Abraham — en man med tro

”[Abraham var] far till alla som har tro.” — ROMARNA 4:11.

1, 2. a) Vad tänker sanna kristna i första hand på när det gäller Abraham? b) Varför kallas Abraham ”far till alla som har tro”?

HAN var förfader till en mäktig nation och var profet, affärsman och ledare. Men det kanske inte är något av detta som nutida kristna i första hand tänker på när det gäller denne man, Abraham, utan i stället hans aldrig sviktande tro, som fick Jehova Gud att betrakta honom som sin vän. (Jesaja 41:8; Jakob 2:23) Han omnämns i Bibeln som ”far till alla som har tro”. — Romarna 4:11.

² Visade inte sådana män som Abel, Enok och Noa, vilka levde före Abraham, också tro? Jo, men det var med Abraham som förbundet om att välsigna alla nationer på jorden hade slutits. (1 Moseboken 22:18) Han blev således i bildlig bemärkelse far till alla som satte tro till den utlovade Säden. (Galaterna 3:8, 9) Ja, genom att vi efterliknar den tro som Abraham visade kan han i viss mening vara vår far. På grund av sin tro kunde Abraham utstå många prövningar under sitt liv. Ja, långt innan Abraham ställdes på sitt största trosprov, befallningen att offra sin son Isak, visade han tro i många mindre prövningar. (1 Moseboken 22:1, 2) Låt oss nu betrakta några av dessa tidiga trosprov och se vilka lärdomar vi kan dra av dem.

Befallningen att lämna Ur

3. Vad säger Bibeln oss om Abrams bakgrund?

³ Första gången Bibeln nämner Abraham, då känd som Abram, är i 1 Moseboken 11:26, där vi läser: ”Tera levde så i sjuttio år, varefter han blev far till Abram, Nahor och Haran.” Abram var avkomling till den gudfruktige Sem. (1 Moseboken 11:10–24) Enligt 1 Moseboken 11:31 bodde Abram och hans släkt i ”kaldéernas Ur”, en blomstrande stad som en gång låg öster om floden Eufrat. * Han växte således inte upp som en nomad som bodde i tält, utan som en stadsbo i en stad som erbjöd mycket lyx och överflöd. I Urs basarer kunde man köpa importerade varor, och stadens gator kantades av vitkalkade hus med 14 rum och sanitära anläggningar.

4. a) Hur utgjorde livet i staden Ur en utmaning för tillbedjare av den sanne Guden? b) Hur kom Abram att sätta tro till Jehova?

⁴ Trots alla sina materiella fördelar utgjorde livet i staden Ur en utmaning för den som önskade tjäna den sanne Guden. Det var en stad som var fylld av avgudadyrkan och vidskepelse. Stadsbilden dominerades av en hög ziggurat, tillägnad månguden Nanna. Abram utsattes säkert för påtryckningar, kanske också av en del släktingar, att ta del i denna avskyvärda dyrkan. Enligt vissa judiska traditioner tillverkade även Abrams far, Tera, avgudar. (Josua 24:2, 14, 15) Hur det nu än var med den saken, så utövade inte Abram någon förnedrande falsk tillbedjan. Hans åldrige förfader Sem levde fortfarande och hade  säkert förmedlat den kunskap han hade om den sanne Guden. Och detta hade lett till att Abram satte tro till Jehova och inte till Nanna! — Galaterna 3:6.

Ett trosprov

5. Vilken befallning och vilket löfte gav Gud Abram medan denne fortfarande var kvar i Ur?

⁵ Abrams tro skulle sättas på prov. Gud visade sig för honom och befallde: ”Gå du i väg ut ur ditt land och från dina släktingar och från din fars hus till det land som jag kommer att visa dig; och jag kommer att göra dig till en stor nation, och jag kommer att välsigna dig, och jag skall göra ditt namn stort; och visa dig vara en välsignelse. Och jag skall välsigna dem som välsignar dig, och den som nerkallar ont över dig kommer jag att förbanna, och alla markens familjer kommer sannerligen att välsigna sig genom dig.” — 1 Moseboken 12:1–3; Apostlagärningarna 7:2, 3.

6. Varför krävdes det verklig tro av Abram att lämna Ur?

⁶ Hur skulle Abram, som var gammal och barnlös, kunna göras till ”en stor nation”? Och var låg egentligen det där landet som Gud befallde honom att bege sig till? Det fick han inte veta. Därför krävdes det verklig tro av Abram att lämna det bekväma livet i det blomstrande Ur. I boken Family, Love and the Bible konstateras det angående forna tider: ”Det värsta straff man kunde ge en släkting som hade gjort sig skyldig till ett allvarligt brott var att fördriva honom, beröva honom  hans ’medlemskap’ i släkten. ... Den obetingade lydnad och förtröstan på Gud som Abraham visade, då han på Guds befallning lämnade inte bara sitt land, utan också sin släkt, var enastående.”

7. Hur kan de kristna nu möta liknande prövningar som Abram?

⁷ Som kristna kan vi få möta liknande prövningar. Vi kanske i likhet med Abram känner en press att sätta materiella intressen före de teokratiska. (1 Johannes 2:16) Vi kanske får motstånd från icke troende familjemedlemmar, inbegripet uteslutna släktingar, som försöker locka in oss i ett osunt umgänge. (Matteus 10:34–36; 1 Korinthierna 5:11–13; 15:33) Abram är därför ett fint föredöme för oss. Han satte sin vänskap med Jehova framför allt annat, ja till och med familjebanden. Han visste inte exakt hur, när och var Guds löften skulle uppfyllas. Och ändå var han villig att bygga sitt liv på dessa löften. Vilken fin uppmuntran för oss att sätta Guds kungarike främst i vårt liv! — Matteus 6:33.

8. Vilken verkan hade Abrams tro på hans närmaste anhöriga, och vad skulle de kristna kunna lära av detta?

⁸ Hur var det då med Abrams närmaste anhöriga? De hade av allt att döma påverkats mycket av Abrams tro och övertygelse, för både Abrams hustru, Saraj, och hans faderlöse brorson Lot var villiga att lyda Guds befallning att lämna Ur. Och Abrams bror Nahor och några av dennes avkomlingar lämnade senare Ur och slog sig ner i Haran, där de tillbad Jehova. (1 Moseboken 24:1–4, 10, 31; 27:43; 29:4, 5) Ja, till och med Abrams far, Tera, samtyckte till att bege sig av tillsammans med sin son! Därför uttrycker Bibeln det som om det var Tera som i sin egenskap av familjeöverhuvud tog initiativet till att bege  sig till Kanaan. (1 Moseboken 11:31) Vi kanske också kan få en viss framgång genom att taktfullt vittna för våra släktingar.

9. Vilka förberedelser måste Abram göra för sin färd, och varför kan det ha inneburit uppoffringar?

⁹ Abram hade mycket att bestyra innan han kunde bege sig ut på sin färd. Han måste sälja vissa av sina ägodelar och köpa tält, kameler, mat och annan nödvändig utrustning. Det kan ha inneburit ekonomiska förluster att så snabbt behöva avveckla saker och ting, men han var glad över att lyda Jehova. Det måste ha varit en stor dag, när allt så var klart och Abrams karavan stod utanför Urs murar, redo att bege sig av! Karavanen följde floden Eufrat och färdades åt nordväst. Efter att ha färdats i veckor och tillryggalagt omkring 100 mil kom den så fram till staden Haran i norra Mesopotamien, där karavaner brukade stanna till.

10, 11. a) Vad var antagligen orsaken till att Abram stannade kvar i Haran en tid? b) Vilken uppmuntran kan ges åt kristna som tar hand om åldrande föräldrar?

¹⁰ Abram slog sig ner i Haran, antagligen av hänsyn till sin åldrige far, Tera. (3 Moseboken 19:32) På liknande sätt tänker många nutida kristna på sina åldrande och sjuka föräldrar och har i vissa fall måst göra förändringar för att kunna ta hand om dem. De kan vara förvissade om att deras kärleksfulla uppoffringar är ”välbehagliga i Guds ögon”. — 1 Timoteus 5:4.

¹¹ Tiden gick. ”Teras dagar blev två hundra fem år. Sedan dog Tera i Haran.” Abram sörjde säkert sin fars bortgång, men när sorgetiden var över begav han sig omedelbart i väg. ”Abram var sjuttiofem år gammal när han drog ut från Haran. Så Abram tog sin hustru Saraj och sin brorson Lot och alla ägodelar som de hade samlat och de själar som de hade skaffat sig i Haran, och de drog i väg ut för att gå till Kanaans land.” — 1 Moseboken 11:32; 12:4, 5.

12. Vad gjorde Abram medan han bodde i Haran?

¹² Det är intressant att lägga märke till att Abram hade samlat ”ägodelar” medan han var i Haran. Han hade fått göra materiella uppoffringar när han lämnade Ur, men nu kunde han lämna Haran som en rik man. Det är uppenbart att detta var tack vare Guds välsignelse. (Predikaren 5:19) Även om Gud inte lovar sina nutida tjänare rikedom, håller han sitt löfte att sörja för deras behov som lämnar hem, bröder eller systrar för Guds kungarikes skull. (Markus 10:29, 30) Abram skaffade sig också ”själar”, dvs. en tjänarskara. Jerusalemtargumen och den kaldeiska parafrasen säger att Abram värvade proselyter. (1 Moseboken 18:19) Får din tro dig att tala med dina grannar, arbetskamrater eller skolkamrater? Abram hade inte slagit sig till ro i Haran, utan utnyttjat tiden där väl och kommit ihåg Guds befallning, och nu var tiden inne för uppbrott. ”Då gick Abram i väg, alldeles som Jehova hade sagt honom.” — 1 Moseboken 12:4.

Över Eufrat

13. När gick Abram över floden Eufrat, och hur var detta betydelsefullt?

¹³ Än en gång måste Abram bege sig av. Hans karavan lämnade Haran och begav sig omkring nio mil västerut. Den stannade kanske till vid floden Eufrat mitt emot det forntida handelscentrumet Karkemish, där det var vanligt att karavaner gick över. * När korsade Abrams karavan floden? Bibeln visar att det var 430 år före judarnas uttåg ur Egypten den 14 nisan 1513 f.v.t. Andra Moseboken 12:41 lyder: ”Det hände sig vid slutet av de fyra hundra trettio åren, ja det hände sig just på den dagen att alla Jehovas härar drog ut ur Egyptens land.” Av allt att döma trädde det  abrahamitiska förbundet i kraft den 14 nisan 1943 f.v.t., då Abram lydigt gick över Eufrat.

14. a) Vad kunde Abram se med trons ögon? b) I vilken bemärkelse är Guds folk nu mer välsignat än Abram?

¹⁴ Abram hade lämnat en blomstrande stad bakom sig. Men han kunde nu för sin inre syn se ”staden som har de verkliga grundvalarna” — en rättfärdig regering över mänskligheten. (Hebréerna 11:10) Ja, Abram kunde, med den lilla information han hade fått, börja se konturerna av Guds uppsåt att återlösa den döende mänskligheten. Vi har nu välsignats med en långt klarare förståelse av Guds uppsåt än vad Abram hade. (Ordspråken 4:18) ”Staden”, eller Guds kungarikes regering, som Abram hoppades på, är nu en verklighet, upprättad i himlen sedan 1914. Bör då inte vi handla på ett sätt som visar tro och förtröstan på Jehova?

Vistelsen i det utlovade landet börjar

15, 16. a) Varför krävdes det mod av Abram att bygga ett altare åt Jehova? b) Hur kan nutida kristna i likhet med Abram vara modiga?

¹⁵ I Första Moseboken 12:5, 6 läser vi: ”Slutligen kom de till Kanaans land. Och Abram drog vidare genom landet ända till platsen för Sikem, nära Mores stora träd.” Sikem låg cirka fem mil norr om Jerusalem i en bördig dal, som har beskrivits som ”det heliga landets paradis”. Men ”vid den tiden var kanaanéen i landet”. Då kanaanéerna var mycket omoraliska, måste Abram se till att skydda sin familj mot deras fördärvliga inflytande. — 2 Moseboken 34:11–16.

¹⁶ Jehova visade sig nu för andra gången för Abram och sade: ”Åt din säd ämnar jag ge detta land.” Så spännande! Det krävdes tro av Abram för att han skulle kunna glädja sig åt något som skulle bli verklighet långt senare för  hans framtida avkomlingar. Abrams reaktion på denna händelse var att bygga ”ett altare där åt Jehova, som hade visat sig för honom”. (1 Moseboken 12:7) En bibelkännare säger följande om detta: ”Att Abram byggde ett altare i landet var faktiskt ett formellt sätt att ta det i besittning, grundat på den rätt han tillförsäkrat sig genom att utöva tro.” Då det altare han byggde helt säkert var ett sådant som senare beskrevs i Lagen och bestod av enbart naturliga (ohuggna) stenar, krävdes det mod att bygga det, eftersom det måste ha skilt sig markant från kanaanéernas altaren. (2 Moseboken 20:24, 25) Ja, genom att Abram på så sätt modigt visade att han tillbad den sanne Guden, Jehova, riskerade han att bli utsatt för illvilja och kanske fysisk fara. Hur är det då med oss i våra dagar? Underlåter somliga av oss, framför allt ungdomar, att tala om för grannar eller skolkamrater att vi tillber Jehova? Må Abrams modiga handlande uppmuntra oss alla att vara stolta över att vi är Jehovas tjänare!

17. Hur visade sig Abram vara en förkunnare av Guds namn, och vad påminner detta nu de kristna om?

¹⁷ Vart Abram än begav sig, satte han alltid tillbedjan av Jehova på första plats. ”Längre fram flyttade han därifrån till bergstrakten öster om Betel och slog upp sitt tält med Betel i väster och Aj i öster. Sedan byggde han där ett altare åt Jehova och började anropa Jehovas namn.” (1 Moseboken 12:8) Den hebreiska frasen ”anropa (någons) namn” betyder också ”förkunna (någons) namn”, ”predika (någons) namn”. Abram förkunnade säkert modigt Jehovas namn bland sina kanaaneiska grannar. (1 Moseboken 14:22–24) Detta påminner oss om vår skyldighet att ha största möjliga andel i att ”offentligt bekänna hans namn”. — Hebréerna 13:15; Romarna 10:10.

18. Hurdant var Abrams förhållande till invånarna i Kanaan?

¹⁸ Abram stannade inte länge på varje plats. ”Efteråt bröt Abram läger och färdades så från lägerplats till lägerplats åt Negev till”, det ökenliknande området söder om Judas berg. (1 Moseboken 12:9) Genom att Abram hela tiden flyttade och på varje ny plats gjorde sig känd som en tillbedjare av Jehova, ”bekände” han och hans hushåll ”offentligt att de var utlänningar och tillfälliga inbyggare i landet”. (Hebréerna 11:13) De undvek också att bli alltför bekanta med sina hedniska grannar. På liknande sätt får vi som kristna inte bli ”någon del av världen”. (Johannes 17:16) Även om vi är vänliga och tillmötesgående mot våra grannar och arbetskamrater, ser vi till att inte bli indragna i ett uppförande som återspeglar andan i den här världen som är främmande för Gud. — Efesierna 2:2, 3.

19. a) Varför måste nomadlivet ha medfört utmaningar för Abram och Saraj? b) Vilka ytterligare utmaningar väntade?

¹⁹ Vi måste komma ihåg att det inte kan ha varit så lätt för vare sig Abram eller Saraj att anpassa sig till det hårda nomadlivet. Deras mat kom inte från Urs välsorterade basarer, utan bestod av produkter från deras hjordar, och de bodde inte i välbyggda hus, utan i tält. (Hebréerna 11:9) Abram hade mycket att göra med att sköta sina hjordar och förestå sina tjänare. Och Saraj skötte säkert de sysslor som kvinnorna i den kulturen traditionellt utförde: hon knådade deg, bakade bröd, spann ull och sydde kläder. (1 Moseboken 18:6, 7; 2 Kungaboken 23:7; Ordspråken 31:19; Hesekiel 13:18) Men nya prövningar väntade. Abram och hans hushåll skulle snart komma att ställas inför en situation som satte deras liv på spel! Skulle Abram ha tro nog att möta den utmaningen?

[Fotnoter]

Lade du märke till?

• Varför kallas Abram ”far till alla som har tro”?

• Varför krävdes det tro av Abram att lämna kaldéernas Ur?

• Hur visade Abram att han satte Jehovas tillbedjan främst i sitt liv?

[Frågor]

[Karta på sidan 16]

(För formaterad text, se publikationen

ABRAMS FÄRD

Ur

Haran

Karkemish

KANAAN

Stora havet

[Bildkälla]

Baserad på en karta som Pictorial Archive (Near Eastern History) Est. and Survey of Israel har upphovsrätten till

[Bild på sidan 15]

Det krävdes tro av Abram att lämna det bekväma livet i Ur

[Bild på sidan 18]

Genom att bo i tält ”bekände” Abram och hans hushåll ”offentligt att de var utlänningar och tillfälliga inbyggare i landet”