Spiritismen och sökandet efter sann andlighet

VAR och en av oss har såväl andliga som materiella behov. Därför är det inte konstigt att så många undrar över frågor som: ”Vad är meningen med livet? Varför får människor lida? Vad händer med oss när vi dör?” Många uppriktiga människor söker svaren på dessa och liknande frågor vid seanser, där man genom att konsultera medier (också kallade kanaler) hoppas kunna kommunicera med vad man tror är de dödas andar. Detta kallas spiritism.

Spiritismen har anhängare i många länder, och de samlas i församlingar och kyrkor. I Brasilien, till exempel, följer uppskattningsvis 4.000.000 spiritister de läror som har sammanställts av Hippolyte Léon Denisard Rivail, en fransk lärare och filosof som levde under 1800-talet och som skrev under pseudonymen Allan Kardec. Han blev intresserad av spiritistiska fenomen 1854. Han ställde längre fram frågor till många olika medier, sammanställde svaren han fick och skrev ner dem i Andarnes Bok, som publicerades 1857. Två andra verk som han skrev är ”Mediernas Bok” och Evangelium enligt Spiritismen.

Spiritismen har förknippats med sådana religiösa sedvänjor som voodoo, trolldom, magi och satanism. Allan Kardecs efterföljare påstår dock att den spiritism som de utövar är annorlunda. I deras publikationer citeras ofta Bibeln, och de kallar Jesus ”hela mänsklighetens vägledare och exempel”. De säger att Jesu läror är det ”renaste uttrycket för Guds lag”. Allan Kardec betraktade spiritismen som den tredje revelationen (uppenbarelsen) av Guds lag till mänskligheten. De två första revelationerna är enligt Kardec det som Mose och Jesus lärde.

Många dras till spiritismen för att den prioriterar medmänsklighet och välgörenhet. En spiritistisk trossats är: ”Utan kärlek och barmhärtighet ingen räddning.” Många spiritister arbetar med social verksamhet och hjälper till att grunda sjukhus, skolor och andra institutioner. Sådana ansträngningar är berömvärda. Vi vill dock veta: Hur stämmer spiritisternas trosuppfattningar överens med Jesu läror, som finns nedtecknade i Bibeln? Låt oss titta på två exempel: Hoppet för de döda och orsaken till lidandet.

Vilket hopp finns det för de döda?

Många spiritister tror på reinkarnation. I en spiritistisk publikation kan man läsa: ”Reinkarnationen är den enda lära som motsvarar våra förväntningar på gudomlig rättvisa; det är den enda lära som kan upplysa oss om framtiden och stärka vårt hopp.” Spiritismen lär att själen, eller ”en förkroppsligad ande”, lämnar kroppen vid döden — som en fjäril som lämnar sin kokong. De tror att dessa andar senare återföds som människor för att rena sig från de synder som de begått i ett tidigare liv. Man kan dock inte komma ihåg dessa tidigare synder. ”Gud [har] ansett lämpligt att kasta en slöja över det förflutna”, står det i Evangelium enligt Spiritismen.

”Förnekande av reinkarnation är förnekande av Kristi ord”, skrev Allan Kardec. Men Jesus yttrade aldrig ordet ”reinkarnation”, och än mindre talade han om en sådan föreställning. (Se rutan ”Har reinkarnationsläran stöd i Bibeln?” på sidan 22.) Jesus lärde i stället om en uppståndelse från de döda. Under sin jordiska tjänst uppväckte han tre personer — sonen till en änka i Nain, dottern till en man som presiderade i en synagoga och sin nära vän Lasarus. (Markus 5:22–24, 35–43; Lukas 7:11–15; Johannes 11:1–44) Låt oss analysera en av dessa förunderliga händelser och se vad Jesus menade med begreppet ”uppståndelse”.

 Lasarus uppståndelse

Jesus fick veta att hans vän Lasarus var sjuk. Två dagar senare sade han till sina lärjungar: ”Lasarus, vår vän, har gått till vila, men jag är nu på väg dit för att väcka honom ur sömnen.” Lärjungarna förstod inte vad Jesus menade, så han sade rent ut: ”Lasarus har dött.” När Jesus slutligen kom till Lasarus grav, hade Lasarus varit död i fyra dagar. Ändå befallde Jesus att stenen som var för gravens ingång skulle tas bort. Därefter ropade han högt: ”Lasarus, kom hit ut!” Då hände något förunderligt. ”Ut kom då den man som hade varit död, med fötter och händer lindade i bindlar, och hans ansikte var ombundet med en duk. Jesus sade till dem: ’Lös honom och låt honom gå.’” — Johannes 11:5, 6, 11–14, 43, 44.

Det är tydligt att det inte var fråga om någon reinkarnation. Jesus sade att den döde Lasarus sov, var omedveten. Som Bibeln uttrycker det hade hans tankar förgåtts. Han var ”inte ... [medveten] om någonting alls”. (Psalm 146:4; Predikaren 9:5) Den uppväckte Lasarus var inte en annan person med en reinkarnerad ande. Han hade samma personlighet, var i samma ålder och hade samma minnen som förut. Han fortsatte sitt liv där det så hastigt hade slutat och återvände till sina nära och kära, som hade sörjt hans bortgång. — Johannes 12:1, 2.

Längre fram dog Lasarus ännu en gång. Vad var det egentligen för mening med att uppväcka honom första gången han dog? Alla de tillfällen då Jesus uppväckte människor stärker vår tillit till Guds löfte att hans trogna tjänare kommer att uppväckas från de döda i hans rätta tid. Dessa underverk som Jesus utförde ger ytterligare tyngd åt hans ord: ”Jag är uppståndelsen och livet. Den som utövar tro på mig, han skall få liv, även om han dör.” — Johannes 11:25.

Om den framtida uppståndelsen sade Jesus: ”Den stund kommer, i vilken alla som är i minnesgravarna skall höra ... [min] röst och komma ut, de som har gjort goda ting till en livets uppståndelse, de som har bedrivit usla ting till en domens uppståndelse.” (Johannes 5:28, 29) Som fallet var med Lasarus kommer det att bli en uppståndelse av döda människor. Det kommer inte att bli en återförening av medvetna andar och uppväckta kroppar, vilka har lösts upp och kanske till och med har blivit en del av andra levande organismer. Att uppväcka döda är inget problem för Skaparen av himmel och jord, han som besitter obegränsad vishet och kraft.

Visar inte läran om uppståndelsen, som Jesus undervisade om, hur innerligt Gud älskar människor som enskilda individer? Men hur är det då med den andra frågan vi ställde?

Vad är orsaken till lidandet?

En stor del av det mänskliga lidandet är en direkt orsak av ovisa, oerfarna eller till och med onda människors handlande. Men hur är det med de tragiska händelser som människor inte i första hand är skyldiga till? Varför inträffar det till exempel olyckor och naturkatastrofer? Varför föds vissa barn med defekter? Allan Kardec betraktade sådant som straff. Han skrev: ”Om Han straffar oss, så är det därför att vi gjort det onda. Om vi inget ont gjort i detta livet, så har vi alltså gjort det i ett annat.” Spiritister får lära sig att be: ”Min Gud, Du är fullkomligt rättvis; varje lidande på jorden bör alltså ha sin orsak . ... Jag tar emot det lidande som träffat mig,  som en soning för mina föregående fel och som en prövning för framtiden.” — Evangelium enligt Spiritismen.

Lärde Jesus något sådant? Nej. Jesus kände väl till Bibelns uttalande: ”Tid och oförutsedd händelse drabbar dem alla.” (Predikaren 9:11) Han visste att sorgliga ting ibland inträffar. Men det betyder inte att sådana händelser är ett straff för synder.

Betrakta den här händelsen i Jesu liv: ”När ... [Jesus] gick vidare, såg han en människa som var blind från födelsen. Och hans lärjungar frågade honom: ’Rabbi, vem har syndat, den här mannen eller hans föräldrar, så att han föddes blind?’” Jesu svar var mycket upplysande: ”Varken den här mannen eller hans föräldrar har syndat, utan det var för att Guds gärningar skulle göras uppenbara i hans fall. Sedan han hade sagt detta, spottade han på marken och gjorde lera med spotten, och han lade sin lera på hans ögon och sade till honom: ’Gå och tvätta dig i dammen Siloam.’ ... Och så gick han bort och tvättade sig, och han kom tillbaka seende.” — Johannes 9:1–3, 6, 7.

Jesu ord visade att varken mannen själv eller hans föräldrar var ansvariga för hans medfödda blindhet. Jesus gav alltså inget stöd åt tanken att mannen straffades för synder begångna i ett tidigare liv. Det är sant att Jesus visste att alla människor ärver synd. Men den synd man ärver är inte synder från tiden före födelsen, utan synden från Adam. På grund av Adams synd föds alla människor ofullkomliga, underkastade sjukdom och död. (Job 14:4; Psalm 51:5; Romarna 5:12; 9:11) Det var faktiskt en av orsakerna till att Jesus sändes till jorden — för att han skulle bereda människan en väg ut ur synden. Johannes döparen sade att Jesus var ”Guds Lamm som tar bort världens synd”. — Johannes 1:29. *

Lägg också märke till följande: Jesus sade inte att Gud hade orsakat mannens medfödda  blindhet, så att Jesus en dag, när han råkade komma förbi, skulle få bota honom. Vilken grym och cynisk handling det skulle ha varit! Skulle det ha varit till lov och pris för Gud? Nej. Det var i stället det mirakulösa botandet av den blinde mannen som gjorde ”Guds gärningar ... uppenbara”. Liksom fallet var med alla andra botanden Jesus utförde, speglade denna händelse Guds uppriktiga kärlek till lidande människor och bekräftade sanningen i hans löfte att göra slut på all sjukdom och allt lidande i sin rätta tid. — Jesaja 33:24.

Det är verkligen tröstande att veta att vår himmelske Fader inte orsakar lidande, utan ger ”goda ting åt dem som ber honom”. (Matteus 7:11) Vilken ära det kommer att skänka den Allrahögste, när de blindas ögon öppnas, de dövas öron upplåts och de lama går, hoppar och springer! — Jesaja 35:5, 6.

Den tillgodoser våra andliga behov

Jesus förklarade: ”Människan skall leva inte bara av bröd, utan av varje uttalande som går ut genom Jehovas mun.” (Matteus 4:4) Ja, våra andliga behov tillgodoses, när vi läser Guds ord, Bibeln, och lever som den lär. Vi kan inte få våra andliga behov verkligt tillgodosedda genom att konsultera andemedier. Denna sedvänja fördöms tydligt i vad Allan Kardec kallade den första revelationen av Guds lag. — 5 Moseboken 18:10–13.

Många, däribland anhängarna av spiritismen, anser att Gud är den Högste och att han är evig, fullkomlig, omtänksam, god och rättvis. Men Bibeln uppenbarar mycket mer än så. Den visar att Gud har ett personligt namn, Jehova, vilket vi måste ära, precis som Jesus gjorde. (Matteus 6:9; Johannes 17:6) Den skildrar Gud som en verklig person, en person som vi människor kan få ha ett nära förhållande till. (Romarna 8:38, 39) När vi läser Bibeln, inser vi att Gud är barmhärtig och att han inte har handlat mot oss efter våra synder; ”inte heller efter våra missgärningar har han låtit vad vi förtjänar komma över oss”. (Psalm 103:10) Genom sitt skrivna ord uppenbarar den suveräne Herren Jehova sin kärlek, storhet och resonlighet. Han är den som vägleder och beskyddar dem som lyder honom. Att lära känna Jehova och hans Son, Jesus Kristus, ”betyder evigt liv”. — Johannes 17:3.

I Bibeln får vi reda på allt vi behöver veta om Guds uppsåt, liksom vad vi måste göra för att behaga honom. Genom en noggrann undersökning av Bibeln får vi sanna och tillfredsställande svar på våra frågor. Bibeln ger oss också vägledning om vad som är rätt och vad som är fel, och den ger oss ett välgrundat hopp. Den försäkrar oss om att Gud i en nära framtid ”skall torka bort varje tår från ... [människornas] ögon, och döden skall inte vara mer; inte heller skall sorg eller skrik eller smärta vara mer. De förra tingen ... [kommer att ha] försvunnit.” (Uppenbarelseboken 21:3, 4) Genom Jesus Kristus kommer Jehova att befria människan från hennes nedärvda synd och ofullkomlighet, och lydiga människor kommer att ärva evigt liv på en paradisisk jord. Då kommer både deras fysiska och deras andliga behov att vara fullständigt tillgodosedda. — Psalm 37:10, 11, 29; Ordspråken 2:21, 22; Matteus 5:5.

[Fotnoter]

[Ruta på sidan 22]

HAR REINKARNATIONSLÄRAN STÖD I BIBELN?

Kan man finna stöd för reinkarnationsläran någonstans i Bibeln? Begrunda några av de skriftställen som förespråkare för den här läran har använt:

”Alla, Profeterna och Lagen, profeterade nämligen intill Johannes. ... Han själv är ’Elia, som är bestämd att komma’.” — Matteus 11:13, 14.

Var Johannes döparen den återfödde Elia? När Johannes fick frågan: ”Är du Elia?” svarade han otvetydigt: ”Det är jag inte.” (Johannes 1:21) Det hade emellertid blivit förutsagt att Johannes skulle gå framför Messias ”med Elias ande och kraft”. (Lukas 1:17; Malaki 4:5, 6) Johannes döparen var med andra ord Elia i den bemärkelsen att han utförde ett verk som påminde om Elias.

”Om någon inte föds på nytt, kan han inte se Guds kungarike. Förundra dig inte över att jag sade till dig: Ni måste födas på nytt.” — Johannes 3:3, 7.

En av apostlarna skrev senare: ”Välsignad är vår herre Jesu Kristi Gud och fader. I sin stora barmhärtighet har han fött oss på nytt till ett levande hopp genom Jesu Kristi uppståndelse från de döda.” (1 Petrus 1:3, 4, Bibel 2000; Johannes 1:12, 13) Det är tydligt att den pånyttfödelse som Jesus talade om var av andligt slag och att han menade att den skulle inträffa medan hans efterföljare fortfarande levde. Han syftade inte på en framtida reinkarnation.

”Då människan dött, lever hon för alltid. Då jag slutar min jordiska tillvaro, skall jag vänta; för jag skall på nytt återvända dit.” — Job 14:14 enligt ”Grekiska kyrkans översättning”, citerad i Evangelium enligt Spiritismen.

Bibel 2000 återger versen så här: ”Kan en som har dött få liv igen? — då skulle jag hålla ut på min post tills min avlösning kom.” Vad säger oss sammanhanget? Som du ser väntar de döda i graven på sin frigivning. (Vers 13) Under tiden är de i ett tillstånd av icke-vara. ”När en man dör är allt förbi. När en människa gått bort, var finns hon då?” — Job 14:10, Bibel 2000.

[Bild på sidan 21]

Uppståndelsehoppet är ett bevis på Guds stora intresse för oss som individer

[Bilder på sidan 23]

Gud kommer att göra slut på allt mänskligt lidande