Levnadsskildring

Vi prövade Jehova

BERÄTTAT AV PAUL SCRIBNER

”God morgon, fru Stackhouse. I dag tar jag upp beställningar på påsktårtor, och jag är säker på att ni gärna vill beställa en åt familjen.” Det var tidigt på våren 1938, och jag befann mig i Atco i New Jersey i USA hos en av mina bästa kunder. Jag arbetade som försäljare åt leveransbageriet General Baking Company. Till min förvåning tackade fru Stackhouse nej.

”JAG tror inte att jag är intresserad”, sade hon. ”Vi firar inte påsk.”

Jag visste inte vad jag skulle tro. Firar inte påsk? Som säljare vet man naturligtvis att kunden alltid har rätt. Men vad skulle jag säga? ”Nåväl”, försökte jag, ”det är en utsökt tårta, och jag vet att ni tycker om våra produkter. Tror ni inte att familjen skulle tycka om den, även om ni inte, eh, firar påsk?”

”Jag tror inte det”, svarade hon, ”men det är något som jag har tänkt tala med er om, herr Scribner, och det kan kanske vara lämpligt att göra det nu.” Det samtalet skulle förändra mitt liv fullständigt! Fru Stackhouse, som tillhörde Berlinförsamlingen av Jehovas vittnen i New Jersey, förklarade påskfirandets ursprung och gav mig tre broschyrer, som hette Trygghet, Avslöjad och Skydd. Jag begav mig hemåt med broschyrerna, nyfiken men lite fundersam. Det var något bekant med det som fru Stackhouse hade sagt, något jag kände igen från min barndom.

En tidig kontakt med bibelforskarna

Jag föddes den 31 januari 1907. År 1915, när jag var åtta år, dog min far i cancer, och min mor och jag flyttade därför in hos hennes föräldrar  i ett stort hus i Malden i Massachusetts. Benjamin Ransom, min morbror, och hans hustru bodde också där, på tredje våningen. Morbror Ben hade varit förbunden med de internationella bibelforskarna, som Jehovas vittnen då kallades, sedan tiden före sekelskiftet. Jag tyckte mycket om morbror Ben, men de övriga i mors släkt, som var metodister, tyckte att han var underlig. Bens hustru lyckades flera år senare, innan hon tog ut skilsmässa, få honom intagen på mentalsjukhus en kort tid på grund av hans religiösa trosuppfattningar! Eftersom läkarna på sjukhuset snart upptäckte att det inte var något fel på morbror Bens mentala hälsa, bad de om ursäkt och släppte ut honom.

Morbror Ben tog med mig till bibelforskarnas möten i Boston, särskilt om det kom besökande talare eller om det var något speciellt på programmet. En gång var den besökande talaren den välkände Charles Taze Russell, som hade tillsynen över predikoarbetet vid den här tiden. Ett annat speciellt tillfälle var när man visade ”Skapelsedramat i bilder”. Trots att det var så långt tillbaka som 1915, kommer jag tydligt ihåg bilden med Abraham som tar med sig Isak upp på berget för att offra honom som ett brännoffer. (1 Moseboken, kapitel 22) Jag kan fortfarande se Abraham och Isak kämpa sig uppför berget bärandes på veden, alltmedan Abraham fullständigt förtröstar på Jehova. Eftersom jag var en faderlös pojke, berörde denna skildring mig mycket djupt.

Längre fram flyttade morbror Ben och hans hustru till Maine, och mor gifte om sig, varefter vi flyttade till New Jersey. Under en lång tid såg jag därför inte mycket av morbror Ben. I New Jersey blev jag tonåring, och jag kom att träffa Marion Neff, ett av åtta barn i en presbyteriansk familj, som jag tyckte om att vara hos. Jag tillbringade så många söndagskvällar med den familjen och deras kyrkas ungdomsgrupp att jag slutligen själv blev presbyterian. Ändå fanns en del av det jag lärt mig vid bibelforskarnas möten kvar i mitt sinne. Marion och jag gifte oss 1928, och våra döttrar, Doris och Louise, föddes 1935 och 1938. Med två små barn i familjen kände vi båda ett behov av att få andlig vägledning i vår uppfostran av dem.

Jag finner sanningen i broschyrerna

Marion och jag letade efter en kyrka som vi kunde ansluta oss till, och vi fann på ett sätt att leta. Varje söndag besökte en av oss en tänkbar kyrka medan den andre stannade hemma hos barnen. En söndag var det Marions tur att stanna hemma, men jag erbjöd mig att vara barnvakt i stället, så att jag skulle kunna läsa broschyren Trygghet, den första av de tre skrifter som jag fått av fru Stackhouse. När jag väl börjat läsa, kunde jag inte lägga den ifrån mig! Jag blev mer och mer övertygad om att jag hade funnit något som ingen kyrka kunde erbjuda. Nästa vecka hände samma sak, och jag var gärna barnvakt medan jag läste den andra broschyren, Avslöjad. Det jag läste verkade bekant på något sätt. Var det så här morbror Ben trodde? Vår släkt hade tyckt att hans religion var rena galenskapen. Vad skulle Marion tycka? Jag oroade mig i onödan. När jag kom hem från arbetet  några dagar efter det att jag läst Avslöjad, överraskade Marion mig genom att säga: ”Jag läste de där broschyrerna du hade med dig hem. De är riktigt intressanta.” Vilken lättnad!

På baksidan av broschyrerna fanns information om den senast utgivna boken, Fiender, som innehöll ett kraftfullt avslöjande av falsk religion. Vi beslutade oss för att skaffa den. Men innan vi hann posta vår beställning knackade ett Jehovas vittne på vår dörr och erbjöd just den boken. Det avgjorde saken! Vi slutade att besöka kyrkor och började i stället gå på mötena som anordnades av Camdenförsamlingen av Jehovas vittnen i New Jersey. Bara några månader senare, söndagen den 31 juli 1938, samlades vi, omkring 50 personer, på syster Stackhouses gräsmatta — utanför det hus där jag hade försökt sälja påsktårtor — och lyssnade på ett inspelat tal, som handlade om dopet och som hölls av domare Rutherford. Sedan bytte vi om i huset, varefter 19 av oss blev döpta i ett närliggande vattendrag.

Besluten att bli pionjär

Kort efter mitt dop berättade en av systrarna i församlingen om några som kallades pionjärer  och som ägnade det mesta av sin tid åt den offentliga förkunnartjänsten. Det väckte omedelbart min nyfikenhet, och snart lärde jag känna en hel familj med pionjärer. En äldre man, broder Konig, hans hustru och hans vuxna dotter var alla pionjärer i en grannförsamling. Den stora glädje som familjen Konig erfor i predikoarbetet gjorde starkt intryck på mig, som var far i en ung familj. Jag tittade ofta in till dem, och efter att ha parkerat bageriets bil brukade jag följa med dem i tjänsten från hus till hus. Snart ville jag själv bli pionjär. Men hur skulle det gå till? Marion och jag hade två små barn, och mitt arbete tog mycket tid. När andra världskriget bröt ut i Europa och fler och fler unga amerikanska män tog värvning, blev det allt mer att göra för oss med civila yrken. Man övertalade mig att ta fler säljdistrikt, och jag visste att jag aldrig skulle kunna bli pionjär med det schemat.

När jag talade med broder Konig om min önskan att bli pionjär, sade han: ”Fortsätt bara att arbeta hårt i Jehovas tjänst och nämn ditt mål för honom i dina böner. Han kommer att hjälpa dig att nå det.” I över ett år gjorde jag precis som han sagt. Jag begrundade ofta sådana skriftställen som Matteus 6:8, där vi blir försäkrade om att Jehova vet vad vi behöver redan innan vi ber honom om det. Och jag fortsatte att försöka följa rådet i Matteus 6:33, att hålla i med att först söka Guds kungarike och hans rättfärdighet. Jag blev även uppmuntrad av broder Melvin Winchester, en zontjänare (motsvarande dagens kretstillsyningsman).

Jag talade med Marion om mina mål. Vi resonerade om orden i Malaki 3:10, där vi uppmuntras att pröva Jehova och se om han inte kommer att välsigna oss. Hennes svar gladde mig: ”Om du vill bli pionjär, så låt inte mig hindra dig. Jag kan ta hand om flickorna medan du går i tjänsten. Vi behöver ändå inte så mycket materiella ägodelar.” Efter 12 års äktenskap visste jag redan att Marion var en sparsam och noggrann hemmafru. Under årens lopp har hon varit en underbar pionjärkamrat. En av hemligheterna bakom vår framgång under de gångna omkring 60 åren av heltidstjänst har varit hennes förmåga att vara nöjd med det lilla och få det att framstå som mycket.

Sommaren 1941 hade Marion och jag, efter många månader av planering och bön, lyckats spara ihop en summa pengar, för vilka vi kunde köpa en 5,5 meter lång husvagn som vår familj kunde bo i. Jag sade upp mig från mitt arbete och blev reguljär pionjär i juli 1941, och jag har varit i heltidstjänsten ända sedan dess. Mitt första uppdrag var att stanna till på tio platser längs väg 50 mellan New Jersey och Saint Louis i Missouri, där en sammankomst skulle hållas i början av augusti. Jag fick namn och adresser till bröder längs vägen, och jag skrev i förväg och meddelade när de kunde vänta mig. När vi kom till sammankomsten, skulle jag leta upp pionjärståndet och få ett annat förordnande.

”Jag tänker pröva Jehova”

Vi lastade vår husvagn med litteratur och åkte till vårt sista möte i Camden för att säga adjö till vännerna. Med tanke på att vi hade två små flickor att ta hand om och inte visste vad som skulle hända efter sammankomsten, måste vissa vänner ha tyckt att våra planer var orealistiska, och flera av dem sade också: ”Ni är snart tillbaka.” Jag kommer ihåg att jag sade: ”Jag kan naturligtvis inte säga att det inte blir så. Men Jehova har sagt att han kommer att ta hand om mig, och jag tänker pröva Jehova.”

Efter sextio års pionjärtjänst i 20 städer från Massachusetts till Mississippi kan vi säga att Jehova mer än väl har hållit sitt löfte. De välsignelser som han har låtit strömma ner över Marion, mig och våra två döttrar är mer än vad jag någonsin kunde ha hoppats på 1941. Våra döttrar tjänar som trogna pionjärer i närliggande församlingar, och vi har (enligt de senaste uppgifterna) omkring ett hundra andliga söner och döttrar utspridda över hela USA:s östkust. Jag har studerat med 52 personer, som har överlämnat sitt liv åt Jehova Gud, och Marion har studerat med 48.

I augusti 1941 kom vi till Saint Louis, och där träffade jag broder T. J. Sullivan från Betel. Han hade mitt intyg om samfundstillhörighet,  vilket jag behövde på grund av det annalkande kriget och militärtjänstgöringen. Jag berättade för broder Sullivan att min hustru använde lika mycket tid som jag i tjänsten och att hon skulle vilja vara pionjär tillsammans med mig. Trots att pionjärståndet vid sammankomsten ännu inte var uppsatt, skrev broder Sullivan omedelbart upp Marion som pionjär och frågade oss: ”Var någonstans skall ni tjäna som pionjärer efter sammankomsten?” Det visste vi inte. ”Nåväl, oroa er inte för det”, sade han. ”Ni träffar säkert någon här på sammankomsten som kommer från ett område där det råder behov av pionjärer, och allt kommer att ordna sig. Skriv bara till oss och meddela var ni är, så ordnar vi ett förordnande.” Det var precis vad som hände. Det visade sig att broder Jack DeWitt, en före detta zontjänare, kände några i New Market i Virginia som hade ett pionjärhem där det behövdes ytterligare några pionjärer. Så efter sammankomsten gav vi oss av mot New Market.

I New Market fick vi vara med om något fantastiskt. Vem kom ner från Philadelphia för att förena sig med oss i pionjärtjänsten om inte Benjamin Ransom! Ja visst, morbror Ben. Vilken glädje det var att få samarbeta med honom i tjänsten från hus till hus mer än 25 år efter det att han planterat dessa korn av sanning i mitt hjärta där i Boston! Trots att morbror Ben fått utstå år av likgiltighet, löje och till och med förföljelse från familjen hade han aldrig förlorat sin kärlek till Jehova och tjänsten.

Vi fick nöjet att bo åtta månader i pionjärhemmet i New Market. Under den tiden lärde vi oss bland annat hur man byter till sig kycklingar och ägg mot litteratur. Därefter förordnades morbror Ben, Marion och jag tillsammans med tre andra att tjäna som pionjärer med särskilt uppdrag i Hanover i Pennsylvania — det första av sex distrikt som vi kom att tjäna på i Pennsylvania mellan åren 1942 och 1945.

Pionjärer med särskilt uppdrag under andra världskriget

Det fanns tillfällen under andra världskriget då vi blev fientligt bemötta på grund av vår neutrala ställning, men Jehova lämnade oss aldrig i sticket. En gång gick vår gamla Buick sönder, när vi var i Provincetown i Massachusetts. För att komma till ett återbesök var jag tvungen att gå flera kilometer genom ett område där i högsta grad ovänliga katoliker bodde. Jag gick förbi en grupp unga bråkstakar som kände igen mig och som började gapa och skrika. Jag skyndade mig framåt med stenarna vinande kring öronen och hoppades att ungdomarna inte skulle jaga mig. Jag lyckades oskadd nå huset där den intresserade personen bodde. Men mannen, en respekterad krigsveteran, ursäktade sig och sade: ”Jag har inte tid i kväll. Jag glömde att vi skulle in till stan och gå på bio.” Jag tänkte med fasa på hopen av stenkastare som stod och väntade på att jag skulle komma gående tillbaka. Jag fick dock nytt mod när denne gentleman tillade: ”Varför inte slå följe med oss, förresten? Vi kan prata på vägen.” På så vis kunde jag vittna för honom och dessutom tryggt passera den farliga platsen.

Balans mellan familjen och tjänsten

Efter kriget fick vi flera förordnanden i Virginia, däribland åtta år i Charlottesville som pionjärer med särskilt uppdrag och som reguljära pionjärer. År 1956 hade flickorna växt upp och gift sig, och Marion och jag var snart på resande fot igen. Vi tjänade som reguljära pionjärer i Harrisonburg i Virginia och som pionjärer med särskilt uppdrag i Lincolnton i North Carolina.

År 1966 började jag i kretstjänsten, och jag reste från församling till församling och uppmuntrade vännerna, på samma sätt som broder Winchester hade uppmuntrat mig i New Jersey på 1930-talet. I två år betjänade jag en krets av församlingar i Tennessee. Sedan ombads Marion och jag att återvända till det vi älskade mest, tjänsten som pionjärer med särskilt uppdrag. Mellan 1968 och 1977 tjänade vi som pionjärer med särskilt uppdrag i den djupa Södern, på olika platser från Georgia till Mississippi.

I Eastman i Georgia förordnades jag som församlingstjänare (motsvarande dagens presiderande  tillsyningsman) och ersatte därmed Powell Kirkland, en kär äldre broder som i många år tjänat som kretstillsyningsman, men vars hälsotillstånd nu blivit allt sämre. Han var fantastiskt uppskattande och hjälpsam. Hans stöd var av avgörande betydelse, eftersom det rådde en viss oenighet i församlingen och några av bröderna i ansvarsställning var inblandade. Det blev en laddad stämning, och jag tillbringade mycket tid i bön till Jehova. Jag erinrade mig skriftställen som Ordspråken 3:5, 6: ”Förtrösta på Jehova av allt ditt hjärta och stöd dig inte på ditt eget förstånd. Ta notis om honom på alla dina vägar, och han själv kommer att göra dina stigar raka.” Genom att arbeta hårt för att få till stånd ett öppet kommunicerande kunde vi ena församlingen, vilket ledde till goda resultat för alla.

År 1977 började åldern ta ut sin rätt, och vi sändes tillbaka till området kring Charlottesville, där våra båda döttrar och deras familjer bodde. Det har varit en glädje att under de senaste 23 åren ha fått verka i det här området, att ha fått hjälpa till att bilda Ruckersvilleförsamlingen i Virginia och att ha fått se barn och barnbarn till sådana som vi för länge sedan studerade Bibeln med växa upp till att bli församlingsäldste, pionjärer och beteliter.  Marion och jag har fortfarande en god andel i predikotjänsten, och jag har privilegiet att tjäna som äldste i Charlottesvilles Östra församling, vara bokstudieledare och hålla offentliga föredrag.

Under åren som har gått har vi haft problem precis som alla andra. Doris, till exempel, blev trots våra ansträngningar andligt svag under en period i de sena tonåren och gifte sig med en man som inte var ett Jehovas vittne. Hon förlorade dock aldrig helt sin kärlek till Jehova, och hennes son Bill har tjänat vid Betel i Wallkill i New York i 15 år. Doris och Louise är nu båda änkor, men de tjänar med glädje som reguljära pionjärer i närheten.

Lärdomar under årens lopp

Jag har lärt mig att följa några enkla tumregler för att framgångsrikt tjäna Jehova: Lev enkelt. Var ett gott exempel i allt du gör, även i det privata. Dra nytta av den vägledning som ”den trogne och omdömesgille slaven” ger och tillämpa den inom livets alla områden. — Matteus 24:45.

Marion har utarbetat en kort men effektiv lista med förslag på hur man lyckas med pionjärtjänsten medan man har barn hemma: Gör ett praktiskt schema och följ det. Gör pionjärtjänsten till ett levnadssätt. Ät hälsosamt. Se till att få tillräckligt med vila. Ägna dig inte åt överdrivet mycket rekreation. Gör sanningen, inklusive alla sidor av tjänsten, till något trevligt i dina barns liv. Försök alltid att göra tjänsten intressant för dem.

Nu är vi i 90-årsåldern. Över 62 år har gått sedan vi hörde doptalet på syster Stackhouses gräsmatta, och vi har varit 60 år i heltidstjänsten. Marion och jag kan uppriktigt säga att vi är fullt tillfreds med vår lott i livet. Jag är innerligt tacksam för den uppmuntran jag fick som ung familjefar — att sätta andliga mål främst och att fortsätta att arbeta hänemot dem. Jag är också tacksam för det stöd som min kära hustru, Marion, och våra flickor har gett mig under alla dessa år. Eftersom vi inte har några materiella rikedomar, tillämpar jag ofta Predikaren 2:25 på mig själv: ”Vem äter och vem dricker bättre än jag?”

I vårt fall har Jehova sannerligen mer än väl uppfyllt sitt löfte i Malaki 3:10. Han har verkligen tömt ut över oss ”en välsignelse, tills det inte mer är någon brist”!

[Ruta/bild på sidan 29]

MINNEN FRÅN KRIGSÅREN

Nästan 60 år har gått sedan andra världskriget, och ändå har hela familjen livliga minnen från dessa år.

”Det kunde vara kallt i Pennsylvania”, erinrar sig Doris. ”En natt var det 35 minusgrader.” Louise tillägger: ”När Doris och jag satt i baksätet på vår gamla Buick, brukade vi sitta på varandras fötter för att hålla dem varma.”

”Men vi kände oss aldrig fattiga eller som om vi saknade något”, säger Doris. ”Vi visste att vi reste runt mer än de flesta andra. Men vi hade alltid mat för dagen, och vi fick så gott som nya kläder, av god kvalitet, från några vänner i Ohio som hade flickor som bara var något äldre än vi.”

”Mamma och pappa fick oss alltid att känna oss älskade och uppskattade”, framhåller Louise, ”och vi kom att tillbringa många timmar med dem i tjänsten. Vi kände oss privilegierade och erfor en nära samhörighet med dem.”

”Jag hade en Buick, årsmodell 1936”, erinrar sig Paul. ”De här bilarna var ökända för sina hjulaxlar, som ibland knäcktes. Jag tror att motorn var alltför stark i förhållande till resten av bilen. Bilen verkade alltid haverera den kallaste kvällen i månaden, och jag fick bege mig till bilskroten för att skaffa en annan axel. Jag blev något av en expert på att byta dem.”

”Glöm inte ransoneringskorten”, säger Marion. ”Allting var ransonerat — kött, bensin, bildäck — allting. Varje gång vi kom till ett nytt distrikt var vi tvungna att gå till de lokala myndigheterna och ansöka om ett ransoneringskort. Det kunde ta flera månader att få ett sådant, och när vi äntligen fick vårt kort verkade det varje gång som om vi sändes till en ny plats, och då var det bara att börja om igen. Men Jehova tog alltid hand om oss.”

[Bild]

Marion och jag tillsammans med Doris (till vänster) och Louise år 2000

[Bild på sidan 25]

Min mor och jag 1918. Jag var då 11 år

[Bild på sidan 26]

Jag, Louise, Marion och Doris 1948, när flickorna blev döpta

[Bild på sidan 26]

Vårt bröllopsfoto från oktober 1928

[Bild på sidan 26]

Mina döttrar (längst till vänster och längst till höger) och jag i Yankee Stadium 1955