Levnadsskildring

Andligt ljus lyser i Mellanöstern

BERÄTTAT AV NAJIB SALEM

Under det första århundradet strålade ljuset från Guds ord ut över jorden från Mellanöstern. Under 1900-talet återkom det ljuset för att än en gång lysa upp den här delen av världen.

JAG föddes 1913 i staden Amioun i norra Libanon. Det var det sista året av relativ stabilitet och relativt lugn i världen, eftersom första världskriget bröt ut följande år. Libanon, som var känt som Mellanösterns pärla, var vid krigsslutet 1918 hårt drabbat ekonomiskt och politiskt.

År 1920, när postväsendet åter började fungera i Libanon, kom det post från libaneser som bodde i andra länder. Bland dessa var mina morbröder Abdullah och George Ghantous. De skrev till sin far, min morfar, Habib Ghantous, och berättade för honom om Guds kungarike. (Matteus 24:14) Bara detta att han berättade för människorna i staden vad hans söner hade skrivit gjorde honom till föremål för hån och åtlöje. De spred ryktet att Habibs söner uppmanade sin far att sälja sin jord, köpa sig en åsna och ge sig ut och predika.

Tidig spridning av ljuset

Följande år, 1921, återvände Michel Aboud, som hade bott i Brooklyn i New York, till Tripoli i Libanon. Han hade blivit bibelforskare, som Jehovas vittnen då kallades. Flertalet av broder Abouds vänner och släktingar ville inte lyssna på Bibelns budskap,  men det ville däremot två kända personer, professor Ibrahim Atiyeh och tandläkare Hanna Shammas. Denne upplät faktiskt sitt hus och sin klinik för kristna möten.

Jag var bara en pojke, när broder Aboud och broder Shammas besökte Amioun, där jag bodde. Jag blev djupt påverkad av deras besök, och jag började följa med broder Aboud i predikoarbetet. Vi samarbetade i tjänsten i 40 år, tills broder Aboud dog 1963.

Mellan åren 1922 och 1925 spreds sanningens ljus från Bibeln till många byar och samhällen i norra Libanon. Mellan 20 och 30 personer kom tillsammans i privata hem, såsom i vårt hem i Amioun, för att resonera om Bibeln. Ibland träffades vi i skogen, eftersom prästerna brukade sända barn för att slå på plåtburkar och ropa och skrika för att störa våra möten.

På grund av mitt nit i tjänsten och min iver att vara med vid kristna möten blev jag i min ungdom kallad Timoteus. Rektorn i skolan befallde mig att sluta upp att vara med vid ”de där mötena”, som han sade. När jag vägrade blev jag relegerad från skolan.

Vittnande i bibliska länder

Kort efter det att jag 1933 blivit döpt började jag som pionjär, som heltidstjänarna bland Jehovas vittnen kallas. Trots att vi var få till antalet, predikade vi i de flesta byar och samhällen i norra Libanon och nådde också Beirut och dess förorter och ända ner till södra Libanon. På den tiden färdades vi vanligtvis till fots eller ridande på en åsna, precis som Jesus Kristus och hans efterföljare hade gjort under det första århundradet.

Efter många år i USA kom Yousef Rahhal, ett libanesiskt vittne, på besök till Libanon 1936. Han hade med sig högtalarutrustning och två grammofoner. Vi monterade utrustningen på en Ford, modell 1931, och färdades till avlägsna trakter i Libanon och Syrien med Rikets budskap. Ljudet kunde höras inom en mils omkrets. Människor gick upp på sina hustak för att höra det som de beskrev som röster från himlen. De som var ute på åkrarna kom närmare för att lyssna.

En av mina sista resor med Yousef Rahhal var till Aleppo i Syrien vintern 1937. Innan han återvände till USA reste vi också till Palestina. Där besökte vi städerna Haifa och Jerusalem samt byar och samhällen. Vi träffade då också Ibrahim Shehadi, som jag tidigare hade blivit bekant med per korrespondens. Han hade nu fått så stor kunskap i Bibeln att han under vårt besök kunde börja ta del i tjänsten från hus till hus. (Apostlagärningarna 20:20)

Jag ville också gärna få träffa professor Khalil Kobrossi, en hängiven katolik som hade studerat Bibeln tillsammans med Jehovas vittnen per korrespondens. Hur hade han fått adressen till vittnena i Libanon? Jo, i en affär i Haifa hade Khalil fått sina specerier inslagna i papper från en av Jehovas vittnens publikationer, där vår adress stod. Vårt besök hos honom var trevligt, och 1939 kom han så till Tripoli för att bli döpt.

År 1937 kom Petros Lagakos och hans hustru till Tripoli. Under de följande åren besökte vi tre större delen av Libanon och Syrien med Rikets budskap. När broder Lagakos dog 1943, hade vittnena fört det  andliga ljuset till de flesta städer och byar i Libanon, Syrien och Palestina. Ibland var vi omkring 30 som for i väg med bil eller buss redan klockan tre på morgonen för att nå avlägsna områden.

På fyrtiotalet översatte Ibrahim Atiyeh Vakttornet till arabiska. Sedan brukade jag skriva av tidskriften för hand i fyra exemplar och skicka dessa till vittnen i Palestina, Syrien och Egypten. Under andra världskriget var motståndet mot vårt predikande stort, men vi höll kontakt med alla som älskade Bibelns sanning i Mellanöstern. Jag ritade kartor över städer och kringliggande byar, och vi försökte nå dem med de goda nyheterna.

År 1944, medan andra världskriget fortfarande rasade, gifte jag mig med Evelyn, dotter till min pionjärkamrat Michel Aboud. Vi fick så småningom tre barn, en dotter och två söner.

Samarbete med missionärer

Kort efter krigsslutet kom de första missionärerna från Gileadskolan till Libanon. Detta ledde till att den första församlingen i Libanon kunde bildas, och jag blev förordnad som grupptjänare. År 1947 besökte så Nathan H. Knorr och hans sekreterare, Milton G. Henschel, Libanon och var till stor uppmuntran för bröderna. Snart kom det fler missionärer, och de var till stor hjälp för oss i att organisera vår tjänst och leda församlingsmöten.

Under en av våra resor till en avlägsen trakt i Syrien mötte vi motstånd från biskopen på orten. Han anklagade oss för att sprida vad han kallade sionistisk litteratur. Det är ironiskt att tänka på att prästerna före 1948 ofta hade kallat oss ”kommunister”. Vi blev nu gripna och förhörda i två timmar och fick då avge ett enastående vittnesbörd.

Till slut förklarade domaren som hade hört fallet: ”Även om jag förbannar skägget [ett bildligt uttryck för biskopen] som har kommit med anklagelser mot er, så måste jag tacka honom för att han gett mig tillfälle  att få träffa er och höra om det ni lär.” Han bad sedan om ursäkt för det obehag vi utsatts för.

När jag tio år senare åkte buss till Beirut, började jag tala med en man, en lantbruksingenjör, som satt intill mig. Efter att ha lyssnat några minuter på vad vi trodde sade han att han hade hört något liknande av en vän i Syrien. Vem var denne vän? Jo, den domare som hade hört vårt fall tio år tidigare.

På 1950-talet besökte jag vittnen i Irak och predikade från dörr till dörr tillsammans med dem. Jag gjorde också många resor till Jordanien och Västbanken. År 1951 for jag och tre andra vittnen till Betlehem, där vi firade Herrens kvällsmåltid. Tidigt samma dag hade alla som var närvarande åkt buss till Jordanfloden, där 22 personer blev döpta som ett tecken på sitt överlämnande åt Jehova. När vi mötte motstånd i det området, brukade vi säga: ”Vi har kommit hit för att tala om för er att en av era landsmän kommer att bli kung över hela jorden! Ni borde vara glada i stället för arga!”

Att predika under svårigheter

Människor i Mellanöstern är vanligtvis vänliga, ödmjuka och gästfria. Många lyssnar med intresse på budskapet om Guds kungarike. Inget kan egentligen vara mer vederkvickande än att få reda på att följande löfte i Bibeln snart skall uppfyllas: ”Gud själv skall vara hos dem [sitt folk]. Och han skall torka bort varje tår från deras ögon, och döden skall inte vara mer; inte heller skall sorg eller skrik eller smärta vara mer.” (Uppenbarelseboken 21:3, 4)

Jag har funnit att flertalet människor som är emot vår verksamhet egentligen inte vet vad vårt arbete och budskap går ut på.  Kristenhetens präster har på allt sätt försökt att framställa oss i felaktig dager! Därför mötte vittnena många svårigheter under det inbördeskrig som började i Libanon 1975 och som varade i över 15 år.

Jag ledde vid ett tillfälle ett bibelstudium med en familj, som hade varit flitiga kyrkobesökare men som nu, till stor irritation för prästerna, tillväxte i kunskap om Bibelns sanning. En natt hetsade så en religiös grupp på platsen sina medlemmar att gå till angrepp mot familjens affär och bränna varor till ett värde av minst 100 000 kronor. Och samma natt kom de och förde bort mig. Men jag kunde resonera med deras ledare och förklara att om de var verkligt kristna, så skulle de inte uppföra sig så här barbariskt. Han befallde då att man skulle stanna bilen och sade till mig att kliva ur.

Vid ett annat tillfälle kidnappades jag av fyra milissoldater. Efter många hotelser ändrade sig plötsligt deras ledare, som hade sagt att han skulle skjuta mig, och jag släpptes. Två av dessa män sitter nu i fängelse för mord och rån, och de andra två har avrättats.

Andra tillfällen att vittna

Jag har flugit en hel del mellan olika länder. En gång när jag flög från Beirut till USA kom jag att sitta bredvid Charles Malek, en tidigare libanesisk utrikesminister. Han lyssnade uppmärksamt och tyckte om varje vers som jag läste för honom från Bibeln. Till slut berättade han att han hade gått i skola i Tripoli och haft Ibrahim Atiyeh som lärare, den man som hade fått höra Bibelns sanning av min svärfar! Malek sade att Ibrahim hade lärt honom att respektera Bibeln.

En annan gång kom jag att sitta bredvid en palestinsk representant i Förenta nationerna. Jag fick tillfälle att tala med honom om de goda nyheterna om Guds kungarike. Han presenterade mig sedan för sin brors familj i New York, och jag besökte dem ofta där. Jag hade också en släkting som arbetade i Förenta nationernas byggnad i New York. En gång när jag besökte honom på hans kontor blev jag kvar i tre timmar och fick då vittna om Guds kungarike.

Jag är nu 88 år, och jag kan fortfarande utföra uppgifter i församlingen. Min hustru, Evelyn, tjänar fortfarande Jehova tillsammans med mig. Vår dotter gifte sig med en resande tillsyningsman bland Jehovas vittnen, som nu tjänar som äldste i en församling i Beirut. Deras dotter är också ett vittne. Vår yngste son och hans hustru och dotter är också vittnen. Vår äldste son fostrades i den kristna tron, och jag hoppas att han med tiden kommer att omfatta den.

År 1933 förordnades jag att tjäna som den förste pionjären i Mellanöstern. Jag skulle inte ha kunnat använda mitt liv bättre än att under de gångna 68 åren tjäna Jehova som pionjär. Och jag är fast besluten att fortsätta att vandra i det andliga ljus som han skänker.

[Bild på sidan 23]

Najib 1935

[Bild på sidan 24]

Med en högtalarbil i de libanesiska bergen 1940

[Bilder på sidan 25]

Medurs uppifrån vänster: Najib, Evelyn, deras dotter, broder Aboud och deras äldste son 1952

Nedtill (främre raden): bröderna Shammas, Knorr, Aboud och Henschel i Najibs hem i Tripoli 1952

[Bild på sidan 26]

Najib och hans hustru, Evelyn