Att se till föräldralösa och änkor i deras betryck

Det är inte svårt att inse att vi lever i en kärlekslös värld. Aposteln Paulus beskrev hurdana människor skulle vara under ”de sista dagarna”. Vi läser: ”Kritiska tider som är svåra att komma till rätta med [skall] vara här. Ty människorna skall vara egenkära, ... utan naturlig tillgivenhet.” (2 Timoteus 3:1–3) Hur sanna är inte dessa ord!

DET moraliska klimatet i vår tid har medverkat till att många saknar medkänsla. Människor är mindre och mindre intresserade av andras väl, ibland inte ens av sina egna familjemedlemmars.

Detta gör det nu ännu svårare för många som på grund av olika omständigheter är utblottade. Antalet änkor och föräldralösa ökar ständigt till följd av krig och naturkatastrofer och på grund av att människor tvingas på flykt. (Predikaren 3:19) ”Över 1 miljon [barn] har blivit föräldralösa eller skilda från sina föräldrar på grund av krig”, heter det i en rapport från FN:s barnfond (UNICEF). Vi vet också att det finns många ensamstående, övergivna eller frånskilda mödrar, som har den svåra uppgiften att klara av vardagen och ensamma uppfostra sina barn. I många länder förvärras situationen av en allvarlig ekonomisk kris, vilket får många i dessa länder att leva i djupaste fattigdom.

Finns det med tanke på detta något hopp för dem som lider betryck? Hur kan änkors och föräldralösa barns lidande lindras? Kommer detta problem någonsin att försvinna?

Kärleksfull omtanke på Bibelns tid

Att sörja för änkors och föräldralösa barns fysiska och andliga behov har alltid ingått i tillbedjan av Gud. När israeliterna skulle skörda sin säd eller frukt, fick de inte efteråt gå och samla ihop det som hade lämnats kvar på fältet, utan det skulle de lämna ”åt den bofaste främlingen, åt den faderlöse pojken och åt änkan”. (5 Moseboken 24:19–21) Den mosaiska lagen sade uttryckligen: ”Ingen änka eller faderlös pojke skall ni  utsätta för betryck.” (2 Moseboken 22:22, 23) I Bibeln betecknade änkor och föräldralösa lämpligen de fattiga, eftersom de efterlevande till en äkta man och far eller till båda föräldrarna kunde vara ensamma och utblottade. Patriarken Job sade: ”Jag brukade undsätta den betryckte som ropade på hjälp och den faderlöse pojken och den som ingen hjälpare hade.” — Job 29:12.

Sann tillbedjan under den första kristna församlingens tid kännetecknades också av att man sörjde för dem som var betryckta och verkligt hjälpbehövande på grund av att de förlorat en äkta man eller föräldrar. Lärjungen Jakob skrev med verkligt intresse för sådana personers väl: ”Den form av gudsdyrkan som är ren och obesudlad från vår Guds och Faders ståndpunkt är denna: att se till föräldralösa och änkor i deras betryck och att bevara sig utan fläck från världen.” — Jakob 1:27.

Förutom att Jakob nämnde föräldralösa och änkor visade han också hur han kände det för andra som var fattiga och utblottade. (Jakob 2:5, 6, 15, 16) Aposteln Paulus visade samma omtanke. När han och Barnabas fick sitt predikouppdrag, fick de också anvisningar om att ”ständigt ... ha de fattiga i minnet”. Och Paulus kunde med gott samvete säga: ”Just detta har jag också ivrigt strävat efter att göra.” (Galaterna 2:9, 10) I berättelsen om den nybildade kristna församlingens verksamhet heter det: ”Det fanns ... ingen nödställd bland dem. ... Och så gjordes en fördelning åt var och en, allt efter vad han hade behov av.” (Apostlagärningarna 4:34, 35) Ja, den anordning med  att sörja för änkor och föräldralösa barn som fanns i det forntida Israel fördes vidare till den kristna församlingen.

Den hjälp som gavs var naturligtvis begränsad och i enlighet med varje församlings möjligheter. Man slösade inte med pengar, och de som fick hjälp var verkligen i nöd. Ingen kristen skulle på ett orätt sätt kunna utnyttja denna anordning, och man skulle inte lägga någon onödig börda på församlingen. Detta framgår tydligt av Paulus anvisningar i 1 Timoteus 5:3–16. Där ser vi att det var den behövandes släktingar som, om de var i stånd till det, skulle ta ansvaret för att hjälpa. Behövande änkor måste uppfylla vissa krav för att få sådan hjälp. Allt detta visar Jehovas vishet i fråga om att sörja för de behövande. Men det visar också att man måste ha balans, så att ingen drar för stora växlar på den omtanke som visas. — 2 Thessalonikerna 3:10–12.

Att sörja för föräldralösa och änkor i våra dagar

De principer som följdes av Guds tjänare i det flydda tillämpas fortfarande i Jehovas vittnens församlingar när det gäller att visa omtanke om och ge hjälp åt dem som lider betryck. Broderlig kärlek är, som Jesus sade, ett kännetecknande drag hos de kristna: ”Av detta skall alla veta att ni är mina lärjungar: om ni har kärlek inbördes.” (Johannes 13:35) Om några lider nöd eller har blivit offer för en katastrof eller verkningarna av ett krig eller inbördeskrig, är det övriga internationella brödraskapet angeläget att hitta sätt att hjälpa både andligt och materiellt. Här är några nutida exempel som visar vad som har gjorts i detta avseende.

Pedro minns inte så mycket av sin mor, som dog när han var bara ett och ett halvt år. När han var fem år dog också hans far, så Pedro lämnades ensam med sina bröder. Jehovas vittnen hade redan brukat besöka Pedros far, och därför fick han och hans äldre bröder nu ett bibelstudium.

Pedro berättar: ”Redan följande vecka började vi vara med vid mötena. Vi kände brödernas värme och kärlek när vi var tillsammans med dem. Församlingen var en tillflyktsort för mig, eftersom bröderna och systrarna visade mig sådan kärlek och tillgivenhet som om de vore mina föräldrar.” Pedro berättar att en kristen äldste brukade bjuda hem honom, så att han fick umgås och koppla av tillsammans med dennes familj. ”Detta är kära minnen för mig”, säger Pedro, som började predika om sin tro vid 11 års ålder och blev döpt vid 15. Med hjälp av vännerna i församlingen gjorde hans äldre bröder också andliga framsteg.

Och tänk på David, som tillsammans med sin tvillingsyster blev övergiven, när föräldrarna skildes. De uppfostrades av sina morföräldrar och en moster. ”När vi blev större och insåg vår situation, överväldigades vi av en känsla av otrygghet och sorg. Vi behövde något att ty oss till, och tack vare att vår moster blev ett Jehovas vittne blev vi undervisade i Bibelns sanning. Bröderna visade oss tillgivenhet och vänskap. De tyckte mycket om oss och uppmuntrade oss att nå olika mål och fortsätta att arbeta för Jehova. När jag var omkring tio år brukade en biträdande tjänare hämta mig för att låta mig följa med ut i tjänsten på fältet. En annan broder stod för mina utgifter när jag var med vid sammankomster. En broder hjälpte mig till och med att kunna lämna bidrag i Rikets sal.”

 David blev döpt när han var 17 år och började senare tjäna vid Jehovas vittnens avdelningskontor i Mexico. Han erkänner att det även nu är flera äldstebröder som bidrar till hans utbildning genom att ge honom goda råd. Han säger att detta hjälper honom att övervinna en känsla av otrygghet och ensamhet.

Abel, som är äldste i en församling i Mexico där det finns flera änkor som behöver hjälp, berättar: ”Jag är övertygad om att det dessa änkor mest av allt behöver är känslomässigt stöd. De är ibland deprimerade och känner sig ensamma. Det är därför mycket viktigt att ge dem stöd och lyssna på dem. Vi [församlingens äldste] besöker dem ofta. Det är viktigt att man tar sig tid till att uppmärksamma deras problem. Detta bidrar till att de känner sig andligt tröstade.” Men ibland behövs det också ekonomiskt stöd. Abel berättar vidare: ”Vi bygger nu ett hus åt en syster som är änka. Vi tar några lördagar och några eftermiddagar i veckan till att göra detta.”

Så här säger en annan församlingsäldste om sin egen erfarenhet av att hjälpa föräldralösa och änkor: ”Jag tror att föräldralösa är i ännu större behov av kristen kärlek än änkor. Jag har lagt märke till att de har lättare för att känna sig bortstötta än barn och ungdomar som har båda sina föräldrar. De behöver många uttryck för broderlig tillgivenhet. Det är bra att söka upp dem efter mötena för att höra hur de mår. Vi har en gift broder i församlingen som miste sina föräldrar när han var liten. Jag hälsar alltid hjärtligt på honom vid mötena, och han omfamnar mig när han ser mig. Detta stärker banden av sann broderlig kärlek.”

Jehova ”kommer att befria den fattige”

Förtröstan på Jehova är avgörande för att klara av änkors och föräldralösa barns situation. Så här sägs det om Jehova: ”Jehova bevarar de bofasta främlingarna; den faderlöse pojken och änkan hjälper han på fötter.” (Psalm 146:9) Det är endast Guds rike med Jesus Kristus som kung som fullständigt kan lösa sådana här problem. Så här beskrev psalmisten profetiskt Messias som härskare: ”Han kommer att befria den fattige som ropar på hjälp, också den betryckte och den som ingen hjälpare har. Han kommer att tycka synd om den ringe och den fattige, och de fattigas själar kommer han att rädda.” — Psalm 72:12, 13.

Allteftersom slutet på den nuvarande tingens ordning närmar sig kommer pressen på de kristna att öka. (Matteus 24:9–13) De behöver varje dag visa mer omtanke om varandra och ”ha intensiv kärlek till varandra”. (1 Petrus 4:7–10) Kristna män, i synnerhet äldste, behöver visa omtanke om och medkänsla med de föräldralösa. Och mogna kvinnor i församlingen kan ge änkor mycket stöd och bli en källa till tröst. (Titus 2:3–5) Ja, vi kan alla hjälpa till genom att visa omtanke om andra som lider betryck.

Sanna kristna stänger inte ”sin ömma medkänslas dörr”, när de får se ”sin broder vara i nöd”. De vill verkligen lyda aposteln Johannes råd: ”Små barn, låt oss älska, varken med ord eller med tungan, utan i gärning och sanning.” (1 Johannes 3:17, 18) Må vi därför ”se till föräldralösa och änkor i deras betryck”. — Jakob 1:27.

[Infälld text på sidan 11]

”Låt oss älska, varken med ord eller med tungan, utan i gärning och sanning.” 1 Johannes 3:18

[Bilder på sidan 10]

Sanna kristna ser till föräldralösa och änkor materiellt, andligt och känslomässigt