Levnadsskildring

Glad och tacksam trots hjärtslitande förlust

BERÄTTAT AV NANCY E. PORTER

Det var den 5 juni 1947, och det var en varm kväll på Bahamas, en ögrupp utanför USA:s sydöstra kust. En tjänsteman från immigrationsmyndigheten kom på ett oväntat besök till mig och min man, George. Han lämnade över ett brev som meddelade att vår närvaro på öarna inte längre var önskvärd och att vi måste ”lämna kolonin genast!”

GEORGE och jag var de första missionärer för Jehovas vittnen som kom till Nassau, Bahamas största stad. Vi blev skickade hit sedan vi utexaminerats från den åttonde klassen av Gilead, en missionärsskola i staten New York. Vad hade vi gjort för att framkalla en så stark reaktion efter att ha vistats där i bara tre månader? Och hur kommer det sig att jag över 50 år senare fortfarande är här?

Övning för tjänsten

Min far, Harry Kilner, hade stark inverkan på hur mitt liv kom att bli. Han var ett utmärkt föredöme för mig, bland annat därför att han gjorde många uppoffringar för att bli ett Jehovas vittne. Fastän hans hälsa inte var den bästa, gick han ut och predikade nästan varje veckoslut och satte nitiskt Rikets intressen främst. (Matteus 6:33) Ekonomiskt hade  vi det väldigt knappt, men hans skomakeri var en medelpunkt för den andliga aktiviteten i Lethbridge i Alberta i Canada på 1930-talet. Mina tidigaste minnen är hur heltidsförkunnare bland Jehovas vittnen, som kallas pionjärer, besökte vårt hem och berättade erfarenheter.

År 1943 började jag min pionjärtjänst nära Fort Macleod och Claresholm i Alberta. Vårt predikoarbete var då förbjudet i Canada på grund av förvrängda uppfattningar som spreds om oss av våra motståndare under andra världskriget. Från ena änden av vårt distrikt till den andra var det fem mil, men vi var unga och energiska och hade ingenting emot att cykla eller gå till fots för att nå de små samhällena och lantgårdarna i området. Under den här tiden fick jag tillfälle att träffa några som hade gått igenom Gileadskolan, och deras erfarenheter väckte en önskan hos mig att bli missionär.

År 1945 gifte jag mig med George Porter som var från Saskatchewan i Canada. Hans föräldrar hade varit nitiska vittnen sedan 1916, och han hade också valt heltidstjänsten som sin levnadsbana. Vårt första distrikt var det vackra Lynn Valley i North Vancouver i Canada. Inte långt därefter blev vi inbjudna till Gilead.

Under årens lopp har jag talat med elever som utexaminerats från olika teologiska seminarier och har sett hur deras teologiska skolning undergrävt deras tro på Gud och på hans ord, Bibeln. Vad vi lärde oss vid Gileadskolan skärpte däremot vår tankeförmåga, och framför allt stärkte det vår tro på Jehova Gud och hans ord. Våra klasskamrater sändes till Kina, Singapore, Indien, länder i Afrika och Sydamerika och andra ställen. Jag minns fortfarande vår glädje när vi fick reda på att vårt missionärsdistrikt var Bahamas tropiska öar.

Hur vi kunde stanna

I jämförelse med de resor som våra klasskamrater måste göra till sina distrikt var vår resa till Bahamas kort. Snart kunde vi njuta av det varma vädret, den blå himlen, det turkosblå vattnet och de pastellfärgade husen och betrakta de otaliga cyklarna. Men mitt starkaste första intryck var den lilla gruppen på fem Jehovas vittnen som väntade på oss när vår båt anlände. Vi lärde oss snart att kulturen här var väldigt olik den vi var vana vid. Man bad till exempel min man att sluta kalla mig älskling öppet, eftersom det uttrycket vanligtvis bara används i utomäktenskapliga förhållanden.

Inom kort anklagade prästerna oss falskeligen för att vara kommunister. De kände  sig tydligen hotade av att vi så fritt umgicks med öborna. Det ledde till att vi beordrades att lämna landet. Men vittnena — de var färre än 20 på öarna på den tiden — skaffade omedelbart tusentals namnunderskrifter på en petition om att vi skulle tillåtas att stanna. Därför annullerades utvisningsordern.

Till ett nytt distrikt

Bibelns sanningar slog snart rot i hjärtan som älskade Gud, och därför sändes fler Gileadutbildade missionärer till Bahamas. År 1950 upprättades sedan ett avdelningskontor. Tio år senare besökte Milton Henschel, en medarbetare vid högkvarteret i Brooklyn i New York, Bahamas. Han frågade då missionärerna om några var villiga att sätta i gång predikoverket på en annan av Bahamas öar. George och jag erbjöd oss att göra det och påbörjade så något som visade sig bli 11 års vistelse på Long Island.

Den här ön, en av de många som utgör Bahamas, är 140 kilometer lång och 6 kilometer bred, och på den tiden fanns där inte vad man kunde kalla riktiga städer. I huvudorten, Clarence Town, fanns det omkring 50 hus. Livet var ganska primitivt — ingen elektricitet, inget rinnande vatten, inga kokmöjligheter eller sanitära anläggningar inomhus. Så vi måste anpassa oss till vad man kan kalla ”livet på de yttre öarna”. Här var människors hälsa ett omtyckt samtalsämne. Vi lärde oss att inte ta med frågan ”Hur mår du i dag?” i vår hälsningsfras, eftersom svaret ofta blev en lång redogörelse för en persons hela medicinska historia.

Det mesta av vårt vittnande gjordes från kök till kök, eftersom man vanligtvis hittade människor utomhus i köken som hade halmtak och en öppen spis som eldades med ved. Samhällena bestod huvudsakligen av fattiga men mycket vänliga bönder eller fiskare. De flesta av dem var inte bara religiösa, utan också mycket vidskepliga. Ovanliga händelser tolkades vanligen som varsel.

Prästerna hade inga betänkligheter mot att objudna gå in i människors hem och riva sönder den bibliska litteratur vi hade lämnat där. På så sätt skrämde de försagda individer, men inte alla kröp för dem. En modig 70-årig kvinna vägrade att låta sig skrämmas. Hon ville förstå Bibeln själv, och så småningom blev hon ett Jehovas vittne tillsammans med flera andra. Allteftersom vi fann mer intresse måste George en del söndagar köra 30 mil för att hjälpa intresserade personer att vara med vid våra möten.

Under de första månaderna, när det inte fanns några andra vittnen där, uppehöll George och jag vår andlighet genom att hålla alla de reguljära kristna mötena. Dessutom följde vi flitigt vårt program att varje måndagskväll noga gå igenom veckans studieartikel i tidskriften Vakttornet och läsa igenom det bibelavsnitt som var bestämt. Vi läste också alla nummer av Vakttornet och Vakna! så snart vi fick dem.

Min far dog medan vi var på Long Island. Följande sommar, 1963, ordnade vi så att min  mor kunde komma och bo nära oss. Fastän hon var till åren kommen anpassade hon sig förhållandevis bra och bodde på Long Island till sin död 1971. I dag har Long Island en församling med en splitter ny Rikets sal.

En hjärtslitande utmaning

År 1980 märkte George att hans hälsa började försämras. Då började en av de smärtsammaste upplevelserna i mitt liv — att se min älskade make, medarbetare och kamrat duka under för Alzheimers sjukdom. Hela hans personlighet förändrades. Den slutliga och mest förödande delen varade i cirka fyra år före hans död 1987. Han följde med mig i tjänsten och på mötena så mycket han kunde, fastän hans ansträngning många gånger fick mig att gråta. Den kärlek våra kristna bröder har visat efter hans död har varit en verklig tröst, men jag saknar honom fortfarande oerhört.

En av de sidor jag uppskattade mest i vårt äktenskap var att vi alltid talade mycket med varandra. Nu, när George inte finns längre, är jag mer tacksam än någonsin att Jehova inbjuder sina tjänare att ”be oupphörligt”, att vara ”ihärdiga i bönen” och att dra nytta av ”varje form av bön”. (1 Thessalonikerna 5:17; Romarna 12:12; Efesierna 6:18) Det är en sådan tröst att veta att Jehova har omsorg om oss. Jag känner mig verkligen som psalmisten som sjöng: ”Välsignad vare Jehova, som dagligen bär bördan åt oss.” (Psalm 68:19) Att ta en dag i taget, inse sina begränsningar och vara tacksam för de välsignelser varje dag ger, precis som Jesus rådde oss, är sannerligen det bästa sättet att leva. — Matteus 6:34.

Glädjefulla belöningar i tjänsten

Att jag hållit mig verksam i den kristna förkunnartjänsten har hjälpt mig att inte överdrivet mycket tänka på det som varit. På så sätt kan jag komma över de känslor som kan leda till depression. Att undervisa andra i Bibelns sanning har alldeles särskilt varit en källa till glädje. Det skänker en regelbunden andlig rutin som har gett mitt liv struktur och stabilitet. — Filipperna 3:16.

En gång fick jag ett telefonsamtal från en dam som jag hade talat med om Guds kungarike omkring 47 år tidigare. Hon var dotter till en av de första vi hade studerat Bibeln med när vi kom till Bahamas 1947. Hennes mor, far och alla hennes bröder och systrar och de flesta av deras barn och barnbarn blev Jehovas vittnen. Ja, över 60 medlemmar av den här kvinnans släkt är vittnen. Men själv hade hon  inte tagit emot sanningen från Bibeln. Nu var hon slutligen beredd att bli en tjänare åt Jehova Gud. Vilken glädje det har varit att se det fåtal Jehovas vittnen som fanns på Bahamas när George och jag kom hit öka till över 1.400!

Ibland frågar någon mig om jag inte saknar egna barn. Naturligtvis kan det vara en välsignelse att ha barn. Ändå är det så att den kärlek som hela tiden visas mig av mina andliga barn, barnbarn och barnbarnsbarn är något som kanske inte alla biologiska föräldrar får erfara. Det är i sanning så att de som ”gör gott” och är ”rika på förträffliga gärningar” är de lyckligaste. (1 Timoteus 6:18) Det är därför som jag håller mig verksam i tjänsten så mycket som min hälsa tillåter.

En dag i tandläkarens väntrum kom en ung dam fram till mig och sade: ”Du känner inte mig, men jag känner dig, och jag vill bara tala om för dig att jag älskar dig.” Hon berättade sedan hur hon lärt känna sanningen från Bibeln och hur tacksam hon var att vi missionärer hade kommit till Bahamas.

Vid ett annat tillfälle, när jag kom tillbaka från semestern, fann jag en ensam ros på dörren där jag nu bor på Jehovas vittnens avdelningskontor i Nassau. Där fanns ett litet meddelande: ”Vi är så glada att ha dig hemma.” Mitt hjärta flödar över av tacksamhet, och det får mig att älska Jehova så mycket, när jag ser den sorts människor som hans ord, hans organisation och hans ande har frambringat! Jehovas uppehållande kraft kommer ofta till uttryck genom dem som finns runt omkring oss.

Överflödande tacksamhet

Mitt liv har inte alltid varit lätt, och en del sidor av det är inte lätta nu heller. Men jag har så mycket att vara tacksam för — glädjen i tjänsten, kärleken och tillgivenheten från så många kristna bröder och systrar, Jehovas organisations kärleksfulla omvårdnad, de underbara sanningarna i Bibeln, hoppet att få vara tillsammans med mina kära när de uppstår och minnena av 42 års äktenskap med en trogen Jehovas tjänare. Innan vi gifte oss hade jag bett att jag alltid skulle bli en hjälp åt min man att förbli i heltidstjänsten, som han älskade så mycket. Jehova besvarade kärleksfullt den bönen. Så jag vill uttrycka mitt tack till Jehova genom att alltid vara trogen honom.

Bahamas är ett populärt mål för turister som lägger ner stora summor för att komma och njuta av allt det som tropikerna har att erbjuda. Tack vare mitt val att tjäna Jehova varhelst hans organisation anvisar har jag haft glädjen att få resa från den ena änden av de här öarna till den andra för att förkunna de goda nyheterna om Guds kungarike. Men ändå viktigare är att jag har lärt känna och högt värderat den kärlek som dessa de finaste av de vänliga invånarna på Bahamas har visat.

Jag är så tacksam mot dem som förde sanningen till mina föräldrar, som i sin tur ingöt i mitt unga sinne och hjärta en intensiv önskan att först söka Guds kungarike. Unga tjänare åt Jehova i dag kan också få erfara många välsignelser, om de träder in genom den ”stora dörr” som leder till storslagna möjligheter till utvidgad tjänst. (1 Korinthierna 16:9) Du kommer också att flöda över av tacksamhet, om du använder ditt liv till att ära ”gudarnas Gud”, Jehova. — 5 Moseboken 10:17; Daniel 2:47.

[Bild på sidan 24]

I gatutjänst i Victoria i Canada 1944

[Bild på sidan 24]

George och jag gick igenom Gileadskolan 1946

[Bild på sidan 25]

George och jag framför missionärshemmet i Nassau, på Bahamas, 1955

[Bild på sidan 26]

Missionärshemmet i Deadman’s Cay, där vi tjänade från 1961 till 1972