gått, men de är fortfarande nitiska förkunnare av Riket som gör vad de kan för att tjäna Jehova.

Den 1 april 1950 var det i Kobe cirka 180 närvarande vid åminnelsen av Kristi död. Till vår stora förvåning kom 35 personer nästa förmiddag för att ta del i tjänsten på fältet. Varje missionär fick hand om tre eller fyra av dessa nya i tjänsten. De som vi kom till ville inte tala med mig — främlingen som inget förstod — utan hellre med de japaner som varit med vid Åminnelsen och som följde med mig. Samtalen bara fortsatte och fortsatte, och jag hade ingen aning om vad de talade om. Glädjande nog växte somliga av dessa nya till i kunskap och har fortsatt i predikoarbetet ända till den dag i dag är.

Många privilegier och uppdrag

Vi fortsatte vår missionärstjänst i Kobe fram till 1952, då vi blev förordnade att tjäna i Tokyo, och Lloyd fick förtroendet att öva tillsyn över avdelningskontoret. Med tiden kom hans arbetsuppgifter att föra honom ut över hela Japan och till andra länder. Längre fram sade Nathan H. Knorr från världshögkvarteret till mig vid ett av sina besök i Tokyo: ”Vet du förresten vart din man skall resa på nästa resa som zontillsyningsman? Australien och Nya Zeeland.” Han tillade: ”Du kan också följa med, om du bekostar resan själv.” Så spännande! Det var ju trots allt nio år sedan vi åkte hemifrån.

En intensiv brevväxling följde. Min mor hjälpte mig med biljetten. Lloyd och jag hade varit upptagna med vårt uppdrag, och vi hade inte de ekonomiska resurserna för att besöka våra familjer. Så det här var ett svar på mina böner. Som du förstår blev mor väldigt glad över att träffa mig. Hon sade: ”Jag skall spara ihop pengar, så att ni kan komma hem igen om tre år.” Vi skildes åt med det i tankarna, men tråkigt nog dog hon nästföljande juli. Så underbart det skall bli att träffa henne igen i den nya världen!

Fram till 1960 var missionärsarbetet mitt enda uppdrag, men sedan fick jag ett brev som klargjorde: ”Från och med i dag får du i uppgift att sköta tvätt och klädvård för hela Betelfamiljen.” Den bestod då endast av ett tiotal personer, så jag kunde sköta den uppgiften och ändå fortsätta som missionär.

År 1962 revs vårt Betelhem i japansk stil, och en ny byggnad med sex våningar färdigställdes på samma tomt året därpå. Jag fick i uppdrag att lära de unga, nya Betelbröderna att hålla ordning i sina rum och att städa upp efter sig. I Japan var det inte vanligt att pojkar fick lära sig att hjälpa till hemma. Tonvikten lades på utbildning, och deras mammor gjorde allting åt dem. De lärde sig snart att jag inte var deras mamma. Med tiden gjorde många av dem framsteg och kunde få nya ansvarsfyllda uppdrag inom organisationen.

En mycket varm sommardag var det en kvinna som studerade Bibeln som blev guidad runt på avdelningskontoret, och hon fick se mig skura duschrummen. Hon sade: ”Hälsa till den som har ansvaret här att jag kan betala för ett hembiträde som kommer och gör det här arbetet i stället för dig.” Jag förklarade för henne att även  om jag uppskattade hennes omtänksamhet, så var jag mer än villig att göra vad som helst som jag fick i uppdrag att göra i Jehovas organisation.

Ungefär vid den här tiden fick Lloyd och jag en inbjudan att gå igenom den 39:e klassen av Gileadskolan! Vilket privilegium det var att år 1964, vid 46 års ålder, få sätta sig på skolbänken igen! Kursen hölls särskilt för att hjälpa dem som arbetade vid avdelningskontoren att sköta sina ansvarsuppgifter. Efter den tio månader långa kursen blev vi återigen förordnade att tjäna i Japan, där det då fanns mer än 3.000 förkunnare av Riket.

Tillväxttakten var så snabb att det 1972 fanns över 14.000 Jehovas vittnen, och ett nytt avdelningskontor i fem våningar byggdes i Numazu, söder om Tokyo. Från Betel hade vi en fantastisk utsikt över berget Fuji. Över en miljon tidskrifter i månaden på japanska trycktes då på den stora nya rotationspressen. Men för vår del var en förändring i görningen.

I slutet av 1974 fick Lloyd ett brev från Jehovas vittnens högkvarter i Brooklyn med en inbjudan att tjäna i den styrande kretsen. Min första tanke var: ”Jaha, det var det. Lloyd har ett himmelskt hopp och jag ett jordiskt, så förr eller senare måste vi hur som helst skiljas åt. Lloyd kanske borde resa till Brooklyn utan mig.” Men snart ändrade jag mitt tänkesätt och flyttade villigt tillsammans med Lloyd i mars 1975.

Glädjeämnen vid högkvarteret

Även då vi kommit till Brooklyn, hade Lloyd hjärtat kvar på det japanska fältet, och han talade alltid om de erfarenheter vi hade haft där. Men nu fanns möjligheter att vidga sig. Under de sista 24 åren av sitt liv användes Lloyd i stor utsträckning i zonarbetet, som inbegrep resor över hela världen. Jag följde med honom runt jorden flera gånger.

När vi besökte våra kristna medbröder i andra länder, hjälpte det mig att förstå vilka förhållanden som många av dem lever och arbetar under. Jag kommer aldrig att glömma Entellias ansikte, en flicka på 10 år som jag träffade i Nordafrika. Hon älskade Guds namn och gick en och en halv timme för att komma till kristna möten. Trots svårt motstånd från sin familj hade Entellia överlämnat sig åt Jehova. När vi besökte hennes församling fanns det bara en enda svag glödlampa som lyste på talarens anteckningar — annars var det beckmörkt på mötesplatsen. Ur detta mörker hördes brödernas och systrarnas vackra sång, som nästan fick en att tappa andan.

En höjdpunkt för Lloyd och mig var när vi i december 1998 fick vara bland delegaterna vid områdessammankomsterna ”Guds väg — ett levnadssätt” på Cuba. Så imponerade vi blev över att bröderna och systrarna där uttryckte sådan tacksamhet och glädje över att få ha några från högkvarteret i Brooklyn på besök! Jag bär med mig så många minnen av kära vänner som nitiskt avger ett stort rop av lovprisning av Jehova.

Hemmastadd bland Guds folk

Även om mitt hemland är Australien, har jag kommit att älska människorna på alla de ställen som Jehovas organisation sänt mig till. Så var fallet i Japan, och nu när jag har varit i USA i mer än 25 år tycker jag att det känns likadant här. När jag miste min man hade jag inga funderingar på att återvända till Australien, utan jag stannar vid Betel i Brooklyn, där Jehova förordnat mig att tjäna.

Jag är nu över 80 år. Efter 61 år i heltidstjänsten är jag fortfarande villig att tjäna Jehova varhelst han anser det passande. Han har verkligen tagit god hand om mig. Jag sätter stort värde på de mer än 57 år som jag fick tillsammans med en kär kamrat som också älskade Jehova. Jag förtröstar helt på Jehovas fortsatta välsignelse över oss båda, och jag vet att han inte kommer att glömma vårt arbete och den kärlek vi har visat mot hans namn. — Hebréerna 6:10.

[Fotnoter]

[Bild på sidan 25]

Mor och jag 1956

[Bild på sidan 26]

Tillsammans med Lloyd och en grupp japanska förkunnare i början av 1950-talet

[Bilder på sidan 26]

Jag och Miyo Takagi, den första som jag studerade Bibeln med i Japan, i början av 1950-talet och år 1999

[Bild på sidan 28]

Lloyd och jag i tidskriftsarbetet i Japan