Bibeln i ett enda band

NÄR det gäller att göra avskrifter av Bibeln var de första kristna föregångare i att använda kodexen — dvs. en bok med lösa blad, inte en skriftrulle. Men de kristna började inte genast att framställa ett enda band med alla böckerna i Bibeln. Ett viktigt steg mot en mer omfattande produktion av biblar i bara ett band togs på 500-talet av Flavius Cassiodorus.

Flavius Magnus Aurelius Cassiodorus föddes någon gång mellan 485 och 490 v.t. i en förmögen familj i Kalabrien, i sydligaste delen av Italien. Han levde under en stormig period i Italiens historia när denna halvö var ockuperad först av goterna och sedan av bysantinerna. När Cassiodorus var mellan 60 och 70 år, grundade han klostret Vivarium och dess bibliotek nära hans hem i Squillace i Kalabrien.

En noggrann bibelutgivare

Bland det som Cassiodorus först och främst inriktade sig på var att förmedla Bibelns ord. Historikern Peter Brown skriver: ”Enligt Cassiodorus skulle alla den latinska litteraturens tillgångar användas för att förmedla de heliga Skrifterna. Alla de hjälpmedel som tidigare användes för att studera och skriva av klassiska texter skulle användas för att förstå de heliga Skrifterna och göra avskrifter av dem på ett rationellt sätt. Som ett nybildat planetsystem skulle den latinska kulturen i sin helhet kretsa i en bana runt Guds ords väldiga sol.”

Cassiodorus samlade översättare och grammatiker i klostret Vivarium för att kollationera hela Bibeln och ledde det noggranna utgivningsarbetet. Han anförtrodde en liten grupp lärda män detta arbete. De skulle inte vara alltför snabba att rätta till vad de trodde var skrivfel. Om det gällde grammatik ansågs gamla bibelhandskrifter ha större auktoritet än gängse latinskt språkbruk. Cassiodorus gav anvisningen: ”Grammatiska egenheter ... måste bevaras, eftersom en text som är känd för att vara inspirerad inte kan förvanskas. ... Bibliska uttryckssätt, metaforer och idiomatiska uttryck måste bevaras, även om de är främmande enligt latinsk standard, liksom namnens ’hebreiska’ former.” — The Cambridge History of the Bible.

Codex Grandior

Avskrivarna i Vivarium fick i uppdrag att framställa minst tre olika utgåvor av Bibeln på latin. En av dessa, som var i nio band, innehöll antagligen den gammallatinska texten, en översättning som kom i slutet av 100-talet. Den andra utgåvan innehöll den latinska Vulgata, som Hieronymus fullbordade någon gång kring 400-talets början. Till den tredje, Codex Grandior, som betyder ”större kodex”, användes tre olika bibeltexter. De två sistnämnda hade alla bibelböcker samlade i ett enda band.

Cassiodorus tycks ha varit den förste som framställde latinska bibelöversättningar i ett  enda band, och han benämnde dem pandectae. * Han insåg utan tvivel värdet av att ha alla Bibelns böcker samlade i ett band, vilket gjorde att man slapp den tidsslukande proceduren att slå upp i flera olika böcker.

Från södra Italien till de brittiska öarna

Strax efter Cassiodorus död (troligen omkring år 583 v.t.) började Codex Grandiors resa. Vid den tiden tros en del av Vivariums bibliotek ha flyttats till Lateranbiblioteket i Rom. År 678 v.t. tog den anglosaxiske abboten Ceolfrith med sig kodexen hem till de brittiska öarna, när han återvände från Rom. Det var så den hamnade i de två klostren i Wearmouth och Jarrow, som Ceolfrith var föreståndare för och som låg i Northumbria i England.

Cassiodorus bibelutgåva i ett band måste ha fascinerat Ceolfrith och hans munkar, som troligen fängslades av hur lätt man kunde använda den. Därför framställde de inom loppet av bara några årtionden tre andra kompletta biblar som var i ett enda band. Det enda exemplar av dessa som finns kvar är en enorm handskrift som kallas Codex Amiatinus. Den har 2.060 sidor; bladen är av kalvskinn och mäter 51 gånger 33 centimeter. Med pärmar är den 25 centimeter tjock, och den väger 34 kilo. Det är det äldsta kvarvarande exemplaret av Bibeln på latin i ett band. Den framträdande bibelkännaren Fenton J. A. Hort, som levde på 1800-talet, upptäckte kodexen 1887. Hort säger: ”Också hos en modern betraktare lämnar detta underverk [som handskriften är] ett intryck som gränsar till vördnad.”

Återvänder till Italien

Den ursprungliga Codex Grandior som framställdes på beställning av Cassiodorus har nu gått förlorad. Men dess anglosaxiska avkomling, Codex Amiatinus, inledde en färd till Italien strax efter det att den hade färdigställts. Strax före sin död beslöt sig Ceolfrith för att återvända till Rom. Han tog med sig en av sina tre latinska bibelhandskrifter som en gåva till påven Gregorius II. Ceolfrith dog under sin resa, år 716 v.t., i Langres i Frankrike. Men hans bibelutgåva fortsatte resan med de övriga i ressällskapet. Kodexen hamnade till slut i klosterbiblioteket i Monte Amiata i centrala Italien, varifrån den har fått namnet Codex Amiatinus. År 1782 flyttades handskriften till Laurenzianabiblioteket i Florens, där den fortfarande är en av bibliotekets högst skattade tillhörigheter.

Hur har Codex Grandior påverkat oss? Alltsedan Cassiodorus tid har avskrivare och boktryckare mer och mer gått in för att framställa biblar i ett band. Att ha Bibeln i den här formen har ända in i vår tid gjort det lättare för folk att slå upp i den och därigenom dra nytta av dess kraft i sina liv. — Hebréerna 4:12.

[Fotnoter]

[Karta på sidan 29]

(För formaterad text, se publikationen)

Codex Grandiors färd

Klostret Vivarium

Rom

Jarrow

Wearmouth

Codex Amiatinus färd

Jarrow

Wearmouth

Monte Amiata

Florens

[Bildkälla]

Mountain High Maps® Copyright © 1997 Digital Wisdom, Inc.

[Bilder på sidan 30]

Ovan: Codex Amiatinus Till vänster: Bilden av Esra i Codex Amiatinus

[Bildkälla]

Biblioteca Medicea Laurenziana, Firenze