Levnadsskildring

Det medför belöningar att ta emot inbjudningar från Jehova

BERÄTTAT AV MARIA DO CÉU ZANARDI

”Jehova vet vad han gör. Om han har gett dig en inbjudan, bör du ödmjukt ta emot den.” De här orden sade min far för omkring 45 år sedan, och de hjälpte mig att ta emot den första inbjudan jag fick från Jehovas organisation, inbjudan att tjäna som heltidsförkunnare. Jag är än i dag tacksam för min fars råd, eftersom jag har blivit rikt belönad när jag tagit emot sådana inbjudningar.

ÅR 1928 tecknade far en prenumeration på tidskriften Vakttornet och blev intresserad av Bibeln. Han bodde i de centrala delarna av Portugal, så hans enda kontakt med Guds församling var de publikationer han fick per post och en bibel som hade tillhört mina farföräldrar. År 1949, när jag var 13 år, flyttade vi till Brasilien, min mors hemland, och bosatte oss i utkanten av Rio de Janeiro.

Våra nya grannar inbjöd oss att komma till deras kyrka, och vi gick dit några gånger. Far tyckte om att ställa frågor till dem om helvetet, själen och framtiden för jorden, men de kunde inte ge några svar. ”Vi måste bara vänta på de sanna bibelforskarna”, brukade far säga.

En dag kom en blind man till vårt hus och erbjöd oss Vakttornet och Vakna! Far ställde samma frågor till honom och fick förnuftiga svar grundade på Bibeln. Veckan därpå fick vi besök av ännu ett Jehovas vittne. Hon besvarade flera frågor, men ursäktade sig sedan och sade att hon måste gå ut på ”fältet”. ”På fältet?”, sade far förvånat och trodde att hon  skulle ut och idrotta, men då läste hon Matteus 13:38 för honom: ”Åkern [fältet] är världen.” Far frågade: ”Får jag också följa med?” ”Ja visst”, svarade hon. Vi blev överlyckliga över att ha funnit Bibelns sanning igen! Far blev döpt vid nästa sammankomst, och jag blev döpt strax därefter, i november 1955.

Jag tar emot min första inbjudan

Ett och ett halvt år senare fick jag ett stort brunt kuvert från Jehovas vittnens avdelningskontor i Rio de Janeiro med en inbjudan att börja predika på heltid. Eftersom min mor då hade mycket dålig hälsa, bad jag min far om råd. ”Jehova vet vad han gör”, sade han med övertygelse. ”Om han har gett dig en inbjudan, bör du ödmjukt ta emot den.” Uppmuntrad av de här orden fyllde jag i ansökningsblanketten och började i heltidstjänsten den 1 juli 1957. Mitt första distrikt var Três Rios, en stad i delstaten Rio de Janeiro.

Invånarna i Três Rios ville till en början inte lyssna till vårt budskap, eftersom vi inte använde en katolsk bibelutgåva. Det blev bättre när vi började studera Bibeln med Geraldo Ramalho, som var aktiv katolik. Med hans hjälp kunde jag få tag i en bibel som stadens präst hade skrivit sin namnteckning i. När någon gjorde invändningar kunde jag sedan visa prästens namnteckning, och då ställde de inga fler frågor. Geraldo blev senare döpt.

Jag blev så glad när det hölls en kretssammankomst mitt i Três Rios 1959. Polischefen, som studerade Bibeln då, ordnade med att det sattes upp plakat som annonserade programmet över hela staden. När jag hade arbetat tre år i Três Rios, fick jag ett nytt distrikt i Itu, omkring 11 mil väster om São Paulo.

Röda, blå och gula böcker

Efter en del sökande fann min pionjärkamrat och jag en bra bostad i centrum av staden hos en vänlig änka som hette Maria. Hon behandlade oss som sina egna döttrar. Men det dröjde inte länge förrän den katolske biskopen i Itu besökte Maria och sade åt henne att skicka i väg oss, men hon stod på sig och sade: ”När min make dog, gjorde ni ingenting för att trösta mig. Dessa Jehovas vittnen har hjälpt mig trots att jag inte ens tillhör deras religion.”

Ungefär vid den här tiden fick vi genom en kvinna veta att de katolska prästerna i Itu hade förbjudit sina församlingsbor att ta emot ”den röda boken om Djävulen”. De menade boken ”Låt Gud vara sannfärdig”, den bibliska publikation som vi hade erbjudit under veckan. Eftersom den röda boken hade blivit ”bannlyst” av prästerna, förberedde vi ett erbjudande med den blå boken (”Nya himlar och en ny jord”). När prästerna sedan fick höra om den här förändringen,  gick vi över till den gula boken (Vad har religionen gjort för mänskligheten?), och så fortsatte vi. Det var bra att vi hade så många böcker med pärmar i olika färger!

Efter omkring ett år i Itu fick jag ett telegram med en inbjudan att arbeta tillfälligt vid Betel, Jehovas vittnens avdelningskontor i Rio de Janeiro, under förberedelsen för landskonventet. Jag tackade med glädje ja.

Fler privilegier och utmaningar

Det var ingen brist på arbete vid Betel, och jag var glad över att jag kunde hjälpa till. Det var så lärorikt att vara med vid genomgången av dagens text varje morgon och familjestudiet av Vakttornet på måndagskvällarna. De innerliga böner som Otto Estelmann och andra erfarna medlemmar av Betelfamiljen bad gjorde ett djupt intryck på mig.

Efter landskonventet packade jag mina väskor för att återvända till Itu, men till min överraskning kom Grant Miller, landstjänaren, med ett brev till mig med en inbjudan att bli permanent medlem av Betelfamiljen. Min rumskamrat blev syster Hosa Yazedjian, som fortfarande tjänar vid Betel i Brasilien. På den tiden var Betelfamiljen liten – bara 28 medlemmar – och vi var alla nära vänner.

År 1964 kom João Zanardi, en ung heltidsförkunnare, till Betel för att få övning. Han var då förordnad som kretstjänare, eller resande tillsyningsman, i närheten. Vi träffades ibland när han kom till Betel för att lämna in sina rapporter. Landstjänaren gav João tillåtelse att vara med vid familjestudiet på måndagskvällarna, och det gjorde att vi kunde tillbringa mer tid tillsammans. João och jag gifte oss i augusti 1965. Jag tackade med glädje ja till inbjudan att följa med min man i resetjänsten.

På den tiden var resetjänsten i det inre av Brasilien något av ett äventyr. Jag glömmer aldrig vårt besök hos en grupp förkunnare i Aranha i staten Minas Gerais. Vi fick ta tåget och sedan gå resten av vägen – tungt lastade med resväskor, skrivmaskin, diabildsprojektor, tjänsteväskor och litteratur. Vi var verkligen glada över att Lourival Chantal, en äldre broder, alltid stod och väntade vid stationen för att hjälpa oss med vårt bagage.

Mötena i Aranha hölls i ett hus som var hyrt. Vi sov i ett litet rum på baksidan. På ena sidan av rummet fanns det en eldstad där vi lagade mat och värmde vatten som bröderna kom med i hinkar. Ett hål i marken mitt i en bambuplantering i närheten tjänade som vår toalett. På natten lät vi en gaslåga brinna för att hålla borta skinnbaggarna – insekter som kan överföra Chagas’ sjukdom. På morgonen var våra näsborrar alltid svarta av sot. Det var en ganska intressant erfarenhet!

Då vi tjänade i en krets i staten Paraná, fick vi återigen ett sådant där stort brunt kuvert från avdelningskontoret. Ännu en inbjudan från Jehovas organisation – den här gången att tjäna i Portugal! I brevet fick vi rådet att begrunda principen i Lukas 14:28 och beräkna kostnaden innan vi tackade ja till det  här förordnandet, eftersom vårt kristna arbete var förbjudet där och den portugisiska regeringen redan hade arresterat många bröder.

Ville vi resa till ett land där vi skulle ställas inför sådan förföljelse? ”Om våra portugisiska bröder kan leva där och tjäna Jehova troget, varför skulle då inte vi kunna det?” sade João. Jag påminde mig min fars uppmuntrande ord och instämde: ”Om Jehova har gett oss en inbjudan, bör vi ta emot den och förtrösta på honom.” Strax därefter befann vi oss på Betel i São Paulo för att få ytterligare instruktioner och för att ordna med våra papper inför resan.

João Maria och Maria João

Vår båt, Eugênio C, avseglade från hamnen i Santos den 6 september 1969. Efter nio dygn till havs kom vi till Portugal. Vi samarbetade först i flera månader med erfarna bröder på de smala gatorna i Alfama och Mouraria i den äldsta delen av Lissabon. De övade oss att vara uppmärksamma, så att polisen inte skulle kunna gripa oss så lätt.

Församlingsmötena hölls i vittnenas hem. När vi märkte att grannarna började bli misstänksamma, flyttade vi snabbt mötena till en annan plats för att undgå en eventuell razzia i huset eller arrestering av bröderna. Våra sammankomster, som vi kallade picknickar, hölls i Monsantoparken i utkanten av Lissabon och vid Costa da Caparica, ett skogsområde vid kusten. Vi tog på oss ledig klädsel, och en grupp vaksamma bröder höll vakt på strategiska ställen. Om någon misstänkt närmade sig, hade vi tid på oss att sätta i gång med en lek, plocka fram sakerna som hörde till picknicken eller börja sjunga en folkvisa.

För att säkerhetspolisen inte skulle kunna identifiera oss så lätt undvek vi att använda våra riktiga namn. Bröderna kände oss som João Maria och Maria João. Våra namn stod inte i några brev eller register. Vi hade i stället nummer. Jag gjorde en medveten ansträngning att inte lära mig brödernas adresser. På så vis skulle jag inte kunna förråda dem, om jag greps.

Eftersom vi visste att vi skulle kunna förlora vår frihet när som helst, var João och jag beslutna att ta vara på varje tillfälle att avge  ett vittnesbörd, trots restriktionerna. Vi lärde oss att förlita oss på vår himmelske Fader, Jehova. Som vår beskyddare använde han sina änglar på ett sådant sätt att vi tyckte att vi ”såg den Osynlige”. (Hebréerna 11:27)

Vid ett tillfälle, när vi förkunnade från hus till hus i Porto, träffade vi en man som insisterade på att vi skulle komma in. Systern som jag samarbetade med gick in utan att tveka, och jag hade inget annat val än att följa med henne. Till min förskräckelse såg jag att det fanns ett fotografi av en man i militäruniform i hallen. Vad skulle vi göra nu? Mannen bad oss sätta oss ner, och sedan frågade han mig: ”Skulle du låta din son göra militärtjänst, om han blev inkallad?” Det var en känsloladdad situation. Men efter att ha bett en tyst bön svarade jag lugnt: ”Jag har inga barn, och jag är övertygad om att ifall jag skulle ställa dig en sådan hypotetisk fråga, skulle du ge mig samma svar.” Han blev tyst, så jag fortsatte: ”Om du skulle fråga mig hur det känns att förlora en bror eller sin far, så kan jag svara på det, för både min bror och min far har dött.” Mina ögon fylldes av tårar när jag talade, och jag lade märke till att han också var nära att börja gråta. Han berättade att hans hustru nyligen hade dött, och han lyssnade uppmärksamt medan jag förklarade uppståndelsehoppet. Sedan sade vi artigt adjö, gick lugnt därifrån och lämnade saken i Jehovas händer.

Trots förbudet blev uppriktiga människor hjälpta att få kunskap om sanningen. Det var i Porto som min man satte i gång ett bibelstudium med Horácio, en affärsman, som gjorde snabba framsteg. Längre fram tog hans son Emílio, som var en framstående läkare, också ställning för Jehova och blev döpt. Ja, ingenting kan hindra Jehovas heliga ande.

”Man vet aldrig vad Jehova kan komma att tillåta”

År 1973 blev João och jag inbjudna att vara med vid den internationella sammankomsten ”Guds seger” i Bryssel. Tusentals spanska och belgiska bröder var där, men också delegater från Moçambique, Angola, Kap Verde, Madeira och Azorerna. Broder Knorr, från högkvarteret i New York, sade uppmuntrande i sin avslutning: ”Fortsätt att troget tjäna Jehova. Man vet aldrig vad Jehova kan komma att tillåta. Vem vet, nästa internationella sammankomst ni är med vid kanske blir i Portugal!”

Året därpå fick predikoarbetet lagligt erkännande i Portugal. Och 1978 höll vi, precis som broder Knorr hade sagt, vår första internationella sammankomst i Lissabon. Vilket privilegium det var att få gå genom Lissabons gator och avge ett vittnesbörd med plakat,  tidskrifter och inbjudningar till det offentliga talet! Det var en dröm som blev verklighet.

Vi hade kommit att älska våra portugisiska bröder och systrar. Många av dem hade suttit i fängelse och blivit slagna för att de bevarat sin kristna neutralitet. Vår önskan var att få fortsätta att tjäna i Portugal. Men det blev inte så. År 1982 fick João allvarliga problem med hjärtat, och avdelningskontoret rekommenderade oss att återvända till Brasilien.

En svår tid

Bröderna vid avdelningskontoret i Brasilien gav oss mycket stöd och förordnade oss att tjäna i Quiririmförsamlingen i Taubaté i staten São Paulo. Joãos hälsa försämrades snabbt, och snart kunde han inte lämna huset. Intresserade personer kom hem till oss för att studera Bibeln, och det var möten för tjänst varje dag, och även bokstudium varje vecka. De här anordningarna hjälpte oss att bevara vår andlighet.

João fortsatte att göra vad han kunde i Jehovas tjänst ända till sin död den 1 oktober 1985. Jag var ledsen och ganska nedstämd, men jag bestämde mig för att fortsätta i heltidstjänsten. En ny motgång kom i april 1986, då tjuvar bröt sig in i mitt hem och stal nästan allting. För första gången i mitt liv kände jag mig ensam och rädd. Ett gift par erbjöd mig kärleksfullt att bo hos dem en tid, och det var jag mycket tacksam för.

Joãos död och inbrottet i mitt hem påverkade också min tjänst för Jehova. Jag kände mig inte längre trygg i predikotjänsten. Jag skrev till avdelningskontoret om problemet och fick då en inbjudan att vara en tid på Betel för att få hjälp att komma i balans igen. Det var verkligen en uppbyggande tid!

Så snart jag kände mig lite bättre, tackade jag ja till ett förordnande att tjäna i Ipuã, en stad i delstaten São Paulo. Predikoarbetet höll mig upptagen, men det fanns stunder då jag kände mig missmodig. Då ringde jag till bröderna i Quiririmförsamlingen, och så kom en familj och hälsade på mig några dagar. De här besöken var verkligen uppmuntrande! Under mina första år i Ipuã var det 38 olika bröder och systrar som gjorde den långa resan för att hälsa på mig.

År 1992, sex år efter Joãos död, fick jag ännu en inbjudan från Jehovas organisation, den här gången att flytta till Franca i staten São Paulo där jag fortfarande tjänar som heltidsförkunnare. Distriktet här är mycket produktivt. År 1994 började jag studera Bibeln med borgmästaren. Han var då upptagen med en kampanj för att få en plats i Brasiliens parlament, men tog sig ändå tid att studera varje måndagseftermiddag. För att vi inte skulle bli störda stängde han av sin telefon. Jag blev verkligen glad över att se hur han undan för undan drog sig tillbaka från politiken och hur han med sanningens hjälp kunde reparera sitt äktenskap! Han och hans hustru blev döpta 1998.

När jag nu ser tillbaka på mitt liv som heltidsförkunnare, kan jag säga att det har varit fyllt av underbara välsignelser och privilegier. Det har verkligen medfört rika belöningar att jag har tagit emot de inbjudningar som Jehova har gett mig genom sin organisation. Och vilka inbjudningar jag än kan komma att få i framtiden är min villighet att ta emot dem lika stark som någonsin.

[Bilder på sidan 25]

År 1957, när jag började i heltidstjänsten, och i dag

[Bild på sidan 26]

Tillsammans med Betelfamiljen i Brasilien 1963

[Bild på sidan 27]

Vårt bröllop i augusti 1965

[Bild på sidan 27]

En sammankomst i Portugal då arbetet var förbjudet

[Bild på sidan 28]

Gatuvittnande i Lissabon under den internationella sammankomsten ”Segerrik tro” 1978