Kyrkofäderna — Var de förespråkare för Bibelns sanning?

Vare sig du bekänner dig vara kristen eller inte, kan din uppfattning om Bibelns Gud, om Jesus och om kristendomen mycket väl ha påverkats av dem. En av dem kallades Guldmunnen; en annan Den store. Kollektivt har de beskrivits som ”de främsta personifikationerna av Kristi liv”. Vilka är de? De är de forntida religiösa tänkarna, författarna, teologerna och filosoferna som har format mycket av vår tids ”kristna” tänkande — kyrkofäderna.

”BIBELN är inte hela Guds ord”, hävdar Demetrios J. Constantelos, grekisk-ortodox professor i religionsstudier. ”Den heliga anden som uppenbarar Guds ord kan inte begränsas till sidorna i en bok.” Vad skulle kunna vara en annan tillförlitlig källa till gudomlig uppenbarelse? Constantelos hävdar i sin bok Understanding the Greek Orthodox Church: ”Helig tradition och den Heliga skrift betraktas som två sidor av samma mynt.”

Grunden för denna ”heliga tradition” omfattar bland annat kyrkofädernas läror och skrifter. De var framträdande teologer och ”kristna” filosofer som levde mellan 100- och 400-talet v.t. Hur stort inflytande har de haft på vår tids ”kristna” tänkande? Höll de sig till Bibeln i sin undervisning? Vad bör vara den fasta grunden för kristen sanning för en Jesu Kristi efterföljare?

Historisk bakgrund

I mitten av 100-talet v.t. försvarade bekännande kristna sin tro såväl mot romerska förföljare som mot kättare. Detta var emellertid en tid då det hördes alltför många teologiska röster. Religiösa debatter angående Jesu ”gudomlighet” och den heliga andens väsen och verksamhet orsakade mer än bara intellektuella klyftor. Bittra meningsskiljaktigheter och obotlig splittring när det gäller ”kristna” läror spred sig till det politiska och kulturella området och gav emellanåt upphov åt oroligheter, uppror, inbördes stridigheter och till och med krig. Historikern Paul Johnson skriver: ”[Den avfälliga] kristendomen hade sin början i förvirring, strider och söndring, och så fortsatte det. ... I centrala och östra Medelhavsområdet under det första och andra århundradet e.Kr. vimlade det av en oändlig mängd religiösa idéer, som kämpade för att sprida sig. ... Från början  fanns det således många olika slag av kristendom som inte hade mycket gemensamt.”

Under den tiden började det dyka upp författare och tänkare som kände att det var nödvändigt att tolka ”kristna” läror med hjälp av filosofiska termer. För att tillgodose bildade hedningar som nyligen hade blivit omvända till ”kristendomen”, förlitade sig religiösa författare i stor utsträckning på tidig grekisk och judisk litteratur. Med början med Justinus Martyren (cirka 100–165 v.t.), som skrev på grekiska, blev bekännande kristna alltmer sofistikerade i sin assimilering av den grekiska kulturens filosofiska arv.

Den här trenden förverkligades i Origenes (cirka 185–254 v.t.) skrifter, en grekisk författare från Alexandria. Origenes avhandling, De Principiis, var det första metodiska försöket att förklara huvudlärorna i ”kristen” teologi med hjälp av grekisk filosofi. Kyrkomötet i Nicaea (325 v.t.), vid vilket man försökte förklara och befästa Kristi ”gudom”, var den milstolpe som gav ny kraft åt tolkningen av ”kristna” trossatser. Detta kyrkomöte markerade början på en tid under vilken allmänna kyrkomöten sökte definiera trossatserna ännu mer exakt.

Författare och talare

Eusebios av Caesarea, som skrev vid tiden för det första kyrkomötet i Nicaea, anslöt sig till kejsar Konstantin. Drygt 100 år efter detta kyrkomöte utvecklade teologer, av vilka de flesta skrev på grekiska, i en lång och bitter debatt vad som skulle bli den lära som var utmärkande för kristenheten, nämligen treenigheten. De främsta bland dessa teologer var Athanasios, den självsäkre biskopen av Alexandria, och tre kyrkoledare från Kappadokien i Mindre Asien — Basileios den store, hans bror Gregorios av Nyssa och deras vän Gregorios av Nazianzos.

Författare och förkunnare på den tiden hade en hög nivå vad gäller vältalighet. Gregorios av Nazianzos och Johannes Chrysostomos (som betyder ”guldmunnen”), som talade grekiska, och Ambrosius av Milano och Augustinus av Hippo, som talade latin, var utsökta talare — mästare i sin tids mest respekterade och populära konstform. Den mest inflytelserike författaren under den perioden var Augustinus. Hans teologiska avhandlingar har på ett genomgripande sätt format det ”kristna” tänkandet i vår tid. Hieronymus, den tidens mest framstående skriftställare, var huvudansvarig för den latinska Vulgataöversättningen av Bibeln från ursprungsspråken.

Men viktiga frågor är: Höll sig kyrkofäderna tätt till Bibeln? Höll de fast vid de inspirerade Skrifterna i sin undervisning? Kan man lita på att deras skrifter ger exakt kunskap om Gud?

Guds läror eller människors läror?

Nyligen utkom boken The Hellenic Pedestal of Christianity, skriven av den grekisk-ortodoxe metropoliten Methodios av Pisidien, i syfte att visa att det är grekisk kultur och filosofi som har gett infrastrukturen till modernt ”kristet” tänkande. I sin  bok medger han utan att tveka: ”Nästan alla framträdande kyrkofäder ansåg de grekiska inslagen vara de mest användbara, och de lånade dem från den grekiska klassiska antiken och använde dem som ett medel till att förstå och på rätt sätt uttrycka de kristna sanningarna.”

Ta till exempel tanken att Fadern, Sonen och den heliga anden utgör en treenighet. Många kyrkofäder blev efter kyrkomötet i Nicaea starka anhängare av treenighetsläran. Deras skrifter och framställningar spelade en viktig roll när det gällde att göra treenigheten till en central lära i kristenheten. Men kan man finna treenighetsläran i Bibeln? Nej. Varifrån fick då kyrkofäderna den? Uppslagsverket A Dictionary of Religious Knowledge påpekar att många säger att treenigheten ”är en förvanskning som lånats från hednisk religion och som inlemmats i den kristna tron”. Och boken The Paganism in Our Christianity bekräftar: ”Ursprunget till [treenigheten] är helt och hållet hedniskt.” * — Johannes 3:16; 14:28.

Eller tänk på läran om själens odödlighet, som går ut på att en del av människan lever vidare efter kroppens död. Återigen medverkade kyrkofäderna till att introducera dessa idéer i en religion som inte hade någon lära om en själ som lever vidare efter döden. Bibeln visar tydligt att själen kan dö: ”Den själ som syndar — det är den som kommer att dö.” (Hesekiel 18:4) Vad var grunden för kyrkofädernas tro på en odödlig själ? ”Den kristna föreställningen att Gud har skapat en andlig själ som han har ingjutit i kroppen vid avlelsen för att göra människan till en levande helhet är frukten av en lång utveckling inom kristen filosofi. Först med Origenes i  Östern och S:t Augustinus i Västern gjordes själen till ett andligt väsen och utformades det en filosofisk teori om dess natur. ... [Augustinus lära] ... är till stor del (inbegripet några felaktigheter) hämtad från nyplatonismen”, heter det i uppslagsverket New Catholic Encyclopedia. Och i tidskriften Presbyterian Life kan man läsa: ”Själens odödlighet är en grekisk föreställning som utformats i forntida mystiska kulter och som vidareutvecklats av filosofen Platon.” *

Den fasta grundvalen för kristen sanning

Även efter denna korta genomgång av kyrkofädernas historiska bakgrund, samt av ursprunget till deras läror, är det lämpligt att fråga: Bör en uppriktig kristen grunda sin tro på kyrkofädernas läror? Låt Bibeln ge svar på det.

För det första avvisade Jesus Kristus själv bruket av den religiösa titeln ”Fader”, när han sade: ”Ni [skall] inte kalla någon på jorden för fader, ty en är er Fader, den himmelske.” (Matteus 23:9) Bruket av uttrycket ”Fader” för att ange en religiös person är okristet och oskriftenligt. Guds skrivna ord fullbordades omkring år 98 v.t. med aposteln Johannes skrifter. Sanna kristna behöver därför inte vända sig till någon människa som källan till inspirerad uppenbarelse. De är noga med att inte göra Guds ord ogiltigt på grund av mänsklig tradition. Att låta mänsklig tradition ta Guds ords plats är, andligt sett, dödsbringande. Jesus gav varningen: ”Om ... en blind vägleder en blind, kommer båda att falla i en grop.” — Matteus 15:6, 14.

Behöver en kristen någon uppenbarelse förutom Guds ord som finns i Bibeln? Nej. Uppenbarelseboken varnar för att lägga till någonting till den inspirerade skildringen: ”Om någon gör ett tillägg till dessa ting, skall Gud tillfoga honom de hemsökelser som det är skrivet om i denna skriftrulle.” — Uppenbarelseboken 22:18.

Kristen sanning är uttryckt i Guds skrivna ord, Bibeln. (Johannes 17:17; 2 Timoteus 3:16; 2 Johannes, vers 1–4) Den rätta förståelsen av det beror inte på världslig filosofi. När det gäller män som försökte använda mänsklig vishet för att förklara gudomlig uppenbarelse, är det passande att upprepa aposteln Paulus frågor: ”Var är den vise? Var den skriftlärde? Var denna tingens ordnings debattör? Har inte Gud gjort världens vishet dåraktig?” — 1 Korinthierna 1:20.

Dessutom är den sanna kristna församlingen ”en pelare och ett stöd för sanningen”. (1 Timoteus 3:15) Tillsyningsmännen i den skyddar renheten i undervisningen i församlingen och förhindrar varje förorening av läror från att smyga sig in. (2 Timoteus 2:15–18, 25) De håller församlingen ren från falska profeter, falska lärare och fördärvliga sekter. (2 Petrus 2:1) Efter apostlarnas död lät kyrkofäderna ”vilseledande inspirerade uttalanden och demoners läror” slå rot i den kristna församlingen. — 1 Timoteus 4:1.

Följden av detta avfall kan tydligt ses i kristenheten i dag. Dess läror och sedvänjor skiljer sig mycket från Bibelns sanning.

[Fotnoter]

 [Ruta/bild på sidan 18]

DE KAPPADOKISKA FÄDERNA

”Ortodoxa kyrkan ... har en särskild aktning för 300-talets författare, och i synnerhet för dem som benämns ’de tre hierarkerna’, Gregorios av Nazianzos, Basileios den store och Johannes Chrysostomos”, konstaterar författaren Kallistos, som är munk. Grundade dessa kyrkofäder sina läror på de inspirerade Skrifterna? Om Basileios den store heter det i boken The Fathers of the Greek Church: ”Hans skrifter visar att han bevarade ett livslångt förhållande till Platon, Homeros och historikerna och vältalarna, och de påverkade verkligen hans stil. ... Basileios förblev ’grek’.” Detsamma gäller Gregorios av Nazianzos. ”I hans ögon skulle kyrkans seger och övermakt bäst visas i att den fullständigt omfattade den klassiska kulturens traditioner.”

Angående alla dessa tre skriver professor Panagiotis K. Christou: ”De varnar emellanåt för filosofi och tomt bedrägeri [Kolosserna 2:8] — för att vara i linje med Nya testamentets bud — men samtidigt studerar de ivrigt filosofi och de dithörande disciplinerna och rekommenderar till och med andra att studera dem.” Det är uppenbart att dessa kyrkofäder ansåg att det inte räckte med Bibeln för att få stöd för sina idéer. Innebar deras sökande efter andra pelare och auktoriteter att deras läror var främmande för Bibeln? Aposteln Paulus varnade de kristna hebréerna: ”Låt er inte ryckas med av olika och främmande läror.” — Hebréerna 13:9.

[Bildkälla]

© Archivo Iconografico, S.A./CORBI

[Ruta/bild på sidan 20]

KYRILLOS AV ALEXANDRIA — EN KONTROVERSIELL KYRKOFADER

En av de mest kontroversiella personerna bland kyrkofäderna är Kyrillos av Alexandria (cirka 375–444 v.t.). Kyrkohistorikern Hans von Campenhausen beskriver honom som ”dogmatisk, våldsam och slug, präglad av sitt kalls storhet och sitt ämbetes värdighet”, och tillägger att ”han aldrig betraktade något som rätt, om det inte var till nytta för honom för att befrämja hans makt och myndighet. ... Han blev aldrig nedstämd på grund av att hans metoder var brutala och hänsynslösa.” När Kyrillos var biskop av Alexandria, använde han mutor, ärekränkning och förtal för att få biskopen av Konstantinopel avsatt. Han anses vara ansvarig för det brutala mordet på den berömda filosofen Hypatia år 415 v.t. Om Kyrillos teologiska skrifter säger Campenhausen: ”När det gäller att fatta beslut i trosfrågor, var han den förste som inte gjorde det med enbart Bibeln som grund, utan också använde passande citat och samlingar av citat från erkända auktoriteter.”

[Bild på sidan 19]

Hieronymus

[Bildkälla]

Garo Nalbandian