Gå direkt till innehållet

Gå direkt till innehållsförteckningen

Bröder som utvecklade olika inställningar

Bröder som utvecklade olika inställningar

Bröder som utvecklade olika inställningar

DE BESLUT föräldrar fattar påverkar oundvikligen deras barn. Så är det i dag, och så var det i Edens trädgård för länge sedan. Adams och Evas uppror fick stora konsekvenser för alla människor. (1 Moseboken 2:15, 16; 3:1–6; Romarna 5:12) Men alla har vi möjlighet att välja att utveckla ett gott förhållande till vår Skapare. Det framgår av berättelsen om Kain och Abel, de första bröderna i människans historia.

Det sägs ingenting i Bibeln om att Gud talade till Adam och Eva sedan de hade blivit utdrivna ur Eden. Men det innebar inte att Jehova höll sig undan från deras söner. Kain och Abel fick säkert höra av sina föräldrar vad som hade hänt. De kunde se ”keruberna och den flammande klingan av ett svärd som ständigt svängde runt för att bevaka vägen till livets träd”. (1 Moseboken 3:24) De kunde också se sanningen i Guds uttalande att smärta och möda skulle bli en del av livets hårda verklighet. (1 Moseboken 3:16, 19)

Kain och Abel måste ha känt till Jehovas ord till ormen: ”Jag kommer att sätta fiendskap mellan dig och kvinnan och mellan din säd och hennes säd. Han kommer att krossa huvudet på dig, och du kommer att krossa hälen på honom.” (1 Moseboken 3:15) Det Kain och Abel kände till om Jehova gav dem möjlighet att utveckla ett godkänt förhållande till honom.

När Kain och Abel reflekterade över Jehovas profetia och hans egenskaper som en kärleksfull välgörare, måste det ha skapat en önskan hos dem att bli godkända av honom. Men i vilken omfattning skulle de vårda sig om denna önskan? Skulle de handla i enlighet med sin medfödda önskan att tillbe Gud och utveckla sin andlighet så att de kunde utöva tro på honom? (Matteus 5:3)

Offergåvor

Med tiden bar Kain och Abel fram offergåvor åt Gud. Kain bar fram några av markens frukter, och Abel offrade några av de förstfödda av sin småboskap. (1 Moseboken 4:3, 4) Det finns utrymme för att de båda kan ha varit omkring 100 år vid den tiden, för Adam var 130 år när hans son Set föddes. (1 Moseboken 4:25; 5:3)

Kains och Abels offergåvor visade att de insåg sitt syndiga tillstånd och att de ville ha Guds gillande. De måste åtminstone ha funderat över Jehovas löfte som gällde ormen och kvinnans säd. Det sägs inget om hur mycket tid och ansträngning Kain och Abel lade ner på att få ett godkänt förhållande till Jehova. Men Guds reaktion på deras offergåvor ger oss en inblick i deras innersta tankar.

Somliga kännare menar att Eva betraktade Kain som den ”säd” som skulle krossa ormen. Hon sade ju när Kain föddes: ”Jag har frambringat en man med Jehovas bistånd.” (1 Moseboken 4:1) Om nu Kain delade hennes uppfattning hade han helt fel. Abel däremot visade en annan inställning. Det låg tro bakom hans offergåva. Det sägs ju: ”Genom tro frambar Abel åt Gud ett värdefullare offer än Kain.” (Hebréerna 11:4)

Abels andliga insikt och Kains brist på andlighet var inte den enda skillnaden mellan de båda bröderna. Det var också stor skillnad på deras inställning. Det berättas därför: ”Under det att Jehova nu såg med gillande på Abel och hans offergåva, såg han inte med något gillande på Kain och på hans offergåva.” Det är troligt att Kain endast ägnade en flyktig tanke åt sin offergåva och bara offrade slentrianmässigt. Men Gud godkände inte en tillbedjan som bara var formell. Kains hjärta hade blivit ont, och Jehova kunde se att han hade felaktiga motiv. Kains reaktion när hans offergåva blev förkastad visade hans verkliga inställning. I stället för att försöka ändra inställning och motiv ”upptändes [Kain] av stor vrede, och hans uppsyn började bli modfälld”. (1 Moseboken 4:5) Hans uppförande vittnade om onda avsikter.

Varning och reaktion

Gud visste vilken inställning Kain hade och gav honom därför råd. Han sade: ”Varför är du upptänd av vrede, och varför har din uppsyn blivit modfälld? Om du tar dig för att göra gott, kommer det då inte att bli en upphöjelse? Men om du inte tar dig för att göra gott, är det synd som hukar sig vid ingången, och till dig står dess åtrå; och kommer du för din del att få herraväldet över den?” (1 Moseboken 4:6, 7)

Detta ger oss en lärdom. Synden lurar vid dörren, redo att sluka oss. Men Gud har gett oss fri vilja, och vi kan välja att göra det som är rätt. Jehova vädjade till Kain att ”göra gott”, men han tvingade honom inte att ändra sig. Kain valde att inte lyssna.

Den inspirerade berättelsen fortsätter: ”Därpå sade Kain till sin bror Abel: ’Låt oss gå ut på fältet.’ Så hände det sig, medan de var på fältet, att Kain tog sig för att angripa sin bror Abel och dräpa honom.” (1 Moseboken 4:8) Kain blev alltså en olydig och kallblodig mördare. Han visade inte den minsta ånger när Jehova frågade: ”Var är din bror Abel?” Kain svarade i stället fräckt och känslolöst: ”Jag vet inte. Är jag min brors vaktare?” (1 Moseboken 4:9) Kains svar var en ren lögn och ett förnekande av ansvar, och det återspeglade hans hjärtlöshet.

Jehova förbannade Kain och förvisade honom från trakterna kring Eden. Den förbannelse som redan vilade över marken skulle bli ännu mer tydlig i Kains fall, och jorden skulle inte ge någon avkastning när han brukade den. Han skulle bli en kringvandrande och en flykting på jorden. Att Kain klagade över domens stränghet visade att han var rädd att någon skulle hämnas mordet på Abel, men han visade ingen uppriktig ånger. Jehova satte upp ”ett tecken” åt Kain – troligen ett högtidligt påbud som alla kände till och respekterade och som skulle hindra att någon dödade Kain. (1 Moseboken 4:10–15)

Sedan gick Kain ”bort från Jehovas ansikte och bosatte sig i Flyktingskapets land öster om Eden”. (1 Moseboken 4:16) Kain gifte sig med en av sina systrar eller kanske med ett av sina syskonbarn, och han byggde en stad som han kallade Hanok efter sin förstfödde son. Kains avkomling Lemek visade sig vara lika våldsbenägen som sin ogudaktige förfader. Men Kains släktlinje utplånades vid den stora översvämningen på Noas tid. (1 Moseboken 4:17–24)

Lärdomar för oss

Berättelsen om Kain och Abel ger oss nyttiga lärdomar. Aposteln Johannes uppmuntrar kristna att älska varandra och inte ”vara såsom Kain, som härstammade från den onde och tog livet av sin bror”. Kains ”gärningar var onda, men hans brors rättfärdiga”. Johannes skriver också: ”Var och en som hatar sin broder är en människomördare, och ni vet att ingen människomördare har evigt liv bestående i sig.” Ja, vårt sätt att behandla våra medkristna påverkar vårt förhållande till Gud och våra framtidsutsikter. Vi kan inte hata någon av våra medtroende och samtidigt ha Guds godkännande. (1 Johannes 3:11–15; 4:20)

Kain och Abel måste ha fått en likartad uppfostran, men det fanns brister i Kains tro på Gud. Faktum var att han visade samma anda som Djävulen, den förste mördaren och ”lögnens fader”. (Johannes 8:44) Kains handlingssätt visar att vi alla har ett val att göra, att de som väljer att synda tar avstånd från Gud och att Jehova verkställer sina domar mot dem som inte vill ändra sig.

Abel utövade, till skillnad från Kain, tro på Jehova. Ja, ”genom tro frambar Abel åt Gud ett värdefullare offer än Kain, genom vilken tro han fick det vittnesbördet att han var rättfärdig, eftersom Gud vittnade om hans offergåvor”. Även om Bibeln inte innehåller något uttalande av Abel, ”talar han ännu” genom sin föredömliga tro. (Hebréerna 11:4)

Abel var den förste i den långa raden av människor som har bevarat sin ostrafflighet. Hans blod, som ropade högt till Jehova från marken, har inte blivit bortglömt. (1 Moseboken 4:10; Lukas 11:48–51) Om vi likt Abel utövar tro, kan vi också ha ett värdefullt och bestående förhållande till Jehova.

[Ruta på sidan 22]

JORDBRUKAREN OCH HERDEN

Ett av de ursprungliga ansvarsuppdrag som Adam fick av Gud var att odla upp jorden och ta hand om djuren. (1 Moseboken 1:28; 2:15; 3:23) Hans son Kain blev jordbrukare, och Abel blev fårherde. (1 Moseboken 4:2) Men varför födde man upp får, när människorna i alla fall bara åt frukt och grönsaker före den stora översvämningen? (1 Moseboken 1:29; 9:3, 4)

Får behöver bli omskötta av människor för att må bra. Abels sysselsättning vittnar om att man födde upp husdjur redan från början av människans historia. Av Bibelns skildring framgår det inte om de första människorna använde mjölk i sin kost, men även vegetarianer kan ha nytta av fårens ull. Och när fåren dör, kan deras skinn användas till mycket. Ett exempel på det är att Jehova gjorde ”långa klädesplagg av skinn” åt Adam och Eva. (1 Moseboken 3:21)

Det verkar i varje fall rimligt att anta att Kain och Abel från början samarbetade med varandra. De försåg de andra i familjen med sådant som de behövde till mat och kläder.

[Bild på sidan 23]

Kains ”gärningar var onda, men hans brors rättfärdiga”