Levnadsskildring

Ett liv fullt av överraskningar i Jehovas tjänst

BERÄTTAT AV ERIC OCH HAZEL BEVERIDGE

”Härmed dömer jag er till sex månaders fängelse.” Med de orden ringande i mina öron fördes jag i väg till Strangewaysfängelset i Manchester i England. Det var i december 1950, och jag var 19 år. Jag hade just stått inför en av de svåraste prövningarna i mitt unga liv – jag hade vägrat militärtjänst. (2 Korinthierna 10:3–5)

JAG var heltidsförkunnare bland Jehovas vittnen, vilket borde ha betytt frikallelse från militärtjänst, men brittisk lag godtog inte vår ställning som Ordets förkunnare. Därför hamnade jag ensam i en fängelsecell. Och jag tänkte på min far. Indirekt var han orsaken till att jag satt i fängelse.

Hur kan jag säga så? Jo, pappa, en fängelsetjänsteman från Yorkshire, hade mycket bestämda åsikter och principer. På grund av sina erfarenheter från armén och sitt arbete inom fångvården hade han en stark motvilja mot katolicismen. Hans första kontakt med Jehovas vittnen var i början av 1930-talet, då han gick till dörren för att bli av med dem – och kom tillbaka med några av deras böcker i handen! Senare prenumererade han på tidskriften En Ny Värld (nu Vakna!). Vittnena brukade besöka honom varje år för att uppmuntra honom att förnya prenumerationen. När jag var omkring 15 år fick de återigen i gång ett samtal med pappa, och jag lade mig i samtalet på vittnenas sida. Det var då jag började studera Bibeln.

I mars 1949, när jag var 17 år, visade jag mitt överlämnande åt Jehova genom att bli döpt. Senare det året träffade jag John och Michael Charuk, som nyligen utexaminerats  från missionärsskolan Gilead och var på väg till Nigeria. Deras missionärsanda gjorde starkt intryck på mig. Vare sig de var medvetna om det eller inte, sådde de missionärsandan i mitt hjärta.

Medan jag studerade Bibeln tappade jag intresset för att söka till universitet. Inom ett år efter det att jag flyttat hemifrån för att arbeta på tullkontoret i London kände jag att jag inte kunde fullfölja mitt överlämnande åt Gud om jag fortsatte anställningen i civilförvaltningen. När jag slutade min anställning på kontoret, gratulerade en grånad kollega mig till att jag lämnade ”ett själsdödande jobb”.

Innan dess måste jag klara av en annan prövning – att tala om för min far att jag ville sluta mitt trygga arbete för att bli heltidsförkunnare. En kväll när jag var hemma på semester lät jag bomben falla. Jag väntade mig en verbal explosion från pappa. Till min förvåning sade han bara: ”Som man bäddar får man ligga. Men kom inte springande till mig, om du misslyckas.” I min dagbok för 1 januari 1950 står det: ”Talade om för pappa att jag skulle bli pionjär. Jag blev alldeles häpen över hans tämligen hjälpsamma attityd. Hans vänlighet fick mig att gråta.” Jag slutade min anställning och tackade ja till ett förordnande som pionjär, dvs. heltidsförkunnare.

Ett förordnande med en ”stuga”

Sedan kom nästa prov på min hängivenhet för Gud. Jag erbjöds ett förordnande som pionjär, där jag skulle dela en ”stuga” i Lancashire med Lloyd Griffiths, en medkristen från Wales. Fylld av idealistiska drömmar om den stugan kom jag fram till den trista, regndränkta staden Bacup. Jag blev snart nertagen på jorden, när stugan visade sig vara en källare! Möss och kackerlackor höll oss sällskap på natten. Jag var nära att vända om och åka tillbaka hem. Men i stället bad jag en tyst bön till Jehova om styrka att klara av provet. Plötsligt kände jag mig lugn, och jag började se sakligt på situationen. Det här var mitt förordnande från Jehovas organisation. Jag måste förlita mig på Jehova för att få hjälp. Hur tacksam är jag inte att jag höll ut! Hade jag gett upp skulle det ha förändrat mitt liv för alltid! (Jesaja 26:3, 4)

Jag predikade i det då ekonomiskt krisdrabbade Rossendale Valley-området i omkring nio månader innan jag skickades i väg till fängelse för värnpliktsvägran. Efter två veckor i Strangewaysfängelset överfördes jag till Lewesfängelset vid Englands sydkust. Så småningom var vi sammanlagt fem Jehovas vittnen där, och vi kunde fira åminnelsen av Kristi död i en fängelsecell.

Pappa kom och hälsade på mig en gång. Det måste ha satt hans stolthet på prov – en välkänd tjänsteman inom fångvården som besökte sin fängelsekund till son! Jag kommer alltid att vara tacksam för den gesten. Slutligen kom dagen för min frigivning i april 1951.

När jag släppts ut från Lewes, tog jag tåget till Cardiff i Wales, där min far då arbetade som föreståndare för fängelset. Jag var äldst av fyra barn – tre pojkar och en flicka. Jag behövde hitta ett deltidsarbete, så att jag kunde försörja mig och fortsätta som pionjär. Jag arbetade i en herrekipering, men min främsta uppgift i livet var min kristna förkunnartjänst. Vid den här tiden lämnade vår mor familjen. Det var ett allvarligt slag för pappa och oss barn som var mellan 8 och 19 år. Sorgligt nog skildes våra föräldrar.

Den som finner en god hustru ...

Det fanns flera pionjärer i församlingen. Bland dem var en syster som varje dag kom ner från kolgruvedistriktet Rhondda Valley för sitt arbete och sin predikotjänst. Hon hette Hazel Green och var en mycket duktig pionjär. Hazel hade känt till sanningen längre än jag. Hennes föräldrar gick på möten som hölls av bibelforskarna (nu kända som Jehovas vittnen) redan på 1920-talet. Men låt henne själv berätta sin historia.

 ”Jag tog inte Bibeln på allvar förrän 1944, när jag läste broschyren Religionen skördar storm. Min mor fick mig att åka till en kretssammankomst i Cardiff. Jag hade knappast någon kunskap i Bibeln alls, men befann mig snart i stadens köpcentrum med ett plakat som annonserade ett offentligt tal. Jag överlevde den erfarenheten trots att jag trakasserades av präster och andra. Jag döptes 1946 och började som pionjär i december det året. Sedan, 1951, dök en ung pionjär som just kommit ut från fängelse upp i Cardiff. Det var Eric.

Vi samarbetade i predikoarbetet. Vi trivdes tillsammans. Vi hade samma mål i livet – att främja Guds kungarikes intressen. Så vi gifte oss 1952. Fastän vi båda tjänade som pionjärer hela vår tid och hade begränsad inkomst, saknade vi aldrig det nödvändigaste. Ibland fick vi en gåva från ett Jehovas vittne som hade råkat köpa hem för mycket sylt eller tvål – och precis när vi behövde det! Vi uppskattade mycket sådana praktiska gåvor. Men större överraskningar väntade oss!”

En överraskning som ändrade våra liv

I november 1954 fick Hazel och jag en oväntad överraskning – ett ansökningsformulär från Jehovas vittnens avdelningskontor i London för mig om att bli resande tillsyningsman och besöka en ny församling varje vecka. Vi var övertygade om att det var ett misstag, så vi talade inte om det för någon i församlingen. Men jag fyllde i formuläret och skickade tillbaka det, och vi väntade med spänning. Några dagar senare kom svaret: ”Kom till London för att få träning!”

Väl inne på Londonkontoret hade jag svårt att tro att jag vid 23 års ålder var där tillsammans med framträdande bröder som för mig tycktes vara andliga jättar, sådana som Pryce Hughes, Emlyn Wynes, Ernie Beavor, Ernie Guiver, Bob Gough, Glynn Parr, Stan och Martin Woodburn och många andra, av vilka de flesta nu är döda. De lade en fast grund av nit och ostrafflighet i Storbritannien på 1940- och 1950-talen.

Kretstjänst i England – aldrig enformig

Vi började i resetjänsten den snöiga vintern 1954/1955. Vi sändes till East Anglia, ett flackt område i England som är utsatt för de kalla nordsjövindarna. Vid den tiden fanns det bara 31 000 Jehovas vittnen i Storbritannien. Den här första kretsen var en svår lärotid för oss; inte heller var det alltid lätt för bröderna vi besökte. Med min brist på erfarenhet och mitt burdusa sätt trampade jag ibland någon på tårna. Under åren har jag måst lära mig att vänlighet är viktigare än effektivitet och att människor betyder mer än metoder. Jag försöker fortfarande, men inte alltid med framgång, att följa Jesu exempel i att vederkvicka andra. (Matteus 11:28–30)

Efter 18 månader i East Anglia blev vi sända att tjäna i en krets i nordöstra England, i Newcastle upon Tyne och Northumberland. Jag älskade de varmhjärtade människorna i denna vackra landsdel. En stor hjälp för mig var den besökande områdestillsyningsmannen, Don Ward, från Seattle i Washington i USA. Han hade gått igenom Gileadskolans 20:e klass. Som talare brukade jag rabbla upp information med en våldsam fart. Han lärde mig att sakta ner, att pausera och att undervisa.

 En annan överraskning som ändrade våra liv

År 1958 fick vi ett brev som ändrade våra liv. Vi blev inbjudna till Gileadskolan i South Lansing i staten New York i USA. Vi sålde vår lilla Austin Seven av 1935 års modell och köpte biljetter för att resa till New York. Först var vi med vid Jehovas vittnens internationella sammankomst i New York. Därifrån åkte vi till Peterborough i Ontario i Canada för att vara pionjärer där i sex månader innan vi begav oss söderut till Gileadskolan.

Bland lärarna i skolan var Albert Schroeder, som nu är medlem av Jehovas vittnens styrande krets, och Maxwell Friend och Jack Redford, som båda nu är döda. Att vara tillsammans med de 82 eleverna från 14 länder var mycket uppbyggande. Vi började förstå lite grand om varandras kulturer. Samvaron med elever från olika delar av världen, vilka alla kämpade med engelskan, gav oss en försmak av problemen vi skulle komma att möta, när vi skulle lära oss ett annat språk. Vår utbildning varade i fem månader, och vi sändes till 27 länder. Så kom avslutningen, och inom några dagar var vi i New York och väntade på vårt fartyg, Queen Elizabeth, som skulle föra oss tillbaka till Europa.

Vårt första utländska distrikt

Vilket distrikt hade vi fått? Portugal! Vi anlände till Lissabon i november 1959. Nu sattes vår förmåga att anpassa oss till ett nytt språk och en ny kultur på prov. År 1959 fanns det 643 aktiva Jehovas vittnen i Portugal på en befolkning av nästan 9 miljoner. Men vårt predikoarbete var inte lagligen erkänt. Fastän vi hade Rikets salar, hade de inga skyltar på utsidan.

Vi undervisades i portugisiska av missionären Elsa Piccone, och därefter besökte Hazel och jag församlingar och grupper runt Lissabon, Faro, Evora och Beja. Sedan, år 1961, började saker och ting förändras. Jag studerade Bibeln med en ung man som hette João Gonçalves Mateus. Han beslutade att ta ställning som en neutral kristen i frågan om militärtjänst. Kort därefter blev jag ombedd att komma till polisens högkvarter för förhör. Ännu en överraskning! Några dagar senare blev vi underrättade om att vi hade 30 dagar på oss att lämna landet! Samma sak hände med våra missionärskamrater, Eric och Christina Britten och Domenick och Elsa Piccone.

Jag överklagade för att få lägga fram min sida av saken, och vi fick träffa chefen för hemliga polisen. Klart och med eftertryck talade han om för oss varför vi ombads ge oss av och angav ett namn – João Gonçalves Mateus – den man jag studerade Bibeln med! Han sade att Portugal i motsats till Storbritannien inte kunde tillåta sig lyxen att ha vapenvägrare. Så vi måste lämna Portugal, och jag förlorade kontakten med João. Vilken glädje det var att träffa honom och hans hustru och tre döttrar vid överlämnandet av det nya Betel i Portugal 26 år senare! Vårt arbete i Portugal hade inte varit förgäves! (1 Korinthierna 3:6–9)

 Vad blev vårt nästa förordnande? Ytterligare en överraskning! Grannlandet Spanien. Det var med tårar i ögonen som vi i februari 1962 steg på tåget i Lissabon på väg till Madrid.

Vi anpassar oss till en annan kultur

I Spanien måste vi vänja oss vid att predika och samlas till möten i hemlighet. När vi predikade besökte vi vanligtvis inte två hus som låg intill varandra. När vi vittnat vid en dörr brukade vi gå till en annan gata och en annan byggnad. Det gjorde det svårt för polisen – eller prästerna – att få tag på oss. Vi levde ju under en fascistisk-katolsk diktatur, och vårt predikoarbete var förbjudet. Som utlänningar tog vi spanska namn för att förhindra upptäckt. Jag blev Pablo, och Hazel blev Juana.

Efter några månader i Madrid blev vi förordnade till kretstjänst i Barcelona. Vi besökte olika församlingar i staden och tillbringade ofta två eller tre veckor i varje. Besöken varade så länge, därför att vi måste besöka varje bokstudiegrupp som om det var en församling, och det betydde vanligen två grupper i veckan.

En oväntad utmaning

År 1963 inbjöds vi att börja i områdestjänsten i Spanien. För att betjäna de närmare 3 000 aktiva vittnena måste vi täcka hela landet och besöka de nio kretsar som då fanns. Vi höll några av våra mest minnesvärda hemliga kretssammankomster i skogen nära Sevilla, på en lantgård nära Gijon och vid floderna nära Madrid, Barcelona och Logroño.

När jag predikade från hus till hus brukade jag som en försiktighetsåtgärd ta reda på hur de omgivande gatorna låg, så att jag hade en flyktväg om något skulle gå fel. En gång när vi predikade i Madrid var ett annat vittne och jag på en övervåning, när vi plötsligt hörde rop och skrik nerifrån. När vi kom ner, stod där en grupp tonårsflickor som tillhörde en katolsk grupp kallad Hijas de María (Marias döttrar). De varnade grannarna för oss. Det gick inte att resonera med dem, och jag visste att vi måste ge oss av på en gång, annars skulle polisen ta oss. Så vi flydde – snabbt!

De här åren i Spanien var spännande. Vi försökte uppmuntra de duktiga bröderna och systrarna där, däribland pionjärerna med särskilt uppdrag. De riskerade att hamna i fängelse och utstod ofta umbäranden för att kunna predika de goda nyheterna om Guds kungarike och grunda och bygga upp församlingar.

Under den här perioden fick vi också en del dåliga nyheter. Hazel berättar: ”År 1964 dog min mor, ett troget Jehovas vittne. Det var ett svårt slag att förlora henne utan att ens kunna säga adjö. Det är en del av det pris som missionärstjänsten för med sig och som många andra också har måst betala.”

Frihet till slut

Efter många år av förföljelse blev verket slutligen lagligen erkänt av Francoregimen i juli 1970. Hazel och jag gladde oss över att Rikets salar öppnades, den första i Madrid och den andra i Lesseps i Barcelona. De hade alltid stora skyltar som ofta var upplysta. Vi ville att människor skulle få veta att Jehovas vittnen var lagligt erkända och fanns i Spanien för att stanna! Vid det här laget, 1972, var vi nästan 17 000 vittnen i Spanien.

 Omkring den här tiden fick jag mycket uppmuntrande nyheter från England. Min far hade besökt oss i Spanien 1969. Han var så imponerad av de spanska vittnenas sätt att ta hand om honom att han började studera Bibeln, när han kom tillbaka till England. Sedan, 1971, fick jag veta att pappa hade döpts! Det var ett gripande ögonblick när vi var hemma på besök och han, som min kristne broder, inledde med bön före maten. Jag hade väntat i över 20 år på att den dagen skulle komma. Min bror Bob och hans hustru, Iris, hade blivit Jehovas vittnen 1958. Deras son, Phillip, tjänar nu som kretstillsyningsman i Spanien tillsammans med sin hustru, Jean. Det gläder oss mycket att de tjänar i detta underbara land.

Vår senaste överraskning

I februari 1980 besökte en medlem av styrande kretsen Spanien som zontillsyningsman. Till min förvåning ville han följa med mig i tjänsten. Föga anade jag att han ville bilda sig en uppfattning om mig. Sedan, i september, blev vi inbjudna att flytta till världshögkvarteret i Brooklyn i New York! Vi var mållösa. Vi tog emot inbjudan, även om det var hjärtslitande att lämna våra spanska bröder och systrar. Vid det här laget fanns det 48 000 Jehovas vittnen i Spanien!

När vi skulle ge oss av gav en broder mig ett fickur som gåva. På det hade han graverat in två bibelhänvisningar – ”Lucas 16:10; Lucas 17:10”. Han sade att de var mina tematexter. Lukas 16:10 betonar att vi skall vara trogna i små ting, och i Lukas 17:10 står det att vi är ”odugliga slavar” och därför inte har någon anledning att skryta. Jag har alltid insett att vad vi än gör i Jehovas tjänst är det bara vår plikt som överlämnade kristna.

En överraskning om hälsan

År 1990 började jag få problem med hjärtat. Slutligen måste jag få en stent insatt för att öppna en tilltäppt artär. Under den här svåra perioden av fysisk svaghet har Hazel stöttat mig på många sätt och ofta burit kassar och resväskor som jag varit för svag att bära. Sedan, i maj 2000, fick jag en pacemaker inopererad. Vilken skillnad det har gjort!

Under de senaste 50 åren har Hazel och jag sett att Jehovas hand inte är för kort och att hans uppsåt blir förverkligade vid hans fastställda tid, inte vår. (Jesaja 59:1; Habackuk 2:3) Vi har fått många glädjefyllda överraskningar i våra liv och en del sorgliga också, men genom allt detta har Jehova uppehållit oss. Här vid Jehovas folks världshögkvarter har vi glädjen att varje dag ha kontakt med medlemmar av den styrande kretsen. Ibland frågar jag mig själv: ”Är vi verkligen här?” Det är en oförtjänt omtanke. (2 Korinthierna 12:9) Vi förlitar oss på att Jehova skall fortsätta att beskydda oss mot Satans anslag och uppehålla oss, så att vi kommer att få glädja oss åt Jehovas rättfärdiga styre över jorden. (Efesierna 6:11–18; Uppenbarelseboken 21:1–4)

[Bild på sidan 26]

Strangewaysfängelset i Manchester, där jag började avtjäna mitt fängelsestraff

[Bild på sidan 27]

Med vår Austin Seven i kretstjänst i England

[Bild på sidan 28]

En hemlig sammankomst i Cercedilla i Madrid i Spanien, 1962

[Bild på sidan 29]

Vårt bord som vi har till hjälp vid vittnandet i Brooklyn