Frågor från läsekretsen

Innebär Guds befallning i Jeremia 7:16 att de kristna inte bör be för någon som har blivit utesluten ur den kristna församlingen, eftersom han eller hon är en syndare som inte har ångrat sig?

När Jehova hade uttalat sin dom över det otrogna Juda, sade han till Jeremia: ”Vad dig beträffar, be inte till förmån för detta folk, uppsänd inte heller för deras skull ett enträget rop eller en bön och ansätt mig inte, ty jag kommer inte att lyssna till dig.” (Jeremia 7:16)

Varför förbjöd Jehova Jeremia att be för israeliterna? Det berodde tydligtvis på att de så uppenbart överträdde Moses lag. Öppet och skamlöst ägnade de sig åt att ”stjäla, mörda och begå äktenskapsbrott och svära falskt och göra offerrök åt Baal och vandra efter andra gudar”. Därför sade Jehova till de trolösa judarna: ”Jag skall kasta bort er från mitt ansikte, alldeles som jag kastade bort alla era bröder, Efraims hela avkomma.” Naturligtvis skulle det inte vara lämpligt av Jeremia, eller någon annan, att be Jehova ändra sin dom. (Jeremia 7:9, 15)

Detta stämmer med aposteln Johannes ord om vad som är lämpligt att be till Gud om. Först försäkrade han de kristna: ”Vad vi än begär i överensstämmelse med hans vilja, så hör han oss.” (1 Johannes 5:14) Sedan sade han följande om att be för andra: ”Om någon skulle få se sin broder i färd med att begå en synd som inte drar med sig död, då skall han framställa en begäran, och han skall ge honom liv, ja, dem som inte syndar så att det drar med sig död. Det finns en synd som drar med sig död. Det är inte om den synden som jag säger att han skall framställa en begäran.” (1 Johannes 5:16) Även Jesus talade om synd som inte skall förlåtas, och det gällde synd mot den heliga anden. (Matteus 12:31, 32)

 Betyder det här att alla som utesluts ur den kristna församlingen för att de har syndat och inte visat ånger har begått synder som ”drar med sig död”, vilket i så fall gör att vi inte bör be för dem? Nej, det behöver det inte göra, för i vissa fall är sådana överträdelser inte synder som drar med sig död. Vilka överträdelser som gör det är svårt att säga. Ett exempel som visar det är kung Manasse i Juda. Han byggde altaren åt falska gudar, offrade sina egna söner, utövade spiritism och satte upp en skulpterad bild i Jehovas tempel. I Bibeln sägs det att Manasse och folket gjorde ”vad som var ont, mer än de nationer som Jehova hade förintat inför Israels söner”. Jehova straffade Manasse för allt detta genom att sända i väg honom som fånge i bojor till Babylon. (2 Kungaboken 21:1–9; 2 Krönikeboken 33:1–11)

Manasses synder var verkligen allvarliga, men var de av det slag som drar med sig död? Tydligen inte, för i skildringen sägs det vidare om honom: ”Så snart det vållade honom trångmål, blidkade han Jehovas, sin Guds, ansikte och fortsatte att ödmjuka sig i hög grad för sina förfäders Gud. Och han fortsatte att be till Honom, och så bönhörde Han honom, och Han hörde hans begäran om ynnest och återförde honom till Jerusalem, till hans kungavälde; och Manasse kom att inse att Jehova är den sanne Guden.” (2 Krönikeboken 33:12, 13)

Vi får alltså inte vara snabba att dra slutsatsen att den som blir utesluten ur församlingen måste vara skyldig till en synd som drar med sig död. Det kan ta tid innan det visar sig hurdant individens hjärta egentligen är. Det har ju ofta sagts att ett av syftena med att utesluta en syndare är att få denne att vakna upp och förhoppningsvis ändra sinne och vända om.

Eftersom individen inte längre är i församlingen, är det förmodligen hans närstående, exempelvis äktenskapspartnern eller familjemedlemmarna, som är de första att lägga märke till en förändring i hjärtat och inställningen. De som ser förändringarna kommer kanske fram till att överträdaren inte begick en synd som drar med sig död. De känner kanhända att de vill be Jehova om att den som har syndat skall kunna hämta styrka från Guds inspirerade ord och att Jehova skall handla med denne enligt sin vilja. (Psalm 44:21; Predikaren 12:14)

Några kan alltså befinna sig i en situation som gör att de ser tillräckliga bevis för att tro att syndaren har ändrat sig, men det gör kanske inte det stora flertalet i församlingen. De skulle bli förbryllade, bekymrade och till och med stötta, om de skulle få höra någon be offentligt för den som har felat. Av den anledningen bör de som känner sig manade att be för överträdaren bara göra det enskilt. Den vidare utvecklingen får de sedan överlåta åt de ansvariga äldstebröderna i församlingen.

[Bild på sidan 31]

Manasse fick förlåtelse för sina allvarliga synder, när han ödmjukade sig för Jehova

[Bildkälla på sidan 30]

Återgivet från Illustrierte Pracht - Bibel/Heilige Schrift des Alten und Neuen Testaments, nach der deutschen Uebersetzung D. Martin Luther’s