Levnadsskildring

Jehova lärde oss uthållighet och ihärdighet

BERÄTTAT AV ARISTOTELIS APOSTOLIDIS

I de norra utlöparna av Kaukasus ligger Pjatigorsk, en rysk stad känd för sina mineralkällor och sitt milda klimat. Här föddes jag av grekiska flyktingar 1929. Tio år senare, efter den stalinistiska rensningens, terrorns och etniska utrensningens mardröm, blev vi återigen flyktingar, eftersom vi tvingades flytta till Grekland.

SEDAN vi flyttat till Pireus i Grekland, fick ordet ”flyktingar” en ny innebörd för oss. Vi kände oss helt och hållet som främlingar. Trots att min bror och jag bar namn efter två välkända grekiska filosofer, Sokrates och Aristoteles, hörde vi sällan dessa namn nämnas. Alla kallade oss de små ryssarna.

Kort efter andra världskrigets utbrott dog min älskade mor. Hon hade varit centralgestalten i vårt hem, och förlusten blev förödande. Eftersom hon någon tid hade varit sjuklig, hade hon lärt mig att utföra många hushållssysslor. Den övningen visade sig mycket nyttig för mig senare i livet.

Krig och befrielse

Kriget, naziockupationen och de allierade styrkornas ständiga bombardemang gjorde att varje dag tycktes vara den sista. Det fanns så mycket fattigdom, hunger och död. Från det att jag var 11 år måste jag arbeta strängt tillsammans med min far för att försörja oss tre. Min utbildning hindrades av att jag var så dålig i grekiska och av kriget och dess efterverkningar.

 Den tyska ockupationen av Grekland slutade i oktober 1944. Kort därefter kom jag i kontakt med Jehovas vittnen. Mitt uppe i tidens förtvivlan och bedrövelse rördes mitt hjärta av det bibliska hoppet om en strålande framtid under Guds kungarike. (Psalm 37:29) Guds löfte om aldrig upphörande liv under fridfulla förhållanden här på jorden visade sig vara verklig balsam för mina sår. (Jesaja 9:7) År 1946 blev min far och jag döpta som en symbol av vårt överlämnande åt Jehova.

Året därpå hade jag glädjen att få mitt första förordnande som publicitetstjänare (senare kallat tidskriftstjänare) i den andra församling som organiserades i Pireus. Vårt distrikt sträckte sig från Pireus ända till Eleusis, en sträcka på omkring 50 kilometer. På den tiden tjänade många av anden smorda kristna i församlingen. Jag hade privilegiet att få samarbeta med dem och lära av dem. Jag gladde mig över umgänget med dem, eftersom de hade oändliga erfarenheter att berätta om de mödosamma ansträngningar som krävs för att utföra predikoverket. Av deras levnadslopp framgick det klart att det krävs en hel del tålamod och ihärdighet att troget tjäna Jehova. (Apostlagärningarna 14:22) Hur glad är jag inte för att det nu finns mer än 50 församlingar av Jehovas vittnen i det här området!

Ett oväntat problem

Någon tid senare blev jag bekant med Eleni, en älsklig, nitisk ung kristen kvinna i Patras. Vi förlovade oss i slutet av 1952. Efter några månader blev Eleni emellertid allvarligt sjuk. Läkarna fann att hon hade en hjärntumör, och hennes tillstånd var kritiskt. Hon måste omedelbart bli opererad. Efter stora ansträngningar lyckades vi få tag på en läkare i Athen, som trots den otillräckliga tillgången på utrustning vid den tiden var villig att rätta sig efter våra religiösa trosuppfattningar och göra operationen utan blod. (3 Moseboken 17:10–14; Apostlagärningarna 15:28, 29) Efter operationen var läkarna försiktigt optimistiska om min fästmös framtidsutsikter, utan att utesluta möjligheten av ett återfall.

Vad förväntades jag göra i den här situationen? Skulle jag, med tanke på de förändrade omständigheterna, bryta förlovningen och göra mig fri från alla förpliktelser? Nej! Genom min förlovning hade jag avgett ett löfte, och jag ville att mitt ja skulle betyda ja. (Matteus 5:37) Inte för ett ögonblick tillät jag mig att tänka annorlunda. Under sin äldre systers vård återhämtade sig Eleni en del, och vi gifte oss i december 1954.

Tre år senare fick Eleni ett återfall, och samme läkare måste utföra en ny operation. Den här gången arbetade han sig djupare in i hjärnan för att avlägsna tumören fullständigt. Till följd därav blev min hustru delvis förlamad, och hennes talcentrum blev kraftigt påverkat. Nu uppstod några fullständigt nya komplicerade problem för oss båda. Även de enklaste uppgifter blev ett stort  hinder för min kära hustru. Hennes allt sämre tillstånd gjorde det nödvändigt med kraftiga förändringar i vår dagliga rutin. Framför allt krävdes mycket uthållighet och ihärdighet.

Nu visade sig den övning jag hade fått av min mor värdefull. Tidigt varje morgon förberedde jag ingredienserna för varje måltid, och Eleni lagade maten. Mycket ofta bjöd vi gäster, däribland heltidsförkunnare, människor som vi höll bibelstudier med och behövande medkristna i församlingen. De höll alla med om att dessa måltider smakade gott! Eleni och jag samarbetade också i fråga om andra hushållssysslor, och därför var vårt hem rent och snyggt. Denna ytterst krävande situation skulle komma att pågå i 30 år.

Nitälskan trots skröplighet

Det var mycket rörande för mig och för andra att lägga märke till att ingenting kunde förminska min hustrus kärlek till Jehova och hennes nitälskan i hans tjänst. Med tiden och med ihärdig ansträngning kunde Eleni uttrycka sig med ett mycket begränsat ordförråd. Hon tyckte om att vända sig till människor på gatan med de goda nyheterna från Bibeln. När jag gav mig ut på affärsresor, tog jag henne med och parkerade bilen nära en livligt utnyttjad trottoar. Hon vevade ner bilrutan och erbjöd exemplar av Vakttornet och Vakna! åt förbipasserande. Vid ett tillfälle lämnade hon 80 lösnummer på två timmar. Mycket ofta lämnade hon ut alla äldre lösnummer som var kvar i församlingen. Eleni var också regelbunden i andra former av predikoverksamhet.

Under alla år hon var skröplig var hon alltid med mig på mötena. Hon gick aldrig miste om någon större eller mindre sammankomst, inte ens när vi måste resa utomlands på grund av förföljelsen av Jehovas vittnen i Grekland. Trots sina begränsningar var hon glad över att få vara med vid sammankomster på Cypern, i Tyskland, Österrike och andra länder. Eleni klagade aldrig eller blev krävande, nej inte ens när mina ökande åligganden i Jehovas tjänst ibland gjorde saker och ting obekväma för henne.

Vad mig beträffar utgjorde denna situation en långvarig utbildning i uthållighet och ihärdighet. Jag fick många gånger erfara Jehovas hjälpande hand. Bröder och systrar gjorde verkliga uppoffringar för att hjälpa oss på alla möjliga sätt, och läkarna understödde oss vänligt. Under alla dessa svåra år saknade vi aldrig livets nödtorft, även om våra krävande omständigheter gjorde det omöjligt för mig att ha ett heltidsarbete. Jehovas intressen och tjänst fick alltid högsta prioritet. (Matteus 6:33)

Många har frågat vad det var som uppehöll oss under dessa prövande tider. När jag nu ser tillbaka, inser jag att personligt studium av Bibeln, innerliga böner till Gud, regelbunden närvaro vid kristna möten och  nitiskt deltagande i predikoarbetet stärkte vår uthållighet och ihärdighet. Vi blev alltid påminda om de uppmuntrande orden i Psalm 37:3–5: ”Förtrösta på Jehova och gör det som är gott. ... Ha ... din rika förnöjelse i Jehova. ... Vältra din väg på Jehova, och förlita dig på honom, och han själv kommer att handla.” En annan vers som visade sig värdefull för oss var Psalm 55:22: ”Kasta din börda på Jehova, och han för sin del kommer att stödja dig.” Likt ett barn med fullständig tillit till sin far kastade vi inte bara våra bördor på Jehova, utan lämnade dem också hos honom. (Jakob 1:6)

Under det att min hustru den 12 april 1987 höll på att predika framför vårt hus, svängde en tung järndörr igen bakom henne och kastade henne mot trottoaren, så att hon skadade sig allvarligt. Det fick till följd att hon blev liggande i koma under de tre följande åren. Hon dog i början av 1990.

Jag tjänar Jehova efter bästa förmåga

År 1960 blev jag förordnad att tjäna som församlingstjänare i Nikaiaförsamlingen i Pireus. Sedan dess har jag haft privilegiet att få tjäna i flera andra församlingar i Pireus. Fastän jag aldrig har fått några egna barn, har jag haft glädjen att få hjälpa många andliga barn att bli fasta i sanningen. Somliga av dem tjänar nu som församlingsäldste, biträdande tjänare, pionjärer och medlemmar av Betelfamiljen.

Sedan demokratin blivit återställd i Grekland 1975, kunde Jehovas vittnen fritt hålla sina sammankomster, utan att längre behöva gömma sig i skogarna. De erfarenheter några av oss hade förvärvat medan vi organiserade sammankomster utomlands visade sig nu värdefulla. Jag hade således glädjen och privilegiet att få tjäna i olika sammankomstkommittéer i flera år.

År 1979 började man planera att bygga den första sammankomsthallen i Grekland, i utkanten av Athen. Jag blev utsedd att hjälpa till med att organisera och genomföra detta väldiga byggnadsprojekt. Det arbetet krävde också en hel del uthållighet och ihärdighet. Att vi arbetade tre år tillsammans med hundratals självuppoffrande bröder och systrar skapade ett starkt band av kärlek och enhet mellan oss. Minnena från detta projekt är outplånligt inristade på mitt hjärta.

Fångars andliga behov blir tillfredsställda

Några år senare öppnades en ny möjligheternas dörr. Nära min församlings distrikt, i Korydallos, finns ett av de största fängelserna i Grekland. Sedan april 1991 har jag varit utsedd till att besöka det fängelset varje vecka som en Ordets förkunnare bland Jehovas vittnen. Där har jag tillåtelse att leda bibelstudier och kristna möten med intagna som är intresserade. Många av dem har gjort stora förändringar, vilket visar Guds ords oerhörda kraft. (Hebréerna 4:12) Detta har gjort intryck både på fängelsets personal och på andra intagna. Somliga av fångarna som jag hållit bibelstudier med har blivit frigivna och är nu förkunnare av de goda nyheterna.

Under någon tid höll jag studier med tre ökända narkotikalangare. Allteftersom de gjorde andliga framsteg, kom de till bibelstudiet rakade, med håret välkammat och bar skjorta och slips i mitten av augusti – en av de hetaste månaderna i Grekland! Fängelsedirektören, fångvaktsföreståndaren och en del anställda kom skyndsamt från sina kontor för att se detta fenomen. De hade svårt att tro vad de såg!

I fängelsets kvinnoavdelning hände något annat uppmuntrande. Ett bibelstudium sattes i gång med en kvinna som avtjänade livstidsstraff för mord. Hon var känd för sitt upproriska sätt. Den bibliska sanning hon lärde sig åstadkom snart sådana tydliga förändringar hos henne att många kommenterade att hon var som ett lejon  som förvandlades till ett lamm! (Jesaja 11:6, 7) Hon vann snabbt fängelsedirektörens respekt och tillit. Det gladde mig att se att hon gjorde goda andliga framsteg och nådde så långt att hon överlämnade sig åt Jehova.

Jag hjälper de skröpliga och de ålderstigna

Att jag bevittnat min hustrus långa kamp mot sjukdom har gjort mig känslig för behoven hos de sjuka och äldre ibland oss. Varje gång våra publikationer innehöll artiklar som uppmanade oss att nå ut till sådana personer och ge dem kärleksfullt bistånd väcktes mitt intresse. Jag satte värde på och samlade sådana artiklar. Efter några år hade jag samlat en folder på mer än ett hundra sidor, som började med artikeln ”Låt oss tänka på de gamla och de betryckta” i Vakttornet för 1 oktober 1962. Många av dessa artiklar visade att det var lämpligt för varje församling att ordna med organiserat bistånd åt de sjuka och gamla. (1 Johannes 3:17, 18)

De äldste tillsatte en grupp av bröder och systrar som ställde sig till förfogande för att se till de sjukas och gamlas behov i församlingen. Vi organiserade de frivilliga i olika team – till exempel de som kunde hjälpa till under dagen, andra som kunde hjälpa till på natten, de som kunde ordna med transporter och de som kunde vara tillgängliga hela dygnet. Dessa sista utgjorde ett slags utryckningsstyrka.

Resultatet av sådana ansträngningar har varit uppmuntrande. Vi fann till exempel vid ett sådant dagligt besök en sjuk ensamboende syster som låg medvetslös på golvet. Vi underrättade en syster som bodde i närheten och som hade bil. Hon förde den sjuka systern till närmaste sjukhus på rekordtid – bara tio minuter! Läkarna sade att detta räddade hennes liv.

Den tacksamhet som de skröpliga och de ålderstigna visar mot gruppens medlemmar är mycket tillfredsställande. Att ha hoppet om att få leva tillsammans med dessa bröder och systrar i Guds nya tingens ordning under annorlunda förhållanden är hjärtevärmande. Och att veta att de blev hjälpta att hålla ut på grund av det stöd de fick under sitt lidande är ytterligare en belöning.

Ihärdigheten har varit givande

Jag tjänar nu som äldste i en av församlingarna i Pireus. Trots framskriden ålder och hälsoproblem är jag glad att jag fortfarande har en aktiv del i församlingens verksamhet.

Under årens gång har prövande omständigheter, svåra problem och oförutsedda händelser krävt ovanligt mycket uthållighet och ihärdighet. Men Jehova har alltid gett mig den behövliga kraften att övervinna dessa problem. Gång på gång har jag fått erfara sanningen i psalmistens ord: ”När jag sade: ’Min fot kommer sannerligen att röra sig ostadigt’, var det din kärleksfulla omtanke, o Jehova, som fortsatte att stödja mig. När mina oroande tankar blev många inom mig, var det din rika tröst som började smeka min själ.” (Psalm 94:18, 19)

[Bild på sidan 25]

Min hustru, Eleni, och jag efter hennes andra operation, 1957

[Bild på sidan 26]

Vid en sammankomst i Nürnberg i Tyskland, 1969

[Bild på sidan 28]

Gruppen av bröder och systrar som hjälpte de sjuka och de ålderstigna